Tack snälla ni för era fina kommentarer i föregående inlägg. Mycket har hänt sedan dess. Jag har också varit en sväng till Finland och vilken resa det var, inte bara geografiskt utan också känslomässigt.
Hur det än är, så vill vi alla pappas bästa, men vägen dit är väldigt spretig då vi är olika personligheter. Tänker inte gå in på detaljer, men att vara här, så långt borta "takes its toll". Jag är evigt tacksam för allt de gör men det betyder inte att jag inte kan göra nåt härifrån även om jag inte är på plats. Ibland känns det som det hänger anklagelser i luften och därmed förlorar man sin röst.
Pappa mår under omständigheterna bra. Han är flyttad till ett annat sjukhus som har mer eftervård att erbjuda. Han har börjat använda en rullator för att ta sig upp från sängen eller rullstol. Han kämpar på. När han blir trött gör sig Alzheimern påmind. Han tappar liksom allt som vi pratat om, glömmer bort var vi bor och hur gammal Bella är till exempel. Det gör ont att se. Däremot är jag övertygad om att Alzheimer patienter behöver ha en bekant, för dem, miljö runtomkring dem. Då fungerar det mesta. Hjälp med medicinering och täta "kontroller" är något som vi måste utreda närmare. Många beslut och de är inte lätta. Speciellt inte om vi har olika åsikter.
I alla fall så avslutades besöket med en helt magisk helg i min brors stuga. Vilken lisa för själen.
 |
| Jag reste till Finland med donna, fina Bella |
 |
| Försökte mig på samma pose men måste ha fått det om bakfoten. Eller nåt. |
 |
| Älskade papsen. |
 |
| Min fina bror och pappa |
 |
| En promenad där även vår faster var med som i denna jobbiga stund drabbats av cancer. Tar det aldrig slut? |
 |
| Pappa ville besöka mammas grav som han undvikit ett tag. |
 |
| Det blev många tårar. Tårar som suttit fast men som nu fick utlopp. Det är ok, pappa. Det är ok. |
 |
| I brorsans stuga hedrade vi minnet av hans bästa vän, hunden Gora. Min bror tänder ett ljus där varje kväll. |
 |
| Middagen i stugan. Så gott. Så lugnt. |
 |
| Brorsans andra hund, Vito, som är världens roligaste hund som gärna drar till ett stort smile. |
Finland in my heart. Verkligen. Nu tillbaka i USA med världens dunderförkylning och feber. Life goes on.
6 kommentarer:
Allra finaste Taina! Ditt inlägg är så starkt,så rörande, uppvälvande, rakt på rödbetan. Du går igenom en sorg, men likväl finns sisun där, jävlar anammat! En innerligt varm styrkekram från Karin
Så svårt det där med sjuka föräldrar när man bor långt bort. Jag vet hur det är. Kramar.
Wow, vilka foton! :)
Vad roligt att Bella kunde följa med. Ja, usch. Märker att mina föräldrar börjar bli äldre. Har en bror men med en unga familj så kan han endast hjälpa till begränsat just nu. Din pappa ser jättemysig ut.
Pettas
Tack snälla för dina fina ord! Sisun måste finnas där. Alltid. Det är så jag orkar.
Kram
Eastcoastmom
Ja, och jag har tänkt på det tidigare men nu är det verklighet och det gör ont. Försöker vara i kontakt med honom så mycket som möjligt och hans kvinnliga bekant samt min bror. De gör verkligen ett kanonjobb för att han ska ha det så bra som möjligt.
Kram
Victoria
Japp, Finland är vackert ;)
Malin
Jag tänkte på detta tidigare en hel del och nu när det är verklighet så är det stundtals tungt och det gör inte saken bättre när en del tycker att jag kommer undan så lätt. Jag gör verkligen allt jag kan. Pappa ÄR mysig men han har gått vilse i sig själv, stackaren.
Skicka en kommentar