fredag 27 februari 2009

Show & Tell: Oumbärligt

Fredag, fredag, fredag, lalalalaaaaaaa! Nu ska alla fredgasbloggare "träffas" igen över ett tema, som Simone klurat ihop. Vi ska inte bara "träffas" utan vi ska också SKRIVA om detta tema. Simone har hållit i februari månads teman och jag säger bara MY GOD vilka utmaningar vi har stått inför. Tycker lilla jag i alla fall. Fritt att tycka, eller? Så ut i cybervärlden alla kära fredags-bloggar-kollegor!

Denna vecka behövde jag inte tänka en sekund, inte ens en MILLIsekund, vad jag skulle skriva om. Den fanns där på en gång. Min grej. Och den är OUMBÄRLIG. För mig. Can not live without you! Skulle kunna gå ner på knäna och sjunga just det för den. Okej, den är inte så stor, den är ful och luktar illa emellanåt. Riktigt illa! Till och med så hunden frustrar till när jag kommer med den. En del kommenterar och påpekar att det finns modernare varianter av den.

För 16 år sedan var jag till farbror doktorn. Farbror doktorn tyckte att Taina skulle ställa joggingskorna på hyllan och ägna sin fritid åt lite lugnare aktiviteter. Är du inte KLOK, tänkte jag. Då känner du inte MIG, Herr Doktor! Jag var så sur och förbannad när jag lämnade mottagningen. Hm vad vet han om idrottsskador och plötsligt kände jag mig som värsta idrottsläkaren med all den kunskap de har. Sträckte på mig lite och kände samtidigt två små bulor i pannan. Ja, där kom de. De där små hornen när Taina blir riktigt pissed of och beslutsam. Lika bra att ta saken i egna händer!

Det har alltså gått 16 år och jag använder den flera gånger i veckan. Den gör säkert ingen större nytta fysiskt, vilket var syftet från början. Men det skiter jag i! Det är viktigare att ha den med sig mentalt! Jag tror nämligen, att många sk skador/krämpor sitter "där uppe" (nu pekar jag med fingret mot mitt huvud) och har en bestämt sig för att det gör ont, det är jobbigt. Ja tacka FAN för att det gör ont och att det blir jobbigt!

Så här är mitt oumbärliga ting:


Tittut!


Den är berest, ska ni veta. Den har varit med på 8 stycken maratonlopp genom åren, flera Lidingölopp samt massor av halvmaror. Sliten men still going strong. In my mind at least.

MITT KNÄSKYDD!


Gammalt och slitet knäskydd

Ha en fin helg. Det ska jag och mitt knäskydd i alla fall för det blir några springturer i helgen!

torsdag 26 februari 2009

På bättringsvägen

Minstingen är frisk nu. Och det känns så himla skönt. Både för henne och för mig. Igår var hon hemma med mig hel dagen och när hon är pigg så slutar hon aldrig att prata! Då är hon ju 5 år också och det är tusen frågor om allt. Ibland känner jag mig som professor Balthazar. Ni vet den där animerade figuren från 70-talet. Ibland skulle jag behöva en professors hjärnkapacitet när Minstingen börjar grotta ner sig i en fråga och till slut tar svaren bara slut, för att jag inte vet helt enkelt. Eller för att jag inte orkar svara mer. Idag fick hon i alla fall åka till skolan! Där får Mrs Luzietti svara på hennes och de andra barnens outtröttliga nyfikenhet.

Vilket underbart väder vi hade igår! Jag brukar ju inte skriva så mycket om vädret här i Simsbury. Ser på andra bloggar att de har en sådan där väder"gadget" (tror jag det heter) vid sidan av inlägget. Och visst är det intressant att läsa om vädret. Det gör jag varje dag. Spanar in sista sidan av CT Living, som är en del av vår morgontidning, Hartford Courant. För de som inte vet, så är Hartford vår "huvudstad" i denna delstat. Intressant är hur mycket siffror som anges på en vädersida. Och visst ser man en trend, en signifikant sådan eftersom det börjar bli fler dagar i veckan där vi har över noll grader, i Celsius (= 32 Fahrenheit). Dessutom läser jag allt från normalvärden, spridning under perioden, hur det såg ut för ett år sedan och prognosen framåt. Imponerande vad man kan göra med statistik och på så sätt pricka relativt rätt hur de närmaste dagarna kommer att vara.

Sista sidan av CT Living, Hartford Courant.

Detta underbara väder drog i alla fall ut oss ur huset och jag kände att Minstingen skulle må bra av frisk luft. I sure needed it! Vi gick till en "förbjuden" idrottsplan, som tillhör "The Westminster Boarding school". Till saken hör att vi som bor på denna gata, intill internatet, har en tyst överenskommelse med skolan om att få vistas på denna plan, så länge ingen undervisning pågår där av skolans elever.

Grundaren av idrottplanen vid Westminster school.

Minstingen upptäckte med stor förtjusning: "Mamma, våren är på väg!" Hon studerade noggrant hur isen började smälta.


Kolla mamma, isen smälter och gräset börjar växa!

Hur ser det ut "där under" egentligen?

Hunden och fotbollen (kolla färgen på den) var givetvis med!

På kvällen åkte Maken och jag till Hartford och till en av våra favoritrestauranger, Masala.

Idag börjar kampanjen övertalning med Tonårsdottern. Kan hon vara barnvakt på lördag, då vi ska ut och skaka loss med några goda vänner? Wish me good luck!

tisdag 24 februari 2009

Miss i planeringen

Idag, den 24 februari är det ju fettisdag eller fastlagstisdag, som det kallas för i Finland. Och jag missade denna stora händelse! Läste tidigare Saltis inlägg, om semlor, och tänkte att den dagen måste jag ju bara komma ihåg och överraska familjen. HA! Hur många semlor fanns i vårt hus idag då? Noll. ZERO! Inte en jävla semla så långt ögat kunde nå.

Springa iväg till nåt fik här i Simsbury eller närliggande samhällen är ju bara att lägga på hyllan. DET FINNS INGA SEMLOR HÄR! Jag vill åka till NYC och till kafét som serverar semlor.

Även om jag inte är en stor bakfantast så ska det bakas semlor i huset. Imorgon kanske. Eller vi får se. Det kanske blir till helgen. Förresten är det nästan omöjligt att hitta färsk jäst här. När jag frågade efter det på Stop & Shop så fick jag till svar "You don´t need to bake, look at all the pastries we have here". Yeah but you don´t have SEMLOR!

Nu till saken! Bästa receptet på semlor, var hittar jag det och vad gör jag om jag inte får tag i färsk jäst och bara torr jäst?

Please help me.

Not again!

Trodde att det värsta var över. Men ack vad jag bedrog mig! Minstingens mage ville bara bli tömd igen. Från BÅDA HÅLLEN!!!!!! Neeeeeeeeeeeej, tänkte jag bara. Stackars liten. När de är små så finns det ju inte så mycket att ta av och de blir snabbt uttorkade, de små liven.

När tonårsdottern kom hem, var pojkvännen med. Jag undrar om han har talat om för mamma denna gång? Men han ville så gärna följa med och titta på när dottern rider Western. Så in i bilen med alla, inklusive en magsjuk Minsting. Detta körande fram och tillbaka får mig ibland att känna mig som en taxi driver.

Är väl inte den piggaste människan på jorden just nu. Har nämligen varit uppe sedan 4.30 idag. AM! För att få ihop ett web ex möte med taiwaneser så måste mötena läggas på en human tid. För dem. What about me? Typiskt Taina " Oh that´s fine with me. "

Fick förresten meddelande av både Annika och Peter om att det inte gick att kommentera på min blogg och nu har jag ändrat till pop-up, enligt Annikas förslag. Hoppas det fungerar nu. Vet inte vad som gått fel.

Det blir inte så mycket av att skriva nu. Ska ta hand om Minstingen, hämta Tonårsdottern från ridningen, laga mat, sticka iväg och träna och sedan blir det väl Zzzzzzzzzzz...

måndag 23 februari 2009

Vermont, Detox och magsjuka

Äntligen måndag! Jag menar äntligen hemma! För vem gillar måndagar? Igår kväll kom vi således hem från vår minisemester i Okemo, Vermont. Det blev 4 dagars skidåkning och för min del räcker det GOTT OCH VÄL! Maken hade kunnat åkt for ever, verkade det som.

Jag tänker inte utge mig för att vara någon meteorolog eller skidexpert och säga "väderförhållandena var suveräna med sydostlig vind blablabla". Men jag kan säga att det var BLÅSIGT andra dagen. Här behövdes inga kirurgiska ingrepp för ansiktslyft utan skinnet drogs bakåt när vi åkte liften och jag var riktigt släääääääät i ansiktet. Nåja vi inhandlade lite mer skydd, vilket Minstingen tyckte var coolt och ville så gärna visa upp sin luva och skrämmas!


UUUHH, vad rädda vi blir!
Maken och Minstingen i sina nya ansiktsskydd.

Stilstudie av tonårstjejen på snowboard för första gången!

Tredje dagen var suverän! Sol och ett par minusgrader. Men vad sjutton, nu låter jag som värsta experten. Men det VAR fint! Vi kom i alla fall iväg tidigt på morgonen och jag höll faktiskt ut ända tills liftarna stängdes. After ski hägrade såklart och där kunde jag koppla av utan att tänka på "Tyngden på dalskidan, älskling". Nu satt tyngden fint i baken där jag hade satt mig bekvämt för att lyssna på lite skräning musik och avnjuta en öl. How nice var inte det? På kvällen orkade ingen av oss gå ut utan det blev pizza "hemma" och den smakade såååå gott. Flickorna kunde sedan koppla av i sängen, mätta och belåtna och Maken jag kunde smutta på lite vin.

BEVIS!!!!!! Jag hade skidor på mig!

Minstingen är SUVERÄN och åkte med
Maken i alla svåra backar.
Finsk sisu?


Maken så glad så glad. Skidorna är ju på ;)
Tonårsdottern tyckte dock att han kunde ha tagit en annan
huvudbonad. Den här såg ju ut som om han hade
en extra hjärna som stack upp!

Då var den semestern över och nu ska det detoxas några dagar. Kroppen behöver en liten rensning och det brukar gå bra. Det är bara en sak. JAG FÅR INTE DRICKA KAFFE när jag detoxar. Så kom inte förbi Simsbury. Jag har abstinens redan nu. AAAAAAAAAAAAAAHH, save me, save me. Makens kommentar brukar vara "Vad ska det vara bra för", dvs not so supporting. Suck jag får fortsätta med mitt green tea .

Inte nog med att jag är liiiite kinkig, så blev Minstingen sjuk på vägen hem. MAGSJUK! Finns det något värre än spyor? Det kommer liksom utan förvarning och det står ut som en fontän ibland när hon spyr. Okej okej jag ska bespara er detaljerna.

Ha en fin måndag!

fredag 20 februari 2009

Show & Tell: Kaffe

Då är det dags igen för fredagsbloggarna att skriva om ett tema som Simone valt. Simones val denna månad har varit intressanta, men också lite jobbiga. Känslomässigt menar jag. Det är skönt att få dela med sig men det är så intressant att läsa ANDRAS inlägg. Jag blir som uppslukad. Ja hur såg mitt liv ut FÖRE fredagsbloggen? HAHA!

Till saken nurå, dvs KAFFFFFFFFEEEEEEEEEEE:

Börjar med ett litet förhör, så ordning i klassen! Vad ska nedanstående bild föreställa?

En koffeinmolekyl såklart! Här hade alla rätt, säger vi. Intressant med kaffe, nu snackar vi RIKTIGT kaffe och inget decaf här inte, är att det innehåller EN DROG. Ja en DROG och denna drog har jag blivit beroende av. Nu är jag LIVRÄDD att ett paniksyndrom ska uppstå och någon får för sig att sätta in ett FÖRBUD! De upptäcker plötsligt något, som varit i känt sedan länge, att i för stora doser är denna drog livsfarlig. Allt är ju livsfarligt om det intas i obegränsade mängder. Men eftersom trygghet och undvika allt som är farligt är ju en jättehet potatis, så tycks lösningen vara FÖRBUD, FÖRBUD, FÖRBUD. Här skulle jag kunna skaka galler för missbruk av kaffe. Riktigt kaffe. Då vet ni det. Jag kan helt enkelt inte vara utan det.

För ca 35 år sedan började mitt missbruk. Av kaffe alltså. När jag kom på besök hos farmor i Finland, så var det "brukligt" att få en kopp kaffe med lite kaffe i botten, massor av mjölk och så socker! Till det serverades en skiva vetelängd med smör på. Denna skiva doppades i kaffeblandningen och sedan var det bara att schlörpa i sig. Guuuuuuuuu så gött de va!

Idag är kaffe lika gott men jag har kanske blivit lite mer "sofistikerad" med åren. Jag dricker helst vanligt svart kaffe och det ska absolut inte vara med någon fancy flavour i. Bläääää säger jag bara. Det kan faktiskt vara svårt att få en vanlig kopp svart kaffe. Går jag på Starbucks och ber om en regular coffee, så känns det som om de tittar lite på varandra och frågar för säkerhets skull: "Did you say A regular?" Yes PLEASE, no Latte, no Cappuccino, no decaf, no Espresso, no Frappuccino. JUST GIVE ME A REGULAR COFFEE! PLEEEEEEEEEASE! Gnissel, gnissel mellan tänderna.

Kaffe är gott ;)

torsdag 19 februari 2009

Här är vi nu, Okemo Mountain!

Vi kom iväg vid åtta imorse och det var ju superbra, med tanke på att vi har en tonåring hemma. Alla rusade runt som yra höns, förutom Maken, som var en yr tupp då, och dubbelcheckade att allt var med. Jag är förvånad över att vi kom ihåg att köra iväg hunden till hunddagis med tanke på all virrvarr i huset. Innan jag stängde ytterdörren ropade tonåringen: "Mamma har du tagit med dig hårsprayen?" Hårspray? Vem fan behöver hårspray i backen? Någon ny teknik för valla...vänta nu slalomskidor vallas väl inte? Plötsligt så springer jag uppför trapporna till sovrummet för att hämta hårsprayen, orkar inte ens fundera på vad den ska göra för nytta. Limma fast mössan i håret kanske. Bilen var redan smockfull med prylar så en hårspray hit eller dit kunde väl inte göra någon större skillnad. Minstingen ville ha både filt och gosedjur med och så fick det bli.Resan går ju såååå mycket bättre med dessa gosedjursvänner och en skön filt!
Vi hade inte kommit långt förrän tonårstjejen tagit igen den överraskning jag fick imorse. Hon sooooooooov, så sött!
En tonårsbrud vid åttatiden på morgonen.

Vi kommer fram strax efter 10 till Ludlow och åker först till ski shop för att hyra skidor åt mig. Väl där inne kommer Minstingen på att hennes pjäxor är för små så det får bli ett par nya.


Utprovning av nya pjäxor
Förhållandena i backen är okej. "Experten" har uttalat. HAHAHA! Jag kan inte speciellt mycket om skidåkning, men jag kom UPP med liften och NER för backen med skidor och det är väl det som är meningen med det hela.
En vy från liften


Passade på att fota tonårstjejen uppe i liften.
Tonårstjejen fick liksom vara lite av en assistent när jag skulle sätta mig i liften, för att inte tala om när jag skulle av fanskapet utan att få hela jävla sitsen i skallen. Kliv ur mamma, kliv ur!!!
Eftersom jag inte är någon stor skidåkerska så bryr jag mig inte så mycket om mode i backen. Det gäller väl att vara praktisk. Ända tills jag fick se Minstingen komma med storebrors hjälm från 1984 och en gammal overall! Hahahaha, hon såg för kul ut jämfört med barn som har den senaste outfiten. Men en sak är säker. Hon är suverän i backarna och åker redan i sk värstingbackar!

Här är vår Minsting.

Imorgon ska tonårstjejen prova på snowboard. Jag ska väl hasa mig ner sakta men säkert ;)

onsdag 18 februari 2009

Förberedelser och kycklingsoppa

En glad Minsting som just fått smaka en god kycklingsoppa
och imorgon bär det iväg till Okemo, Vermont!

Imorgon bitti bär det iväg. Just nu pågår packning för fulla muggar. Maken ringde nyss och det är SÅÅÅÅÅÅ mycket att göra på jobbet. Har jag hört det förr? Hahaha. Bad honom köra försiktigt eftersom det har börjat snöa rejält och det är visst glashalt och en del olyckor på vägen. Inte så konstigt. Att det blir olyckor så fort det dimper ner snö. De har ju nästan aldrig vinterdäck och i Connecticut får vi snö. Varje år. Så det kan ju inte vara någon nyhet precis. Daah!

Tonårsdottern har packat klart säger hon. Kikade in nyss och hon ligger och sover "middag" klockan halv sju på kvällen. Det var visst en jobbig dag i NYC. Och vet ni vad hon handlade. Något som jag tycker hon hade tillräckligt många av. EN TILL VÄSKA! Tur att temat om det är över. Jag orkar inte räkna dem igen.

Minstingen packar i sin lilla Kittyresväska. Där i ska BARA leksaker vara, säger hon. Och pennor och pysselböcker. För när skidåkningen är över och vi sitter i vårt lilla rum vid Okemo då passar det utmärkt med en 5-åring som ägnar sig åt pyssel, tonårsdottern sitter troligtvis vid datorn och facebokar och maken och jag ska avnjuta varsitt glas vin. Eller två.

Har hunnit med att springa idag trots snöfallet. Ganska mysigt, men jag måste veta säkert att det inte är is under, så det blev längs vägar som jag känner till. Sprang förresten förbi ett hus som min make vill att vi ska titta på och eventuellt köpa. Nååååå vi får se hur det går med det.

Kycklingsoppa till middag. Tipset kom från Annika och jag säger bara TACK! Den blev supergod om jag får säga det själv. Fick improvisera lite och hade faktiskt i lite kycklingfond som jag hade med mig från Sverige sist. Mums mums.

tisdag 17 februari 2009

Winter recess

Rast. Ja enligt lexikonet betyder recess bland annat rast. Och det är precis vad barnen har nu. Winter recess från skolan eller rättare sagt uppehåll, för en rast kan väl inte pågå en hel vecka heller? Om man komprimerar kanske eftersom de har inga raster här. Inte på high school i alla fall. Tonårsdottern som går i 10:an och är sophmore (de kallas så när de går i 10a:n) har 4 minuter på sig mellan lektionerna och hon har 7 lektioner per dag. Mitt i har hon en 25 minuter lång, eller ska vi kalla det för kort, lunchrast. Det ger totalt 45 minuters andrum på en hel dag! Det ni, svenska ungdomar med håltimmar! Dessa 4 minuter mellan lektionerna handlar inte om att sitta och peta sig i naveln i klassrummet utan de ska RUSA till skåpet, som ligger på en annan våning, byta böcker, sedan RUSA till en annan våning och vara klar och pigg och mottaglig för att ta emot ny kunskap.

Tänk er själva in i situationer där ni fått springa från ett möte till ett annat. Hur bright är man då? Föregående möte sitter kvar, trots att du försöker skaka av dig en del för att få plats med lite nytt. Huvudet känns ju SPRÄNGFYLLT en sådan dag. I alla fall mitt och jag tror min hjärna har normal kapacitet. Eller ? Här behövs INGA kommentarer.

Denna Winter Recess skulle kunna likställas med sportlovet hemma. Den är veckolång och infinner sig ungefär samtidigt som sportlovet i Sverige. Vad innebär det då? JO JAG MÅSTE HITTA PÅ NÅGOT ÅT BARNEN! Hur lätt är det när jag skaffat barn med så låååååångt mellanrum. Den ena är alltså 5 år och den andra 16. Storebror bor i Sverige och är 22 och behöver ingen dadda-hitta-på-aktivitet från mamma längre. Men ni ser ju själva. Vad har en 5- och 16-åring gemensamt? Inte mycket kan jag säga.

Just nu befinner sig tonårstjejen i NYC med sin kompis och nöter ut mitt kort. HAHA, skojade bara, hon fick givetvis inte med sig mitt kort som faktiskt en del av hennes vänner får ibland och det tycker hon är sååå orättvist! Det räcker med att jag nöter ut det.

Vi ska faktiskt hitta på något tillsammans. Hela familjen åker nämligen till Okemo, Vermont på torsdag och kommer hem på söndag kväll. Det blir alltså lite skidåååååååååkning. Jipppiiiiiiiii, säger alla. Utom jag då. Det är inte mitt största intresse precis. Är så fånigt rädd att ramla omkull och göra illa mina knän som jag vårdar ömt för all löpning. Men de har ju en del flacka backar som jag kan gliiiiida nerför och "låtsas" som om jag kollar på barnen. Försöker se så där cool ut och hoppas på att inte bli avslöjad. Stannar gärna i någon liten våffelstuga och pustar ut och pratar lite förstrött med andra om att det tar på krafterna att åka upp och ner och vakta. Lite längre ner kommer ölstugan och där tittar jag också in. SEDAN blir det full fart!

Wish me good luck. Se upp i backen annars får ni finnar i nacken!

måndag 16 februari 2009

Vilken helg

Hon kom och försvann. Som en virvelvind. Min väninna sedan 27 år tillbaka. Hennes besök hos oss var kort men intensiv och SÅ KUL! Man får leta länge efter en sådan levnadsglad person som I-M. Ingenting är omöjligt och motgångar vänder hon snabbt till något positivt.

Hon kom i fredags med tåg till Hartford efter flera dagars flackande i USA och Kanada. Trodde först att hon skulle vara lite trött så där, men ut ur tåget kommer en strålande glad kvinna och ropar högt på perrongen "Tänk att jag är HÄR nu!" Som en primadonna. HAHAHAAAAA. Det första vi gjorde var att handla lite smått och gott. Väl hemma slog vi upp varsitt glas vin och vår mundiarré satte genast igång. Vi hade ju inte setts sedan i oktober! Lite snack via email såklart och några telefonsamtal, men det är ju inte SAMMA SAK. Innan middagen drog vi iväg till gymmet såklart och där ville jag visa henne mitt stora intresse för Groove och givetvis ÄLSKADE I-M det och blev snabbt tjenis med alla. Hon är sån helt enkelt.

Fort fort hem för att göra oss iordning och in till Hartford. Det blev mycket mat och vin och prat. Men så kul. Maken var med och han hänger med skapligt i våra diskussioner. Män är ju INTE intresserade av skvaller och kackel, nääädå! Pyttsan, öronen ser ju ut som stora kastrull lock och halsen blir lite extra lång och så försöker de se lite ointresserade ut. Vi kvinnor VET att män tycker det är kul att lyssna på oss. Så det så!

Natten blev lång och när maken hade lagt sig satt vi uppe och tittade i gamla fotoalbum och gapflabbade. Ja det var inget fnitter utan ASGARV. Och det var såååååå skönt att bara skratta och minnas allt kul vi haft. Och har.

Lördagen ägnades åt shopping. I mängder! Det var skor, jeans, jackor, blusar, t-shirts. You name it. Det slutade med att I-M fick låna en väska av mig för att få med sig allt hem. På kvällen kom det ett par goda vänner och vi hade en jättetrevlig middag. Natten blev väldigt lång igen.

Söndag förmiddag åkte hon. Ni ska inte tro att när hon klev av planet halv åtta på morgonen i Stockholm att hon åkte hem heller. Nej nej. Virvelvinden drog till jobbet med all packning för att jobba. Utan sömn på planet. Var hämtar hon all sin kraft ifrån undrar jag ibland?

Here I come!

Tjenis med alla såklart!

Svettiga brudar efter Groove passet.

Jag om MIN väninna I-M

Mycket mycket sent en koll på bilder och lite facebookande

Middag lördag kväll i goda vänners lag

Efterrätt med hjärtformade pan cakes, jordgubbar och grädde mmmmmmmm

Nattamat. Lite ribs...

Ny vecka. Nya utmaningar. Trött men nöjd :)

söndag 15 februari 2009

Hur gööööööör man här i Amerikat? Och varför?

Det finns så många saker som jag går och funderar på, titt som tätt. Det ÄR annorlunda här, även om det blir vardag till slut och man vänjer sig. Det ser givetvis annorlunda ut på andra ställen. Det bor ju trots allt ca 300 miljoner människor i USA och varje delstat är ju som ett eget land.

1. Fönster
Hur tvättar man fönster från 70-talet i detta land??????? De är inte vickbara och de går upp och ner och har en massa rutor eller spröjs som det så vackert heter. Rutor blir det i alla fall. Visst kan jag tvätta dessa på insidan och utsidan om jag liksom hääääääänger långt ut och liksom draaaaaaaaar ut armen för att nå. Mellan "inner- och ytterfönstret". Hur i helvete har de tänkt att få rent där då? Här räcker inte bara långa armar, de ska helst vara platta, armarna alltså. Så glöm att träna biceps och triceps! Det måste ju finnas SPECIAL städ hjälpmedel tänkte jag. Ja det finns ju alltid Handyman och Cleaning services , enligt grannar. Bra "hjälpmedel". De tar ju 6 dollar/fönster! Många dollar blir det... En av grannarna berättade att hon inte brydde sig om att tvätta mellan fönstren. Yäk säger jag bara!

2. Tvätt
Amerikanarna vill gärna ha tvättstugan nära inpå. Så nära att det blir störande, speciellt om man har byggt in tvättmaskin och torktumlare MITT I KÖKET. Och det är inga små maskiner precis utan de ska givetvis vara STORA som allt annat. En sak till angående tvättmaskiner. Det finns ingen FÖRTVÄTT. Den börjar liksom tvätta på en gång. Torkning då? Glöm att hänga ut tvätten en härlig varm sommardag. HA! Du blir idiotförklarad. Tror ni jag bryr mig, hehe. Min tvätt hänger ute. Så varsågoda alla grannar, kom och titta på min fina trosor från Victoria Secrets!
Deras trosor snurrar fint i deras GIGANTISKA torktumlare, där en elefant skulle kunna rymmas.

3. Födelsedagar
Det har nämnts i olika bloggar om födelsedagar och tack för senast osv. Min erfarenhet av barnkalas här är HYSTERISKA! Den ena efter den andra försöker överträffa senaste barnkalaset och hyr allt från Little Gym till Inflatable Party at Jump Zone. Sedan ska hela klassen eller dagisgruppen + grannar+ vänner bjudas och det kostar en del per person. Som födelsedagsbarnet får bekosta. Rättare sagt föräldarna till barnet. Därefter blir det oftast en tårta som ser väldigt amerikansk ut, rosa för flickor och blått för pojkar. Men sedan får ALLA gäster en påse med sig hem med typ LEKSAKER och godis. I Sverige är jag van vid den lilla godispåsen. Efter drygt en vecka kommer således tack-kortet typ "Thank you for coming to my party and I LOVE the blalabla you gave me!" Sure.

4. Trafik och polis
Filkörning, vad är det? De har ju till och med skyltar för Slow traffic Keep right och tror ni det hjälper. Nehedå, de ska ligga och tuffa i vänsterfilen för de ska ju svänga om sisådär 100 miles och då ska man vara beredd. Typ. Vänstersvängar förekommer lite varstans och utan förvarning för deras jävla blinkers syns knappt! Har skapat en del PANIKbromsningar för min del. De kör ju så saaaaaaaaaaaaakta och det kan jag förstå ibland för det finns poliser ÖVERALLT och de rycker ut snabbt och bara älskar att slå på sina rödblå ljus och sirener. Sedan kliver det ut en polis med ena handen på hölstret och de påminner så om killen ur Cops. FREEZE!


5. Miljöfrågor
Bilar, bilar och bilar. Allt är uppbyggt för och runt bilar. Och då åker de givetvis inte tillsammans utan alla ska ta sin egen bil. High school, där min dotter går, har en parkeringsyta som är som hundra fotbollsplaner, för alla som fått sitt körkort ska givetvis köra sin bil till skolan med max en kompis. Trafikstockning utan dess like på morgnarna. Många, som inte har körkort, får skjuts av föräldrar och här finns det skolbussar som går halvtomma. Hallllåååååååååååååå amerikaner! AVGASER jag säger bara AVGASER! När jag kommer till dagis på morgonen, så lämnar de flesta föräldrarna bilen igång och är inne och lämnar barnet och pratar i ca 20 minuter! Tog upp det en gång...tror ni det blev uppskattat? De tittade på mig som om jag kom från Mars.
Engångsförpackningar. Aaaaaaaaaaaaaaaaaaah jag får UTSLAG av alla dessa plast och papperspryttlar, från tallrikar till skedar och muggar.

Ja vad gör man...vissa saker vänjer man sig nog aldrig vid.

fredag 13 februari 2009

Show & Tell: Närmast hjärtat

Simone, http://fritturhjartat.blogspot.com/ står för fredagstemat i februari och här kommer mitt inlägg:

Jag rasar ihop, som en trasa, ner på golvet. Tror inte på det jag nyss hörde, men ändå reagerar kroppen. Kan inte, vill inte förstå. Orden som kom ut ur telefonen liksom ekar i mitt huvud. SLUTA skriker jag och lägger på...

Det var den 18 maj 2003, en härlig eftermiddag och jag plockade och donade i vardagsrummet. Jag hade nyligen kommit hem från min andra veckolånga sjukhusvistelse och kände mig på strålande humör. Det gick vägen den här gången också! Jag var gravid och hade gått en tuff kamp mot livmodern, som på något sätt försökte stöta ut det lilla liv som fanns där. Ett litet liv tog slut men det andra var starkt nog att haka sig fast. Naturens gång, sa de på sjukhuset.

Vi hade precis flyttat. Tidigare på dagen hade jag pratat med mamma i Finland och hon bubblade på om allt möjligt. Mamma pratade inte "i onödan" i vanliga fall, dvs hon var typisk finsk. Hon var ofta i farten, mycket skulle hinnas med på dygnets 24 timmar. Men hon var en STOR lyssnare och hade ett ENORMT tålamod och ett GIGANTISKT hjärta. Det var min mamma. Mamma finns inte mer och saknaden efter henne är obeskrivlig. Även nu, när jag skriver detta, reagerar jag och det har snart gått 6 år sedan jag hörde hennes röst. Mammas röst.

Samtalet den 18 maj 2003 kom från min syster. Hon berättade att mamma var död. Jag kan knappt skriva det, än mindre förstå det. Allt hade gått så fort, enligt syrran. Hon hade somnat in i bastun. Hennes favoritställe, eller ska vi säga smultronställe. Hon älskade att basta, så som många andra finländare, men hon kunde "basta ut" de flesta av oss. Stora kroppspulsådern brast och mammas liv släcktes. 63 år gammal. Alldeles för tidigt.

Sommaren och hösten 2003 var som en enda dimma. Min graviditet var komplicerad och jag fick åka in sammanlagt 5 gånger akut, varav vid ett tillfälle sa en läkare att "Du får förbereda dig på det värsta, det här kommer inte att gå vägen". Den 7 december var det dags. Trodde vi. Det hade både läkaren och barnmorskan sagt. Den 7 december kom och gick. Det gick en vecka, två veckor, men ingen bebis. Den 23 december fick vi åka in och jag fick dropp. Maken var i extas och äntligen, efter en lång väntan fylld av sorg och oro, så var det dags. Jag var 40 år och hade inte gjort fostervattensprovet trots mångas vädjan. Ett liv är ett liv.

Natten mot julaftonen händer något. Läkaren tittar snabbt på sköterskorna och säger högt SNITT. FORT SOM FAN. Sedan tittar han på mig innan jag rullas in och nickar God Jul. Jag svarar med ett trött God Jul.

Julafton 2003 vaknar jag 4.30 på morgonen. På intensiven med en massa slangar överallt. Tittar mig omkring och får se Maken komma in. Trött, rödgråtna ögon men ändå med ett stort leende. Strax efteråt rullar en av sköterskorna in en liten säng med en liten tjej, som bär på en tomteluva. Hon lyfts upp i min famn och plötsligt så tittar jag in i ett par klarblåa ögon. Jag känner igen dem direkt. Varken Maken eller jag har klarblåa ögon. Mamma hade klarblåa ögon. Ringer pappa i Finland och det enda han säger : "Grattis och jag visste att hon skulle komma tillbaka. Får jag äran att ringa runt och berätta den goda nyheten?"

Minstingen har nu blivit 5 år.

Närmast hjärtat, för mig, ligger LIVET. Och allt som där hör till.

torsdag 12 februari 2009

En lycklig liten tjej

Minstingen kom hem med skolbussen som vanligt idag. Hon är duktig, tycker jag, som åker STORA gula bussen. Så himla amerikanskt när vi står där och väntar på våra små liv. En efter en kliver ur och ryggsäckarna är nästan större än de själva. Och idag var den tyngre än vanligt. De hade ju haft Valentine Party at school today!!! Det första hon gjorde var att lägga ut allt hon hade fått av sina klasskamrater. Se vilken stolt tjej:



Kolla vad jag har fått mamma!!!!!!!

Städning, Valentine och Sverigebesök

Sitter här med en Starbucks Latte. Har precis lämnat Minstingen på dagis och ibland passar jag på att svänga in på den lokala Starbucks, precis som många amerikanare gör, och unnar mig en god Latte, helst en skinny. Men sedan blir det full rulle HELA dagen!

Först ska jag jobba, jobba, jobba, sedan städa, städa, städa och sedan hjälpa Minstingen med resterande valentine´s kort. Men sedan börjar väntan (smile). Väntan på en av mina bästa väninnor sedan 27 år tillbaka. I-M kommer imorgon, JIPPPPPIIIIIII!! Nu vet jag inte om det hinner bli så mycket väntan, för det känns som om jag skulle ha börjat röja NÅGOT tidigare för att kunna städa överhuvudtaget. Torsdagar har blivit liksom vår städdag. Jag tycker INTE om att städa på helgerna. Det dumma i kråksången är att ALLT tycks skjutas upp till torsdagen, typ det där plockar jag undan på städdagen och så får vi ägna FÖRST åt att röja och SEDAN städa. Rent och snyggt ska det i alla fall bli. Tänker dock inte byta gardiner, vilket jag hade tänkt göra. Gardiner?????? Ja jag har faktiskt "julgardiner" kvar i Minstingens rum, hm. Nåja, brukar jag tänka, vi har i alla fall gardiner.

När Minstingen kommer hem idag så måste vi fortsätta med Valentine´s Cards. Vi har redan lyckats göra 20 stycken, som hon fick ta med sig till Kindergarten idag. De ska nämligen ha party i eftermiddag. Sista timmen. Hahaha, men det räcker nog om man tänker på 21 stycken 5-åringar som intar lite extra socker en eftermiddag! KAOS! En timme blir bra det. Så ikväll måste vi fixa resten av korten, dvs till dagis. Sedan ska det göras iordning ett par extra gull-gull väskor med diverse småplock till grannbarnen, som hon leker med. Jag har köpt det mesta på Wal Mart. Där finns ALLT. Det saknas bara riktiga bilar.

Min väninna kommer alltså imorgon, fredag. Hon flyger till Newark och tar sedan tåget till Hartford, där jag hämtar upp henne. Just nu befinner hon sig i Ottawa på en affärsresa och passar då på att stanna lite längre och besöka mig. Så HIMLA kul. Vi ses ca 2 ggr per år och har lika roligt jämt.

På kvällen ska vi på gymmet och Groova. Därefter blir det utgång i Hartford och Maken ska givetvis följa med. Någon måste ju köra, haha! Tonårsdottern blir barnvakt åt Minstingen. Så allt är noga planerat. Lördagen kommer att ägnas åt shopping, pladder och något glas vin i ett stort köpcentra, Westfarms Mall, och mot kvällningen blir det en god middag med ytterligare några vänner.

Nä nu väntar jobb, jobb, tralalalaaaaaa. Men först måste jag ju ladda ner en bild på Minstingen när hon var hos tandläkaren. Solglasögon? Det har de på småbarnen, i alla fall här, så de inte blir bländade av ljuset!

Minstingen på tandläkarbesök och inga hål!

onsdag 11 februari 2009

Det börjar märkas lite överallt.

Upps, nu ger jag mig in på ett ämne som jag inte behärskar till fullo. Men åsikter och synpunkter måste ju varenda människa få ha. Och att få uttrycka dem också! Kanske någon som reagerar och upptäcker samma sak.

Vad jag vill säga är att den ekonomiska krisen syns och känns överallt just nu. Även i de små vardagliga tingen och det skrämmer mig lite. Jag försöker läsa och hänga med så gott det går i tidningar, följa debatter på TV och i ärlighetens namn så fattar jag givetvis långt ifrån allt. Är ingen ekonom, så nu vet ni det!

Men jag börjar inse att fler och fler drabbas, både privatpersoner som företag. Minstingen går på day care halva dagar (halva dagar i Kindergarten) och här kostar det betydligt mer än i Sverige, kan jag säga. Just nu betalar jag 170 dollar. I veckan. För halvdagar. Då ingår INTE frukost eller lunch. Jämför det med ett svenskt dagis. I alla fall så har föräldrar börjat dra in timmar eller antal dagar eller till och med sagt upp platsen helt på detta dagiset. De har inte råd. Dagiset försöker rädda det som går att rädda och har gått ut med en skrivelse om att inga höjda avgifter kommer att införas i år. Tack för det, säger jag bara. Men detta gör de för att vi ska ha kvar våra barn. Dessutom har de på ett fint sätt frågat om sponsring till diverse pysselmaterial och snacks.

Vår hund, som är på dagis, hunddagis alltså, en gång i veckan har fått mindre polare att leka med. Husdjuren stannar hemma själv eftersom ägarna har inte råd att lämna dem där. Även hunddagiset har fryst avgifterna. De har dessutom gått ut med en kundtillfredsställelsemätning och vädjat oss att svara så att de kan ut och marknadsföra sig som ett bra, och billigt, hunddagis.

Nu till den jobbiga biten och det är sjukvården. Var till tandläkaren med Minstingen igår. Och här tänkte jag mig först ingen skillnad men så börjar en av sköterskorna berätta om inställda besök. Detta pga föräldrar som blivit av med jobb och står således utan Dental Insurance som en del företag har som förmån för sina anställda. Tänk er hur det är i Sverige. Vi funderar, inte jag i alla fall, hur självklart detta är, dvs gå till tandläkaren, besöka läkaren och inte en tanke på att bära med oss ett sk Insurance Card, som är i stort sett det första de frågar om.

I februari har de haft en dag för fritt tandläkarbesök för alla barn. Men jag undrar hur föräldrarna ställer sig till det som eventuellt krävs EFTER det besöket, om de konstaterar att barnet har flera hål? Har de råd att gå vidare?

Inte blev jag gladare när jag läste i tidningen heller. Connecticut, som är en rik delstat, hade ju hoppats på stimulanspaketet och med hjälp av det löst ut en del lån parallellt med ett tuff budget som innefattar kostnadsbesparingar överallt. Tyvärr visar det sig att det blir inte mycket till stimulans utan det blir ytterligare besparingar i budgeten, och Jody Rell, vår guvernör, får göra en round two eller three, har tappat räkningen, i budgetpaketet. Eventuellt,men bara eventuellt ska de se om 55+-arna kan ta förtidspension och på så sätt skapa nya arbetstillfällen. Då undrar jag bara hur många som sparat till en hyfsad pension?

Jag undrar hur skutan ska vändas.

tisdag 10 februari 2009

Det kom ett mail...

Igår kväll kom det ett mail från tonårsdotterns pojkvän. Mailet kom till mig. Han bad om ursäkt å mammans vägnar! Hon kunde inte ringa själv och berätta att han inte fick följa med oss på vår resa. Själv har han suttit och funderat ut varför och kom fram till att det hela beror stress. Mamman är rädd för att bli arbetslös. Styvpappans arbete är tillfälligt flyttat och han måste veckopendla. De bor i ett stort hus, som kostar en del. De har flera bilar, som också kostar en del. De vill vara som många amerikanare. Mycket prylar. Stora prylar. Pengar på banken, vad är det? Det finns ju kredit!

Men i alla fall, det kom ett mail.
  • Jag förstod att det krävdes mod för att skriva det och även skicka iväg det.
  • Jag visste också att han hade smygit med det, eftersom han inte får använda datorn under veckorna, då aktiviteter så som brottning och sjunga i kör står högst på listan.
  • Jag vet att han hatar (ursäkta uttrycket) körsång, men som han måste vara med på, eftersom hans duktiga syster var med i kören, innan hon började på college.
  • Jag vet att elever i high school måste "tjäna in" poäng för att bli antagen till olika college, genom att fylla sin fritid med en massa aktiviteter.
  • Jag vet att pojkvännen inte har fått välja sina aktiviteter själv.
  • Jag vet att hans föräldrar är missnöjda med hans betyg och ger honom husarrest för att han inte kommer upp i "honors roll".
  • Jag vet att han litar på mig.
  • Men jag vet inte hur amerikanska föräldrar tänker
  • Och jag vet inte om de vet att jag vet...

måndag 9 februari 2009

Dubbelmoral

Är lite förvånad och nyfiken på hur amerikanarna tänker och tycker i vissa situationer. Jag vet inte om det kallas för dubbelmoral när ytan speglar ett visst förhållningssätt och insidan, dvs verkligheten, både vill och gör något annat.

Har kommit i kontakt med många föräldrar via barnen. Vissa verkar vara "som vi", men de är få. Och vad är då "som vi"? Jag tror att vi representerar ganska bra ett svenskt/finskt sätt att vara. Mitt finska sätt är lite mer rak på sak och tycker högt många gånger. Maken, med sitt svenska sätt, är betydligt mer demokratisk. Men vi är båda liberala, så som skandinavier är i största allmänhet. Detta grundar sig inte på någon större research! Det är enbart mina egna erfarenheter och tolkningar.

Min tonårsdotter har en amerikansk pojkvän sedan 4-5 månader tillbaka. De började dejta vid den första "prom at high school". Jag tyckte det var sååå gulligt när han kom för att hämta henne och när han gav henne den där berömda blomman som han trädde på hennes handled. Han i kostym och slips och hon i en riktigt fin "gown" (aftonklänning).

Efter denna tillställning har de träffats i snitt en gång i veckan. Innan snön kom, cyklade han hit. Numer följer han med henne i bussen hem. Men det har blivit mer sällan, för det visar sig att han har kommit hit UTAN LOV. Jag var tvungen att fråga om han menade allvar. Jodå så är det och han blev till och med grounded (husarrest) för att han inte hade skött sig. Min dotter och han blir 17 år i år! Och han måste fråga om lov så fort han ska iväg någonstans. Det är inte bara att säga att "jag åker hem till flickvännen och kommer hem till middan", typ.

Jag har erbjudit mig att skjutsa hem honom flera gånger, men hans mamma måste komma hit. Ungefär som om jag inte kan köra. Tonårsdottern berättade att när de var hemma hos honom fick de ABSOLUT inte vara inne på hans rum utan de skulle sitta fint i TV-rummet så att mamman hade full koll. De fick smyga med att hålla varandra i handen. Suck.

På sportlovet åker vi till Vermont. Pojkvännen är erbjuden att följa med och han har jobbat och tjänat ihop sina pengar till resan. Han har sett fram emot att få följa med. Och koppla av. Igår fick han beskedet av sin mamma och styvpappa. Det blev nej. De kan inte riktigt lita på honom (eller oss) eftersom han inte får ett eget rum utan måste dela den med sin flickvän! Aaaaaaaaaaaaaaaaaa!!! Vad tror de 16-17 åringar göööööör? Spelar Fia med Knuff hela tiden. Give me a break.

Tonårsdottern är ledsen. Jätteledsen. Hon vill vara med sin pojkvän. Pojkvännen är ledsen. Han vill vara med sin flickvän. När han har varit här tycker han det är så kul och avslappnat. Jag tycker så synd om honom. Och om dottern såklart.

lördag 7 februari 2009

Snöplogning

Det kan inte krävas någon större hjärnkapacitet för att ploga! Inte här i alla fall. Jag är så uuuuuuuurbota, rosenrasande, pissed off, FÖRBANNAD på vem-det nu-är-som-plogar vår uppfart. Här har jag varit bortrest några dagar, maken jobbar och sköter om så att barn och hundar kommer dit de ska på morgnarna. När jag kom hem på torsdag kväll så var ju inte första tanken att kolla hur det såg ut ute. Dels var det ju mörkt också. Men när jag vaknade igår! Jag fick en chock. Det såg ut som om det var krig på gång och att bandvagnar hade cirkulerat runt, men bara på vår tomt.

Så här är det. Vi hyr ett hus av en familj, som befinner sig i Singapore. De är på utlandsuppdrag precis som vi. Men vi är här, i USA. I hyran ingår vissa saker så som gräsklippning och snöplogning. Great tänkte jag. Överenskommelsen är att de kommer och plogar om det är > 2 inches (= 5 cm). I år fick vi ringa till vår så kallade property manager (cool titel) eftersom vi inte hade sett tillstymmelsen till plogning trots >4 inches. I veckan när jag var borta hade de således vaknat ur något obeskrivligt tillstånd och plogat vår uppfart. De hade inte bara plogat bort snön utan de hade passat på att ploga NER pinnar, dra upp elstängslet, kört in i en prydnadsstol för blommor, lämnat stora spår i gräsmattan. Ja de hade helt enkelt RÖJT. Det såg helt enkelt för jävligt ut! Alla grannar har så fint plogade uppfarter på vintern och nu har de fått något att prata om igen; "Look at the Swedes again, just before christmas they hade strange stars in the windows (vanliga julstjärnor från IKEA) and now they have really ploughed the drive way so broad". Jag fick ringa vår property manager igen och fråga vem hon hade ringt. Hon förklarade först, innan hon sett förödelsen, att de hade haft "a long night" och jag svarade bara med "sure, a looong night of drinking perhaps". Efter att ha sett bilderna kom ett mail "He´s fired".
Ibland funderar jag på hur de tänker. Om de vill behålla jobben så skulle de väl göra sitt yttersta för att tillfredsställa kunderna. Speciellt i dessa tider, då folk blir av med jobben. Konkurrensen bland dessa handymans är ju obeskrivligt stor. Jag tror att vår snöröjare även hade "chimney service" på sitt visitkort. De kan allt. På kortet. I verkligheten ser det liiite annorlunda ut.

Undrar hur den här gräsmattan ser ut och snöpinnarna är överkörda!

The invisible fence became a visible fence, ha!

Lite rally maybe?

Oj, kom jag lite för nära här eller?

Tur att det blir mörkt snart så jag slipper se eländet!

fredag 6 februari 2009

Show & Tell: Väskor

52 väskor. Vi har 52 väskor hemma! Det är allt från handväskor till resväskor, bags och en hel drös med bara-väska-typ. Det här betyder att vi i snitt har 13 väskor/person i vår familj. Skulle jag räkna in hunden, ja då blir det 10,4 väskor per familjemedlem. De gillar ju statistik i detta stora land, så därför tänkte jag använda lite matte. Men en hund har väl knappast en väska, eller? Inte vår i alla fall.

Tillbaka till statistiken. 19 av dessa 52 är så kallade gemensamma och det innebär ca 37 % eller drygt en tredjedel. Minstingen har 8 egna väskor och i det ingår dagisväskor och skolväskan och plutti-plutt-väskor. Nu har vi alltså 25 väskor kvar fördelade på 3 personer, maken, tonårsdottern och jag. Kan avslöja att till finalen går...dadadadaaaaaa ; Tonårsdottern och jag! Maken äger 2 väskor, varav den ena är, som säkert många har räknat ut, en dataväska.

Spänningen är olidlig, eller hur? Det kvarstår således 23 väskor, dvs 44 % av väskorna i huset ägs av tonårsdottern och av mig. Resultatet; tonårsdottern äger 65 % av dessa 23 och det innebär 15 väskor! Och behöver en ny!! Till vaddå?

Slutresultat: 36,5 % av väskorna är gemensamma, maken äger 3,8 % av alla väskor (poor guy), Minstingen 15,4 % (she is only 5...good potentials ah?), Tonårsdotter 28,9 % och till slut jag med mina 15,4 %. Ser ni, jag är 45 och har samma resultat som Minstingen. Det måste vara fel. Jag måste gå runt och räkna på nytt. Fa...det stämmer.

Innan jag lägger ut bilder på några väskor så måste jag bara berätta en liten histora om en frågvis (och nyfiken) kollega. Vi var ute och reste och jag hade en av mina handväskor med mig såklart. Förutom det så var ju dataväskan och så resväskan med. Min handväska får ofta besök av min hand då jag rotar omkring för att finna allt så som mobilen, nycklar, läppstift, ja ni vet diverse prylar. Jajaja, jag har provat alla dessa "buy an organizer and you will always find your cellphone". Sure, men det slutar med att allt ligger liksom i ett organiserat kaos i botten. Men jag har ju min hand som har blivit skicklig på att identifiera det mesta som ligger där och skvalpar. Nå, denna kollegas nyfikenhet brast och han liksom hängde ööööver min axel för att titta ner i min väska när jag var ute på en av mina upptäcktsfärder. Så han frågade; "Taina, what in hell are you looking for now in your purse and what are all these women hiding there actually?" Jag tänkte stilla hans nyfikenhet och plockade helt enkelt fram några exempel och rabblade samtidigt, my wallet, cellphone, brush, mouse rockets, lipstick. STOP, ropade han. Han fastnade vid ordet mouse rocket och eftersom min engelska ibland blir fort och fel så hittade jag helt enkelt inte rätta vokabuläret och drog upp en tampong och sa glatt; "This is a mouse Rocket!"Sedan var han tyst...

Så till bilden:


Ett axplock av tonårsdotterns väskor.

Ha en underbar helg allesammans!

Tillbaka till Simsbury, CT

Idag kommer jag att skriva två bloggar. Har så mycket som snurrar i huvudet och vill bara få ner det "på pränt". Den ena bloggen är fredagstemat "Show & Tell" och den andra blir om mina senaste dagar.

Det var så skönt att komma hem igår så det finns inga ord för det, bara en massa ljud, som jag inte vet hur de stavas. Från det att jag klev av planet igår kväll, till huset via en behaglig taxifärd, märkte jag att det kom olika sorts ljud ur mig. Jag hmade, stönade, suckade, blåste, visslade och bara lät allt komma ut. Väl framme vid huset, möttes jag av mina två flickor som stog vid dörren och ropade "Mamma"! Vad glad jag blev. När jag klev in så var allt så välstädat. De hade ägnat eftermiddagen efter skolan åt att plocka undan överallt, vikt gosefiltarna i soffan, ställt undan skor och stövlar, torkat rent i köket. Ja det var så fint! Detta utfört av en 16-åring och en 5-åring! Maken var på strategimöte.

Veckan i Göteborg gick bra, trots allt. Har fått några mail (bl a från chefen) som tackar för "great days" och att de är övertygade om att vi kommer att ro iland uppdraget på utsatt tid och med ett bra resultat. Det värmde, för det är så lätt att vara självkritisk och tycka att vissa delar hade kunnat gå bättre.

Sista kvällen hade jag tänkt ta det lugnt genom att sammanställa lite material, läsa lite och glo på SVENSK TV! Och äta smågodis, hihi. Jag gjorde bara det första, för sedan träffade jag en gammal kollega, som jag inte har träffat på flera år. När jag såg henne sprang jag fram och gav henne en kram! Men då märkte jag något som jag trodde hade försvunnit. Skakade av mig tanken och vi bestämde oss för att sätta oss ner och prata. Beställde var sitt glas vin och vi bubblade och pratade. Hade mycket att ta igen. Efter en stund var jag tvungen att bryta, för att dra iväg ett mail till min chef (sammanställningen) och lovade att vara tillbaka så fort jag kunde. När jag kom tillbaka, satt hon med ett stort glas vatten och mungiporna var uppe vid öronen!

Någonting förändrades i atmosfären och jag visste vad det berodde på. Jag kunde inte stoppa det. Märkte att talet blev konstigare, hon upprepade sig själv flera gånger, hon höll i mina händer, smekte mina kinder och till slut såg jag räddningen! En till gammal kollega dök upp. Jag viftade honom till vårt bord, vilket inte var uppskattat av den kvinnliga kollegan. Det kom ytterligare en person till vårt bord. Vid det laget hade hon redan slängt ur sig någon spydig kommentar till mig. Jag hade varit med om det förr. Sedan fick hon svårt att hålla ögonen öppna, välte omkull glas, vickade på bordet flera gånger och till slut så reste hon på sig och gick därifrån. Jag satt kvar en stund med de andra och ingen ville prata om det som hade hänt. Det var tabu på något sätt. Ungefär som om alla hade knäppt med fingrarna och POFF så försvann det. Det var en som reagerade och det var servitrisen, som lade sin arm om mina axlar och sa "Det är så tragiskt, men vad gör man. Hon måste själv ta initiativet till att sluta dricka."

På morgonen, vid frukost, träffades vi igen. Hon kom med rödsprängda ögon och ett ansikte som såg så härjat och trött ut. Tyckte synd om henne. Jag fick hennes kort och lovade att höra av mig. Jag har fått det förut och lovat samma sak. Innan vi skiljdes åt gav jag henne en kram igen och nu kände jag något jag inte känt förut. Det var som om hon genom hela sin kram, skickade ett budskap "Hjälp mig Taina". Jag fick tårar i ögonen.

Den här gången ska jag höra av mig...

tisdag 3 februari 2009

Ganska nojd med forsta dagen...

Sov riktigt bra och vaknade utvilad 5.30 imorse. Kunde gora mig iordning utan att stressa omkring med barn och hund runt fotterna. At en god hotell frukost. Gick till Scandinavium sparvagnshallplats. Temperaturen strax under noll.

Jag hade bestamt traff med kollegorna vid foretagets reception. Men alltid ska det vara nagon som missuppfattar det och ringer fran HOTELLETS LOBBY och funderar nar vi andra ska komma! Vad gooooor man? Ah, tankte jag, vi drar igang och personen ifraga fick helt enkelt komma senare.

Borjade med att stalla den traditionella fragan om vad de hade for forvantningar pa denna work shop. Det ar en som tittar pa mig med ett uttryck som jag tolkar som, "Ha, fa se vad hon har att komma med da, jag ska nog sticka hal i den har processen!" Han borjade med att saga "Jag hoppas du kan ge mig ett enda argument for vilka fordelar detta system ska ge min enhet." Det har skrammer inte ivag mig pa nagot satt. Men det skrammer mig att vi fortfarande hittar den har attityden i ett foretag som jag annars uppskattar valdigt mycket. Mycket av formiddagen slangde han ur sig kommentarer om nar kommer svaret, varfor kan vi inte gora som vi alltid har gjort, vilka resurser far vi. Sa dar holl han pa. Bra, tankte jag. Jag gillar utmaningar men det finns en grans och da borjade jag bolla tillbaka och fraga om forslag pa HUR vi ska gora istallet. Fick jag nagot svar? Nej.

Eftermiddagen blev skapligt effektiv. Hade ett par italienare som garna pratade bort en del tid men till slut fick vi bukt med det ocksa. Det AR en utmaning att sitta tillsammans i en grupp av manniskor fran olika kulturer och olika engelskakunskaper.

Vi avslutade med en middag pa Hard Rock Cafe.

Sammanfattningsvis. Jag ar nojd. Ny dag och nya utmaningar imorgon!

Nu ar det dags att sussa. Godnatt!

måndag 2 februari 2009

Jag ar i Svedala :)

Landade pa Landvetter tidigt imorse. Det var minus 5. Ingen sno. Hade sovit ca 1,5 timme pa flyget. Akte pa en gang till hotellet, slangde av mig prylarna. Slappade en halvtimme, tog en snabbdusch och sedan var det bara att dra ivag. Tog sparvagnen ut till kontoret.

Val framme vid kontoret, mots man av RECEPTIONISTEN. Ni ska inte tro att vem som helst slapps in har inte. Nehej du. For ca 5 ar sedan gick Betty i pension. Vi trodde att nu blir det val en andring, men nu har hon aterupsstatt. EN NY BETTY! Granskning, haelsning och sedan kommer fragorna och till slut kraven. Har lart mig att folja till punkt och pricka. Det ar smidigast sa.

Till slut fick jag saledes traffa den nya chefen. Det ar en modern chef. Han har ju till och med Facebook! Motet gick i alla fall bra och vi forberedde foljande dagars workshop.

Pa vag tillbaka till hotellet passade jag pa att handla lite svenskt smagodis( att ta med hem till Simsbury), veckotidningar, Lumenes produkter och sedan kopta jag en KEBAB! Ja jag vet att det inte ar sa nyttigt, men ibland kan jag bli sa suuuugen pa fast food. Satt sedan har pa hotellrummet och mumsade, glupskt, i mig kebaben. Sasen, som ar vit, rann langs mungiporna. Tur att ingen knackade pa och jag hade behovt oppna i ett sant skick. Det kunde ju ha blivit ett sant daer pinsamt missforstand. Ja ni vet nar man har tjock, vit sas kring munnen och for att fa bort den sa slickar man runt med munnen....som gradde typ. Eller...nae nu blev det valdigt mycket fel. Ungefar som nar papphammar skulle rita av Skane.

Lagger in ett par bilder pa mitt lila, lilla hotellrum. De fragade om jag vill uppgradera mig till ett storre for 200 kr extra per natt. Varfor da ,tankte jag? Det ar ju bara jag.



Stor och skon sang.



Har finns allt man behover!


Nu ska jag forsoka sova. Det har inte blivit mycket somn pa 24 timmar och imorgon maste jag vara pigg!


Gonatt pa er!

söndag 1 februari 2009

On my way to Sweden, jihuuuuuuuu!

Det har inlagget skrev jag igar, men hann inte skicka in det forran jag skulle kliva pa planet, sa jag lagger in det idag istallet. Sa ga tillbaka en dag, dvs sondag. Here it comes...
Sitter nu pa Bradley International airport i Hartford, CT. Solen skiner ute och det ett par plusgrader. Maken akte ivag med minstingen till slalombacken och tonarstjejen stannade hemma och pluggade infor morgondagens prov. Hann inte med att ga ut idag utan sprang och yrade i huset, stryka, packa, duscha, raka benen. RAKA BENEN???? Varfor da. Jo ibland ar man ju sa himla fanig. I sakerhetskontrollen har i USA ska man ju ta av sig skorna. Vet inte riktigt vad man skulle kunna gomma i ett par skor/stovlar. En yxa kanske? Ett automatvapen?
Tillbaka till mina rakade ben. Nar jag star i kon till sakerhetskontrollen borjar den svettiga proceduren med att plocka fram allt, den lilla plastpasen, som ser ut som om den ska spricka vilken sekund som helst, telefonen, laptopen. jackan, kavajen och sedan skorna/stovlarna! Nu rakar jag ha stovlar pa mig oftast och nar de ska tas av sa drar jag ju upp byxbenen for att komma at dragkedjan. Det ar da det hander! En skymt av mina orakade ben! Kan se personalens blickar ner mot mina ben och de tankar som borjar snurra i huvudet pa dem. Sag ni? Hon dar med de orakade benen! Stackars man som ar gift med en som ser ut att ha ramlat ner fran tradet ganska nyligen...Det far inte handa OCH DARFOR RAKAR JAG BENEN!

Varfor ska min lilla plastpase vara sa full ar pga att jag vagrar checka in vaskor. De ganger jag HAR gjort det sa rakar de alltid komma nagon annanstans an dit jag ska. Typ Katmandu eller liknande. Jag har inte tid att springa och handla nar jag kommer fram och tar saledes inte den risken. For imorgon ska jag traffa min nya chef. Ett par timmar efter att jag landat. Hur smart planerat ar det sa sag? Men det dar ar ju sa typiskt mig. TRYCK in sa mycket du kan pa kort tid. Jaaaa, det gaaaar sa bra sa!

Den har resan ar alltsa ingen pleasure utan bara business. Jag hoppas att jag far nagon timme over till att handla lite. Bestallningslistan hemifran ar lang.

Nar jag sitter har med min sallad och en kall och god ol, sa saknar jag mina flickor redan :(

Och maken ocksa, saklart. Och hunden. Och min sang. Och mina tofflor.

Ibland maste man offra sig.


Mina underbara dottrar


Det sista maste TRYCKAS ner!

Ha en underbar vecka :)