onsdag 10 oktober 2018

Det bidde inte bara en båt

Om ni kommer ihåg, så skrev jag om att "det bidde en ny båt" när vi var på semester i Thousand Islands, upstate NY. Men det bidde inte bara en båt, det bidde ett hus också. Upps, det blev en dyr semester!

Ni som känner mig vet hur mycket vi älskar Thousand Islands, dit vi åker varje år. Vill aldrig åka därifrån. Det är paradiset för oss. De senaste åren har vi hyrt samma hus då vi trivts så bra med huset och läget. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom? Även om det har varit i det dyraste laget. Å andra sidan så läggs det inga pengar på restaurangbesök utan all mat lagas på plats. Av oss själva och DET sparar man mycket på!

I alla fall så har vi lärt oss känna till det mesta på ön, Wellesley Island. Det är, håll i er nu, en ö i St Lawrence floden. OCH på den ön finns en sjö, alltså en sjö på ön i floden! Vid denna sjö har vi nu köpt detta hus som officiellt blev vårt i förra veckan då "closingen" var klar. Det här med att köpa/sälja hus i USA är en gåta för mig. Det är så många olika steg, godkännanden, dokument, intressenter, advokater osv. Om du inte redan har hjärtproblem innan, så är detta sättet att skaffa sig det!

Huset kommer att hyras ut eftersom det är en bit för oss att åka dit, men givetvis ska vi tillbringa mycket tid där uppe också. Letar febrilt efter property manager nu.

Så är någon av er, mina miljoner läsare, sugna på att hyra hus på det vackraste stället i världen så hör av er till mig direkt! Det kanske blir rusning...hehehe. Det är möblerat, så som på bilderna nedan. De ingick i priset.

Så här glad var Jonas när "closingen" var klar. Bakom skymtar huset.

Han blickar ut och tänker på mig? Nä, han tänker på all fisk han ska dra upp!



Ingen dum utsikt.








Egen Tiki bar!!!!


tisdag 9 oktober 2018

Lite busy bara

Ja men hur göööör folk och fä för att hinna med sina liv OCH blogga dessutom? Jag hinner knappt "torka mig i röven" känns det som.

När skolorna kör igång så snackas det om hur skönt det är att komma in i rutinerna igen. Vilka rutiner??? Har jag glömt bort dem alla eller är jag bara allmänt trög? Skolan startade med rivstart och nu gäller det att hålla koll på powerschool, google classroom, charm, emails från lärare, uttalanden från rektorn, aktivitetskalendern. You name it. Och så är det bara freshmen year. Ska jag orka med det här i 4 år?

Sedan är det ju inte bara skolan för er som "följer" mig på Insta eller Facebook. Mycket annat som händer här i den Olssonska familjen. Mer om det senare.

I alla fall så är hösten här, trots värmen. Ja, vi har fortfarande varmt. Men det är faktiskt höst för löven börjar så sakteligen hitta sig ned på gräsmattor och uppfarter.

Liisa har kört igång med sina vanliga aktiviteter. Hon spelar saxofon i skolans "honor band", hon deltar i ungdomsteater på Hartford stage Theater och så har skidsäsongen börjat med barmarksträning. Och nej, hon har inte körkort så säg hej till Tant Taxi-Taina! Min höstkaraktär.

Skolans band spelar oftast på hemmamatcher i fotboll och nu snackar vi amerikansk fotboll. Det är cheerleading, det är hamburgare, läskedryck, hejarop och så musik från skolans band. Tur att det händer annat än matchen för jag fattar nada!

Ombytt och klar för kvällens match och spelning

Tur att de här tjejerna finns för de håller verkligen igång publiken. Superduktiga!

Att stå och glo in i de här rumporna och en hög mitt på plan är inte alltid så upplyftande.



Vår saxofonist!
Får skriva mer en annan gång och berätta om ALLT som pågår. Puss på er!

söndag 9 september 2018

Adenoid

Japp, jag har lärt mig ett nytt ord - Adenoid. Det är alltså körtel bakom näsan. Liisa har ju varit drabbad av öroninflammationer, halsinflammationer, bihåleinflammationer och alltid haft problem med att andas via näsan. Hon hostar konstant, hon snörvlar och hon drar alltid djupa andetag. På natten sover hon med munnen öppen och vaknar således på morgonen med en känsla av Sahara i munnen. Men NU, äntligen, kom vi till en ENT-doktor, dvs öron-näsa-hals specialist. Han såg genast att hon var en kandidat för operation då "adenoiden" dinglade som en stor klase vindruvor bakom näsan.

Hej och hå så blev det snabbt en operation och i fredags skulle vi infinna oss kl 05.45 på saint Francis sjukhus i Hartford. 05.45. Snark tänker väl ni, men jag är ju uppe vid 4 varje morgon så det gick ingen nöd på mig och Liisa var heller inte så svår-väckt.

När du har en bra sjukförsäkring så fungerar vården ypperligt i detta land. Liisa blev omhändertagen som en prinsessa. Allt gick så smidigt, ingen väntan utan det dök upp den ena personen efter den andra som hade olika uppgifter från registrering, till bedövning och operation. Alla kom in med jämna mellanrum. När hon sedan rullades in, fick jag gå till ett väntrum och där kunde jag följa var någonstans i processen hon befann sig genom att titta på en TV-skärm och hennes ID-nummer. Det var en färgkarta som beskrev "under operation", "operationen närmar sig slutet", "operationen klar", "recovery". Smidigt! När hon var på uppvaket, kom läkaren som opererade henne in och förklarade hur det hade gått och han kunde konstatera att körteln var betydligt större än han hade räknat med och därför tog det lite längre tid. Ja men är inte allt lite större i Amerikat, tänkte jag. Men jag sa inget utan nickade ungefär som om jag fattade preciiiis.

Till slut kom det en annan filur, som bad mig följa med honom. Snäll som jag är så gjorde jag det. Hade ingen tanke på att det kunde ju vara vem-som-helst och kanske dra in mig i en hiss och, ja ni vet vad. Men nu var det ju inte riktigt så utan han tog mig till Liisa. En drogad Liisa. Hahahahaha, vad jag skrattade för hon var fortfarande borta och hon hade bett mig filma henne efter operationen för hon ville själv se hur hon betedde sig. Gissa om vi skrattat åt filmen!

Det har blivit mycket glass men nu känner hon sig redan bättre. Ingen träning på 5-7 dagar, vilket hon tycker är jobbigt. Svullnaden kan ligga kvar i ca 14 dagar. Men sedan kommer hon att känna skillnad. Förhoppningsvis.

Hon fick absolut inte gå själv till bilen. Bilen skulle jag köra fram till "patient pick-up" dit hon fick åka i rullstol. Gör man så i Sverige också?


Här behövde vi bara vänta 5 minuter när vi kom in.


Liiiiite nervös tror jag.

Alltid tid för en pose


Färgkartan som gjorde min väntan "spännande"


En drogad (och kul) Liisa



Ispack runt halsen.
Idag är det val i Sverige och våra dokument om röstlängd kom så sent så vi hann inte bli registrerade i tid!!! Grrrrrrr. Så nu hoppas jag att ALLA som har rätten att rösta gör det och att det blir ett vettigt resultat. Lycka till Sverige!

onsdag 5 september 2018

Alive N Kickin'

Tack snälla ni för era fina kommentarer i föregående inlägg. Mycket har hänt sedan dess. Jag har också varit en sväng till Finland och vilken resa det var, inte bara geografiskt utan också känslomässigt.

Hur det än är, så vill vi alla pappas bästa, men vägen dit är väldigt spretig då vi är olika personligheter. Tänker inte gå in på detaljer, men att vara här, så långt borta "takes its toll". Jag är evigt tacksam för allt de gör men det betyder inte att jag inte kan göra nåt härifrån även om jag inte är på plats. Ibland känns det som det hänger anklagelser i luften och därmed förlorar man sin röst.

Pappa mår under omständigheterna bra. Han är flyttad till ett annat sjukhus som har mer eftervård att erbjuda. Han har börjat använda en rullator för att ta sig upp från sängen eller rullstol. Han kämpar på. När han blir trött gör sig Alzheimern påmind. Han tappar liksom allt som vi pratat om, glömmer bort var vi bor och hur gammal Bella är till exempel. Det gör ont att se. Däremot är jag övertygad om att Alzheimer patienter behöver ha en bekant, för dem, miljö runtomkring dem. Då fungerar det mesta. Hjälp med medicinering och täta "kontroller" är något som vi måste utreda närmare. Många beslut och de är inte lätta. Speciellt inte om vi har olika åsikter.

I alla fall så avslutades besöket med en helt magisk helg i min brors stuga. Vilken lisa för själen.

Jag reste till Finland med donna, fina Bella

Försökte mig på samma pose men måste ha fått det om bakfoten. Eller nåt.

Älskade papsen.

Min fina bror och pappa

En promenad där även vår faster var med som i denna jobbiga stund drabbats av cancer. Tar det aldrig slut?

Pappa ville besöka mammas grav som han undvikit ett tag.

Det blev många tårar. Tårar som suttit fast men som nu fick utlopp. Det är ok, pappa. Det är ok.


I brorsans stuga hedrade vi minnet av hans bästa vän, hunden Gora. Min bror tänder ett ljus där varje kväll.

Middagen i stugan. Så gott. Så lugnt.

Brorsans andra hund, Vito, som är världens roligaste hund som gärna drar till ett stort smile.






Finland in my heart. Verkligen. Nu tillbaka i USA med världens dunderförkylning och feber. Life goes on.

söndag 29 juli 2018

Ledsen

Idag hade jag tänkt skriva om de sista dagarna i Thousand Islands, men det får vänta. Pappa, lilla pappa, har hamnat på sjukhuset. Lilla pappa som bara är 78 har drabbats av Alzheimer och stundtals kommer han inte riktigt ihåg saker och ting. Inatt har han ramlat, slagit i huvudet och brutit lårbenshalsen. Hans fina särbo kom förbi och hittade honom livlös. Det tog sedan 2 timmar för ambulansen att komma!

Idag fick jag facetajma med pappa, tack vare systerdotter som var där på sjukhuset med honom och baddade honom i denna olidliga värme. Luftkonditioneringen på sjukhuset hade kollapsat och där låg han, min tidigare så starke far, så svag, så svettig och drogad.

Mitt hjärta blöder. Tankarna snurrar. Vad gör jag här? Vill vara nära.

torsdag 26 juli 2018

Det bidde en ny båt!

Döm om min förvåning när ny båt skulle väljas, så avstod Jonas från en traditionell bassbåt och vi valde istället någonting som var mer åt en normal båt men ändå med bassbåt-inslag. Om ni förstår vad jag menar. Bassbåtar har speciellt utseende och går väldigt grunt och har inte mycket utrymme för att sträcka på benen. Men NU finns både benutrymme och säten för oss alla. Dessutom är det en flång-ny båt och bara det är en ovanlig handling om man heter Herr Olsson.

Igår regnade det en hel del här men ändå väldigt varmt. Till slut, när molnen kissat ur sig, blev det en båttur och sedan cocktails hos stuggrannen.

Liisa mår fortfarande lite dåligt. Det blir nog att besöka Tant Doktor när vi kommer hem igen.

Idag, torsdag, skiner solen. Träningsfri dag, god frukost och sedan packa picknick-korgen, som egentligen är en ful kylväska, men det låter mer fint att kalla det för korg, eller hur? Och sedan wrooooom ut med nya båten. JAAAA, vi ska ha flytvästar, pass och gröna kort med oss för vi vet inte om vi hamnar på den kanadensiska sidan. För om ni nu har läst på om det här vattensystemet, vilket jag förmodar att ni gjort ni alla miljoner läsare, så går floden mellan Kanada och USA. Det är svårt att rita streck i vattnet så det gäller att kolla på kartan var du befinner dig. Heter det sjökort kanske?

Hejdå du gamle trotjänare. Du har verkligen varit en god kompanjon och tagit ut oss på många vattendrag.

Välkommen vår nya familjemedlem

Det ska börjas i tid!


Lite mer power är ju aldrig fel.






På den här båten har vi en liten plattform och stege! Den förra fick man leka akrobat varje gång man skulle i båten igen.

Hon trotsade febern.


Lite konster är ju alltid kul.

Det går att fiska från den här båten med och för att känna sig hemma, ställde Jonas in en stol från den gamla båten. Den ska jag slänga i sjön när han inte ser på!





Vackra Thousand Island