SisuTaina

lördag 13 juni 2020

Fram och tillbaka och skolavslutning

Ja, det har varit ett himla åkande, fram och tillbaka till Paradiset. Nu är jag hemma i Simpan, men åker upp igen den 27 juni. Jobbar då några dagar därifrån för att sedan ta semester! Kan knappt bärga mig, för den här våren och försommaren har verkligen känt som en evighet. Liksom "endless".

Igår kväll satt Jonas och jag ute och snackade vid elden om hur märkligt allt varit och att vi fortfarande inte kan umgås normalt. Några av våra amerikanska vänner är skraja och håller sig inne ett tag till. Så som våra finaste vänner Bob och Darlene. Tycker så synd om dem och saknar dem så otroligt mycket. Bob är 76 och har en del bakomliggande sjukdomar så han ska vara försiktig. Fuck Corona, säger jag bara! Puts väck nu. Jag har fått nog!

I veckan har det varit skolavslutning och jag tycker urbota synd om de som tog examen från high school. Liisas goda vän, Cole, är en av dem. Liisa var bjuden till prom av honom, men det ställdes ju in. Hon fick i alla fall tillbringa tid med honom igår hos hans familj och fira vilket var underbart, enligt Liisa.

Det finns så mycket att berätta. Konstigt egentligen för har det verkligen hänt något speciellt? Kanske inte. Det är nog mer att jag värdesätter de små sakerna här i livet nu. Reflekterar mera och njuter av stunden. Blivit ett med Gud? Njae, tror inte det. Det är nog bara läget som gör, i alla fall mig, mer känslig och ödmjuk. 

Idag lördag blir det hemmahäng. Sol och blå himmel. Kanske lite lortiga fingrar efter min oändliga ´jakt på ogräs.

Sophomore året till ända med ett annorlunda avslut. Nu väntar Junior year!


Grundskolan (som Liisa gick i en gång i tiden) hade parad runt vårt kvarter

Till och med Simpans brandkår tutade och körde med i paraden

Fina Cole som "tagit studenten" i denna underliga tid

Liisa ville inte köpa ett traditionellt kort. Hon ritade sitt eget på dessa tre artister som Cole älskar.

Nu börjar ett långt och härligt sommarlov!


måndag 25 maj 2020

Tillbaka till Paradiset

Det är Memorial helg och vi är tillbaka i Paradiset på Wellesley Island. Men VILKET väder vi har trots att vi har lite duggregn just nu på morgonen. Solen skall visst titta fram senare idag igen. Inte mig emot med lite regn då dagarna har varit soliga OCH varma. Imorgon ska det visst bli upp emot 29 grader. I Celsius alltså. Ja, det var dagens väderrapport.

Jonas kom upp ett par tidigare än Liisa och jag. Jag hade en del kvar att göra hemma och Liisa skulle hänga med kompisar för första gången på länge. De satt ut så de kunde hålla avstånd. Vi satte igång eldstaden och de satt länge ute och bara snackade. Som de saknat varandra. De liksom skrek när de såg varandra.

Bilkörningen hit på 5 timmar gick förvånansvärt bra. Trafiken är ju trots allt inte så "busy" än. Folk har inte börjat röra på sig så mycket och det tackar vi för.

Väl här uppe kan jag andas ut. Haft spontankvällar med grannarna med smores och drinkar vid vår eldstad och igårkväll tog vi ut våra båtar, töjde fast dem vid varandra och bara hängde i timmar. Vissa badade, vissa fiskade och vissa bara snackade och smuttade på vitt vin. Sååå mysigt!

Men vi har inte bara latat oss. Det har blivit jobb med rullgardiner som styrs med fjärrkontroll för de fönster som sitter uppe vid taket. Tiki baren har fått nytt tak av halm. Jonas har fixat en del med bryggan som behövde en del TLC. Och Jonas har fått en hulukjol!!

Ja här har vi det bra och här stannar jag nu i ett par veckor igen!

Liisa försöker ta selfies med Dino







Tänk att vakna upp till detta!

Att kunna träna på den nedre bryggan är bara så ljuvligt

Liisa aktiverar sig själv med mycket sport här



Tikibaren behövde nytt tak

Och voila, Jonas fick en ny hulakjol!


fredag 22 maj 2020

Höör de tjenns?

Ja, hur känns det egentligen att vara amerikan? Börjar jag bryta på engelska nu och blanda in en massa engelska ord? Har jag glömt svensk grammatik med prepositioner och allt vad det innebär? Så illa är det väl inte?

Nu är det en händelse Före Kristus, förlåt, Före Covid-19 som jag skrapat fram ur minnesbanken och bland foton. En händelse som jag inte skulle tro påverkade mig så mycket som den ändå gjorde. En del säger bara "Nah, det var väl inget", men det sa inte jag. Jag fick inte fram ett ord först och bara det är ju olikt mig. Det var mer en hyperventilation och "ojojoj, vad har jag gjort", typ.

För ca 1 år sedan skickade Jonas och jag in vår ansökan till amerikanskt medborgarskap. Well, vi skickade in uppgifter till vår advokat, som hjälpt oss genom åren med våra arbetsvisum, grönt kort osv. Den där känslan när vi båda skrev under dokumenten och advokaten meddelade att de var inskickade, var lite spännande. Vi visste också att det kan ta tid. Lång tid.

Ett par månader senare damp det ner ett brev om en kallelse till biometrics, dvs fingeravtryck. Gick snabbt och smidigt. Sen blev det en väntan. På. Den. Där. Intervjun. Vi hade små broschyrer om hur man förbereder sig och vilka frågor som kan ställas. Vem var första presidenten, vem är president nu osv. Jag var rädd att jag skulle få frågan om vem nuvarande president är. Hade tvångstankar om en viss anka med top och utan byxor vars förnamn är Donald och att jag skulle slänga ur mig "Donald Duck"! Phew, då hade man nog åkt ut med huvudet före.

Intervjudagen var som en tentadag. Hade jag allt under kontroll? Hade jag alla dokument med mig? Men jag fick världens bästa intervjuare som var en jordnära person och hann till och med skoja till det lite. Jonas däremot hade en med stone face. Men vi klarade oss. Såklart! Nästa väntan. Ceremonin.

Vilken upplevelse ceremonin var! Domaren var en helt underbar person som välkomnade alla nya amerikaner från 29 olika nationer. Hon läste upp land efter land och vi fick ställa oss upp när Sverige nämndes (även om mitt blod är blåvitt). Mäktigt.

Såu no arr ja ämerikansk lady med finskt blod, svenskt pass och så ett amerikanskt pass. Den ni!




tisdag 19 maj 2020

Underbar årstid

Men guuuud så jag gillar den här tiden på året! Tiden före den höga luftfuktigheten. Det är fräscht, härligt grönt med inslag av färger från alla sorter av blommor som blommar nu. LOVE IT! Men. Nu börjar också den eviga kampen mot OGRÄS!. Jag vägrar att använda kemikalier som jag ser att vissa grannar använder. De går med en dunk på ryggen och sprutar tamejfan gift rakt ned i marken. Blir så förbvannad så jag har lust att springa över och slita undan mackapären och slänga den i backen.HUR tänker folk egentligen?

Nä, böj dig ned, sätt på en bra podcast och rensa. Och lite ogräs här och där har ingen dött av.

Vad har hänt annars då? Jobb, plugg (för Liisa) och hemmahäng. Dvs alla dagar ser mer eller mindre lika ut. Vet knappt vad det är för veckodag om jag inte skulle jobba.

Håller förresten på med en liten cleansing av mig själv just nu. Liisa hänger på. Räknar mina "macros" och har också lagt till ett hårt träningsprogram. Liisa tränar mer än jag. Hon har verkligen blivit en träningsnörd. Vilket är bra för henne. Dels för allt pluggande som sker vid datorn och för hennes tics. Ja, Liisas tics har faktiskt blivit värre. Hon lider inte så mycket av det själv och hennes vänner tar det med ro och skämtar om det ibland. Vi har ju vetat att det varit något genom åren, men nu syns det tydligt, vilket visst är ganska vanligt i denna ålder och Coronan gjorde det inte bättre precis.

Liisa är ju inte speciellt rädd av sig men innerst inne finns en oro för vad som pågår i världen och dessa tankar bidrar till "tickandet". Vi går på utredning och nu blev ju allt fördröjt pga den där jäveln. Viruset alltså.

Nu blir det träning och sedan jobb heeeeela dagen.

Älskar isbegonier. Ser lite futtigt ut nu men vänta ska ni, så kommer det bli som ett hav!



Liisa fick sin träning i helgen genom att lyfta dessa klumpar. För stark är hon!




Kolla mina "guns"

tisdag 12 maj 2020

Hittade hem

Tjohoo, då är man hemma igen. Kände knappt igen mig när jag klev in. Men jag måste erkänna att det var både skönt och lite ledsamt samtidigt. Skönt att kunna bära andra plagg än mina slitna träningsbyxor och en oformlig tröja. Och tvätta håret lite oftare så jag inte förvandlas till ett skogstroll. Elle ö-troll kanske? Ledsamt med utsikten. Visst är det grönt och fint här men utsikten av vattnet saknar jag allt.

Har varit hemma ett par dagar redan och jag har jobbat mest. Börjar faktiskt bli trött på att alla andra också jobbar hemma. Själv har jag ju gjort detta en hel och behöver inte "umgås" hela tiden, men många får panik och ska ha virtuella möten HELA tiden! Vi har till och med inbokade fikamöten där vi sitter med våra kaffekoppar och försöker se ut som om det är det mest naturliga här i världen att fika så här med "platta" människor. När ska jag hinna jobba??? Suck.

Okej, nu fick jag klaga lite.

Annars då? Förutom jobb alltså. Har faktiskt varit till Meadow View Farms i Southwick, MA. Det är stället man ska åka till om man vill ha blommor och blad. Och det är BILLIGT!

Åker dit varje år och oj så annorlunda det kändes i år. Begränsat antal besökare, pilar som visade enkelriktade gångar och så markeringar på golvet med 2 meters mellanrum. Och så alla med munskydd såklart. Nåja, det var bara att gilla läget.

Och så har det ju varit morsdag också! Grattis i efterskott till alla morsor där ute.

Är så glad för vår björk här i CT. De är ju lite "sällsynta".

På framsidan av vårt hus ska det ju se lite trevligt ut.

Så glad att jag hann hem och se azalean blomma

Morsdagsfika. Liisa bakade världens godaste jordgubbstårta!

fredag 8 maj 2020

2 veckor F COVID-19

Ni minns väl att vi fått en ny tideräkning? Glöm Kristi födelse. Noll börjar vid COVID-19's utbrott. Och den lär de ju tvista om ett tag, dvs när startade det lilla jäkla viruset härja egentligen och än mer, när föddes fanskapet! Jag har i alla fall bestämt att det kom in i mitt liv i mitten av mars. Typ. Då blev det liksom allvar. Så rubriken syftar på 2 veckor F (före) COVID-19's "födelse".

Var befann jag mig då om inte i Svedala för att närvara vid barnbarnets dop! Vilken jäkla tur att jag hann med det och att jag fick inte bara träffa honom utan även Isabella och Albert såklart.

Men innan jag visar några bilder från dopet så tänkte jag berätta lite om Isabella och Viktor, Maximilians pappa och hur de träffades. Det är nämligen så här att Victors mamma, Ing-Marie, och jag är bästa vänner sedan en lång tid tillbaka. Vi studerade på universitetet ihop. Minns så väl när Isabella föddes och sedan Victor 1,5 månad senare att vi skojade om hur kul det skulle vara om just de två blev ett par, fick barn ihop och vi skulle bli mormor och farmor åt samma barn.

Åren gick och Isabella och Victor träffades och lekte ihop. Senare flyttade ju Isabella med oss till USA och bodde här under high school tiden för att sedan flytta tillbaka till Sverige igen. Hon flyttade in till Ing-Marie och hennes familj. Victor bodde hemma fortfarande. De upptäckte varandra på nytt och PANG så blev de förälskade och blev ett par! Ska också nämna att Ing-Marie är Isabellas gudmor.

Blev det rörigt?

I alla fall så är detta underbart tycker jag! Min bästa väninna och jag är farmor och mormor till lille Maximilian. Lycka!


Här går det vilt till för Maximilian stänkte ned prästen när han plaskade för fullt i dopfunten!

Albert (min son för de miljoner läsare som inte vet) läste en dikt. Han är gudfar till Maximilian


Stolta är vi, Ing-Marie och jag

Finaste familjen



Isabellas bästa väninna Linda är gudmor och Albert gudfar




Det ska börjas i tid

Spännande att sitta i morbrors famn


Isabella och Victors första hus som de de flyttade in i 2 veckor före dopet

torsdag 7 maj 2020

Morgonpromenad

De bästa promenaderna med Dino är på morgonen. De morgnar jag inte har möten vill säga. Att traska iväg på grusvägen, längs med vattnet, är en ren meditation. Kopplet hänger runt halsen och Dino springer lös. Springer och springer, det blir tyvärr mindre av den varan för honom. Han är ju trots allt 12 år. Men visst får han ryck och beter sig som en liten valp ibland.

"Vår gata" är inte så lång dock, ca 4 km grusväg. De flesta hus är bebodda enbart på sommarhalvåret, men det finns ca 3-4 hus som är åretruntboende. Vårt hus skulle behöva ett nytt värmesystem och lite mer isolering på golven på bottenvåningen för att klara av de riktigt stränga vintrarna, som det ibland blir här.

I alla fall så älskar Dino strosa fram längs vägen och lukta och pissa var och varannan minut. Ja ibland pissas det inte utan bara en markering med benet upplyft och jag-kan-om-jag-vill.

I slutet av vår väg har det sålts 3 tomter varav röjning pågår. En av ägarna fick slut på pengar så när röjningen var klar och huset skulle byggas, tog pengarna slut. Det har nu byggs ett litet mindre fritidshus där som ser lite malplacerad ut på den stora tomten. De ska nu försöka spara ihop lite pengar. Tomten var svindyr och att bygga nytt är ju inte det billigaste heller. Dessutom verkar de inte skita ut pengar precis så det kan bli tufft. Vissa har inga bekymmer med skulder. Jag själv skulle få kronisk hjärtklappning om det var jag.

Jag spanade in en tom på höjden, som tyvärr inte ligger direkt vid sjön men som har en gudomlig utsikt. Den är fortfarande till salu och blir nog svårsåld. Dino och jag smyger oss gärna upp dit och bara njuter en stund. Lite busiga så där ni vet.

Häng med!



Ett litet gammalt hus/skjul som någon glömt




Utsikten från tomten "där uppe"

Japp, efter simturen ska det gärna rullas i barr.


Den bryggan behöver nog en liten uppgradering

Här är en tomt där pengarna tog slut...de fick i en brygga i alla fall.