måndag 30 november 2009

Tack

Skriver pa ett amerikanskt tangentbord just nu. Vill passa pa att tacka for alla varma och goa halsningar och styrkekramar jag har fatt. Jag har delat med mig av dem till familjen. Vi ar sa i behov av det just nu.

Trodde inte det fanns sa mycket tarar i varlden. Trodde inte det kunde gora sa ont i hjartat. Trodde inte att det fanns sa mycket ondska heller. Men jag vet att det finns ett ljus, langt dar framme.

Jag har de senaste dagarna skrivit av mig en del, men inte publicerat nagot. Funderar pa att starta en till blogg, men som da kommer att vara losenordskyddat. Det finns sa mycket som maste ut och bloggen tror jag ar ett ypperligt hjalpmedel for att fa rad och hjalp och framforallt styrka fran andra.

Forutom trasiga sjalar, sa ar fysiken hyfsad.

Vi har, sedan jag skrev senast, gatt igenom bade Thanksgiving och forsta advent. Vi har ocksa haft vart forsta utvecklingssamtal med Minstingens froken. Bade Maken och jag blev sa glada av all berom hon fick. Det finns en enorm sprallig sida hos Minstingen som gor att vissa uppgifter inte blir klara i tid. Men froken tyckte denna sida av Minstingen var charmig och en del av hennes personlighet, som hon absolut inte vill andra pa.

Hennes betyg var idel bra. Kanns konstigt att prata om betyg for en 5-aring, men jag tanker givetvis pa forra arets utvecklingssamtal, som var pa ett helt annat plan.

Inga bilder idag. Det kommer med tiden.

Kramar fran mig till er alla!

tisdag 24 november 2009

Tomt

Just nu så blir det lugnt med inlägg och kommentarer från min sida. Monstret som förstörde så mycket i vår familj har gjort sig påmind och vi bearbetar det just nu. All min tid och all min kraft går åt till att finnas där. Ilskan måste jag hålla borta. Den tar så mycket energi.

Jag är inte ofta trött, men nu är jag det, efter att ha vakat i drygt ett dygn. Är inte speciellt troende men sådana här gånger känns det skönt att få knäppa händerna och tro att det finns någon där ute.

måndag 23 november 2009

Time Out

Att vara 5 år och få en time out då och då, tycks inte bekymra Minstingen speciellt mycket. Hon har lyckats igen med att skrämma slag på fröknarna genom att i ta-fatt leken använda fönstret som utrymningsväg. Ni kan ju tänka er efterföljande diskussioner om hur OSÄKRA dagisets fönster är! Minstingens kommentar var bara " I just had to escape from the boys" och så gav hon ett stort smile. Ett ganska så tandlöst sådant.

Vad gäller time out skulle jag behöva ett sådant just nu. Det är ganska många måsten och de skapar jag ju själv. Det finns egentligen inga måsten säger de kloka. Men nu har jag ändå lyckats med konststycket att samla på mig några och då gäller det att ha tungan rätt i munnen och bocka av dem på listan. One by one.

Hur var det med måsten i helgen då? Det fanns några och ett av dem var att besöka LEGO KidsFest i Hartford. "Åh, herre min gud", säger jag bara! Vilket jippo. Först stod vi i en timme i kön och tittade på alla smart-arses som gick förbi med sina förköpta on-line biljetter. Sedan, när vi i stort sett var framme vid biljettluckan, STÄNGER de luckan och tar en PAUS! Jag tyckte att jag hade tagit det lugnt och att köandet hade gått bra, fick plötsligt min berömda hjärnblödning igen! Lokalen hade för mycket besökande och de hade helt enkelt inte räknat med så många besökare. Dagen innan hade det varit samma sak och alla de som inte kunde gå in då trots förköpta biljetter anmodades att komma på söndagen. Hur smart är man då?

Till slut öppnade de biljettluckan eftersom det var en hel del som kom ut. När vi kom in, förstod jag också att vi inte skulle bli långvariga. SÅ MYCKET FOLK!! Men det var bara att se glad ut och se till att fotografera Minstingen vid alla miljoner legoskapelser. För det är någonting amerikanarna tycker om. Att fotografera vid allt möjligt. Till råga på allt, var ju tomten där också och det var ett måste att köa även dit.

Här köar man så lugnt och fint. Ute i tid, tyckte vi.

Den långsamma kön till vänster (den vi var i såklart) och den snabba till höger...

Den här skylten känner man ju igen! Heja Danmark! Någon dansk flagga syntes inte till dock och jag tror de flesta trodde LEGO är amerikanskt och kommer från Californien. Det finns ju ett LEGOland där.

Jag blev ju inte lika glad när jag sänkte blicken och tittade rakt fram!

Minstingen trängdes så gott det gick. Hon har vassa armbågar, som mor sin. Bra att ha ibland.

Det fanns mycket att titta på. Så som den lilla stad. Och det fanns mycket att lyssna på. Så som denna pratkvarn!

Imponerande vad de kan! Men de fuskar ju lite. De använder lim. Osportsligt.

Vilken läskig figur. Bäst att inte sitta för nära.

Och så besök hos tomten, som tyckte Minstingens mun med "Missing teeth, that's awesome!"

På väg hem passade vi på att käka lunch med en kollega och hans son. Nice.

Sedan ville jag bara hem och gärna på den här. Men det gick ju inte såklart!

Ny vecka och nya utmaningar. Onsdagen blir spännande ;)

fredag 20 november 2009

Show & Tell: Skyltar

Snälla Simone, veckans tema har verkligen fått igång mig. Tänkte först att det här kan ju vara ett trevligt tema - Skyltar. Men ju mer jag har sett mig omkring, har jag bara blivit mer och mer irriterad, förbannad och förvånad. Vad ÄR det för människor som designar alla dessa skyltar? Hur står det till i hjärnkontoret hos stadsarkitekten? I detta land,Amerikat alltså, finns det ju så mycket lagar och förordningar, men få av dem tycks gälla skyltar.

Vi har den berömda STOP-skylten. Det bokstavligen kryllar av sådana här. De och trafikljus. Rondeller vet de ju knappt vad det är här, så STOP-skylten är mycket populär. Den är så populär så den kan man hitta mitt ute på bondvischan där det passerar typ en bil varannan dag. Överproduktion, kallas det för. Inte nog med det, det finns tre olika typer - STOP - STOP ALL WAY - STOP 4 WAY.

Att varna om var du ska stanna vid rött ljus, är lite överdrivet kan man kanske tycka. Men med tanke på att trafikljusen sitter uppe i himlen någonstans och mitt i korsningen, så kanske skylten fyller en funktion i alla fall. Innan jag upptäckte var dessa trafikljus fanns i detta land, ådrog jag mig flera whiplash skador. Foten på bromsen och IIIIIIIIIIIIIIIIIII! Typ.

Den här då. Vad fan ska det föreställa? En banderoll som i stort sett är oläslig. Nedtyngd av regnet. Konstruktörerna kan inte ha haft en av sina bästa dagar då de designade detta slappa skynke.

Jag vet inte hur många ögon eller hjärnor väg-trafik-skylt-ansvarig har. Jag blir då yr av den här informationen och skulle gott kunna köra rakt fram, trots att det inte finns någon väg där.

Ta den här som ett exempel på dolt budskap. Kolla in den trevliga stilen på "please", för att sedan ändra på det och dessutom köra med versaler. Som om någon vill ryta ut det budskapet. Det kunde lika gärna ha stått "din djävel" där med klartext! Jag ser framför mig en schizofren typ som designat denna...

Att gå in i vår lokala butik, så vet jag inte om det förväntas att jag ska läsa all information som klistrats på entrédörrarna. Om så är fallet, skulle nog min näsa vara gul och blå med tanke på att dörrarna öppnas och stängs hela tiden. Hur fan ska man hinna läsa liksom?

Det kan inte vara kul att vara skylt. Den här har säkert glömt bort varför den en gång i tiden har satts upp. Tycker lite synd om den.

Men kolla denna då! Designern har kanske haft en tanke på att skyltar växer på buskar. Så osmakligt. För det andra vet jag inte om jag skulle ta in på det här stället eftersom det flaggas på halvstång. Who knows what happens there?

Denna skylt har jag åkt förbi massor av gånger. Har inte kollat så noga vad det står tidigare, fram till nu. Hur tänkte de här egentligen? Färg, text och bild? Garlic farm på en bajsbrun botten! Vill de överhuvudtaget ha besök eller ska den illustrera att "kom inte nära"?

Jag blev så trött på alla skyltar och tavlor och banderoller och drog in på affären. Där skyltas det också hej vilt med priser, namn på varor och köp-två-betala-för-en osv. Skulle köpa ett födelsedagskort och såg då detta:

Behöver man skylta med sådant? Tänk er att gå fram till kassan med det kortet. Snacka om blickar!!!

Vill avsluta med en sann historia.

För några år sedan hade jag besök av en amerikansk kollega. Vi körde omkring i omgivningarna i Gästrikland när han plötsligt skrek till "STOP!". Blev lite paff och stannade givetvis. Kollegan hoppade ut, bad mig ta fram kameran och knäppa ett kort på honom (vi stod i ett dike vill jag bara upplysa er om) vid en trafikskylt!

Vad var det som var så intressant med denna förutom att det var svensk text, undrade jag. "That's so cool, you have areas where you can fart!" Jag kan meddela att han finns inte kvar inom organisationen...

torsdag 19 november 2009

Välgörenhetsyra

Nu är det höst och med den kommer Thanksgiving (26 november). Jag behöver inte kolla i almanackan för att veta det, för nu har banne mig varenda välgörenhetsorganisation vaknat och jagar en som om de vore besatta! Du kan knappt gå utanför dörren utan att stöta på någon som ska ha pengar, kläder eller mat. Donera - donera - donera! Det ekar i skallen på mig.

Minstingens ryggsäck är inte bara fylld av allt krafs-tjafs de gjort i skolan utan lappar om att vi ska skicka med mat och pengar. Skolan ska nämligen samla pengar till att köpa kalkoner. Kalkoner!! Det är ju Thanksgiving och då ska alla ha möjlighet att äta kalkon. Med tillbehör. Det är väl okey, men sedan går jag till affären och där möts jag av fler som ska ha sin kalkon till middag. Byter affär, men samma sak där, kalkonjägare!

Jag var till skolan med en hel kasse med mat plus pengar. Det känns helt rätt. Jag har dessutom köpt en färdig-ihopplockad-matkasse på vår lokala matbutik och lämnat den i kassan. Jag tycker det känns rätt. Men hur kan det komma sig att jag fortfarande får de där din-snåla-jävla-kärring-blickar på andra affärer??? Vad vet de vad jag har donerat!!!!

Maken och jag åker då och då in till Hartford för att lämna diverse kläder och leksaker och cyklar. Men ska jag gå omkring och bära på en jätteskylt som visar att jag HAR donerat? Jag HAR köpt mat. Jag HAR lämnat pengar. Vad mer vill ni ha? My body???

Åh på tal om body. Den fick sig en omgång igår. Stopp! Maken var upptagen med sina kunder. Nu menar jag Zumba och vi hade vår Live Trummis under passet och shit vilken skillnad! Svetten bokstavligen sprutade på mig.

Trummisen med vår underbara instruktör Linda!

Tillbaka till välgörenhet. Att leva med en Tonårsdotter är det samma som att leva med en välgörenhetsorganisation. Hon måste ha allt. Och helst nu. Och jämt. Igår behövde hon nya vinterstövlar. "Fine", tänkte jag. Det är ju i alla fall snart vinter. Vad kommer hon hem med tror ni? Varma och sköna vinterstövlar som hennes fötter kan gossa i utan att frysa? HA! Kolla här:

Varma och gossiga? Knappast. Suck, säger mamman.

Vill bara avsluta med en bild där tomten är fri från löv! Just nu i alla fall. Lövblåsaren har varit här! Inte någon miljövänlig sak precis, men det är så de gör här....


Vår tomt just nu. Inte ett löv så långt ögat når!

Njut av torsdagen!

onsdag 18 november 2009

Just nu och snart

Jag ska INTE klaga! Gillar när det går undan och nu har det ju blivit lite svalare också. Det gillar vi, eller hur Annika? Släppte ut hunden här på morgonkvisten och han ville komma in ganska snabbt efter sin kissrunda. Det är ett tecken på kyyyyyyyyla. Ah, äntligen. Ja, det räcker med 5-10 minusgrader och inte några minus 30 som i Luleå en gång tiden.

Har knappt sett till Maken trots att han sover hemma. Han sticker till gymmet innan vi vaknat (vid 5) och kommer hem efter att vi har gått och lagt oss. Jag ser spår efter honom. Speciellt i köket...Tycker lite synd om honom nu. Får nog ta och fixa en smaskig middag på fredagkväll. Annars brukar han stå för middagrna under helgerna och jag för den (tråkiga) vardagsmaten.

Trots mycket just nu så tränar jag en hel del och det håller mig flytande. Tack vare Tonårsdottern, som gärna (?) sitter barnvakt kan jag dra iväg på kvällarna. Jag har lagt till ett Zumba pass på ett nytt gym. Bara för att testa på en annan instruktör och jag säger bara OMG! Vilken brutta alltså! I vanliga fall så ser vi inte oss själva så mycket i speglar när vi kör men här står instruktören vänd mot spegeln och vi således bakom henne. När hon gör sina riktiga "Zumba-moves" blir jag som förstenad. Trodde jag kunde, efter alla mina år jag har dansat, vicka både hit och dit. Men jag ser mest ut som en gammal sopkvast som brutits av på mitten. Typ en led. Instruktören är lealös. För att inte tala om stjärten! Nu brukar inte jag spana in kvinnors rumpor (bara männens), men det går inte att undvika att titta på hennes där den rör sig i takt med musiken. Den är formad som en boll. Min är platt. Och lång. GAAAAAAAAH!!!

Ikväll blir det Zumba pass med en riktig trummis. Och med min ordinarie instruktör som är skitbra, hon med.

Om drygt en månad kommer sonen hit. Jag längtar så. Det gör vi alla. Han ska få en lista snart. Lite smågodis och sånt. Typ. Här är han i sin nya outfit:

Mammas pojk <3

Nu ska barn väckas!

Ha en underbar onsdag allesamman.

tisdag 17 november 2009

Nämen är det tisdag redan?

Underbart när måndagen bara swishar förbi "så där". Helgen var fulltecknad, måndagen likaså. Var tvungen att göra en prioritering, dvs inget bloggande igår. Det är som Sportyspice skriver, ta ett beslut och sluta försöka. Antingen eller. Det gäller det mesta här i livet, att ta ett beslut helt enkelt. Tiden finns där alltid, det är bara en fråga om hur vi prioriterar den.

Just nu är jag inne i en ganska hektisk period. Det är svinmycket att göra på jobbet samtidigt som Maken har viktigt besök heeela veckan, vilket gör att han är upptagen dagar som kvällar. Hushållssysslor? Vad är det för en man när han är upptagen!!! Vi kvinnor är födda med en speciell gen - multitaskgenen. Det behövs ingen större forskning i det ämnet, för det är bara så. Trots att jag har mycket att göra så fixar jag jobbet, träningen, matlagningen, ta hand om barn och allt det där plockandet. Maken funderar ibland om jag är en bläckfisk. Det behövs inte åtta armar för att plocka upp något från golvet när man ändå går förbi en hög med något oidentifierbart. Och eventuellt slänger det i tvättkorgen. Hur svårt kan det vara? Jag tänker på Monty Python - Every Sperm is Sacred, där kvinnan kockar i köket samtidigt som hon lyfter på benet och föder barn. Eller Maria Lundkvist, komikern, som sitter på toaletten och får inte en lugn stund när barn ska snytas och gud vet allt.

Men igår kunde Taina konstatera att multitaskgenen har sina begränsningar den med! Det blev inget blogginlägg.

Helgen då? Jo, då hade vi alltså besök av söta I. Hon kom fredagkväll och åkte tillbaka till sin värdfamilj i Lincoln, RI, söndagkväll. Vi hann med en del så som; middagar, besök på gymmet och bada i poolen där, gå på Diwali hos vänner i Avon, shopping och lite prat såklart!

Stora händelsen var givetvis festen. Tyvärr så regnade det och därför fanns inga ljus i trädgården. Annars så tänds en massa ljus överallt, ute som inne. Nu var jag en sån där dålig bloggare igen. Skulle givetvis ha gått runt och fotat allt fint, men min käft var upptagen, likaså händerna av mat och dryck. Multitaskgenen var ledig. Som tur var så fotade både Tonårsdottern och I så här är en del bilder. Håll till godo:

Ljus i alla dess former och färger.

Varenda liten yta var täckt med figurer och ljus.

Så även i öppna spisen.

Självklart var en yta avsedd för drycker!!

Massor av mat och där hittar jag givetvis Maken.

Dessa vackra indiskor i sina saris.

Tonårsdottern och I smakade på det mesta av maten. "Lite starkt" tyckte de nog.

Mat och prat blandades med lite poker.

Värdinnan har dragit igång musiken, ABBA!!

Värden får ta hand om trötta barn.

De indiska barnen hade givetvis sina festkläder på sig och var underbart söta i dem!

Årgång 1963 är ett bra år kom vi på!

Här kikar vi på när maken till S stöter på en annan kvinna...och det var helt ok för de har ett sk öppet förhållande! Hon tyckte det var lika spännande som jag.

Minstingen såg ut så här när vi kom till festen...

...men efter ett tag hade hon förvandlats till en prinsessa!

Nu åter till vardagen och dags att plocka fram den där genen igen. Multitaskgenen.

Jobba Taina. Jobba.

fredag 13 november 2009

Show & Tell; Underifrån

Då var det dags med ett fredagstema igen då. När jag såg Simones val denna fredag, funderade jag inte så mycket på vad jag skulle skriva om. Däremot funderade jag över vad Simone tänkte på när hon valde ett tema som underifrån. Om det fanns någon baktanke med det hela. Men det struntar jag i. Det är nämligen fritt fram att tolka dessa teman och det är DET som gör det så kul att läsa hos andra fredagsbloggare.

Jag vill nu bara varna känsliga tittare, förlåt jag menar känsliga läsare, att sluta läsa här. NU!

Vi har alla haft våra drömmar om vad vi ville bli när vi blev stora. Lika är det med dagens barn/ungdomar. Det är drömmar om att bli brandman, polis, lärare, målare och läkare. Massor av olika yrkeskategorier. Vissa drömmar går i uppfyllelse och plötsligt har du blivit lärare eller brandman. Och så de som har blivit Doktor Underifrån. Det kanske inte var en dröm precis. Det bara blev så.

Finns det någon kvinna på denna jord som hoppar jämfota och trallar på en trallvänlig låt på väg till en undersökning underifrån? Inte jag i alla fall. Jag kan inte påstå att jag är pryd eller speciellt klumpig av mig, men i det där lilla båset, där kläder ska av och tvångströjan på, förvandlas jag till den osmidigaste varelsen i universum. Trosorna fastnar halvvägs genom att korva ihop sig. Svetten lackar. Båset är så litet och trångt och när du böjer dig fram slår du i både huvudet och arselet i väggarna. I vanliga fall ska tvångströjan ha öppningen där bak. Men inte här inte. Då ska den vara fram.

Denna undersökning måste ju ske underifrån. Även om jag inte har läst anatomi, så begriper jag i alla fall så pass mycket att det inte går att kika ner i halsen och kolla äggledare eller vad det nu är som ska undersökas.

Jag har i alla fall gjort min första undersökning underifrån här i Amerikat. Och det var ju en upplevelse bara det. Förutom tvångströjan så såg den berömda gynekologstolen annorlunda ut. När jag klev upp på den och skulle lägga upp benen och vila vaderna, gick det lite snett. Där jag trodde vaderna skulle placeras, fanns ett par plattor för att placera fötterna mot. Typ när man spjärnar emot något. Det blev så j*vla fel och plötsligt kände jag att jag gled ner i stolen så halva arselet hängde ner utanför kanten. "Förbannade svett", tänkte jag. I vanliga fall brukar en gynekolog be en komma ner lite. Den här fick be mig "flytta upp lite".

Innan allt hamnade i rampljuset, klev gynekologen fram och drog isär tvångströjan och klämde på brösten! "Vänta nu, vad är det här? Det skulle ju vara en undersökning underifrån!" Men de gör visst så här och han måste ha fått en chock, för här kunde han klämma på en 46-årig kvinna, som fött tre barn UTAN silikon! How natural isn't that?

När det sedan var dags för "henne" att hamna i rampljuset, så funderade jag på vad det är som gör att man ens tänkt tanken att bli en Doktor Underifrån. Försökte slappna av men det gick ju för fan inte. Precis som alltid när du besöker Doktor Underifrån. Du stirrar ju rakt fram på dina lår, rakt upp i luften, hör ett mummel mellan benen. Ibland skymtar en hårtofs. Inte din egen utan gynekologens hår. Ibland har de förmågan att titta upp och le med hela ansiktet "Ser bra ut det här". Vad fan är det som ser bra ut??? Frillan? När du ligger där och försöker slappna av, så hör du plötsligt mullret. Hur många gånger har man inte sprungit på toaletten innan en undersökning och tömt tarmar och varenda ficka? Och när du ligger där, så kommer den smygande. Den där jävla gasbubblan som vill ut. Tankarna snurrar "inte nu, snälla". Hur kul kan det vara, att vara en Doktor Underifrån en sådan gång, när ringmuskeln inte är vältränad och försöker förbjuda gashelvetet att passera? Jag bara undrar.


Bilden ur sjukvårdsrådgivningens bildarkiv

torsdag 12 november 2009

Helgen närmar sig med stormsteg

Kan inte fatta att det redan är torsdag. Det var nyss måndagmorgon. Jag behöver lite längre veckor just nu. Arbetet hopar sig och Tysklandsresan närmar sig. Miljoner saker att göra innan dess. Inte blir det lättare av tomtebloss i skallen vissa dagar heller. Det går åt en hel del energi då.

Det är inte bara fredagarna som kommer fortare, snart är det jul också! Då behövs det inhandlas massor och pyntas och fixas. Förutom jul, ska två födelsedagar inom familjen firas. Bra planerat, Taina. Föda ungar vid juletid. Som om du inte har nog ändå.

Här är julkommersen i full gång. Den startade direkt efter Halloween. Vissa till och med före. Det kryllar av julpynt på affärerna och granen kan man faktiskt klä redan efter Thanksgiving (26 nov) och då få njuta av den en hel månad. Det där gör man ju som man vill med egentligen. Men ingen tycker du är en jubelidiot, om du nu klär den flera veckor före jul.

Det var då en massa julesnack här...

I alla fall så for vi till AJKIA igår (ordet stulet från Peter) för att fylla på förrådet av lingonsylt, kaviar, choklad, bilar (godis alltså), smörgåsgurka, senap, köttbullar osv. Vi hade bestämt oss för att åka vid ett visst klockslag, som Maken råkade missa. Det var inte första gången. Är det något jag är noga med, väldigt noga med, så är det att hålla tider. Jag blir skogstokig när någon kommer försent. Utan anledning. Där är vi väldigt olika, Maken och jag. Han kan ta det med en klackspark och jag vet inte om det är en kulturkrock här. Finnen i mig säger en sak och hans svensk-asiatiska en annan. Vi kom iväg efter ett mindre utbrott från min sida. Ut med det och så är allt bra igen. Pang, tjong!

Till helgen får vi besök av våra vänners dotter som jobbar som au pair här i Amerikat. Det ser Tonårsdottern fram emot såklart. Och även jag. Hon ska få följa med oss till Avon på Diwali på lördag. Det är en indisk högtid som firas till minne av guden Ramas. Det kommer att tändas en massa ljus både ute och inne. Sedan ska det ätas så som på alla indiska sammankomster. Mer om det senare. Helgen är i alla fall fullbokad med aktiviteter.

Idag blir det jobb, frissan samt löpning. Jag är i full gång med träningen och på en vecka hinner jag med två groove pass, två zumba pass, fyra löppass och lite styrketräning. En vilodag per vecka. Om jag har lust alltså. Att vila vill säga.

Avslutar med en hemlighet. Lova att inte berätta för någon!


Nere i källaren har vi ett skåp och bakom den döljer sig hemligheten...

...nämligen Paradisaskar bland en massa julgardiner och annat skit. Ingen, dvs INGEN, kommer att leta där. Hahahaha! Dessa ska sparas till jul.

Imorgon gott folk är det FREDAG!!!

onsdag 11 november 2009

Upprörd i kubik

Igår var det tomtebloss i skallen på mig. Det sprakade av flera anledningar och tålamodet var som puts väck. Tisdagar är ju inte min dag. Även om det inte var tjockt med aktiviteter just igår, så tycks mitt tålamod ta semester på tisdagar! Ingenting gick som jag ville igår. Absolut ingenting! Tomteblossen slocknade ungefär samtidigt som jag somnade. Lite sprakande imorse. Men bara lite.

Varje månad ska vi redovisa våra utgifter och göra en sk Expense Report. Där i ingår våra resor, så det blir en blandning av en reseräkning och andra utgifter. Under sommaren bytte vi till ett nytt system och började rapportera on-line. Vi fick utbildning hur vi skulle sköta detta och jag tyckte det var enkelt och har tragglat mig igenom varje månad utan större bekymmer. Fram till igår. Någon har smugit in en liten ändring. Så när Taina skulle leta efter "Lodging" så var det alternativet borta! Längst ner fann jag någonting som kallades för Hotel Folio och valde det för mina hotellutgifter. Nu ska ni inte tro att det bara var att fylla i totalsumman, utan nu skulle jag ange kostnaden för rummet EXKLUSIVE skatten och sedan på en annan rad ange skatten separat. Vad fan har vi böneräknare till om de inte kan fixa detta åt oss??? Jag lyckades fylla i allt och skulle sedan spara. Det var då det gick åt helvete! "Enter the expense category" fick jag som ett meddelande hela tiden. Men jag hade ju gjort det! Till slut fick jag nog efter sisådär 10 försök och ringde till administratören, som givetvis var upptagen. Jag mailade. Inget svar. Men när jag skrev med versaler i rubriken på mailet I GIVE UP, då ringde Joe. "How are you today", hörde jag en försiktig röst. Gullige Joe hjälpte mig och upptäckte samtidigt en bugg i systemet! HA! Jag visste det! Jag må vara blond och blåögd, men SÅ jävla korkad kan jag väl ändå inte vara. Jag saknar en kategori av människor och det är sekreterarna. De var guld värda i sådana här situationer. Nu får man ju sköta ALLT!

När jag väl hade fått iväg rapporten så ringde de från skolan och bad mig hämta Tonårsdottern. Hon hade börjat hosta lite på lektionen, varpå läraren tyckte det lät illa så hon skickade ner dottern till skolsköterskan. Där berättade Tonårsdottern att hon troligen fått i sig något med nötter i och därför kliade det i halsen. DET skulle hon aldrig ha sagt för DÅ blev skolsköterskan alldeles till sig och gav henne Benidrol. Jag tyckte att dottern kunde stanna kvar eftersom hon mådde faktiskt bra. Sköterska blev så paff och tänkte ringa vår granne om jag inte skulle ha tid att hämta henne!! GAAAAAAAAH! Så tomteblossen tändes igen och jag meddelade sköterskan att jag skulle komma, men att dottern skulle få komma ut till bilen. Nehejdå, det gick inte för sig. Jag skulle minsann traska in i skolan och hämta en dotter som i hennes ögon var dödssjuk. Så j*vla överdrivet. Vad möter jag? En tuggummituggande brud som rycker på axlarna och säger "Jag mår bra, mamma".

Nu fick det vara nog. Så innan gympasset (groove) drog jag ut och sprang med hunden för att lugna ner nerverna och försökte släcka tomteblossen. Det var skönt. Fixade käk åt flickorna och skulle dra iväg när Tonårsdottern meddelade att hon skulle iväg på fotboll. Ingen barnvakt alltså. Minstingen var tvungen att följa med mig. In med henne i bilen och wrooooooom till gymmet. Där har vi nämligen ett dagis. Kanon. Skulle skriva in henne och i receptionen stod en praktikant, som knappt visste någonting. Tomteblossen tändes igen. När hon till slut fick ihop inskrivningen sprang vi upp där vi möttes av en låst dörr. De hade installerat ett lås där det behövdes en kod för att öppna den. Hade Taina fått koden? NEEEEEEEEEEJ!!! Fort ner till receptionen, fick den där j*vla koden, upp igen och in med ungen. Sprang ner till passet och pustade ut. Nu skulle det köras! Och jag körde på. Försökte i alla fall. Bakom mig, nu menar jag riktigt bakom och NÄRA mig, hade det ställt sig en nybörjare. De är givetvis välkomna, men varför var hon tvungen att ställa sig i arselet på mig, så att varje gång vi skulle röra oss bakåt så KABONG! Rätt in i henne och "sorry".

Den kvällen gick jag och lade mig med Minstingen. Tidigt. Låg och smågluttade på TV (biggest looser) och försökte släcka alla tomtebloss. De pyrde bra länge.

Ha en tomteblossfri onsdag allesammans! Det ska jag försöka ha i alla fall.

tisdag 10 november 2009

En "speshol leydi"

Känns som om sommaren är tillbaka. Nu har vi haft två dagar med 20 grader. Celsius! Det jobbiga med det hela är kläder åt Minstingen. På morgonen kan det vara småkallt och då ska givetvis jackan på. När hon kommer hem är det ofta varmt och jag är glad för varje gång hon lyckats få med sig jackan hem. Idag har de lovat ytterligare en dag med värme, men"bara" kring 18 grader. Kanske raggsockorna ska på nu då? Hahahaha!!

Angående Minstingen och skolan, kan jag bara meddela att hon ofta kommer hem och visar stolt upp allt hon lyckats åstadkomma i skolan. Hon påpekar också att hon har varit först med att få klart en del uppgifter. Även om det inte är en tävling, så känner hon sig väldigt nöjd. Det roliga är givetvis all beröm hon får av Mrs F. Känns som ett bra beslut om att låta henne gå om Kindergarten. Hon är ju faktiskt bara 5 år.

Det här ett par uppgifter hon visade igår:

Här får hon klappa händerna till sk syllables. På svenska heter det väl stavelser? Hon säger ordet och klappar händerna till stavelserna. På engelska såklart. Hennes engelska ordförråd är snart bättre än det svenska.

Alfabetet är hon en hejare på och har börjat skriva "egna" ord och inte bara sk sight words, dvs vanliga och återkommande ord som de får lära sig att känna igen innan de verkligen lär sig att läsa och stava.

Här är ett par exempel där hon stavat helt själv och det ÄR ju så gulligt.

Hon ville beskriva mig och tyckte jag var "speshol". Hahahahaha!!!

Istället för att prata skrev hon en lapp åt mig. Det var tysta leken.

Hon är "speshol" min lilla "leydi".

Måste givetvis passa på att gratta Sonen, som fått erbjudandet om att gå på Nobelmiddagen den 10 december! Grattis! Hade jag varit i Sverige så hade jag gärna följt med. Blink, blink.

Till slut kan jag säga att naturen goes nuts när vi plötsligt får så här varmt och "speshol" saker ploppar upp!

Det är svampar! Eller? Kanske någon av grannarna har gömt sig under marken :)