fredag 26 februari 2010

Show & Tell : Show without tell

Annas val av tema denna fredag är Show without tell så nu håller jag käften. Håll till godo:










torsdag 25 februari 2010

Torsdagspladder

Det är inte sant! Det är fredag imorgon. Sköööööööööönt. Maken kommer hem och jag ska på ett Zumba pass med live musik igen. Tonårsdottern ska vara med i en hästshow på söndag och Minstingen har 1000 järn i elden. Jag har lyssnat på de två första typ. Men helgen är här i alla fall.

Nu hoppas jag bara att det inte blir snow day imorgon, som de hotat med. Vi hade ju det igår och det var URlöjligt beslut. Nu regnar det. Rättare sagt, det ÖSER ner! Tyvärr hände det som inte får hända, en skolbuss i Hartford körde av vägen. Nu tror jag inte att det enbart var underlaget som orsakade olyckan men det är lätt att skylla på det. Ingen skadades allvarligt, men varje gång det händer sätter det fart på diskussionerna om när ska man tillåta bussar köra och ska det vara säkerhetsbälten i bussar osv. Jag vet inte hur det är med besiktning av bussar, men bilar besiktigas ju inte här i CT!

Idag fick jag hämta Minstingen från skolan. Hon skulle nämligen på ett födelsedagskalas så det var lite bråttom hem. Temat var pink eftersom denna lilla nyblivna 6-åring är helt galen i rosa. Och nog stämde det allt, för när jag kom in i huset var det verkligen bara rosa överallt och jubilaren hade tagit på sig en rosa långklänning! Gästerna skulle också klä sig i rosa och så här såg Minstingen ut:

Så här ser man ut när man ska gå på kalas. Tutun på plats såklart!

Många paket här slås inte in i papper, som jag annars är van vid. Här är det ok med att lägga presenten i en chic kasse. Lite silkespapper i botten och som sticker upp lite fint så där och voila du har en fin "inslagen" gåva. Det låter inte så svårt, men att få ner det där silkespappret, så att det sticker upp några snygga flikar, är lättare sagt än gjort. Jag tycker att det ser mer ut som om någon har torkat sig på pappret. Det blir ju så in-i-helvete skrynkligt när jag gör det. Men barn tänker nog inte så mycket på det. Får vi hoppas i alla fall.


Var är silkespappret då? De där "fina" flikarna är nerknölade i botten på kassen!

Ja just det. Vart tog Sverige vägen i hockey då???? Lalalalalalaaaaa.

onsdag 24 februari 2010

Den där helgen

Just det, jag har ju inte berättat om helgen då min fina, underbara väninna var här! Vilken helg då! Som tur var Maken bortrest då. Missförstå mig rätt, men vi fick så mycket tid för babbel, bara hon och jag. För herre-min-gud vad mycket det fanns att prata om!

I-M har jag känt varandra sedan vår tid på universitet i Luleå 1982. Det är 28 år sedan och vi har aldrig tappat kontakten under alla dessa år. Vi har funnits där för varandra, i vått och torrt. Låter ju nästan som om vi är gifta, hahaha! Hon är i alla fall gudmor åt Tonårsdottern och den rollen tar hon på största allvar.

Jag lägger in bilder som visar vad som hände under helgen hon var här. Saknar henne redan.

Självklart inleddes helgen med ett besök på gymmet och ett Groove pass!

Minstingen klädde upp sig inför I-M's besök, en blandning av en ballerina och Pippi Långstrump. I famnen har hon presenten från I-M, maskoten Miga från Vancouver vinter OS.

Vi hamnade på ett äkta amerikanskt hak. Fina restauranger ser hon så ofta ändå...

Där träffade vi min fina och härliga kompis D.

När jag hamnar på dansgolvet med D går det undan!

Det var en riktigt trevlig kväll med D's make som spelade i det lokala bandet.

Självklart ska det handlas när man är in da us and a och Minstingen fick vara med på denna shoppingrunda. Hon brukar underhålla sig själv ganska bra. Suck. Ska man skratta eller gråta?

"Jag behöver egentligen ingenting". Men vad fan är då allt detta??? Hahahaha, typiskt I-M!

Efter några timmar blir även Minstingen lite sliten och här tyckte hon "I'm so done with shopping".

Ett besök på Starbucks efter shoppingen satt bra.

Kvällen skulle tillbringas på en riktigt mysig restaurang i Simsbury. Men före det ett glas vin i sängen och Solsidan på TV4Play.

Lite champagne i baren satt inte fel.

Jag i min nya kavaj. Kolla posen...

Bästa vänner i 28 år och många år till.

Hejdå min kära vän och kom snart tillbaka!

tisdag 23 februari 2010

Mindfulness

Här sitter jag och tittar på American Idol. Jag försöker vara närvarande, men nu snurrar det bra igen. Av tankar och funderingar om varför det ska vara så svårt att vara här och nu. Mentalt är jag alltid på språng. Och till er som känner till att mina tisdagar brukar vara värre än andra dagar, kan jag bara meddela att detta var en sådan där sjuk dag igen. Tur att mitt hjärta är starkt.

Hade dubbelbokat mig själv på eftermiddagen. Hur i helskotta går det till med tanke på kalendern i Black Berryn, som är som min gosenalle. Alltid med mig var jag än går eller sitter eller sover. Hur sjukt är det inte när jag vaknar på morgonen och det första jag gör är att jag tittar på mobilen. Snarare sagt i den. För det är inte bara klockan jag tittar på utan även om det ramlat in något nytt meddelande och den lilla röda lampan blinkar. Där flipprar jag med fingrarna, sömndrucken, knasig efter svårtydd dröm och lite närsynt. Ändå, ja ändå råkar ett mail öppnas! Ser att det är ytterligare en sak på To-do-listan, som också finns i Black Berryn.

Så fortsätter dagen. Listan fylls på. Punkter bockas av som "done". Vad är det för fel med det? Felet är att listan har etsat sig fast i hjärnan och jag glömmer att vara här och nu.

Satt i ett väntrum idag. Japp, ett möte som jag lyckats pricka in på en jävla tisdag! Medan jag sitter där, slöbläddrar jag i en tidning och börjar läsa en artikel om Mindfulness. Det var som om den var skriven för mig, åt mig. Att lära sig vara medveten om vad som händer runtomkring en. Sinnesnärvaro. När jag satt där, insåg jag plötsligt hur mycket jag missar genom att leva längre fram. Hade, innan detta möte, pratat med Maken, som befinner sig i Frankrike. Mina marginaler var inte stora just då och jag hade dessutom tappat en del tid i Town Hall. Så vad säger jag till Maken? " Jag måste fixa ett par saker här så vi kan väl höras senare". Liknande svar ger jag mina barn. Inte alltid, men alltför ofta.

Tänkte också på det här med bloggandet och facebookandet. Två nya saker som tillkommit. Varför be om ursäkt för att man inte har inlägg på ett tag? Varför får jag dåligt samvete frågar jag mig då. Det är bara jag som kan ändra på det. Jag måste egentligen ingenting. Det handlar om val och prioriteringar.

Skulle detta vara jag, hade jag med största sannolikhet legat och tänkt på nästa steg. Minstingen däremot, hon ÄR där HELA tiden med alla sinnen påkopplade. Inte för att hon njuter av detta kanske, men det är ju så vi lär oss, när vi tar in alla intryck och reflekterar över det.

Närvarande och härvarande.

Lugna puckar

Ja det skulle man ju kunna säga om Finland i matchen mot Sverige. Perkele! Jag tror inte ett uns på att de skulle ha haft någon räv bakom örat och "lagt sig". Det var en ren och skär förlust. Perkele igen. Tur att Maken inte var hemma. KalasLotta gjorde inte saken bättre när hon påminde oss om senaste OS. Bort, bort, bort!

Det var lugna puckar på firandet igår. Flickorna var i skolan och jag jobbade. Men oj vad gratulationer det haglade in både på Facebook och här på bloggen! Wow, jag kände mig firad! Sedan ringde ju släkt från Finland och syrran sjöng som sig bör. Hon sjunger så bra så det är en fröjd att höra hennes röst. Tack Teija!

På kvällen var jag med flickorna på spökrestaurangen Abigail's här i Simsbury. Där spökar ju tidigare ägares dotter, Abigail. Gissa om Minstingen letade efter henne!

Spana in glaset! Passar fint åt en "dam" på 47. Kanske jag skulle platsa i Hollywoodfruar?

Nu väntar en hög med arbete som jag måste ta tag i. Vid skrivbordet där jag sitter ser jag nu snön falla så fint. De har lovat att det ska pågå i ett dygn och jag såg att en del skolor har redan senarelagt skolstarten. Fråga mig inte varför. Vägarna tycks vara mer täckta av salt än asfalt så halt är det inte.

Jobba Taina. Jobba.

måndag 22 februari 2010

Grattis åt mig själv!




Ytterligare ett år har gått och nu kan jag alltså stoltsera med att även jag blivit ett år äldre. Konstigt det där med åldern, för även om det är 47 år nu så känner jag mig betyyyyyyyydligt yngre. Lite barnslig till och med. Blir nog aldrig så där riktigt vuxen.



Kan det bero på att jag är yngst bland syskonen och alltid blivit behandlad som det? Fick ju smeknamnet "Myggan" när jag var liten. Vet inte om det berodde på storleken eller surrandet eller att jag var allmänt jobbig bara. Kommer så väl ihåg att det var härligt att retas med mina syskon i alla fall.

Vaknade imorse (ena ögat var halvt öppet och öronen stora som kastrullock) av att Tonårsdottern kom in med en frukostbricka på sängen och sjöng för fulla halsar! Minstingen hoppade upp som en guttaperka och stämde in i sången. Maken är i Europa igen och får väl sjunga senare när han kommer hem på fredag (eller lördag). Dagen ägnas åt arbete men skall avslutas på "spökrestaurangen" Abigails, flickornas favorit.

Det är ganska kul att fylla år.

Grattis Taina. Grattis.

söndag 21 februari 2010

Vaddå semester

Himla skönt att vara hemma igen. Talesättet "borta bra, hemma bäst" stämmer verkligen. En veckas skidsemester skulle i den här familjen behöva döpas om till något helt annat än semester. Boken och de olästa svenska tidningarna fick ligga orörda hela tiden. Hur tänkte jag egentligen när jag la ner dem i resväskan? Att jag skulle sitta där och mysa vid en brasa med röda kinder, värkande fötter och ett glas rött? IN MY DREAMS! Maken går nämligen NUTS när han befinner sig några meter ovanför havet. I kombination med snö. Ingen sovmorgon, träna löpning, frukost, upp med ungarna, på med skidkläder och dessa jäkla pjäxor och upp på toppen för att sedan ta sig ner igen. Där står man i kön och ler sitt värsta revysmile med alla andra och ser till att få komma upp igen. För att åka ner.

När jag trodde vi var klara med skidåkningen vid lunch så lät det bara, "Ja men nu har vi ju fått ny energi" och så bar det iväg igen. Dessutom fanns det så mycket annat att göra och ett barn på Duracellbatterier som givetvis hade laddat upp sig med ENERGY BATTERIES, dvs outröttliga. Så när dagen var över (trodde jag) var det bara att kasta sig in i nya aktiviteter så som skridskoåkning. Käkade middag och vad hände sedan? NU HAR VI FÅTT ÄNNU MERA ENERGI! Sedan kläddes det på igen och ut i backarna för att sitta på jätteringar och åka ner, sk tubing.

Och det var kul! Som jag sagt tidigare så är jag ingen riktig skidåkare, men jag är envis och det kommer man långt på. Jag åkte varje dag! Så mycket att jag aldrig hann besöka kasinot. Våra vänner tycktes tillbringa en del tid där när vi for omkring som idioter överallt.

Hemfärden på lördag skulle ske vid åtta, enligt Maken. Maken-som-vaknar-typ-mitt-i-natten-för-han-behöver-inte-så-mycket-sömn-som-alla-andra-vanliga-dödliga. Familjen satt i bilen halv sju. Under sju timmar sov Minstingen nada. Hon pratade och sjöng oavbrutet. Till och med vid gränskontrollen lutar hon sig fram för att tala om för gränspolisen att "We have fruit in the car". Tack för den! Bara att visa fram påsen och apelsinerna plockades bort. Sedan fortsatte hon att prata och sjunga. Utan dvd. Vi har nämligen ingen sådan i bilen. Tänker inte skaffa det heller.

Här kommer lite bilder (som vissa redan sett på facebook):

Gränsen till Kanada.

Här syns en del av Mont Tremblant, Quebec.

Tonårsdottern på väg ner till byn.

Så här avslutades de flesta kvällarna, dvs tubing. Minstingen som fick smeknamnet "The spinner".

Jag tror vi bodde mer ute än inne under veckan!

Vi hade nämligen ett fint boende alldeles vid backen.

Från hotellet klev vi rakt ut i backarna och gondolen som tog oss upp till toppen.

Minstingen i gondolen och som ivrigt väntade på att få kasta sig ner för de svarta backarna med Maken.

Tur att jag har en förstående Tonårsdotter som hjälper morsan ner för de gröna backarna.

Och JA, jag åkte skidor och min outfit duger åt mig även om Tonårsdottern tyckte jag såg ut som om jag klivit rakt in från stenåldern, typ.

Den förväntansfulle Maken.

Det ÄR vackert!

Familjen

Hela gänget, dvs 4 familjer från "vår gata"

Förutom skidåkning åkte vi skridskor och det var minst lika roligt!

Det fanns massor av aktiviteter för barn och ungdomar och här hoppade plötsligt Minstingen med i en pågående bandymatch. Men var är bollen?

Det sprang omkring en JÄTTEmaskot i byn och givetvis skulle vi hälsa på honom varje dag.

Tremblant skidort kan starkt rekommenderas. Hur mysigt som helst.

En av kvällarna samlades vi i vårt rum och åt. Och drack. Och pratade. Nice .

En del av ungdomarna, som vi knappt såg till under veckan.

Givetvis snokade Minstingen fram att det gick att göra Taffys on ice!

Då var det dags att ställa undan skidorna för den här veckan. Detta är utanför vårt hotell.

En nöjd Taina efter en hel veckas skidåkning!

Nu väntar vardagen och den tar vi emot med öppna armar!