torsdag 28 maj 2009

Show & Tell: Inspiration



Det HÄR är en av mina inspirationskällor! Michail Baryshnikov, känd dansare och koreograf. Med en sådan inlevelse han har när han rör sig på scenen ger mig gåshud helt enkelt. Nu handlar ju inte inspiration om att uppnå gåshud bara. För mig är det lusten och idén till ett skapande av någonting nytt eller utveckla någonting som redan existerar. 

Musikantas val av tema denna fredag är just inspiration. Ett ämne som kan väcka både glädje och sorg. Glädje då jag är medveten om var jag hämtar min inspiration ifrån. Det skulle också kunna var en sorg om jag inte hade några inspirationskällor. Dans och duktiga dansare får mig att fullkomligt explodera av nya idéer! Inte till att skriva en ny kvalitetsmanual i arbetet utan att skapa en ny dans. Jaha, vad gööööör Fru Olsson egentligen? Springer hemma och hittar på nya "moves"? Inte idag men jag har gjort det.

För några år sedan hoppade jag av en lokalrevy. Hade medverkat i den i 10 års tid och det var en underbar tid. Vi var ett gäng glada amatörer från åldrarna 15 till 70 år gamla. Premiären gick av stapeln på nyårsaftonen. Minns alla våra repetitioner. Doften från scenen. Doften från logerna var inte lika mysiga alla gånger dock. Min roll var bland annat att ansvara för koreografin. Det var inte det lättaste alla gånger. Att få en 15-åring tjej och en 65-åring manlig landstingspolitiker att gå åt samma håll, kunde skapa ett mindre kaos. Men vad gjorde väl det? Det var ju det som gjorde det till en revy. Alla försökte ju!

Ett år hade vi en av Michael Jacksons låtar med och skulle givetvis göra en enklare dans till den. Sångaren, en 40-årig man, vars kropp och rörelser inte liknade originalets ett dugg, spelade ingen roll. Huvudsaken han fick till det kända greppet. Och DET gjorde han! Till de äldre kvinnornas stora förtjusning!

Michael Jackson är alltså min andra stora favorit av dansare. Så mycket idéer jag har "stulit" från honom  då! Och självklart kan jag moonwalk, än idag. Gamla takter sitter i och tonårsdottern tycker väl att det är lite pinsamt om morsan drar igång med det när kompisarna är på besök. Jag tycker det är coolt.



GoPhone

Snälla at&t, ge mig en rimlig förklaring till er sk GoPhone Plan! Här ringer jag till at&t och får valkar på fingertopparna efter alla alternativa knapptryckningar innan jag kommer fram till en levande varelse att prata med. När jag väl kommer fram, så kan varken personen i andra änden eller jag en perfekt engelska! Dessutom frågar hon om jag vill prata spanska! Jag kan ju för fan inte ett ord spanska! Men det hade nog inte spelat någon större roll för ingen verkade fatta vad den andra sa. Sedan började hon varje mening med "Teniä, du ju vånt tu...". My name is Taina. T-A-I-N-A! 

Julen 2007 fick tonårsdottern en Iphone och jag köpte även the perfect pre paid plan, dvs GoPhone för 39.99 dollar/månad. AT&T verkade vara ett bra alternativ med tanke på att Maken och jag har AT&T och då ringer vi ju gratis till varandra. Det är först nu jag inser hur jävla dumt det var! Hur ofta ringer vi dottern? Jag bara undrar. Hur ofta sms:ar vi? Jag bara undrar. I stort sett NEVER! Hon ringer och sms:ar sina vänner. Daah. Och har de at&t? Nej, för de är smartare än så. 

Min fråga till den-icke-perfekt-engelska-talande-kundtjänsttanten var om jag kunde se hur många minuter min dotter ringer för i månaden. Svaret var "She pays blabla cents per minute". Vet inte om min engelska är dålig, så jag upprepade frågan "How many MINUTES", men hon gav exakt samma svar igen. Insåg ganska snart att det här samtalet skulle inte leda någonstans. 

Så mycket vet jag att när någon som inte har at&t ringer till min dotter, så får hon betala med sina minuter. 

Give me a break at&T. Give me a break.

onsdag 27 maj 2009

I have a dream...

...att slippa vara så SJUKT stressad som nu! Jag vill vara ute och njuta av försommaren. Men istället jobbar jag och sliiiiiiiter som ett djur för att få klart allt innan juni månads utgång. Kan jag inte få lägga till en dag eller två? Vad spelar det för roll om det är 30 eller 31 dagar. VEM FAN kom på den dumma idén med 30 dagar? Jag bara undrar. Om någonting ska vara klart så brukar det bli i slutet av månaden. Och en dag extra är i alla fall en HEL dag. 

...att få sova minst 7 timmar varje natt. Här har vi haft reserestriktioner, som jag skrev om innan, men nu verkar det vara rena ketchupeffekten. Restriktionerna ligger kvar till viss del. Vi får resa. MEN VI SKA VISST INTE SOVA under en tjänsteresa. Som tur är har jag underbara kollegor som skickar massor av material i förväg "Please read". Så nu ska jag inte sova hemma heller? Jag har precis fått resplanen, både min och Makens. Så nu gäller det att synkronisera allt. Ungar hit och dit och hundar på dagis, fylla frys, vem skjutsar barn till aktiviteter, listor ska skrivas och alla ska förberedas till en juni i kaos. Grannarna funderar om det är en lokal virvelvind som bosatt sig här. Nu snurras det kan jag lova! 

...att hinna träna alla mina pass som jag skrivit ner. Jag anmälde mig till Petras Rönisch Team Up med en massa träningstips och då insåg Fru Olsson att hon måste variera sin träning. Jag springer ju en hel del, men sedan dansar jag ju två tuffa pass i veckan också. Petra ger bland annat tips om hur man kan träna armar och axlar. Armar och axlar? Ja men de hänger väl bara med har jag alltid tyckt. Hänger är nog rätta uttrycket. Jag anmälde mig för en health assessment  för att ta reda på styrkan i hänget. Fick en personlig tränare, som vid tre tillfällen utvärderar min fysiska hälsa. Han ska vara glad som slipper se min psykiska hälsa! Jag har varit på mitt första möte och det var bara excellent! Om jag skryter? Ha! Okej, den delen som var excellent handlade om att springa på ett löpband i en hastighet av 4,5 miles per hour. Det är ju nästan promenadtakt. För en mormor. När vi gjorde testet på mina armar, så verkade det som om jag aldrig hade använt dem. Musklerna lyste med sin frånvaro och jag, med min finska sisu, skrek som om jag skulle föda när jag lyfte några kilo. Nu stånkar jag med dessa vikter ett par gånger i veckan. Har ett par små knölar redan. Hänget pratar vi inte om. Ska fråga om vi inte bara kan klippa bort det. Tonårsdottern kan ibland vara lite väl frispråkig "Det är så kul när det dallrar under dina armar, mamma"

Keep on dreaming Taina. Keep on!

tisdag 26 maj 2009

Washington DC, JIIIIIIIHAAAAAAA!

Ja så lät det vid ett flertal tillfällen under vår vistelse i Washington DC, jiiiiihaaaaaa! Ljudet kom från våra vänners lille grabb på 2,5 år, och det uttrycket sammanfattar bra vad jag tyckte om staden. I am in love i en stad. Hur det nu går till? 

Att vara turist kan bli både jobbigt och svårt. För det första så förväntade sig många av våra bekanta att vi skulle hinna med att se allt de hade rekommenderat. Alla museum, alla monument, parker, parader, kyrkogårdar och pandan på zoo. Alla "It´s gorgeous", "It´s a must", "Fun for the whole family" och till slut så trodde jag verkligen på att jag skulle hinna med att dra runt familjen på just allt. Nu var det ju inte bara vi, utan en till familj, med en minst sagt livlig 2,5-åring, som gick på evighets-duracell-batterier! Stanna upp och titta på något som inte rörde sig, fanns inte riktigt i hans sinnevärld. Men jag önskar verkligen att jag hade haft hans ork! Den var outtröttlig. Jiiiihaaaaa!

Enligt grannar och bekanta så skulle vi hinna se mycket under denna långhelg. Är det här amerikanarna lägger sin effektivitet? På turistandet? Blev smått stressad då grannar och bekanta började fråga ut exakt vad vi hade hunnit med. "Oh, you missed that" typ. Men jag är jättenöjd med vår insats.

Det andra med att vara turist är att du måste läsa på innan. När du är på plats vill du ju inte vara den mest korkade personen i sällskapet då ni står där och beundrar ett högt monument. Ta till exempel Washington Monumentet. En 185 meter hög betongklump, ja inte en klump utan flera ovanpå varandra. Där står vi och tittar upp "Mmmm, den är hög, ska vi gå vidare nu?" Det kan väl inte finnas någon som tycker den är snygg. Eller? Sedan började jag fundera på, om jag hade varit den första presidenten, skulle jag ha uppskattat att bli ihågkommen som en jättekrita? 

Vita huset hade jag lättare för. Den går liksom att ta på. Där bor folk. Presidenten och hans familj. Minstingen väntade länge på att "Orack Obama" skulle komma ut, men tji fick vi. Men plötsligt kom poliser från alla håll och föste undan oss turister. Gator stängdes av. Kanske "Orack" var på väg ut? Det var vad jag sa till Minstingen, utan någon som helst bevis. Hon var nöjd.

Det var mycket jag fascinerades över, bland annat atmosfären. Kan bero på alla monument, som på något sätt fyller en viss funktion ändå. Även jättekritan. Parkerna var också fina och välskötta och roliga att strosa igenom. Både för oss vuxna som barn. Mat och kläder delades ut regelbundet i vissa parker där det fanns gott om hemlösa. Fin gest, tycker jag. Ett klart favoritställe är ju stadsdelen Georgetown! Wow, säger jag bara. Och vem bor där om inte bloggkompisen Peter med sin underbara familj. Som jag alltså träffade IRL! Där satt vi, hemma hos dem, och drack varsin kall öl och hade riktigt trevligt! 

Under 2,5 dagar hann vi med bus-tour, Air and Space museum, Vita huset, Washington Monumentet, The mall, shopping, zoo och Georgetowns uteliv. Däremellan flera restaurangbesök såklart! Vädret var kanon hela helgen. 

Här kommer en bildkavalkad och tröttnar man så kan man ju alltid slå upp Wikipedia för att se på proffsfoton:


The Capitol Building






Herr och fru F








Här lät det JIHAAAAAA!





Är du hemma Mr President?

Också ett sätt att ta sig fram...



Nyinköpta solgalsögon




Jag med bloggarkompisen Peter!

Vilken vistelse och snart är jag tillbaka. Jag hann ju inte med att träffa Annika!!! Och DET är ju ett av alla måsten! Blink, blink.

torsdag 21 maj 2009

Bråttom, bråttom

Är det verkligen 24 timmar varje dygn? Eller varierar jag så mycket i effektivitet? Okej, det ÄR mer saker att göra vissa dagar. Och vem beror det på, jo MOI

Till helgen blir det ju Washington DC. Meningen var att åka på fredag vid lunch. Med bil. Bra Maken, tänkte jag.  Det tar ju bara 5 timmar och 53 minuter enligt GPSen. Det hade han kollat. MEN NU ÄR VI INTE DE ENDA SOM KÖR BIL. Sa jag lite försynt till Maken. Så dessa 5 timmar och 53 minuter kan bli lååååånga timmar/minutrar. 

Från första planen har vi nu gått till att åka redan ikväll, torsdag. Låter bra, tycker jag. Maken berättar då att "Då åker vi när jag kommer från jobbet idag" och så drar han. Vänta nu. Är inte detta ganska typiskt. Vad ska vi ha med oss då? Ett par extra kalsonger och en tandborste i bakfickan eller? Barnen ska med men det kanske han hade glömt. Tonårsdottern packar själv men Minstingen behöver lite hjälp för annars blir det bara prinsessklänningar, tiaror och klackskor. 

När vi åker iväg så brukar det finnas en del att tänka på, så som tidningen som ligger utslängd på uppfarten, vem ska ta hand om den, posten ska plockas in, hunden ska iväg med allt vad han ska ha med sig och till slut packning och en preliminär plan vad vi ska göra.  Min hjärna snurrar på högvarv. Makens har har stannat av. Hans är på semester. Jag kan erkänna en sak dock och det är de gånger han är med i packnings- eller planeringsproceduren, hör jag mig själv "Nej men det kan hon väl inte ha med sig" eller "Jamen hur ska vi hinna med det". Så då undrar jag bara varför tänker han inte som jag?

De senaste dagarna har varit tisdagar från morgon till kväll. Det går i ett sprut!  Så även denna dag. Verkar det som.

Nu ska jag bara se till följande idag:

Jobba,
Lämna hunden på internat,
Hämta Tonårsdottern, som är och sjunger på ett ålderdomshem
Hämta Minstingen som ska på simträning
Sitta och le på simträningen och ropa "Good gööööörl"
Hem och packa
Vattna blommor
Kolla med grannen om de kan ta in tidningen
Lägga en lapp i postlådan åt brevbäraren och be om att posten fryses ett par dagar
Handla
Sätta mig i bilen och njuta

Det är lugnt. Allt under kontroll. Och något bloggande blir det inte på några dagar nu, så Fredagstemat hoppar jag över denna gång.

Koppla av Taina. Koppla av.

onsdag 20 maj 2009

Fattar ingenting

Sitter här. Chockad. Har precis tittat på finalen av American Idol. Den självklare vinnaren var ju Adam. Trodde jag med många andra. Nästan 100 miljoner hade röstat. Och Kris Allen vann. Berodde det på Adams nagellack? Var han inte tillräckligt sockersöt? Adam är ju unik. Kris kan sjunga. Visst. Det kan många andra också. Men inte som Adam.

Kris är småsöt och det går hem hos småflickorna. Och klimaktieritanterna. 

FY FAN!

Hur gick det


Igår skulle vi alltså träffa rektorn på Minstingens skola. Men det blev istället "Assistant Principal". Den riktige rektorn var dubbelbokad. HA! Den storyn har jag hört förr. Okey, inga negativa tankar, tänkte jag när vi fick beskedet om detta. Vi satt och väntade i sk Main Office och det var som att kliva in i 70-talet. Gammalmodigt med skärmar mellan skrivborden, gamla fack för internposten, stolar som såg ut att rasa ihop vilken sekund som helst och till råga på allt- damernas frisyrer! Det var ju 70-tals-stuk på dem. Kläderna tänker jag inte ens nämna. Bra början. 

Fem minuter sent traskade således Mr Pepsodent, förlåt Mr Ass. Principal, in och bad så mycket om ursäkt för sen ankomst. Sure, tänkte jag. Det var nummer ett. 

Vi hänvisades in i ett litet rum med galonklädda stolar. Nice när låret fastnade och varje gång jag skulle byta ställning så lät det fjutt, fjutt. Not me! Det var nummer två.

Ass rektorn började mötet med att säga att han blivit informerad om allt och var uppdaterad. Ett litet hopp tändes.Mailet jag hade skickat tidigare togs fram och jag berättade snabbt bakgrunden.   Ju mer jag berättade om innehållet och vår uppfattning om situationen desto mer började rektorns ben vibrera. När jag (ibland Maken) sagt vårt, förväntade vi oss en kommentar och ett svar på den sk uppföljning som de lovat göra. Han började med att berätta att han visste preciiiiiiis hur barn i den åldern kan vara. Han berättade också om hur samspelta de tre lärarna de har i Kindergarten är och att de kör enligt samma koncept och följer direktiven och ställer samma krav på barnen och bla bla bla. Kvalificerat skitsnack. Dummare än så är jag inte, att jag inte har kollat med andra föräldrar som går i parallellklasserna och kraven är annorlunda där. Det var nummer 3.

Uppföljningen då? Den hade han ingen aning om. Det måste vara en miss någonstans i kommunikationen. Var den gjord? Var fanns den? Varför inte hämta den på momangen? Nä, för det fanns ingenting gjort! They´ve dropped the ball. Igen!  Det var nummer 4.

Avslutningsvis så pratade jag direkt ur hjärtat och frågade om de hade något intresse alls i att hjälpa oss. Vi hade hamnat på ruta ett igen med "Jag ska personligen följa upp detta". Så i detta nu, vet vi inte hur det kommer att gå för Minstingen till hösten. Gå om eller flyttas upp. Beslutet skulle ju grundas på den utlovade uppföljningen. Den som blev bortglömd. 

En sak är säker, Minstingen kommer inte att behöva ha samma lärare oavsett vilken klass hon hamnar i. 

Lugn Taina. Lugn.

tisdag 19 maj 2009

Resor

Jag tycker jag befinner mig på resa. Just i detta nu. Att vara här på tidsbestämt kontrakt är som att vara på resande fot. Men allt kan ändras. Förlängt? Ja, varför inte? Men OM vi nu skulle åka hem hösten 2010, vart åker vi då? Vi har ju inget hus kvar i Sverige. Det blir dessutom till en ny stad eftersom huvudkontoret ligger på annan ort än där vi kom ifrån. Vi har i alla fall bestämt oss för att stanna i det här huset ett år till, vilket känns bra. Maken hade kunnat tänka sig att köpa ett, men jag tvekar. Dels för att jag inte vet hur det ser ut om 1, 5 år och dels för att jag trivs SÅ bra i det här området. Ska sanningen fram så orkar jag inte flytta en gång till. Flytten hit tog musten ur mig och jag håller fortfarande på att återhämta mig. 

Resor var det. Den här årstiden är obeskrivligt vacker här. Då vill jag bara stanna här och inte åka iväg någonstans. Men DÅ! Då ska plötsligt alla resor göras.  Inte bara de privata utan även tjänsteresor. På jobbsidan så ligger nu följande på lur; Calgary, Paris, Berlin och Basel. Att dessutom försöka synkronisera mellan olika enheter är inte det lättaste. Jag försöker förklara att det behövs lite tid för förflyttning mellan dessa städer också och sedan ligger ju ALDRIG kontoren på flygplatsen utan långt ute på vischan! Det gäller att ta sig dit och hoppas att GPSen är uppdaterad!

På det privata då? Ja men då är det väl bara att bestämma sig för att stanna hemma! Men vi vill ju se så mycket också nu när vi bor här! Inga charterresor med klapp-klapp när piloten lyckats landa typ! Utan lite mer kulturellt. Upps, det där lät högtravande! Under tiden vi bott här (1,5 år) så har vi inte hunnit med att se så mycket eftersom de har ju aldrig semester i detta land!!! Maken har, men tar inte! Smart? Don´t ask me.

Till helgen firas Memorial Weekend och Memorial Day är sista måndagen i maj. Det börjades fira 1866 i Waterloo  till minne av de soldater som omkom i inbördeskriget mellan nord och syd. Men idag hedras alla som dött för sitt land. Obama eller Biden ska hålla ett tal för nationen, det hör nämligen till, och lägger sedan en krans på de okända soldaternas grav. Och vad passar bra om inte en resa till huvudstaden, Washington, en sådan här helg? Så på fredag bär det av till DC! Måste läsa på innan vad som är obligatoriskt att se. Det lär ju finnas en hel del. Knackeliknack Mr President. Here I come.

De vackra Sycamore träden står ju alltid kvar och en av de största i Amerikat finns faktiskt bara ett stenkvast från mig. HA! Så vi har ju också sevärdheter. Look!

måndag 18 maj 2009

Intensiv helg med middagar, kalas och IKEA

Äntligen måndag, säger jag bara! Phew. Det kan var jobbigt med helger. Trots ledighet från jobbet så tycks varenda minut bli fylld av aktiviteter av olika slag. En stor, mycket stor, aktivitet är att skjutsa barn hit och dit. Jag är ganska så trött på det. Vill inte. Men vad gör man inte för sina små änglar. HA!

Vi har varit mycket sociala i helgen. I fredags var jag på restaurang Amici (italiensk) i Avon, som ligger ungefär 15 minuter från oss, tillsammans med två väninnor. Den ena är äkta amerikanska och den andra är från Indien. Vad vi pratade om? Allt! Barnuppfostran, skolan, vikten (suck), kläder, pengar och släktfejder! Indiskans föräldrar skulle komma på besök. En annan tänkte sig ett par veckor eller så, men de skulle visst stanna i TVÅ MÅNADER! Inte nog med det, sedan skulle svärföräldrarna komma, en månad senare, och stanna två månader de med! De blir en överlappning med en månad och vem skulle sova i källaren (inredd såklart) och vem uppe i gästrummet? DET var det stora samtalsämnet! Jag vet hur jag skulle göra. Nog om det. Trevligt hade vi i alla fall.

Lördagen var min stora taxidag. Jag tror jag ska ta taxikörkort snart. Ingenting ligger nästgårds. Det började med skjuts av Tonårsdottern till frissan. Ny färg. Suck, för nu ska ju det underhållas. Bill hade varit på en mässa och lärt sig en massa nytt om färgning och skulle ha sin signature i hennes hår. "Please be free" sa jag innan jag gick. Räkningen var inte free, kan jag säga! Snygg blev hon.

Dagarna som blondin verkar vara över. Men snygg blev hon. 

Sedan var det dags för Minstingen att åka på kalas och nästa skjuts. Här kan kalasen vara något överdrivna ibland. Men denna gång var det helt normalt, för att vara amerikanskt och kring denna ort. De skulle träffas på en bondgård, Auer Farm i Bloomfield. Oj vad roligt de hade. De hade bland annat fått åka traktorvagn och Minstingen som kan vara lite humoristisk (ironisk) tyckte till "Oh, it was like a roller coaster!" I själva verket hade de åkt sååååååå sakta så att inga barn trillade ur. Amerikanskt. Kan ju bli stämd.
Vid hemfärden blev det den obligatoriska påsen med lite godis och leksak samt en ballong!


I paviljongen bjöds det på Spidermantårta och dryck. Mums!

Födelsedagsbarnet fick (ryckte åt sig) en present av Minstingen.

Minstingen och en av klasskompisarna väntar på sina ballonger.

Kolla här då, godis, leksak och ballong!

Till kvällen så blev det rökta ribs tillsammans med våra underbara grannar, Bob och Darlene. Det var det godaste de hade ätit någonsin, sa de. Så nu går Maken och ser lite dryg ut. Det blev i alla fall en sen kväll med mycket mat och dryck. Och massor av pladder. 

Söndagen blev kall och rå, så vad passade bra om inte en trip till IKEA i New Haven. Det blev en ny fåtölj till Tonårsdottern och en massa kolijox från Swedish Food Market. Under tiden Tonårsdottern och jag rusade runt, träffade Maken KalasLottas väninna, Fru S! Hahahahaha! Det du Lotta! Hörde att du också  hade gjort en sväng till IKEA samma dag. Vi får ta lunchen vid ett annat tillfälle.

Ny vecka. Nya utmaningar. Ny mobil. Kommer imorgon. Tappade bort min i lördags. Och troligtvis ligger den och mojsar under koskit på Auers Farm!

fredag 15 maj 2009

Show & Tell: Språk

Musikantas val denna fredag som tema är språk och hur intressant är inte det på en skala 1-10? Den senaste tiden har flera bloggare skrivit just om språk och jag har bland annat följt petchies följetong som jag funnit mycket intressant. Vad kan jag om detta ämne då? Inte mycket kan jag säga. 

Ska vi göra finskan till ett världsspråk kanske? Tänk vilken utmaning! Finskan klingar ju så vackert med sina vokaler i all oändlighet. Konsonanter tar vi till bara när det är nödvändigt. Det finns de som säger att "kan du lära dig finska är ingenting omöjligt". Titta bara på alla kasus som finns i finska språket typ nominativ, ackusativ, genitiv osv. Det finns 15 kasus. Språket saknar bestämd och obestämd form och vet ni varför? Min teori är, bara min,  att finnen behöver inte bestämd/obestämd form i sin grammatik för det hörs när finnen vill att det ska vara bestämd form! 

Det här med kasus i substantiv är lite knepigt. Det finns de finnar som tror att de kan översätta dessa kasus till vilken preposition som helst i svenskan och pratar gärna högt och tydligt. Så som min far. Tänk vad många gånger han sa till oss när vi var små "Kå åck sätta er på pilen" vilket betydde egentligen "Gå och sätt er i bilen" Kan ni gissa vad jag gjorde? Jag satte mig på motorhuven och asgarvade! Jag tyckte det var roligt. Varje gång. Inte pappa dock.

Nä,  finskan som världsspråk blir nog svårt att få igenom. Men jag vet språk som alla redan kan och som är gemensamt och det är ju kroppsspråket, för tänk vad långt man kommer med det! Här är några exempel:

Lite läskigt.

Förbannad!

Spännande!

Ledsen.

Förvånad

Exalterad

Gris

Elefant

Orm. En farlig sådan.

Sol

Tänk vad mycket vi kan säga med miner och kroppen!

Have a nice weekend!

torsdag 14 maj 2009

Ett par irritationsmoment och något fint

Just nu är fru Olsson lite irriterad. Men bara lite. Det är två saker som suger just nu. Energi alltså. Det första; VAD HÄNDE IGÅR på AMERICAN IDOL? Har en del av de 88 miljoner som röstade fått hjärnblödning? Vad gör Kris Allen i finalen? Tala om det för mig. Här har, är jag övertygad om, alla småflickor, samt någon kåt klimakterietant, röstat på honom. Det måste vara så. Det var ju meningen att Danny och Adam skulle vara i finalen.  Och Adam skulle vinna förstås.

Mera då? Jo skolan. Minstingen, som fyllde 5 år på julaftonen, går i Kindergarten. Vi väntar fortfarande på att skolan ska ge oss information om hur det har gått för henne sedan den senaste Conference (utvecklingssamtal) med fröken, Mrs L. Och rektorn. Inte ett ljud. Inte ett knyst. De hade funderingar på om Minstingen verkligen var mogen för det här och om det skulle vara bra för henne att gå om. Det lät så bra med uppföljning och en riktig evaluation med hjälp av proffs. Under tiden som vi väntat, har jag bett fröken, förlåt Mrs L, påminna vår dotter om att ta med sig läxor hem. Men icke. Hon tycker inte man ska behöva påminna någon! Vad är det för fel? Dessa barn är 5-6 år gamla! Ibland får Minstingen ett ryck och tar med sig papper hem och då har hon samlat på sig en del. Varje dag lyckas fröken producera minst 3 papper, varav en del av dem är läxor. Ja, de har läxor i Kindergarten. Varje dag! De gånger Minstingen inte har hunnit med sina uppgifter under en lektion, fråntas hon "lekminuter" och får således sitta inne medan de andra barnen är ute på rast. Hur i h-ve ska ett barn orka med nästa lektion då? 

Igår hade Minstingen fått Time out eftersom hon hade bett en annan flicka vara tyst, så hon själv kunde höra. Det är nämligen frökens uppgift att hålla ordning på klassen och här skulle Minstingen inte lägga sig i!!!!! Det har gått så långt att fröken inte vill prata med oss och den som lider av detta är vår dotter. Tutorn och dagispersonalen ger henne idel beröm. Hon kan hela alfabetet, hon kan läsa korta meningar, men det tycks inte hjälpa. Till veckan har vi möte, på min begäran, med rektorn. Utan Mrs L. 

Nu till det fina. Nämligen en natur som bara exploderar i grönska! Själv saknar jag helt gröna fingrar. Och det är ju inget nytt. Försökte förresten översätta det direkt här, men det blev lite fel. Green fingers. Det heter Green Thumbs. Jag tycker i alla fall att det är fint med blommor och blader. Just nu är det så otroligt vackert här. Se bara!

Bilden är tagen från vår uppfart. På grannens tomt syns ett blommande Dogwood träd.

Också en vy från vår uppfart. Grönt, grönt, grönt.


Utanför huset blommar Rhododendron i olika omgångar

Konstnären Taina som piffade till det runt en av stenbumlingarna på tomten. 
Hunden är en riktig hund. Han ville nog visa sin finaste sida!

Hahahaha! Här piffade jag till det runt lyktstolpen också. Vad jag kan!

Imponerande Taina. Imponerande.

onsdag 13 maj 2009

Lagar


Nu är jag ute på djupt vatten. Är inte jurist men jag måste ju ändå få tycka. Ojojoj vad det finns lagar här! Om precis allt. Tur att jag inte känner till alla, för då skulle jag bli snurrigare än normalt. 

Jag tycker att det är hysteri kring lagar och förordningar. För visst måste det vara fel någonstans när någonting händer så stämmer de skjortan av varandra! Spelar ingen roll om de har varit grannar och världens bästa polare i alla år. Gud nåde den som ställer till det så som -katten blev påsatt av grannens hund - ungen snubblade på grannens knöliga uppfart - grenar från grannens tomt skadade bilen - and on and on and on. Så fort något händer så ramlar SBF ut. SBF = Sunt BondFörnuft. Och då ska det skrivas nya lagar. Detta land måste vara ett himmelrike för juridikutbildade. De ligger och snokar överallt och är som blodtörstande vampyrer. Ett case! Ett case!

Vi har skaffat en liiiiiiiten gungställning åt Minstingen. För det ska man bara ha in the back yard. Förutom grillarna då. Till en början tyckte vi Minstingen kunde springa över till grannarna och svinga i deras gungor. STOPP!!!! Tänk om det händer något? De kan ju ramla ner eller av och då kan jag ju stämma grannen för en dålig gunga eller rutchkana.  Vi bestämde oss för att köpa en egen! Här duger inte en liten sketen gunga upphängd på en gren inte. Detta är Amerika! Det ska vara stort. Eftersom en ny kostar multum så skickade jag ut ett massmail till alla grannar och undrade om någon kunde sälja (hoppades på skänka) en sk swingset. Såg ju att de som började närma sig typ 100, kunde väl knappast ha några småbarn hemma. Men nej, nej och åter nej. Alla ville behålla sina kära ägodelar. Letade då på Craigs list, motsvarighet till Blocket, och hittade en. Här på orten! Kvinnan som sålde den berättade noggrant om hur den måste förankras så att grannbarnens föräldrar inte kan komma och stämma oss. Jag tänker sätta upp en skylt "Lek sker på egen risk"! Det måste väl räcka?

Så här ser Minstingens swingset ut. Den ska tvättas och målas och bli riktigt fin!

Det finns dock en lag som jag gillar skarpt och det är Safe Haven Law. Ibland påträffas nyfödda barn på parkbänkar, trappuppgångar eller utanför ett sjukhus. De är oftast inlindade i något tygstycke och bara övergivna. Övergivna av sina egna föräldrar, som av någon anledning inte kunnat ta hand om det. För att undvika risken att dessa barn dör innan någon hittar dem, så "får" man lämna in ett barn på sjukhusets akutmottagning utan att bli arresterad eller förhörd. Det är upp till föräldern att lämna så mycket information man vill och man får vara anonym och ingen kommer att leta upp en efteråt. Connecticut antog lagen år 2000. Barnet får inte vara äldre än 30 dagar gammalt. 

På julaftonen lämnades ett litet flickebarn in på ett sjukhus inte långt härifrån. Istället för att ha gått en grym död till mötes så har hon det nu  tryggt hos sina nya föräldrar som inte ville något annat än att ha ett barn. Namnet hon fått, kommer av att hon lämnades in på julaftonen och hon heter Holly Eve.

Det finns bra lagar också.

tisdag 12 maj 2009

Amerikaniserad eller bara pryltokig

Visst har amerikanarna, eller amrisarna, som de också kallas, massor av prylar? Kolla bara in i deras garage! Det är ju så jag får spader de gånger de lämnar porten öppen. Och det gör de ju gärna emellanåt, så att jag verkligen kan se den nya grillen, de nya cyklarna, den nya kayaken eller de nya leksakerna. Det tar aldrig slut. Ekonomisk kris verkar vissa varken ha hört talas om eller förstått för den delen. Det var en intressant artikel i Hartford Courant (lokaltidningen) om deras medvetenhet om sina egna finanser. Men en dag så lär de bli varse om att det börjar sina i kassan.

Det är lätt att dras med i det här med att konsumera. Skulle man i alla fall  kunna tro när man börjar titta på Olssons tomt. Maken har fått en sjukdom, som många lider av här. I alla fall i vårt grannskap. Grillsjukan. Släng dig i väggen svininfluensan! Nu menar jag inte verbet grilla utan substantivet, dvs grillen. Lite background kanske?

När vi flyttade hit, 2007, så hade vi med oss en vanlig klotgrill. En klassisk klotgrill helt enkelt. Vet inte vad som hände med stackaren, men den blev sjuk på resan hit över Atlanten och rostade sönder. Var rädd för all konkurrens kanske? Maken köpte en ny. Det blev en till klotgrill. Detta var FÖRE han hade spanat in grannarnas. Och detta var FÖRE vi hade träffat våra goda vänner The Binzer´s, där pappan i huset tävlar i "Smoking Ribs". Jag har skrivit och visat bild på den grillen tidigare. Maken förstod att här det ribs som gäller och helst rökta sådana. Så han for iväg och köpte en till grill, dvs nu en lite mer avancerad en. En som klarar av både grillning OCH rökning. Denna grill är ju bara en fis i universum om vi jämför med Binzers. Storleksmässigt alltså. Men vem har sagt att storleken spelar roll?

Maken vill gärna testa en grill grundligt. Och analysera. Och grilla. Och smaka. Jag som trodde han var ekonom. På pappret ja, men när det gäller sådana här viktiga saker, då blir han som Professor Baltazar!

Det här är vår klotgrill. Fullt funktionsduglig.


En grill med rökmöjligheter, en sk Smoker. Också funktionsduglig.

Vad tror ni gömmer sig här under då?

TADAAAA!

En TILL grill. En gasgrill. Det MÅSTE man ha om man bor i Amerikat. 
Enligt Maken. Funktionsduglig

En dag trodde jag vi hade fått besök från yttre rymden. På tomten hade en rymdfarkost landat! Ut och leta rymdvarelser!!! Lugn, lugn, det är ju bara en...


GRILL!!!!!!!!! En vertikal Smoker och jag antar att den också är funktionsduglig

Jag trodde jag stod för hjärnblödningarna i det här huset, men nu har Maken tagit priset! Han köpte alltså EN TILL GRILL. Min fråga var ju givetvis varför? Jag menar ribsen ligger ju där oavsett om grillen är horisontell eller vertikal, eller?

Det är röken Taina. Det är röken.

måndag 11 maj 2009

Mother´s Day


En nöjd Mor

Vilken morsdag, eller morsDAGAR ska jag nog säga! Min underbara familj uppvaktade mig både i lördags och i söndags. Här i Amerikat är Mother´s Day stort och det är ju jag tacksam för. Såklart! Sonen i Sverige hängde med han också, via Facebook. Tack Sonen.

På lördagen bjöds det på middag i Hartford på City Steam Brewer Café, som är ett supertrevligt ställe för hela familjen. Inte för fancy och en Kid´s menu med tillhörande ritpapper och kritor för Minstingen. Mycket uppskattat. Denna kväll ville hon klä upp sig ordentligt och hon fick välja själv och till slut klistrade hon även fast en rosett i håret (typ paketrosetter). Så här söt var man då:

En som ville vara prinsessa för kvällen

 Efter middagen tog vi en härlig promenad i Hartfords fina park, Bushnell.

Kom igen nu då och LEK lite!


Gör som vi vuxna!

De minsta behöver aldrig övertalas

Kolla vad roligt det är!

Okeeeeeeeeej då!

Mina flickor

Bushnell Park

Söndagmorgon vaknar jag med kaffe på sängen och presenter. Minstingen hade givetvis gjort fina presenter både i skolan och på dagis. Tonårsdottern hade mixtrat ihop ett superfint kort och skrivit en vacker dikt. Tårarna rann. Jag kanske är en schysst mamma i alla fall. Sedan kom The Gift of the Day. En ny laptop (vit MacBook)!!!!!! Den gamla höll verkligen på att säcka ihop och jag hade bestämt mig för att köpa en ny till hösten, men så säger min gullige Make " Du gillar ju att sitta och blogga och då är det väl kul att ha en som går liiite snabbare".

Vänta nu. Betyder det att han tycker att jag sitter för långa stunder?

Be happy, Taina. Be happy.