söndag 9 september 2018

Adenoid

Japp, jag har lärt mig ett nytt ord - Adenoid. Det är alltså körtel bakom näsan. Liisa har ju varit drabbad av öroninflammationer, halsinflammationer, bihåleinflammationer och alltid haft problem med att andas via näsan. Hon hostar konstant, hon snörvlar och hon drar alltid djupa andetag. På natten sover hon med munnen öppen och vaknar således på morgonen med en känsla av Sahara i munnen. Men NU, äntligen, kom vi till en ENT-doktor, dvs öron-näsa-hals specialist. Han såg genast att hon var en kandidat för operation då "adenoiden" dinglade som en stor klase vindruvor bakom näsan.

Hej och hå så blev det snabbt en operation och i fredags skulle vi infinna oss kl 05.45 på saint Francis sjukhus i Hartford. 05.45. Snark tänker väl ni, men jag är ju uppe vid 4 varje morgon så det gick ingen nöd på mig och Liisa var heller inte så svår-väckt.

När du har en bra sjukförsäkring så fungerar vården ypperligt i detta land. Liisa blev omhändertagen som en prinsessa. Allt gick så smidigt, ingen väntan utan det dök upp den ena personen efter den andra som hade olika uppgifter från registrering, till bedövning och operation. Alla kom in med jämna mellanrum. När hon sedan rullades in, fick jag gå till ett väntrum och där kunde jag följa var någonstans i processen hon befann sig genom att titta på en TV-skärm och hennes ID-nummer. Det var en färgkarta som beskrev "under operation", "operationen närmar sig slutet", "operationen klar", "recovery". Smidigt! När hon var på uppvaket, kom läkaren som opererade henne in och förklarade hur det hade gått och han kunde konstatera att körteln var betydligt större än han hade räknat med och därför tog det lite längre tid. Ja men är inte allt lite större i Amerikat, tänkte jag. Men jag sa inget utan nickade ungefär som om jag fattade preciiiis.

Till slut kom det en annan filur, som bad mig följa med honom. Snäll som jag är så gjorde jag det. Hade ingen tanke på att det kunde ju vara vem-som-helst och kanske dra in mig i en hiss och, ja ni vet vad. Men nu var det ju inte riktigt så utan han tog mig till Liisa. En drogad Liisa. Hahahahaha, vad jag skrattade för hon var fortfarande borta och hon hade bett mig filma henne efter operationen för hon ville själv se hur hon betedde sig. Gissa om vi skrattat åt filmen!

Det har blivit mycket glass men nu känner hon sig redan bättre. Ingen träning på 5-7 dagar, vilket hon tycker är jobbigt. Svullnaden kan ligga kvar i ca 14 dagar. Men sedan kommer hon att känna skillnad. Förhoppningsvis.

Hon fick absolut inte gå själv till bilen. Bilen skulle jag köra fram till "patient pick-up" dit hon fick åka i rullstol. Gör man så i Sverige också?


Här behövde vi bara vänta 5 minuter när vi kom in.


Liiiiite nervös tror jag.

Alltid tid för en pose


Färgkartan som gjorde min väntan "spännande"


En drogad (och kul) Liisa



Ispack runt halsen.
Idag är det val i Sverige och våra dokument om röstlängd kom så sent så vi hann inte bli registrerade i tid!!! Grrrrrrr. Så nu hoppas jag att ALLA som har rätten att rösta gör det och att det blir ett vettigt resultat. Lycka till Sverige!

onsdag 5 september 2018

Alive N Kickin'

Tack snälla ni för era fina kommentarer i föregående inlägg. Mycket har hänt sedan dess. Jag har också varit en sväng till Finland och vilken resa det var, inte bara geografiskt utan också känslomässigt.

Hur det än är, så vill vi alla pappas bästa, men vägen dit är väldigt spretig då vi är olika personligheter. Tänker inte gå in på detaljer, men att vara här, så långt borta "takes its toll". Jag är evigt tacksam för allt de gör men det betyder inte att jag inte kan göra nåt härifrån även om jag inte är på plats. Ibland känns det som det hänger anklagelser i luften och därmed förlorar man sin röst.

Pappa mår under omständigheterna bra. Han är flyttad till ett annat sjukhus som har mer eftervård att erbjuda. Han har börjat använda en rullator för att ta sig upp från sängen eller rullstol. Han kämpar på. När han blir trött gör sig Alzheimern påmind. Han tappar liksom allt som vi pratat om, glömmer bort var vi bor och hur gammal Bella är till exempel. Det gör ont att se. Däremot är jag övertygad om att Alzheimer patienter behöver ha en bekant, för dem, miljö runtomkring dem. Då fungerar det mesta. Hjälp med medicinering och täta "kontroller" är något som vi måste utreda närmare. Många beslut och de är inte lätta. Speciellt inte om vi har olika åsikter.

I alla fall så avslutades besöket med en helt magisk helg i min brors stuga. Vilken lisa för själen.

Jag reste till Finland med donna, fina Bella

Försökte mig på samma pose men måste ha fått det om bakfoten. Eller nåt.

Älskade papsen.

Min fina bror och pappa

En promenad där även vår faster var med som i denna jobbiga stund drabbats av cancer. Tar det aldrig slut?

Pappa ville besöka mammas grav som han undvikit ett tag.

Det blev många tårar. Tårar som suttit fast men som nu fick utlopp. Det är ok, pappa. Det är ok.


I brorsans stuga hedrade vi minnet av hans bästa vän, hunden Gora. Min bror tänder ett ljus där varje kväll.

Middagen i stugan. Så gott. Så lugnt.

Brorsans andra hund, Vito, som är världens roligaste hund som gärna drar till ett stort smile.






Finland in my heart. Verkligen. Nu tillbaka i USA med världens dunderförkylning och feber. Life goes on.