tisdag 29 juni 2010

Ingen camp

Minstingen har Roseola. Även kallad Sixth disease. Låter ju logiskt för förra året hade hon fifth disease. Undrar när sjunde kommer då? De tycks vara lite fantasilösa inom sjukvården och börjar slänga med siffror på sjukdomar.

De här sjukdomarna ger hög feber och blossar sedan ut i utslag/klåda. Än så länge har hon bara feber och hög sådan. Det har således inte blivit någon camp för henne och besvikelsen är stor. Eftersom Maken är bortrest och jag jobbar så mutade jag henne igår med en Nintendo DS. Det är väl ok?

I väntrummet hos Farbror Doktorn läser hon "Cat in the hat".

En toppengrej visade det sig vara, denna lilla tingest.

Åter till arbetet.

Jobba Taina. Jobba.

söndag 27 juni 2010

Midsommaren 2010

Var är jag egentligen? I ett växthus eller i en klimakteriekropp? Jag bara undrar, för nu svettas det, ska ni veta. Det har jag gjort i flera dagar nu och det kan ju bero på att vi ligger och pendlar kring 30 grader plus en hög luftfuktighet. Tyvärr så har vi ingen central luftkonditionering i huset utan sk split units, dvs sådana där åbäken som ska krånglas in i giljotinerna (amerikanska fönster). De är inte speciellt effektiva i stora rum samtidigt som de låter som 100 tröskverk. Men lite verkan gör de och lökringarna under armarna försvinner en stund i alla fall.

Ja, jag vet, jag har varit superdålig på att uppdatera bloggen och framförallt att kommentera hos andra och svara på kommentarer. Men jag ska berätta mer om jobbet som jag är mitt uppe i nu om en vecka eller så. Tufft är det i alla fall. Jag gillar att ha många järn i elden, men ibland kan det bli för hett för den här finnen med!

Förutom jobbet så tränas det ju en del. Som de flesta säkert har räknat ut. Hämnden är ljuv sägs det. Jag går alltså stenhårt in för den kommande maratonkampen mellan maken och mig i höst. Det är finnkampstakter! Är till och med så seriös så jag går och lägger mig tidigt en fredagkväll för att kunna gå upp tidigt morgonen därpå och äta frukost för att sedan dra ut på en 22 km löprunda! Jag är så taggad och det känns kul. Sjukt, tycker säkert en del, men man kan ju inte påstå att det skulle vara skadligt att träna?

Midsommaren kom och gick. Minstingen var febrig så det fick bli en lugn hemmakväll. Maken är i Sverige på fisketripp med polaren. På midsommardagen drog vi iväg till svenska Pia Sjölins galleria i Canton för att äta och sjunga "Små grodorna". Kul och himla bra initiativ av Pia.

Imorgon börjar Minstingen på "camp" och nu är det Koala Kids som gäller. Oj vad hon ser fram emot det. Tonårsdottern jobbar och tjänar pengar. Snart drar hon till Sverige. Jag får vänta några veckor till innan jag drar iväg, inte till Sverige men till Finland!

Some pics:

Mmm vad gott det är med smet. Smet som blir tårtbotten.

Hinner aldrig ta bilder innan någon har hunnit ta en tugga eller två. Ingen midsommar utan jordgubbstårta!

Hur var det med bordsskicket?

Tadaa!

My girls <3

Efter middagen på midsommaraftonen blev det kubb och lek i trädgården med Dino.


Minstingen försöker komma undan hunden, men han har full koll!

Titta vad Pia bjöd på!

Två förväntansfulla flickor.

De här tavlorna ville Tonårsdottern gärna köpa, men då får hon banne mig jobba mycket mer!

Och här dansas det till Små grodorna och ni kan ju se mig in action (jag i vitt till vänster). Minstingen ser mer reserverad ut.

I Pias galleria kan man hitta mycket olika sorters konst så som den här lilla plåtgubben. Cool, tycker jag.

Och till sist vill jag bara gratulera Sonen, som fyller hela 24 år idag! Grattis älskade son!

Bilden på sonen har jag stulit från Facebook. Den är tagen på midsommaraftonen i Stockholm.

Nu får det bli en kall dusch! Natti, natti.

fredag 25 juni 2010

Glad midsommar

Måste skicka in en hälsning till alla för det är ju trots allt midsommar! Inte för att det firas här men känslan av midsommar finns där ändå. Ikväll blir det sill (från IKEA såklart) och jordgubbstårta till efterrätt. Men före det ska det jobbas. Ja, jag har inte tagit mig ur högen av arbete än. Just nu är jag framme och tar lite luft. Mår för övrigt bra trots allt arbete, avslutningar, picknick, träning etc.

Så till er vill jag bara säga:

GLAD MIDSOMMAR!

måndag 14 juni 2010

Jag drunknar...

...i arbete just nu, men snart så är jag tillbaka. Ska bara ta mig ut ur högarna först.

Överarbetad?

torsdag 10 juni 2010

Äntligen någon som vågar uttala sig

Jag har inte lagt mig i diskussionen om oljeläckaget i Mexikanska Golfen. Har givetvis följt händelsen med spänning och hållit tummarna för alla försök med att täppa till läckaget. Förutom detta, så har det varit intressant att följa alla kommentarer, diskussioner, anklagelser och arga tillrop. I stort sett ALLT riktat mot BP. Men igår dök det upp en man på CNN, som pekade på sig själv. Och han var inte anställd på BP.

Ärligt talat så är jag trött på att lyssna på allt BP ska och måste göra. Visst, de ska ta sitt ansvar, tillsammans med eventuella kontrollorgan som "missat" dessa risker och framförallt åtgärdsplaner som måste finnas till hands när en katastrof av detta slag inträffar. Men vi andra dödliga då? Vad gör vi? Vi kräver att det ska finnas olja så vi kan köra våra bilar och värma våra hus. Tror vi oljan regnar över oss så fort vi behöver den? Det var det den här mannen, som jag inte kommer ihåg namnet på, hade som budskap i gårdagens program. Det kanske är dags att vi börjar ta ansvar själva också. Det är ju ändå vi som vill ha olja och då kan man också börja engagera sig hur den utvinns, riskerna vid utvinning och framförallt vilka alternativ finns det till oljan. Eller annan teknologi kanske?

NU har jag sagt vad jag tycker i frågan!

tisdag 8 juni 2010

Förutom loppet då?

Just nu är jag glad. Bara glad och kanske lite euforisk. Efter helgens lopp och vetskapen om att det bara är 4 futtiga minuter som skiljer oss åt så känns det som om jag fixar att klå honom på maran. Benen känns ok och efter gårdagens vila, blir det ett löppass idag igen.

Förutom loppet i helgen så blev det idrott för barnen också. Inte för att jag kallar ridning för idrott (upps, här sticker jag nog ut hakan lite) men någonting ger det väl, för Tonårsdottern gick som en cowboy dagen efter. Hon skyllde på nya övningar. Övningar? Det går väl bara att rida på ett sätt, dvs du har hästhuvudet där framme och svansen där bak? Hur svårt kan det vara? Det lyser kanske igenom att jag aldrig varit, och aldrig kommer att bli en hästtjej/kärring. Eller får jag kalla mig för tjej fortfarande?

Här poserar dottern med ett stort hästhuvud. Kolla så lömskt han/hon tittar på mig. Jag hade inte tid att kolla könet och lade inte namnet på minnet heller.

Nu har han slutat glo på mig i alla fall. Phew! Men vad är han ute efter?

Nämen Gud så äckligt!

Minstingen hon spelade fotboll. Men hon vill att jag ska säga soccer även om jag pratar på svenska. För henne är fotboll lika med amerikansk fotboll och DET spelar inte hon, har jag fått veta.

Minstingen brukar vara aktiv men under fotbollsträningen i lördags var det 32 grader varmt SAMT fuktigt! Då får man ta igen sig lite.

Okey, var är bollen?

Yeah, nu går det undan igen och hon HAR bollsinne. Enligt Maken i alla fall.

Förutom dessa aktiviteter har vi hängt lite hos grannen som har pool. VI BJUDER INTE IN OSS SJÄLVA! Det sköter Minstingen så bra ändå. Hahahahaha! Skämt åsido, så är våra grannar Bob och Darlene de bästa grannar du kan tänka dig. Vi kan springa över till varandra hur som helst. Alltid lika kul.

Minstingen i poolen med grannens dotter.

Just det, det har jag glömt att berätta hur vi laddade inför loppet! Istället för att stå och kocka i värmen, åkte vi till en italiensk restaurang i Canton, La Trattoria. Det var vårt första besök där och det lär bli fler. Mycket god mat!

Vi försökte underhålla oss medan vi väntade på maten. Ibland går tiden fortare om man gör något kul, så som lite grimaser:

Mina två vackra döttrar in action!

Och de lika vackra föräldrarna in action!

söndag 6 juni 2010

Då var en halvmara till avklarad

Sveriges nationaldag firades med en halvmara, dvs 21,1 km. Det var första gången Maken och jag sprang samma lopp och ja, han sprang snabbare. Om det svider? Närå, det är bara att bita ihop och komma igen. KLART ATT DET SVIDER!!! Så in i helvete. Dessa 4 minuter gjorde ont! I själen. Men i oktober har vi ett helt maraton och DÅ gäller det! Han har nämligen aldrig sprungit en hel mara tidigare. Men det har jag, lalalalaaaa! No mercy då kan jag lova.

Dagens lopp gick här i lilla Simsbury och det var en tidig start, 7.45. Det innebar att vi gick upp tidigt för att få i oss frukost i tid och på så sätt hoppas på att tömma detsamma innan loppet. Det var 20 grader när vi startade och lätt duggregn. Efter en halvtimme in i loppet kändes det som om jag sprang i djungeln med en massa andra tokar som ställt upp så här en tidig söndag morgon. Var tvungen att att kolla extra att jag inte VAR i djungeln och att det var människor och inte babianer.

Det var första gången min nya vän, min Garmin, fick vara med. Jag hade faktiskt som mål att springa runt 5.30 tempo för att komma under 2 timmar. Jag gjorde det (1.56)! Under dessa minuter hann jag besöka toaletten, mitt i loppet samt göra en extra dansuppvisning vid en av musikanläggningarna.

Maken var 4 minuter före mig. Han haltade efter loppet. Inte jag. Han ska få smaka på höstens mara. DÅ kommer det att göra ännu mera ont. Halta är bara förnamnet!

Så här glad var jag efter loppet!

Glada löpare! Kolla Makens extra öron...

Min duktiga gubbe! Saltis, kolla skorna...

Ytterligare en medalj till samlingen. Får inte nog av dem. Lika kul varje gång att komma i mål, få medaljen runt halsen och få den där speciella känslan att "Jag gjorde det. Igen!"

Nu börjar jag se fram emot maran i oktober. Det är det stora eldprovet för Maken. Han ska få kämpa för nu är jag taggad!

lördag 5 juni 2010

Heja, heja, heja

...till alla er som springer Stockholm maraton idag!!! Jag önskar jag kunde vara med, på plats. Har själv sprungit den maran 4 gånger. "Värsta" minnet var nog 2007 års lopp för fy fan vad varmt det var DÅ! Men Ingmarie gillade visst värmen. Hon var nog en av dem få som gjorde det.

Min tid på den maran var en av mina sämsta tider, men jag hade bestämt mig för att ta mig i mål på något sätt. Det fick bära eller brista. Det fanns bara ett mål i sikte och det var GE ALDRIG UPP. När jag kom i mål grät jag. Av lycka och utmattning och "I did it again".

Som jag nämnt förut så är jag en glad motionär. Tider är inte så viktigt. Nu ljuger jag lite dock. Sedan jag skaffade mig min Garmin så HAR jag faktiskt börjat ägna mig liiiite mer åt min kilometertid, som jag tidigare tyckte det var rena fjollet. Ni MÅSTE läsa Peters upplevelser med sin nya vän. Maken och jag fick oss ett gott skratt i alla fall.

Nej nu ska här drickas mycket idag. Det är varmt, det är fuktigt och imorgon gäller det. Rapport kommer.




fredag 4 juni 2010

Show & Tell: I staden/på landet

Ojojoj i denna värme vill HeLena att vi ska ta itu med fredagsteman och just denna fredag är det "I staden/på landet". Finne som jag är, i grund och botten, så är det här med prepositioner inte alltid så lätt. Men jag gör ett försök med På Landet (säg det med finsk brytning om du kan).

Det var en gång en familj som bestämde sig för att emigrera till landet. Landet med stort L. Detta var år 2007. Efter Kristus. Arbetskraften hade plötsligt förflyttat sig dit och fadern, den store försörjaren, begav sig ensam iväg före övriga familjemedlemmar. Han skulle sätta bo.

Far på väg till Det Stora Landet.

Väl på plats bestämde sig försörjaren att detta skjul skulle duga åt familjen.

Det blev tungt för resten av familjen som blev kvar ett tag till. De fick vara beredda på att rycka in på vad som helst. Hur tungt det än var. Moderns arma rygg tog mycket stryk.

Deras få tillhörigheter fick plats i en container.

Kvar i Sverige fanns alltså modern med barn i en torftig lägenhet. Ett av barnen var till och med blå i ansiktet ett tag. Någon pest som härjade antagligen.

Det äldsta barnet fick stanna kvar i Svedala för att avsluta sina studier. Moderns hjärta blödde men hon hade inget val.

För att trösta sig lite, skaffade familjen en hund vars bollar inte fick behållas. De gör så här i Det Stora Landet.

Familjen fick börja lära sig många nya saker. Bland annat känna igen de nya sedlarna, som saknade både Selma Lagerlöf som Jenny Lind.

Pengarna skulle räcka till mycket så som den dyyyyra bensinen (ca 6 kr /liter).

Familjen upptäckte snart att allt är stort i Det Stora Landet. Till och med tvätthögarna.

Ibland unnar sig den arma familjen ett besök i konstgjorda världar som Disney i Florida.

Familjens skjul ligger i ett område med många andra skjul som bebos av urinvånare. De är trevliga att umgås med. Tycker i alla fall modern i familjen.

Julen är en speciell högtid och familjen klär fortfarande den lilla granen för att skapa lite julstämning i Det Stora Landet.

Familjen har försökt anpassa sig så mycket som möjligt. Många är beväpnade i det nya landet och många blir således skottskadade. Modern i huset förbarmade sig för att se skottskadad ut. Det behövdes bara en liten gallblåseoperation för att få det att se ut så här.

Det är mycket som är tufft för familjen som emigrerat till Det Stora Landet. Tonårsdottern måste gå den låååånga vägen till bussen. Bilden är tagen från familjens köksfönster och långt långt borta skymtar den gula skolbussen. Typ 50 m. Stackars flicka. Det är väl därför hon är så mager.

I Det Stora Landet bor ju en av de mäktigaste personerna, men han råkade vara bortrest när vi kom på besök, tyvärr.

Familjen bor kvar i Det Stora Landet, minst ett år till. Sedan får de se vad som händer om de måste emigrera till ett nytt land, återvända till Svedala eller stanna kvar. Tiden får utvisa...

torsdag 3 juni 2010

Är jag trög eller?

Jag trodde jag hängde med lite. Trodde studenterna levde ett tufft liv.

Sonen, som är studerande, sitter med ett glas skumpa och äter skaldjur. Var är allt studiematerial??? Har jag missat något eller?

Jag trodde jag hängde med på tugget på fejjan, men insåg att det har hänt något där ute. Eller så har hjärnan slutat fungera på mig. Se följande dialog där språket, från att ha inletts med svenska, övergått till något nytt världsspråk för att slutligen avslutas med en mening. På svenska.

Sonen:
Kör ett sista studieryck innan tentan imorn. Sen blir det andra bullar för herr B.

Kompis nr 1:
AFFÄRSLUNCHEEEER

Sonen:
Effeeerts-lyncherz!

Kompis nr 1:
Chaaantiiiiilt

Kompis nr 2:
Welcome to da capital

Sonen:
El capitalino! :0

Kompis nr 2:
Afterwörko da whål sammer!

Sonen:
Åf kårz!

Kompis nr 3:
Att tala om sig själv i tredje person är alltid trevligt...Lycka till på tentan!

Sonen:
B är tacksam åt din kommentar!

tisdag 1 juni 2010

Dags att uppdatera lite kanske

Oj vad dålig jag har varit på att skriva den senaste tiden. Jag tror dock de flesta känner igen sig den här tiden på året. Skolavslutningar, rapporter som ska vara klara innan semestern, trädgården som ska se prydlig ut (i alla fall där vi bor), träna så beach 2010 kan tas med storm, planera semestrar, planera lägeraktiviteter för barn och så vidare, och så vidare. Nog tjatat om det!

I helgen var vi i New York och fick den stora äran att träffa Saltis med familj! Det är nästan ett år sedan vi träffades och jag blir SÅ förvånad hur bra det känns att träffa dem. En underbar liten familj med världens charmigaste Lill-Skrutta! Ibland skulle man ju kunna tro att hon har finskt påbrå. Vilja har hon den lilla damen!

Vi gjorde en tur till Bronx Zoo och det kan jag bara säga, att det behövs nog två dagar för att traska runt där. Med barn så blir det ju många stopp eftersom det ska klättras och lekas lite här och där. Värmen gjorde ju inte stegen snabbare precis.

Efter djurparken och en snabb visit hemma hos Saltis & co, drog vi iväg till vårt hotell. Blev lite koreansk mat på kvällen. Dagen därpå strosade vi mest runt i Central Park som alltid är lika underbar att besöka. Ångrade att jag inte hade löparskorna med mig för OJ vad många som sprang där.

Lite bilder kanske?

Här har vi anlänt till Saltis med familj och givetvis vill jag se M's Ipad, som han villigt demonstrerar för oss medan flickorna har satt igång att leka.

Då har vi hamnat under jorden för att bege oss ut till Bronx. Inte världens fräschaste ställe precis. Kändes ett tag som om vi hamnat i en gammal kolgruva i Minsk.

Det är spännande att åka tunnelbana i NYC för en lantis. Minstingen lyckades få en sittplats.

Dagens kartläsare!

En förväntansfull Lill-Skrutta!

Eftersom tunnelbanan inte ville fungera till 100 denna dag så fick det bli buss sista biten.

Och så fick det bli en kort promenad med entusiastiska turister, så som jag. Varför armen ska upp i luften så där har jag ingen aning om. Spasmer kanske?

Äntligen framme!

En dag som denna med temperaturer kring 30, så var det en lycka med alla dessa träd i parken!

Som jag har sagt förut, så är jag ingen mästerfotograf, men jag lyckades fånga något randigt i alla fall, mitt bland alla buskar och träd.

Våra kartläsare hade en tillfällig hjärnblödning under dagen. "Vi går tillbaka" var något som upprepades ett antal gånger inne i parken. Say no more.

Två busungar.

Minstingen ville gärna ta hand om Lill-Skruttan.

Trädkängurun tror jag det här var. De var något slöa.

Den här hade gett upp för dagen.

Åh är det så här gnagarna har det!

Plötsligt hör jag ett främmande barn säga till sin far "Look there is a Daddy playing". Jag förstod genast vem det var!

Två som ville testa hur det var att vara i ett fågelbo av det större formatet.

Här gick den stackars isbjörnen omkring.

Dagens besök på djurparken avslutades med lite snacks och efterlängtad öl!

När man är i New York tycker i alla fall jag att Central Park är ett måste.

Minstingen hittade mycket kul att sysselsätta sig med i parken.

Mata änder och upptäcka sköldpaddor i vattnet var en höjdare såklart!

Ett vanligt inslag i och runtomkring Central Park är dessa uteliggare.

Tar man inte tunnelbanan, så är ju taxi ett bra sätt att ta sig fram. Och det är inte så dyrt heller. Och det finns ju en uppsjö av dem i denna stad!

Hur kul är det att ta sin egen bil och hitta en parkering i stan.

Är man hungrig, behöver man inte springa in på något fancy ställe jämt. Det går att få god lunch på gatan också!

Mycket folk är det i staden. Hela tiden.

Givetvis skulle flaggorna hissas en dag som denna, Memorial Day.

Än en gång ett STORT tack till Saltis med familj som orkade släpa ut oss till Bronx och sedan gå runt med oss där. Vet ni förresten att namnet Bronx kommer från en svensk bondpojk som hette Brunk? Han köpte mark just i denna del av New York, "Brunk's land". Det var något vi fick lära oss av våra guider Saltis och M!