onsdag 8 januari 2020

Sååå skönt

Jihaaaa! Nu har det ordnat sig med min framtid. Som jag skrev tidigare så har det varit turbulent inom företaget ett bra tag och det gungade rejält ett tag. Men nu! Nu är det klart och jag ska fira.



måndag 6 januari 2020

Sticker ut hakan lite

Brukar inte ge mig in i dessa diskussioner och ämnen om män och kvinnor, vem som har mer makt osv. Men kan inte låta bli. Det började med att jag kommenterade på ett blogginlägg. En blogg som jag aldrig läst tidigare, men det handlar om en svensk kvinna som bor i USA och som funderar på klädkoden och hur den påverkar hur andra ser på henne. Med respekt?

Jag kommenterade men min kommentar togs inte emot väl antar jag då den inte publicerades. Jag vill absolut inte starta tjafs kring detta, men jag kan tycka det är synd att vi ska behöva tänka och analysera ämnet. Visst, jag går inte i bikini till jobbet eftersom det är en självklarhet att det är en "bad-och solutstyrsel" och jag jobbar inte some Baywatch-stjärna precis. Men jag har då aldrig funderat kring att en speciell färg eller en speciell klädstil ger mig mer respekt eller att mina chanser till andra positioner ökar. Är jag fel ute nu? Måste fråga Jonas om han tänker på hur jag eller andra kvinnor klär sig och om det skapar en liten snurra i huvudet på honom om han får respekt eller inte pga kläderna. Själv har han ingen tanke på vad han tar på sig. Believe me.

Jag har jobbat inom en mansdominerad industri i 30 år. Olika tillfällen kräver olika klädstilar. Är jag "ute på golvet" springer jag inte i högklackat eller kortkort, för det är helt enkelt inte praktiskt. Dels kan jag fastna med klackarna i gallerdurkar och med en kortkort skulle jag ha svårt att böja mig ned utan att visa hela busken. I alla fall det som är kvar av den.

Är jag på möte med kunder så sitter jag inte i gymkläder. Om det inte står i kallelsen att vi ska bryta arm eller köra några bänkpress. Och färg på kläderna? Det är ju vad JAG gillar. Har ärligt talat inte en tanke på om den som sitter emot mig gillar vad jag har på mig. Eller min frisyr heller för den delen.

Har jag ett samtal med chefen om min framtid så är jag bara jag.

Visst har jag hört tugget om att det är tufft mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, men det är inget som jag tänker så mycket på. Snart vågar ju inte någon titta en i ögonen för länge för att inte bli anmäld. Eller ta bara en situation då du fått skräp i ögat och flackar med blicken så det står härliga till. Blicken vandrar upp och ned i panik och det betyder inte att jag försöker få röntgensyn och studera motpartens könsdelar.

Ska vi tro på Darwinismen där jag befunnit mig mycket "på golvet", jobbat bland män och med män, så skulle jag idag ha hår på bröstet och skägg. Men nej, jag har bara varit jag och det har gått bra. Tycker i alla fall jag. Jag har valt själv.

Respekt för mig är handlingar, ordval, gester. Inte kläder, inte utseende.

Här kommer ett potpurri hur jag klär mig på jobbet. Sånt som jag gillar och trivs i!


Fick lite prästkänsla och kände mig from

Älskar kavajer!


Ibland blir det fest!

Sköna tröjor med långa kedjor med smycken är så mycket jag!


Det som också är viktigt när man träffar mycket folk. Var ren!

Dvs glöm inte att duscha!

fredag 3 januari 2020

Skidtävlingar och lite julbabbel

Skidsäsongen har kommit igång på riktigt nu. Träningen är ju annars året runt med egen träning hemma samt barmarksträning med Race Teamet. På riktigt innebär att det finns snö under fötterna. Eller skidorna. Som ni fattar så handlar ju detta inte om mig utan om Liisa såklart. Jag? Jag är en fara, inte bara för mig själv men för andra i backen. Akta i backen för finska attacken!

Tyvärr har Liisa fått gå upp i 19-års gruppen nu. Hon fyllde precis 16 men på "fel sida" av året. Det är tufft. Men hon åker inte för att vara med i OS utan för att ha kul och bli en sjuhelsikes skidåkare!

Helgens skidtävling som jag nämnde i förra inlägget (jag är inte senil för DET kommer jag ihåg) var special slalom och det är inte Liisas starkaste gren. Hon är bättre i storslalom. Och det är tävling på söndag igen. Samma knöl som på nyårsaftonen, dvs inte nästgårds. Det där med knöl är väl inte riktigt sant för det är tamejfan mer än en knöl. Det är en fallhöjd på strax under 400 m. Vertikalt alltså! Högre än Eiffeltornet. Sug på den ni! Speciellt innan ni åker utför.

I all fall så blir det himla trångt och högljutt inne i skidlodgen när alla ungar (och mitt barn) är inne före tävlingen och mellan åken. Det gäller att vara försiktig då du korsar bland hjälmar och pjäxor (som du inte vill bli trampad av).

Men ibland lyser solen även inne i lodgen! På nyårsaftonen kom nämligen en pappa till en av de tävlande till vårt bord. Han är också svensk. Så som Jonas, ni vet ju vid det här laget att jag är PURfinne med ett svenskt pass.

Denna pappa, som heter Peter, har startat ett eget destilleri, kolla länken, Silver Bear. Han hade dessutom med sig tre flaskor därifrån och av någon konstig anledning så flög en av korkarna av. Bara så där. Kanske med lite hjälp av någons näve. Men då var vi ju tvungna att titta ner i flaskan för att granska innehållet och när vi väl gjorde det så kände vi en trevlig doft. Alkohol. Men för att vara säker på att det verkligen var så, hämtades tre små muggar. Typ sådana som man har ketchup i. Det här var ju ingen high end restaurang precis. Tre munnar smakade av innehållet. Och WOW sa vi i munnen på varandra för oj så rund och mild den var. Jag är INTE proffs på papper. Jag är finne och vi är födda med en speciell gen. Alkogenen.

Peter var så givmild och skickade med oss hem dessa tre flaskor. Bara så där. När han var hungrig matade vi honom med medhavd gravad lax. Tjänster och gentjänster.

Som sagt var, julen ÄR över och jag VILL inte plocka undan julen. I alla fall inte granen och ljusstakarna. Det sägs ju också att julbelysning är bra för mentala hälsan. Tacka fan för det för vem vill sitta i ett mörker liksom?

Jag har faktiskt dragit runt med tomtar och annat diverse löst. De närmar sig vinden, sakta men säkert. Jag tror att de också känner på sig att snart ska de ner "i mörkret". Stackrarna. Jag lider med dem.

Men nu blir det till att sörva Liisa som är hemma och sjuk idag. Mätte tempen på henne imorse när hon sa att hon kände sig dålig och jag körde mitt vanliga; "Äh, ryck upp dig och drick vatten!". Sedan hämtade jag termometern för att bevisa att jag hade rätt. Eller inte. Den visade nämligen 38.9.

På tal om termometer så är de ju så fiffiga nuförtiden. Minns de där som man fick "stoppa upp" där bak. Tur att den eran är förbi och prisa teknologin! Den vi har nu lägger man bara lätt på pannan och så ger den ett resultat på sekunden.

Så här ser det ut i vår källare, men det saknas typ tre par skidor som redan ligger i bilen.


Ni ser ju! 

Tacka vet jag Peter som livade upp stämningen ett tag.



Kolla flaskorna till höger. De är från Silver Bear! Släng dig i väggen Glögg!


Ja nu börjar de den långa vandringen till vinden.
Papiljotterna dras på nästa jul.

Så här ser man ut när man upptäcker att gästerna är snart här!
Och den där Fake Christmas Tree är verkligen en fake Fake Tree!!! 




onsdag 1 januari 2020

2020

Spännande. Läskigt. Oskrivet blad. Så känns det alltid när jag går in i ett nytt år. Det blir liksom läskigt och spännande samtidigt. Svårt att förklara, men livet är ju inte samma lunk som det var för typ 100 år sedan då förändringarna kom typ varannat decennium. Nu händer det heeeela tiden något. Min hjärna hinner liksom inte med i svängarna jämt.

Idag den 1 januari 2020, vaknade jag utan bakfylla. Det var i och för sig bra länge sedan jag var bakfull. För gammal för sånt kanske?

I alla fall, nu måste jag erkänna en sak. Jonas, Liisa och jag somnade vi halv tio igår och som tur var hade jag ställt klockan på ringning så vi kunde skåla in det nya året. Trötta familjen på den eller?

Nu är det ju så här, för er som känner till, att den här familjen är ju ingen vanlig familj i många bemärkelser. Vi är en skidfamilj. I alla fall två av tre. Den tredje, hon hakar bara på liksom. Inget ovanligt med det. Att man "skidar" men att stiga upp klocka fyra varje morgon (utom julafton och juldagen) för att dra till backen för träning eller tävling är väl INTE så vanligt. Eller? Till och med på nyårsafton var det tävling för Liisa och den där knölen var ju inte på vår bakgård precis utan drygt en och en halvtimmes körning från Simpan. Registrering 7.15. Ni fattar!

Julen har alltså varit och den gick i lugnets tecken. Om man ser på ytan. Själv kändes det som om jag sprang omkring som en skållad råtta för att göra klart allt. För vem? Det skulle ju bara vara vi och våra finaste vänner plus deras vuxna dotter. Men det är något i mig som vill hålla kvar alla de där traditionerna. Knäcken, skinkmackan på kvällen innan julafton, röra ihop rödbetssallad, rulla köttbullar, fixa glöggen, koka gröten, slå in klappar, tända ljus och försöka komma ihåg att släcka dom också. Så där håller det på. Och "on top of that" så fyller ju Liisa år på julaftonen. Ni hör ju. Inte undra på att Fru Olsson är "sleten".

Men vi är friska. Vi har varandra. Mina barn har det bra, likaså barnbarnet. Pappa fick fira julen hemma med sin görlfrend och det var fred på jorden. I alla fall i Simpan. Så jag klagar inte.

Nu tar vi nya tag. Önskar alla miljoner läsare ett gott nytt år och så kör vi!

Hundratals köttbullar rullades...eller kanske något färre, men ett jäkla rullande var det!

Försökte så gott jag kunde att komma in i julstämning med mina nya spröt

Äggen skulle fyllas med något gott

Inte så vackra men goda finska piroger

Knäck med skållade mandlar. Som JAG skållat. Pluspoäng på det?

Taste of Christmas
Hipp hipp HURRA och God Jul

Frukosten dukad på julaftonsmorgonen





Fina Bob med Liisa

Seriöst med spröten?

Här firas Liisa
Tomten kom i år också!


Stackars tomten tyckte jag var tung
Önskar jag hade fått detta i ett av paketen, men fick i alla fall se honom via Messenger.