torsdag 29 april 2010

Show & Tell: Gud sååå pinsamt

Kära fredagsbloggare, nu har vi kommit till mitt sista tema och det är ett tema som jag bara älskar att gotta mig i. Hos andra alltså. Temat är Gud sååå pinsamt och det ska bli riktigt intressant att läsa om det hos er alla. Skrattmusklerna är smorda och jag längtar. Lika mycket längtar jag inte efter att avslöja mina egna pinsamheter för det finns gott om sådana i mitt liv. Men vad vore livet om inte vi kunde dela med oss lite?

Det är sommar och det är varmt. Jag befinner mig på en camping i Finland och vi är några som hyrt en stuga. Musiken dånar högt från i stort sett alla stugor. Och bilar. Hungern sätter i och även om vi är finnar, så kan vi äta annat än grillad korv och dricka öl till. Vi beslutar oss för att piffa till det hela med pommes frites. Korv och öl är ju givet redan. Finnpajsare som vi är. Jajaja, det finns ett par svennar med också, men det är bäst de håller med om menyn. Speciellt när finnen står med en kniv i handen för att skära upp korven. Man ska aldrig vara för säker.

Stugan är inte utrustad med ett fullt kök, så jag erbjuder mig att fixa med pommes fritsen i det allmänna köket. Jag tar med mig en lonkero i ena handen och en plåt i den andra och beger mig iväg. Innan jag går tillbaka blir jag kissnödig. Kollar mig själv i spegeln och ser att jag fått en lätt solbränna. Nice. Jag går tillbaka och känner en del blickar riktas mot mig. Tänker att den där brännan ser säkert fräsch ut på mig. Ny top har jag också. Fler och fler blickar och jag sträcker på mig där jag går. Känns trevligt och plötsligt börjar jag medvetet vicka lite extra på röven. Vad fan gör jag det för? Men det hör liksom till. Celluliterna syns nog inte så bra nu när jag är lite solbränd. Eller så beror det på att de flesta finnarna börjar bli så dragna redan. Tightsen stramar upp rumpan och den nya bikiniöverdelen, som jag har under toppen hindrar bröstvårtorna från att släpa i gruset. Hollywoodfruarna kan slänga sig i väggen.

Pommesfritsen börjar bli klara och jag går mot köket igen. DÅ skymtar jag något i ena ögonvrån. Jag fortsätter att gå men det jag nu ser och har förstått vad det är, tycks förfölja mig. Tacka fan för det, för det är ett långt toapapper som hänger ut ur byxorna på mig!!! Mina stugkompisar är röda i ansiktet och det är inte av solen! Tankarna snurrar och jag inser att jag inte kan trolla bort mig. Tiden står stilla. Vad förväntar de sig egentligen? Att jag ska dra ner byxorna och ta ut pappret och torka klart??? När jag återfick medvetandet befann jag mig inne i stugan....

Eftersom det inte finns någon bild från när det hände så har jag gjort en efterkonstruktion precis som i riktiga brott. Nu har jag varken snygga shorts eller bikiniöverdel på mig men ungefär så här såg det tyvärr ut med en Taina i chock. Och mållös.

That's all folks och i nästa månad tar Bejla över som värdinna!

Fredagsbloggarna är:


Nya deltagare




Fortsättnng på fisktemat

Nu handlar inte detta om döda fiskar, som i förra inlägget, utan om helt levande. Det är vad jag tror i alla fall, men egentligen vet jag ju inte eftersom Maken aldrig kommer hem med någon fisk. Ja, han ska på en fiskeresa med sin "bästis", nämligen vår granne Bob. Som små barnugnar grejade och packade de sina fiskeprylar igår kväll. Till det måste ju öl drickas också för att få den där äkta machokänslan.

Maken och Bob har planerat denna lilla tripp till något vattendrag, som jag glömt bort var det ligger, för länge sedan. Förresten, jag har raderat bort det för what's-the-point liksom. Jag har väl annat att ockupera mitt lilla huvud med så som en magsjuk Minsting! Bra timing. Maken bortrest, Minstingen magsjuk och Taina megastressad. Fint.

Här sitter Maken och pillar med sina fiskeprylar och det är inte liiite prylar heller. Favoritaffären för Maken? Cabela's såklart!

Dessa flugor är inte gratis precis och fråga mig inte varför han behöver så många? Håret till dessa hade han kunnat få av mig när jag rakade mina vinterludna ben. Då hade han kunnat binda sina flugor själv, tycker jag! MEGAFLUGOR till och med för hår hade jag ska ni veta.

Så här sällskaplig var han, Maken alltså, efter packandet. Ja hunden var inte så rolig han heller. Sådan husse, sådan hund eller var det sådan hund, sådan husse?

En magsjuk Minsting, som nu har fått behålla frukosten. Vänta nu, vad är det för små ting som ligger i soffan? Spya??? Nääää, det är ju jiggar som låg och skräpade överallt efter Makens packning.

Jag tror jag tar en kopp kaffe nu och sjunger Ja må han leva för min bror, som fyller 50 idag och hoppas han hör ljudvågorna landa fint och mjukt i Esbo, Finland. Ringde till honom tidigare och var precis på väg att börja sjunga när han avbröt mig med "Jag sitter i möte nu. Kan vi ta det senare?" Han har ju hört mig sjunga förr.


onsdag 28 april 2010

Hair cut

Okej, vi har varit och fixat våra frillor, Tonårsdottern och jag. Nu kan ju hon, som alla andra tonårstjejer, posera framför kameran medan en annan ser mer ut som en död fisk. Men man är ju inte sämre än att man kan lära sig. Av mästaren. Bedöm själva. Vi börjar med den döda fisken.

"Blir det bra så här?" undrar jag och drar upp handen lite chict så där.
"Men mamma, måste du se ut som en död fisk!"

"Försök se lite naturlig ut"säger Tonårsdottern som om det var det naturligaste i hela världen att stå framför en kamera.

"Så här menar du?" och jag drar på ett smile och vickar lite på huvudet.
"Nu redigerar vi bort din fåniga hand, mamma, och du behöver inte flina upp dig SÅ DÄR mycket. " tycker den vana modellen.

"Gör något nytt och spännande och se cool ut!"

"Okej, om jag drar uuut huvudet lite åt sidan och snedställer axlarna, är du nöjd då?"

"Jag tror vi ger upp, mamma".

Hjälp mig

Jag behöver hjälp av alla duktiga inredare out there. Jag är ingen inredare och är i stort sett färgblind. Hm, det sista överdrev jag lite, men man skulle kunna misstänka det i alla fall. Det är ju så skönt att få skylla på något/någon.

Så här ligger det i alla fall till. Vi har ett sk sun room, dvs en inglasad altan. Den är världsful, bara så ni vet. Av alla tänkbara rum i detta hus, så har Någon kommit på den genialiska idén att ha en heltäckningsmatta just i det rummet. Överallt annars finns i stort sett bara parkettgolv, förutom kök och toalett/badrum där vi har klinkers. Denna altan är ansluten till vår trädgård eller ska vi kalla den för bakgård, för någon trädgård har då inte jag lyckats hitta än.

Ett hus med ungar och hundar (samt en grillgalen Make), som envisas med att inte ta av sig skorna, och som håller till just på bakgården, så blir denna matta givetvis skitig. Det hade ju varit okej om det var en mörkare nyans på mattan, men nu är den ljus! Hur denna Någon tänkte, eller inte tänkte alls, går till världshistorien för mig. Tur att jag inte utbildade mig till psykiatriker.

Vår snälla Mrs Property Manager har nu beställt hit Mr Carpet Cleaner som ska rengöra mattan, vilket innebär att vi har fått kånka ut alla möbler och annat skit som samlats där ute. När mattan är torr och fin så ska allt bäras ut igen. Men hur ska jag nu inreda det hela??? Hur ska jag undvika så att all smuts inte syns? Lägga en matta på mattan eller? Inga förslag om att riva ut den för det har jag redan frågat ägarna om, via vår Mrs Property Manager. Mattan stannar. Gaaah!

Här är bilden FÖRE rengöringen och bilden är tagen in mot huset.

Här är från en annan vinkel och ja, det finns massor av dörrar ut så ingenting går att ställa mot väggen. Förra året köpte jag små plattor från IKEA att ha vid ingångarna. Ville inte lägga 100 dörrmattor precis.

Nu står allt som snart ska ut, inne.

Det är ett set med rottingmöbler (2 fåtöljer, ett bord + soffa), andra udda bord som stått i hörnen typ, lite leksaker, en jättekruka med torkade blommor och annat krafs.

En bild tagen från förra våren när sonen var på besök. Vi satt och åt lite sushi där "ute".

Tacksam för alla tips. Please help me!

tisdag 27 april 2010

En dröm

Maken har drömt OCH kommit ihåg drömmen, vilket inte är så vanligt. Nu undrar han om han behöver hjälp och åka in på hispan. Han spelar saxofon lite då och då, så den spelar en roll i drömmen:

Maken tittar på sin kära ägodel, saxofonen. Den är lite skadad och därför behöver han blåsa på ett speciellt sätt och ta i ordentligt. Han traskar över till grannnarna, Brian och Hillary, och ställer sig bland alla små buskar på framsidan. Sedan sätter han igång och spelar för fulla muggar. Plötsligt öppnas dörren och Brian och Hillary tittar ut förvånat på Maken, som av någon anledning tappar balansen och ramlar bakåt i buskarna. Där ligger han, bland grannens buskar med båda benen rakt upp i luften och saxofonen på magen.

Go figure!

Bilder från helgen


Spring break är över och nu åter till vardagen och allvaret, fröken. Inga fler sleep overs på ett tag.

Tonårsdottern och bästa kompisen C har tillbringat lovet tillsammans och många sleep overs blev det. C har svårt att sitta still, cheerleader som hon är.

Vi har köpt en ny bil. Men inte just denna. Men det KUNDE ha varit den. Om Maken hade fått välja, vill säga.

När temperaturen stiger över 20 grader är det gott med glass.

Skogspromenad med grannen. "Nä men vilka små blommor ni har plockat då..."

Minstingen visar vägen.

Lördagkväll hos våra fina grannar Mr och Mrs S. Alltid lika trevligt!

måndag 26 april 2010

Jonglera

Skönt med lite regn. Det går lättare att jobba då, speciellt nu då jag har tons-ta-doo. Ungefär som Minstingens camp i förra veckan. Jag vet att jag tjatar om jobbet och hur mycket det är att göra ibland. Men jag har verkligen mycket och om några veckor bär det iväg till Berlin igen. Denna gång flyger jag direkt till Berlin (Tegel). Annars får jag alltid byta i Frankfurt och ju mindre stopp desto gladare blir jag.

Tillvaron som expat-bihang är inte alltid så glamoröst. När vi flyttade hit så visste vi att Maken skulle jobba mycket. Mer än vanligt alltså. Trots att jag också har jobb, men inte samma typ av arbete som i Sverige, så blir ändå känslan av att jag dubbelarbetar just nu.

När företag skickar ut expats, så förväntas det att jobbet eller uppdraget sköts på ett effektivt sätt. Det tar sin lilla tid att få rutiner på plats och därför åtgår ju en del tid. Att den andra hälften sedan ska få allt det andra att snurra som vanligt, är kanske inte alltid lika självklart. Just nu är vi inne i förlängning av VISA, spåra mitt Employment Authorization Card för andra gången, deklarera här (eller ta fram underlag), klargöra hur det ligger till med försäkringarna, husets grovingång ska fräschas upp, sun-room likaså, barnen ska ha hjälp i skolan, barnen ska skjutsas till aktiviteter och jobb, hunden ska rastas och så vidare. Mycket av det här bollar jag med. Och visst gillar jag att ha många bollar i luften, men någon jävla jonglör är jag ju inte! Sedan ska vi lägga till att jag jobbar heltid och tränar en del.

Nä nu slutar jag skriva mer idag. Jag kan ju tappa en boll. En boll består just nu i att "övervaka" en handyman som är här för att byta ut diskmaskinen.

Jonglera Taina. Jonglera.

fredag 23 april 2010

Show & Tell: Makt

"Vill du inte göra karriär? Vill du inte ha makt?" Var två frågor som jag fick för ganska så länge sedan. Av en personalchef. Först trodde jag att han skämtade, men insåg ganska snart att han var gravallvarlig. Vad svarar man på sådana frågor? Om jag vill ha makt? Det är i alla fall dagens tema, kära fredagsbloggare - MAKT. Häng med på min berättelse.

Jag hade bestämt mig för att byta jobb när jag plötsligt blev inkallad till personalchefen. Han tyckte mitt val av det nya jobbet var ett steg bakåt. Karriärsmässigt. Men det struntade jag i för jag ansåg att ledningsgruppen jag hamnade i verkade vara toppen! Och mycket riktigt, jag togs emot med öppna armar. Alltför öppna kan man ju tycka nu så här efteråt.

Efter en tid började en av cheferna ringa till mig, titt som tätt, för att till slut börja göra små ärenden på mitt kontor. Han hade ju "varit med ett tag" och visste "hur slipstenen skulle dras". Jag tyckte han var schysst och jag uppskattade hans tips samt feedback på mina idéer. Jag var ny. Jag var tjej. Jag var ung. Jag var blind.

Under en affärsmiddag spårade han ur fullkomligt. Till allas förskräckelse och under alkoholens påverkan, började han plötsligt skrika "Hora" och pekade på mig. Efteråt skrattade han så där vidrigt bullrigt och trodde att han var rolig. Därefter ville han veta hur mycket jag ville ha betalt för att följa med honom på rummet! Mina kollegor blev lika chockade som jag. De reste på sig och tog honom därifrån. Med tvång.

Morgonen efter kom han fram till mig och ville be om ursäkt. Det fanns ingen ursäkt i hela världen som jag kunde acceptera från honom efter hans uppträdande. Jag kontaktade istället divisionschefen och gav dem ett ultimatum; "Se till att han försvinner eller så drar jag". Jag hade ingen aning om vad som skulle hända om de skulle välja alternativ 2. Men det gick inte lång tid förrän koncernchefen ringde och berättade att vidriga-slemmiga-äckliga-chefen skulle sparkas så att de fick behålla mig.

Den ena missbrukade sin makt. Till min nackdel.

Den andra utnyttjade sin makt. Till min fördel.

Jag illustrerar inlägget med en "victory" bild, för i slutändan var det ju jag som visste hur slipstenen skulle dras genom att sopa undan maktmissbrukare även om det var ett högt pris jag fick betala.

Till sist lite regler kring fredagsteman som Annika skrivit ihop samt en nerbantad lista på andra fredagsbloggare:

Fredagstemat, det ni läser och följer här på bloggarna hos oss som deltar har pågått i över tre år.
Det började bland oss utlandsbloggare, främst bland oss bosatta i USA. Med åren har fler och fler kommit till, och det är roligt!
För visst är det kul att blogga på tema?

Show and Tells grundare var Aurorabuddha i Texas. Hon har slutat blogga sedan flera år tillbaka, men hennes Show and Tell lever kvar.

Taina och jag, och flera med oss, tycker att det spårat ur lite. Det är lite halvtrist att klicka sig in hos folk som aldrig deltar.
Därför är listan idag ordentligt nedbantad.

Som jag sa, det är roligt att folk vill vara med och temablogga, men försök att vara med då så många fredagar ni KAN. Och är ni inte med så skriv ett litet inlägg på er blogg om att ni inte är med just nu, och när ni kan tänkas ta upp tråden igen.


Det är lite svårt att lösa detta eftersom vi inte vill komma med onödiga pekpinnar och regler. Vi vill inte att någon ska bli sur, inte alls.
Kommentarar gör man som man vill, naturligtvis. Men det är tydligt att det haltar väldeliga där. Kom ihåg att alla blir jätteglada över kommentarer!
Alla.
Jag lovar!!

Fredagsbloggare:

torsdag 22 april 2010

Dött

Här i USA, i alla fall där vi bor, går många i kyrkan på söndagar. Det kryllar således av kyrkor. Och fina är dom. Sedan så finns det kyrkogårdar. Kanske inte så många men däremot är de väldigt stora! Ganska enkel ekvation, ju färre desto större.

Nu har jag börjar reagera på gravskötseln samt griftefriden. Jag trodde, när vi körde igenom de tuffaste distrikten i Hartford att det var bara var en enskild företeelse då jag upptäckte en kyrkogård med lutande gravstenar. Hela kyrkogården såg så övergiven ut. Inte för att jag hade förväntat mig tjo och stim, men det såg verkligen dött ut. Inga blommor. Inte ett spår av att någon varit där och skänkt dem en tanke. Bortglömda. Nu ser jag mer och mer av detta. Övergivna gravar på stora kyrkogårdar. Det handlar främst om allmänna kyrkogårdar. Kyrkogårdar med krigsveteraner tycks vara något helt annat.

Jag har i alla fall fått lära mig att gå till kyrkogården sedan jag var liten och tända ljus samt lägga fina blommor på de avlidnas gravar. Det har varit vid olika högtider men ibland "bara-för-att". Vi fick heller inte "gå" över gravarna utan vi skulle följa promenadstråkarna eller små stigar. Visst hände det att det fanns någon gravsten som såg övergiven ut och man kunde tycka synd om den avlidne. Men här tycks det mer vara regel än undantag, dvs att överge gravarna.

Kyrkorna är oftast fina.

Ytterligare en kyrka och de är välbesökta.

Så varför inte ta en "tur" till kyrkogården och visa respekt?

Gravstenarna kan ibland se ut som om de är ditslängda.

Här är det någon som gjort ett försök med att "liva upp det" med blommor men sedan inte riktigt orkat hålla efter.

Håll med om att det ser dött ut.

Har många missuppfattat skylten och valt att inte plantera något alls?

Dock inte här. En som garderat sig med lökar.

Men oftast ser det ut så här.

Inte för att man behöver gå så långt heller. Kyrkogårdarna jag har stött på ligger oftast alldeles vid en väg. Plötsligt dyker det upp en massa gravstenar huller om buller.

Jag har visst pratat högt vad jag anser om detta. Minstingen frågade plötsligt varför amerikanarna är så dåliga på att sköta om sina kyrkogårdar. "Jaaa du, jag vet inte riktigt", säger jag. Varpå Minstingen snabbt lägger in sin egen tolkning; "För att dom är korkade!". Upps, var har hon fått det ifrån?

onsdag 21 april 2010

Spring break

Just det, jag har ju glömt bort att tala om att barnen, märk väl BARNEN, har spring break denna vecka. Det betyder ju att de ska sysselsättas med något vettigt trots att föräldrar jobbar. Nu finns det ju faktiskt mycket att välja på här. För broschyrer om CAMPS av alla möjliga slag haglar över en. Bara att välja och vraka. Efter storleken på plånboken förstås, för de är ju inte gratis precis. Vi kunde ju ha låtit Minstingen vara på dagis, men det märks att hon börjar bli "stora tjejen". I sommar slutar hon där, för till hösten är det ju FIRST GRADE som gäller!

Tillbaka till dessa camps eller läger. De är oftast sk dagsläger och i år har vi valt Tons-Ta-Do igen, då den innehåller sport och utelekar mest hela tiden. I år håller de till i Tariffville, som är grannbyn. Någon Metropol är det alltså inte.

Tonårsdottern då? Jo hon jobbar hela eftermiddagarna, sover hela förmiddagarna och vete-sjutton-vad-hon-gör hela nätterna. Hon jobbar på Dinos dagis. Dino är vår fyrbente familjemedlem för er som inte känner till det.


Här är en morgonpigg tjej på väg till Tons-Ta-Do Camp!

Ryggsäcken är fullpulad med snacks, lunch och dricka. Säkert har det smugits ner en leksak också. Här är hon på väg in i Tariffvilles Elementary School, där de samlas på morgonen innan de ger sig ut.

Tariffville är som sagt var grannby till Simsbury och en mycket trevlig sådan.

Där finns många äldre och mysiga hus.

Men framförallt så rinner ju den berömda (för Maken alltså) Farmington River även där och just i Tariffville så finns det perfekta fiskeställen.

Eftersom åtkomsten till vattnet är relativt lätt, så är detta även kanotisternas tillhåll på sommaren.

Nog pirrar det lite i tårna...ska jag doppa dom eller inte. Det är frågan. Njae inte denna gången.

Vid vattnet finns en gammal fabriksbyggnad, som restaurerats och där flera småföretag nu hyr in sig. Deras uteplats för en riktig "fika" (om de nu vet vad det är) är inte så pjåkig.

Jag njuter när jag ser gamla byggnader, speciellt fabriksbyggnader, som får nytt liv igen. Tänk så mycket historia det finns i de där tegelstenarna.

Åter en kanonfindag här i Connecticut. Dryga 20 grader har de lovat och musöronen på träden är redan ett minne blott.

tisdag 20 april 2010

Hej och hå vad dagarna går

Så har veckan kommit igång och swisch så var måndagen borta med vinden. Nu är det tisdag lunch och jag passar på att blogga lite.

För ett par dagar sedan firade Maken och jag vår bröllopsdag. Hur vi träffades och om själva bröllopet tar jag i ett annat inlägg. I alla fall så tycker vi om att uppvakta varandra med något litet. Det blev champagne, blommor, litet halsband och en trevlig middag i Hartford. Precis som det ska! Där satt vi på en italiensk restaurang och plötsligt trodde jag att vi hade hamnat på en grekisk restaurang för där stod hon! Nia Vardalos. Ni vet hon som spelar i "Mitt stora feta grekiska bröllop". Inte var hon bara lik, hon var dessutom grekiska och ägde restaurangen tillsammans med sin italienske man. Sedan fick vi veta allt från hur mycket hon jobbar, hur mycket hon betalar för barnens utbildning till semestrar i Aten. Hon kom nämligen därifrån. Visst är det kul om servitriser kommer fram och säger något lite då och då, men att gå över till att berätta hela sitt liv för främmande människor är kanske något överdrivet.

Innan vi åkte hem passade vi på att gå på polisens tips om ett trevligt fik med "the best paistries in this part of the city", nämligen Mozzicato och han hade rätt för MUMS! Poliserna kan verkligen sin sak här!

Oj, nu är lunchen snart slut. Lite bilder kanske?

Mums, jag älskar ROSA CHAMPAGNE!!! Skulle kunna dricka det till frukost, lunch och middag. Vilken tur att det är så dyrt...

Skål för oss!

Ett bildbevis på Herr Polis som gillade bakverk. Ni trodde väl annars att jag drog en vit lögn om poliser och blablabla. Inte jag inte. Inte denna gång i alla fall.

Det är tisdag och agendan är mer än fulltecknad. Bokade av frissan. Hur det gick till när jag bokade in den en tisdag vete-gudarna.

Jobba Taina. Jobba

söndag 18 april 2010

Mamma i himmelen


Idag är det 70 år sedan du föddes.
Min underbara mamma.
På jorden fick du stanna i 63 år.

Du gifte dig.
Du födde fyra barn.
Du träffade 8 av dina idag 9 barnbarn.
Du träffade 2 av dina idag 3 barnbarnsbarn

Idag tänder jag ett ljus för dig, mamma
Det är ju din födelsedag
Och du är i himmelen.

fredag 16 april 2010

Grrrrrrr!

Nu är jag arg. JÄVLIGT FÖRBANNAD för att uttrycka mig milt!! Detta sjukvårdssystem som kräver sina försäkringar till höger och vänster, driver mig till vansinne. Vid årsskiftet bytte vi försäkringsbolag. Vi och vi, det var moderbolaget och de sitter i Sverige. De har knåpat ihop ett "bra" försäkringssystem för alla expats, som sedan ska vara världstäckande. Ja men HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ! Vilket annat land har samma system som USA??? Jag bara undrar.

Ta ett besök till Dr Underifrån som ett exempel. Och där springer jag inte för höga nöjets skull ska ni veta. Bara när det är ett måste. Och nu var det ett måste för den gamla "grejen" hade gjort sitt och skulle ut. I Sverige får man också betala för manicken. Men det behövs även en "expert" för att dra ut eländet och sedan stoppa in en ny. Men se det skulle jag OCKSÅ betala för här. Dvs hela proceduren! Expertens arbetsinsats. Vad tänker de med???? Att jag ska gå med "den där" tills jag kommer hem så att den hinner ruttna typ? Eller kanske jag ska ta och flyga till Sverige och få det utfört. Vad kostar inte DET???

Grrrrrrr!!!

Show & Tell: Vita lögner

Måste inleda med ett asgarv. HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Jag hoppas innerligt att temat denna fredag passar de flesta bättre än förra veckans, som inte var någon djuping precis. Den skapade rejäla reaktioner. Naglar? Som är så naturligt.

Jaha, kära fredagsbloggare, idag då? Nu ska vi ta itu med ämnet "Vita lögner". Det ska bli intressant att läsa om hur andra tycker och tänker om det här, för VAD ÄR EN VIT LÖGN EGENTLIGEN? Var går gränsen liksom, mellan en vit lögn och en vanlig lögn, typ en fetlögn? Och vem har inte dragit en vit lögn i sina dagar??

Om man nu ska dra en vals, eller en sk vit lögn så krävs det lite övning inom området för annars syns det ju lång väg att det spårar ur som i det här klippet.

/div>

Jag anser att en vit lögn är en lögn som inte skadar någon. Som när jag satt i ett möte med chefen och kollegor och chefen undrade vem som kunde ta itu med en viss uppgift. Alla började plötsligt skruva på sig och titta ner i bordet, medan Taina, som alltid ska vara med och hittar inte Nej-knappen, ropar : "Ja men det kan JAG göra". Frågan om jag visste hur man gjorde svarade jag med ett snabbt "Visst". Det var en vit lögn! Eller en fetlögn kanske? Efteråt brukar ju allt lösa sig ändå, för om jag inte vet så tar jag reda på det! Och nog fan löste jag uppgiften. Inte nog med det, jag fick ju lära mig något nytt.

När börjar vi ljuga egentligen? Vi föds ju inte med en lögn-gen. Hur utvecklar vi en sådan och när sker det? Jag har förstått att Minstingen kan ju dra en vals redan. Typ att hon har tvättat händerna trots att hon inte har det. När började hon med det? Tonårsdottern har verkligen utvecklat den här förmågan, allt från läxläsning till att jag-har-bäddat-sängen-valsen som här:



För några år sedan gick jag en internutbildning för hur vi skulle driva våra intervjuer med arbetssökande. Vi fick i utbildningen träffa skådespelare och försöka luska ut när sanningarna förvrängdes och blev en lögn. Ibland en vit lögn och ibland en mega-fet-lögn. Tekniken bygger på vissa följdfrågor och till slut hamnar "lögnaren" i ett hörn och så behöver man inte säga så mycket mer. Personen i fråga känner ju av att "det här gick ju inte så bra". För hur många intervjuer har man inte suttit i och offret drar på med värsta storyn om hur duktig han/hon är. Det är lika kul varje gång. Vad som var roligt i utbildningen, var ju att jag lärde mig att dra mina vita lögner ännu bättre utan att någon kunde punktera dem! Det hade de inte tänkt på!

Så jag säger bara ; "Watch out, here I come!".

Ljug Taina. Ljug. Men bara lite.

torsdag 15 april 2010

Vilken ras tillhör du

Det kom ett email:

"Recently, we sent home information for the U.S. Department of Education regarding the mandated collection of data on race and ethnicity for public school students. This is a reminder if you have not already done so, you need to go online and select the appropriate category or categories for your child(ren). Please do not enter information for children who are not currently enrolled in Simsbury Public Schools or who will be withdrawn before the start of the next school year.

The following link will take you to the survey, https://survey.finalsite.com/viewform.cfm?id=o99at53hoxomsfs This should take only a few minutes of your time and should be completed no later than April 30, 2010.

If you choose not to provide this information, a school district staff member will make the determination based on all available information."

On all available information? Vad vet de egentligen om oss? Bäst att svara så det blir rätt.

Hm, jag ska alltså bestämma rasen för dessa två:

En tonårstjej på high school. En Junior, dvs årskurs 11.

Och en liten Kindergartener.

Men DEN HÄR DÅ? Han som nyligen blivit trimmad eller ska vi säga SNAGGAD! För nu ser han då verkligen inte ut som en Cockerspaniel utan mer som en Naken Hund!

Ujuj, stackars hund. Nu får vi hoppas de blir många varma dagar för annars fryser du väl ihjäl.