fredag 29 januari 2010

Show & Tell: Te

It's FRIDAY!!!!! Så himla skönt så det går inte att beskriva. Veckan har varit himla stressig på alla fronter. Vilken vecka är inte det? Det har varit enormt mycket jobb, både för Maken och mig. Men till slut kommer den, fredagen. Ah. Så välkommen. I alla fall i detta hus.

Fredagarna inleds med fredagstemat såklart och detta är Sparklings sista tema. Idag ska det handla om te, snarare sagt ditt drömte. När jag skriver ordet skulle jag vilja ha en särskrivning här...JA JAG VET! Och skulle jag göra det skulle det drösa in miljoner av kommentarer om min svenska. Kan ju alltid ursäkta mig med att "Jak e fhinne, så te så"!

När jag först såg temat tänkte jag direkt på en massa gamla kärringar på en tebjudning någonstans i England. De sitter där med sina fåniga hattar, frisyrer som Susan Boyle och en kopp i ena handen. Tjattrar och skvallrar. Vill jag ingå i en sådan kategori? Nääääääääää!

Så, vad är min relation till te? Jo det handlar om hälsa. Ren och skär hälsa. Jag dricker sällan te under fikat. Är ju en kaffetratt. Men te har blivit min nya sportdryck. Alla experter, skit i kommentarer om "ja men vad skulle det tillföra, bla, bla". Det enda jag kan säga är att det är en vätska och DET behöver jag när jag tränar. Som igår kväll till exempel, när jag tränade på löpbandet på gymmet med efterföljande styrketräning. Innan passet hade jag hällt i mig x antal dl av ett iste som jag blivit beroende av. Nämligen:

Turkey Hills iste, mmmmmmmmmmm.

Jag tror att jag blir pigg av det. Det finns ingen vetenskaplig undersökning på det och det skiter jag blanka fan i. Hudsaken är hur jag känner mig. Och igår behövde jag vara pigg och glad på gymmet. Jag råkade ut för samma sak som Sporty Spice häromdagen. En som pratade oavbrutet, där hon stod och trampade på den där löjliga trampmaskinen, bläddrandes i tidningar samtidigt som hon stirrade på TVÅ TV program. Det upplyste hon oss andra om! Så där skulle ingen byta kanal minsann! Tur att jag hade lite uppiggande te i mig då. Inte nog med den irriterande damen, så hade Taina tagit på sig en av de värsta trosorna i världshistorien! Okey, i början av passet kan du göra en diskret rörelse för att "plocka ut" tyget som letat sig mellan skinkorna. Men efter ett tag, när svetten börjat lacka, ja jag svettas som en hel karl, sitter trosorna som en enda stor kletig deg i mitten. I skåran. JA, DET SKAVER I RÖVEN då kan jag upplysa er om. De diskreta rörelserna förvandlades då till rejäla grepp för att ta ut eländet till tyg, samtidigt som du försöker hålla dig på mattan, som du ökat till en hastighet så du nästan flyger av. Det är sådana gånger det är bra med mitt te. Bara så ni vet.

När det gäller varmt te, så blir det enbart när jag detoxar eller är sjuk.

Det är självklart grönt te som gäller för mig. I påsar.

De förvaras i burkar, men längst fram har jag kaffe såklart. Det är min dryck det!

Åh, hur det gick för Maken igår...DET BLIR FÖRLÄNGT MED ETT ÅR! Så nu amrisar, får ni stå ut med familjen Olsson till september 2011! Jihaaa!

torsdag 28 januari 2010

I'm SO proud!

Hur gick det då? Säg, säg, säg! Middagen alltså. Det gick SKITBRA! Ingen särskrivning här inte, Annika.

Eftersom tiden var knapp och jag hade inte all tid i världen att fixa några flashiga hors o'doeuvres, så blev det snacks, typ grönsaker och annat kolijox som gick att doppa i diverse såser. Till det ville han, chefen alltså, ha en Sam. Han var sedan med i köket när salladen gjordes och ribsen skulle få sin sista puts. En himla avslappnad och trevlig kväll. Ribsen gick åt!

Idag är han med Maken på arbetsplatsen och jag hoppas, hoppas innerligt att de diskuterar kontraktet. Guuuuuuud om jag fick vara med där. Tänk om man kunde förvandla sig till en fluga och surra omkring där och sedan spatsera lite uppkäftigt på konferensbordet och HÖRA allt de säger!! Nyfiken? Jag?

Men nu till något helt annat. Minstingen. Hon är bara för go den där lilla leydin. Hon har börjat skriva små berättelser. Även om stavningen inte sitter riktigt än så förstår jag precis ALLT. Det är helt underbart att läsa det hon skrivit. När det gäller att läsa så gör hon det SÅ BRA! Blev så förvånad häromdagen när hon plockade fram en bok ur sin "book bag". De har en tunn bok med sig varje dag som de ska läsa för föräldrarna. Och hon läste den hur tydligt och bra som helst! Mina ögon vattnades där hon satt med sitt lilla pekfinger och ljudade så fint. That's my girl och jag blev så stolt!

Här kommer några bilder på hennes senaste "saga" (Läs hennes text först, bilderna går att förstora genom att klicka på dem):


I am going to put a seed in my garden

Then it becomes a little plant.

Then I show my garden.

Snipp, snapp snut så var den sagan slut!

Underbar, eller hur?

Hon läser enklare böcker nu. Inte bara med, vad de kallar för "sight words" (ofta förekommande ord så som yes, no, she, he, see osv) utan med vanliga meningar!

När hon läste den här sidan för mig blev jag imponerad minst sagt!

Go girl! Go!

tisdag 26 januari 2010

Korvsoppa eller finsk grönsakssoppa?

Idag är det en VIKTIG dag! Maken har bjudit hem chefen på middag. HEM TILL OSS! Vad tänkte han med då? Maken alltså. "Det är väl trevligt", säger han leende och drar till jobbet. Nu kommer ju frågan "Vad ska vi bjuda på?". Som många vet, så står Maken för den lite mer fina, exklusiva matlagningen i det här hushållet medan jag håller mig till typ den finska korvsoppan. Och det ska jag väl ändå inte ställa fram, eller? Han kanske skulle uppskatta det. Taina med huckle på huvudet, rör om i grytan med korv, potatis, morötter och lök i en god buljong.

Den finska grönsakssoppan ska vi INTE bjuda på. Receptet på den lyder:

En blommig djuptallrik
2,5 dl Koskenkorva

Ställ fram tallriken. Häll i den ljumma Koskenkorvan försiktigt i tallriken. Simsalabim så har du en fin soppa!

Nä, vi skippar den.

Men visst hade det varit lite kul med korvsoppan?

Ni har säkert räknat ut vad Maken har planerat att bjuda på. Rätt!

Och visst är det gott med ribs! Ibland. MEN INTE TVÅ GÅNGER I VECKAN! HÖR DU DET MAKEN??? Dessa förbereddes igår kväll.

Efter matlagningen ser det ut som om en tromb passerat vårt kök. Gaaaaaaah!

Den stora frågan kvarstår, dvs vad ska vi ha som hors o'doeuvres? Jag har ju inte all tid i världen precis. Hjälp mig någon!

Oj, oj,oj. Se vad jag har fått från mammigrantens träningsblogg då:


Till den här utmärkelsen kom det några instruktioner också:
Kopiera utmärkelsen på din blogg - check!
Länka till personen som gav dig utmärkelsen - check!
Berätta 7 intressanta saker om dig själv - se nedan!
Skicka utmärkelsen till 7 andra bloggare - Jag väljer att göra en inbjudan till ALLA läsare med blogg, att anta utmaningen om de så vill.
Lägg en kommentar i deras blogg så att de vet att de fått utmärkelsen - check!

7 intressanta saker om mig:

1. Jag är stressad just nu och kommer inte på något intressant om mig själv
2. Jag är stressad just nu och kommer inte på något intressant om mig själv
3. Jag är stressad just nu och kommer inte på något intressant om mig själv
4. Jag är stressad just nu och kommer inte på något intressant om mig själv
5. Jag är stressad just nu och kommer inte på något intressant om mig själv
6. Jag är stressad just nu och kommer inte på något intressant om mig själv
7. Jag är snart 47 år gammal och borde ha lärt mig att koppla av vid det här laget.

Tack snälla mammigranten för utmärkelsen!

Ganska lika trots allt

Jag satt, jag menade stod, och funderade lite på hur livet är här och nu. Med min strykbräda och en hög med kläder, lika hög som Mount Everest, och ett ångande strykjärn, insåg jag att livet här är trots allt inte så annorlunda.

Varje morgon när jag stiger upp har jag samma rutin, dvs väcker Tonårsdottern först, som ska snooza i "10 minuter till". Precis som i Sverige.

Jag sätter mig med en kopp kaffe, som Maken fixat dötidigt, och bläddrar i tidningen. Precis som i Sverige.

Fixar ordning dagis/skolväskor, vantar, mössor, stövlar och alla attiraljer som Minstingen ska ha med sig. Precis som i Sverige men med undantaget för lunchpåsen.

Väcker Minstingen, sparkar liv i Tonårsdottern, och kaoset är ett faktum. Precis som i Sverige.

Kollar mig i spegeln och ser att det inte finns mirakel och fixar ordning mig själv så jag kan vistas bland folk. Precis som i Sverige.

Ser till att Minstingen gör sig klar, där hon sitter på toaletten och tror att vi har all tid i världen. Precis som i Sverige.

Skjutsar Minstingen till dagis, pratar med personalen om ditt och datt. Det ska pussas och vinkas och kramas. Ja inte med personalen utan med Minstingen såklart. Precis som i Sverige.

Jobbar, jobbar och jobbar, så ögonen håller på att ploppa ut. Precis som i Sverige.

Barnen kommer hem, hjärnan är tömd och kylskåpet erbjuder ingen färdig middag. Planerna om en veckomatsedel börjar alltid "nästa vecka". Precis som i Sverige.

Fixar mat som Boris Möller "Här är ditt kylskåp". I värsta fall en sväng till lokala affären, som inte är ICA, men Fitzgerald, men med nästintill samma utbud. Precis som i Sverige.

Hittar en lucka för träning. Märk L U C K A, dvs ingen du-har-all-tid-i-världen. Precis som i Sverige.

Maken anländer, sent som vanligt. Han nattar Minstingen. Precis som i Sverige.

Förutom ovannämnda tillkommer aktiviteter, diverse besök hos läkare, tandläkare, Dr Underifrån, frissan. Det är föräldarkvartar, träffa grannar och vänner, skjutsa barn, lyssna på skolkören. Ja just det, hemmet ska städas emellanåt, tvätten tvättas och strykas. Där kom den. Strykbrädan. Cirkeln är sluten. Livet är inte så annorlunda här trots allt.

måndag 25 januari 2010

Semlor i sjukstugan

Jag blir inte klok på det här vädret! Jag vill att vinter ska vara vinter. Nu har vi regnigt och varmt. Varmt för årstiden. De har lovat dryga 10 grader idag. Celsius!!! Snön regnar helt bort och igår, söndag, kunde jag springa på idrottsplan, ungefär som om det var vår. Nä du, Kung Bore, nu får du nog allt vakna upp och ställa ordning på vintern.

F*rbaskade SKITväder!!! Den blöta fläcken i tidningen symboliserar min STORA sorg.

Sjuka barn under en helg är lika med lugn. I fredags blev nämligen Minstingen febrig och hostade som en storrökare. Tonårstjejen blev också sjuk. Feber och huvudvärk. Det blev varken skidåkning eller ridning, för någon av dem.

Så här trött och hängig var man vid frukosten. Inte kul.

Tonårsdottern drev omkring i sin prickiga morgonrock heeeela helgen.

Lite semmelbak orkade Minstingen med på lördag eftermiddag. Mot kvällningen kom grannarna över på middag och det blev en trevlig och avslappnad middag och Maken bjöd på sina kinesiska ribs. What else? Till det hade vi pressad potatis. Gött, gött.

En del bullar blev små. Mycket små. Men så gjordes de ju av en liten människa också!

Utseendet spelar ingen roll. Goda var de i alla fall!

I veckan då? Förutom jobb, så kommer Makens chef och jag hoppas innerligt att kontraktet diskuteras och skrivs under. Så det blir klart någongång. Vår "property manager" tjatar om huskontraktet och jag har sagt att hon får vänta lite till. Vi måste ju få veta om vi blir kvar. Eller inte. Hon är så taj på att ha huset uthyrt och därmed slippa jaga nya hyresgäster.

På tal om att jaga, så gjorde jag det häromdagen. Vid alla dessa miljoner trafikljus, som finns i detta land, och då de alltid tycks slå om till rött när jag kommer, så har jag en ny hobby. Jag läser registreringsskyltar. Och här är en som jag fångade på min jakt.

Jag undrar hur man tänker när man skaffar sig en sådan här registreringsskylt???

fredag 22 januari 2010

Show & Tell: Motion

Älskade, söta Sparkling! TACK för att du valde ett ämne som MOTION! Wow, wow, wow, tänkte jag när jag såg det. Ha, där fick de - alla fotonördar, inredningsexperter och matlagningskunniga! Nu är det nämligen M O T I O N som är dagens tema. Lalalalalaaaaaaa, vad jag är glad! För nu, gott folk, ska JAG glänsa. Men var ska jag börja? OS-guld? VM-medalj? Finska mästerskapen? Inte ens ett litet, jävla diplom från ett distriktsmästerskap då? Nä Taina, nu sänker vi ribban lite och drar vad motion är för dig.

I min familj har vi alltid hållit på med någon form av motion. Eller sport. Alltid. Säg vad min pappa inte gjorde! Han provade på det mesta och således såg han till att skjutsa sina ungar kors och tvärs, så att vi också fick prova på olika sporter. En syster fastnade för simning, en annan syster för friidrott och min bror även han för friidrott samt hockey. Jag då? Jag hängde på det mesta, men fastnade mest för friidrott och dans. Själv blev jag ingen sådan där som fick stå högst upp på pallen, så ofta som mina syskon. Men jag var nöjd ändå och mina föräldrar satt ofta där på läktaren och "väntade" in mig och hejade. "Kolla, där kommer Myggan", och så kom hejarropen och i mål kom jag. Alltid!

Stafettkarnevalen i Helsingfors hölls årligen mellan alla svenska skolor i Finland och jag var givetvis med där också. Alla som ville, fick vara med. Till och med DÅ såg jag till att alltid komma i mål. Även det året då jag höll på att stupa 50 meter före mållinjen av ett astmaanfall. Men i mål kom jag. Man ska aldrig ge upp!

Motion är en livsnödvändighet för mig. Idag finns ingen ursäkt för att inte motionera, det finns ju så mycket för alla! Just nu är min passion löpning och dans i form av groove och zumba. Dansat har jag gjort i herrans många år, allt från jazzbalett (vem har inte gjort det), breakdance (yes och shoulder spinningen är mina barn sååå impade att jag kunde en gång i tiden), showdans, stepp och nu zumba. Långdistanslöpning kom jag igång med på "allvar" i 20-års åldern. Före det var det korta distanser på några kilometer. Nu är det halvmaror, Lidingöloppet och helmaror som gäller.

Våren är en alldeles speciell årstid för mig som löpare. Jag minns hur jag som tonåring drog ut på min "lenkki" när snön börjat smälta och jag fick ta de där första löpstegen på idrottsbanan utomhus. Åh vilken känsla det var!

Det här hittade jag! Ett gammalt tidningsurklipp där jag syns springa på "Porin stadionilla" någongång under 70-talet. Vilka minnen det väcker hos mig.

Men nu till ett erkännande. Kommer ni ihåg att jag berättade om Makens pulsklocka? Han tar ju med klockhelvetet varje dag så jag inte kan "smyglåna" den längre. Vad gör Taina då, tror ni?


Hon beställer sin egen!!!! Nu jävlar ska det tränas, för inte kan jag väl låta Maken, efter halvårs intensivträning springa ifrån mig??? NEVER!

Och vet ni vad? Igår blev det en del snack om motion med PETRA!!! Nu har jag alltså träffats henne IRL och det var SÅ roligt. Jag hoppas verkligen det blir fler gånger och då, Petra, ska vi träna och gubbarna kan grilla med sina fancy schmancy grillar. Hahahahaha!

Have a good one :D

torsdag 21 januari 2010

Liten uppdatering



Nä nu får det komma mera snö! Pulkorna och släden ser så övergivna ut, där de står och lutar mot husväggen. Minstingen frågar var backen är och jag pekar mot en sluttning, full med buskar, som i år inte har täckts av snö. Är det vinter, så är det, och då ska det vara snö! Nämnde det på dagis varpå en flicka svarade att det var tur att vi inte hade så mycket snö, för då blir man ju bara så blöt! "Leker du aldrig i snön", undrade en annan och till svar fick jag "I only eat it". Okeeeeeeeeey.



Men en sak gillar jag och det är ljuset! Det märks tydligt att dagarna har blivit längre. Jag menar ljusare längre. Genast vill jag vara utomhus mer och oj vad mycket energi man får av ljus! Inte undra på att det finns ljusterapi.

Det märks att våren är här om bara ett par månader eller så, för titta vad jag hittade i brevlådan:

Just det! En ny inbjudan till årets Progressive Dinner, grannar emellan. Jihaaaaaaa! Och förra årets hjärnblödning tycks sitta i eftersom jag frivilligt anmälde oss till att vara värd för middagen för 8 personer igen. Genast fick jag förfrågningar om det gick att fuska på lottningen för att komma till oss under middagen. Den svenska familjen med snaps till maten. Och sång! Weird, men in i helvete roligt!

Jag måste börja bearbeta närmaste grannen också. Hon som knappt synts till eftersom hon tror att det är något stort på gång i naturen. I höstas gick hon med luvan uppdragen och såg allmänt skeptisk ut, där hon krattade alla miljontals (enligt henne) ekollon som drösat ner på just hennes tomt. Vi andra hade lika mycket, men det såg hon inte. "Skogen håller på att dö", sa hon. "Something big is going on". Jag vet inte riktigt vad hon menade, men det skulle vara himla kul om hon var med på middagen. En mix av olika människor är alltid intressant. Måste bearbeta henne MYCKET i år.

Nä nu hinner jag inte pladdra mer. ASMYCKET att göra på arbetet! Och det gillar jag. Ju mer jag har att göra, desto effektivare tycks jag bli. Både hemma som på arbetet.

En sista grej bara. Jag läser andras bloggar men är lite dålig på att kommentera just nu....sorry.

måndag 18 januari 2010

Lite mycket nu

Ojojoj, om veckorna går fort så passerar helgerna med ljusets hastighet. Hade tänkt jobba igår kväll, men av det blev det inget. Så nu blir det ASMYCKET att köra igång med denna vecka. Var tvungen att lämna Minstingen på dagis trots skolledigt idag. Det är Marthin Luther King Jr Day idag, som firas till minne av hans födelsedag, 15 januari. Helgdagen är den tredje måndagen i månaden. Minstingen tyckte det var konstigt att "fira" hans födelsedag när han är död och ändå inte kan vara med!

I fredags hann jag inte med temat alls. Trodde det skulle bli tid till det senare men jag får helt enkelt skippa det denna gång. Eller så kommer det senare. Fredagen var här som en vårdag med flera plusgrader och solsken. Jag hade en tid hos Dr Underifrån och blev SÅ förvånad att jag bara behövde klä av mig "nedtill" denna gång. Skönt. När jag låg där, funderade jag ett tag på om jag hade hamnat hos en konditor. De brukar ju använda elvispar, eller hur? Precis så kändes det. Ja inte för att jag brukar göra det, men tanken slog mig att så känns det nog. Typ. No more details här.

Helgen fylldes av det sista rycket att plocka bort julsaker, som dyker upp lite här och där. Skidåkning, simning, ridning samt middag med våra goda vänner R och S från Avon. Kvällen avslutades hemma hos dem, sittandes i soffan och pimpla vin och prata om allt mellan himmel och jord. Det kändes dagen efter kan jag upplysa er om.

Jag har hunnit med ett par löppass också och nu måste jag erkänna en sak. Schhhh, så inte Maken hör/läser det här. Jag lånade hans pulsklocka!!! Kan ni fatta?? Jag som har retat honom för den där tingesten så in i bomben. Nu drog jag inte på mig själva pulsgrejen, den där som ska spännas fast vid bröstkorgen utan bara klockan, som ger dig hastigheten, sträckan och tiden. Okeeeeeeeeeeej, jag erkänner "Det var kul". Glömde bort att jag sprang och ville kolla om jag höll samma hastighet hela tiden. Det blev 5.23 minuter/kilometer på en kort sträcka som 7.61 km. Så nu vet jag det. Det är alltså i den hastigheten jag springer. Men blir det längre sträckor så som 20 km så blir det betydligt längre kilometertid, antar jag. Får väl smyglåna klockan igen.

Nu avslutar jag med att säga ett STORT TACK till en bloggkollega för ett paket som kom härom dagen. Den blev mycket uppskattad! Jag blev så rörd av detta, hur någon, som jag aldrig träffat, skickar ett gulligt paket pga den tuffa tid vi genomgått/genomgår. Så tack, snälla söta du!

Jo, en sak till, mötet i fredags gick jättebra! Så nu kör jag så det ryker igen. Det finns miljoner saker till som jag skulle vilja skriva om, men tiden räcker inte till, eller ska vi säga, jag måste prioritera annat just nu.

Kör på Taina. Kör på!

fredag 15 januari 2010

Skyldig ett svar åtminstone...

...till alla fredagsbloggare. Är något upptagen och har planerat som ett "arsel", once again. Det blir inget fredagstema riktigt än för min del. Kommer eventuellt senare idag eller imorgon eller på ja-vem-vet.

Just nu förberedelser inför Business Gate Committee meeting!

Hörs senare :D

torsdag 14 januari 2010

Innovation

Det blir ju SÅ tomt när julsakerna plockats bort. Igår var det Tjugondedag Knut och julen ska då enligt tradition ut. Jag vet att många "tjuvstartar" och det är någonting jag INTE förstår. Jag älskar denna högtid och den får vara kvar så länge det är legalt. I alla fall i mitt hus.

Vemodigt. Granen släckt, fönstren gapar tomma, bara någon liten filur eller ampel här och där. Suck. Solen börjar skina in och vad får jag se? Smuts! Jaha, det är snart dags igen att ta itu med operation-tvätta-amerikanska-fönster! För det ni, som aldrig har gjort det, är något helt annat än att tvätta gamla hederliga svenska fönster.

Varför blir de så himla smutsiga då? En anledning är en fyrbent varelse, som har sin favoritplats uppe i en av sofforna. Han ligger där och lägger nosen på den lilla pytte-fönsterbrädan vi har och flåsar och dreglar mot rutan. Det blir inte bättre av att Maken, när han kommer hem, jämt ska knacka på rutan på utsidan så att den blir skitig där också!

Nu tänker någon säkert att "det kan väl inte vara så märkvärdigt", men ta och titta på en amerikansk film och ni förstår varför. Dessa fönster måste vara en kvarleva från tiden med giljotinen!

Men det roligaste var nog när jag satt i bilen och lyssnade på radio om "An innovation". Mina öron blev stora som kastrullock och vad får jag höra? "New windows from blablabla and you can tilt them! No more ladders are needed blablabla...". Vänta nu, vad är detta? En uppfinning av fönster som går att vicka. Helt jävla otroligt! Jag blev så full i skratt där jag satt i bilen och funderade på om jag skulle skola om mig och bli konstruktör och sälja något som resten av världen har haft i 100-tals år. Halllllåååååååååååååååå!

Jag har sådan lust att ringa radiostationen och fråga vilket århundrade programmet de sände skulle avspegla. Men det är kanske för ironiskt, eller?

Nä, det är nog bara att ta tag i det sura äpplet, kavla armarna med en brödkavel, så att de blir platta och jag kommer åt mellan fönstren också.

Så här ser ett ganska så typiskt amerikanskt fönster ut, dvs nästintill ingen fönsterbräda och massor av små rutor. Just i detta fönster har vi också sk "storm windows", dvs ett stycke större fönster på utsidan som är FASTSKRUVAD och du måste ha experter eller handymans som plockar bort det.

Okej, jag ger mig på "låsanordningarna" först. Jag undrar om Clas Ohlson finns här i Amerikat också?

Sedan är det alla dessa spärrar i alla hörnen!

För att komma åt små skrymslen använder jag en tandborste! Fönstren kan alltså dras upp och ner i dessa lättmetallspår, som är så rangliga, så jag funderar om allt ramlar över mig där jag står och försöker tvätta dem!

Sluta gnäll, Taina och gör något åt saken!

Så här gör jag åt amerikanska fönster och då känns det genast lite roligare :D

onsdag 13 januari 2010

Ett år!

Tänk att det är precis ett år sedan jag skrev mitt första trevande inlägg. Ett helt år, 365 dagar! Jag har skrivit 217 inlägg, inklusive detta. Rättare sagt jag har publicerat 217 inlägg. Det är skillnad på att ha skrivit och sedan publicerat det än att bara ha skrivit det. Vissa inlägg kom aldrig så långt. För trööökiga, konstiga, mystiska eller vad det nu kan ha varit för anledning att de bara blev sk utkast.

Jag tänker inte återberätta vad jag har skrivit om under året eller varför min layout ser ut som den gör. Den duger, tycker jag. Visst beundrar jag många bloggares fina och kreativa sidor och kan ibland "stjäla" en idé till en gadget i sidospalten. That´s it.

Vad finner jag i andras bloggar då? Allt möjligt och det är det som gör det så roligt och intressant med denna enorma variation av läsning! Jag har en del favoriter såklart. Nu tänker jag nämna några av dem här och hoppas att de inte misstycker. Jag är ingen recensent utan detta är vad JAG finner i nedan nämnda bloggar:

Life in the Suburb av Annika är en blogg som är så varierande! Den har ALLT jag kan önska mig som läsare. Annika har ju bott i USA ett antal år redan och hon vet och känner till massor vid det här laget. Alla högtider här har ju fått en helt annan innebörd för mig, tack vare Annika.

Hon illustrear gärna med bilder. BRA bilder dessutom! Hon har delvis finska rötter och finne som jag är, så är jag än mer inne i det hon skriver. Hahahaha!

I Annika har jag hittat en riktig cybervän, trots att vi aldrig har träffats på riktigt. Jag läser hennes blogg varje dag! Kommenterar gärna. Och är det något hon är bra på, så är det att hon svarar ju på alla kommentarer också!!! Som en gammal hederlig brevvän!

Andra Sidan av Peter är en av de första bloggar jag började läsa. Han är också utlandssvensk. Får jag kalla dig det, Peter? Nu har inte Peter bara en blogg, utan två, Amerikareportage, som också är en suverän blogg att läsa, om du vill ha lite fakta härifrån staterna.

Jag tycker Andra Sidan är så himla välskriven, humoristisk och intressant blogg, som jag måste kika in i varje dag. Jag avundas hans skrivsätt som är så professionellt. Men så är han ju journalist också (tror jag, för han kallar sig för frilansare)! Han tycks vara en sann GAISare och skriver gärna om det. Ibland kan han vara lite sarkastisk och det tycker jag är himla kul. Finns säkert alltid någon "där ute" som retar sig på det.

Sedan är det givetvis kul att följa hans träningsryck, som dyker upp lite då och då. Inte nog med det - jag har ju träffat Peter också! Det ni!

Saltistjejen- Tankar och funderingar är en underbar blogg av en storstadstjej mitt i NYC! Ytterligare en utlandssvensk over here och av Saltis får jag massor av tips ideér om vad som står till buds i New York. Som en resekatalog men tusen gånger bättre, för hon skriver ju om sina egna upplevelser. Fascinerande med Saltis`blogg är hur hon lyckas trixa med allt vad det innebär med att ha småbarn och samtidigt jobba heltid. I NYC. Både hon och hennes man. Hur de lyckas hitta egentiden för varandra, umgås med alla vänner samt göra dessa underbara utflykter till Central Park och gå på coola restauranger.

Jag har haft förmånen att träffa Saltis ett par gånger och på det sättet har det blivit än mer intressant att följa hennes vardag, som trots allt är annorlunda än många andras. För vem bor på Manhattan, har småbarn, jobbar heltid och dessutom har tid att upprätthålla en underbar blogg?

Anna of Sweden, den harmoniska, den lugna, men den otroligt humoristiska bloggen är också ett måste för mig. Vill jag se vackra foton, går jag in där. Vill jag få mig ett skratt, tittar jag in där. Vill jag ta del av hur hennes barn har det i skolan, går jag in där. Det ligger ett täcke av lugn i denna blogg. Som jag kan föreställa mig att personen Anna är. En lugn person med en stor portion humor. Det är i alla fall min uppfattning.

Anna delar med sig av små vardagshändelser. Ibland är inläggen korta. Väldigt korta. Men de är alltid så suveräna. Det är roligt att följa med Anna till affären där hon ibland avslutar med Ajm fråm Swiden och på så sätt kommer undan missförstånd. Eller när sonen ska spela match under påsk och hon frågade om Eastern games. Men Anna är ju fråm Swiden och då blir det fel ibland.

Nya äventyr med Marianne- en stor, stor favorit! Och annorlunda, för hon är inte i Amerikat utan i Egypten. Närmare bestämt i Kairo. Och det är nog det som gör den annorlunda, för hon berättar ju om helt annat liv än vad jag har här. Värmen, dammet, pyramider och kameler. Det är inget jag har här precis.

Marianne skriver också, så som Peter, väldigt korrekt svenska (vad vet jag om det egentligen). Hon delar med sig av sina erfarenheter som utlandssvensk och det har ju blivit några är nu.

Sedan har jag flera andra favoriter också och dessa har jag lagt upp på länklistan. Allt från träningsbloggar till vardagsbetraktelser.

Det är kul att blogga, men det tar tid ibland! Så varför sitter jag här och svamlar nu när barn ska väckas, hunden ska rastas, tänderna borstas och wrooooooom iväg. Arbetet väntar.

måndag 11 januari 2010

Att leva i ovisshet

Vi är inne på det tredje året här i Amerikat och Makens kontrakt gäller i 3 år. I september kan det var slut med livet som expat. Eller inte. Just nu vet jag inte så mycket.

Det kan bli förlängt med ytterligare ett år. Eller inte. Inga papper är påskrivna än.

Vi måste ansöka om nya visa för alla om så blir fallet, dvs att det blir förlängt.

Huset vi bor i, hyr vi och kontraktet på det måste också förlängas, om vi stannar längre. Tänk om ägarna inte vill förlänga huskontraktet? Ska vi behöva flytta bara för ett år?

När vi är klara här, vart ska vi då? En stor fråga för många expats. Vad händer sen liksom? Nytt jobb för båda, men vilken typ av arbete blir det?

Vi har inget hus eller lägenhet som väntar på oss i Svedala. Var ska vi bo? Vi kanske inte ska till Svedala efter det här. Det kanske blir någon annanstans. Indien? Kina?

Alla dessa frågor och funderingar snurrar i skallen på mig just nu. Det är ju inte bara en person det gäller, utan en hel familj.

Ojoj, kommer så väl ihåg flytten. Maken hade åkt före oss. Jag var kvar med flickorna och fick sköta utvandringen från Sverige. Pust!

Herre-min-gud vad mycket lådor det blev!

Dessa tre herrar packade ALLT och sista kvällen satt vi bland lådor och drack öl. Hur kul som helst!

Dagen efter kom chauffören med den STORA containern.

Bye, bye hela vårt hem (nästan i alla fall).

Kvar i huset blev lite smått och gott. Där bodde jag ett par veckor med flickorna!

Vi sov på madrasser på golvet! Det tyckte Minstingen var som rena rama campinglivet!

I köket hade vi ställt upp en gammal köksmöbel. Det ser lite kalt ut. Men det gick.

Fick en möblerad lägenhet de tre sista veckorna i Sverige och hade en spontan avskedsfest för mina kära vänner!

Sista natten i Svedala sov vi på Arlanda. En sådan lyx, tyckte tjejerna.

Här är vi på väg mot det stora äventyret och jag minns så väl att flickorna hade inte tid att sova på planet.

Tiden susar iväg och nya beslut ska tas. Men det är väl så livet är. Ett enda långt äventyr!

Bonnaförkylning

Helgen gick med raketfart. Ont i kroppen och knoppen. Inget allvarligt, bara så där lagom hängig och lite febrig. En hederlig bonnaförkylning helt enkelt.

Medan jag låg under täcket på lördagen, var Maken och Minstingen till Butternut för att åka skidor. KalasLotta var visst också där och jag sa till Maken att hälsa, om han stötte på henne. Men icke sa nicke. Ingen Lotta syntes till.

Minstingen har, enligt Maken, blivit riktigt tuff nu. Ett par gånger gick det lite för fort och hon drog in i skogen! Fartdåren! Det blir nog att sätta in henne i skidskolan när vi är i Tremblant på sportlovet. Om hon vill? Nä!

Tonårsdottern då? Jo hon chillade och hängde med kompisar. Har varenda amrisfamilj sin egen biograf hemma? Inte bara den där jätteskärmen och de störtsköna fåtöljerna utan även popcorn- och läskedrycksmaskiner! Kommentaren efteråt lyder givetvis "Mamma, kan inte vi också....".

På söndagen drog vi, hela familjen, iväg på Disney On Ice i Hartford. Minstingens ögon var stora som klot! Dessa vackra klänningar gjorde henne alldeles yr.

Vi avslutade helgen med ett restaurangbesök och min aptit var inte riktigt hundra så jag tog med mig det mesta av maten hem. Tänkte åtnjuta det till lunch i dag. Men mitt arsel hade ställt lådan på köksbänken och glömt ställa in den i kylen igår kväll. Vad fick jag se när jag steg upp idag då? En sönderriven låda. Inte ett enda spår av maten syntes till. Har jag berättat att vi har hund?

Fortfarande minusgrader här i Simsbury. Ca 8 nu på morgonen. Helt ok för mig. Ny vecka, nya tag. Julen ska ut och American Idol ska in!!!!!

fredag 8 januari 2010

Show & Tell: Frukt

Banan! Det är vad jag längtar efter när jag sprungit Lidingöloppets tremilalopp, där Lidingö stundtals känns som om det har ställts på högkant. För fy fan vad kuperat det är, och trots att det är kuperat, så känns det som om det bara går uppför. Speciellt sista milen. För om det är kuperat, som de påstår, betyder det väl att det går både upp och ner, eller? Ibland har jag inbillat mig att jag kommer att möta Sankte Per, för så jävla mycket uppför springer man. Springer och springer, nu tog jag väl i, men meningen är att vi ska springa, även om du knappt orkar gå.

När jag äntligen kommit i mål, så finns det bara en sak jag har i huvudet och det är att få tag i den där BANANEN! Frukten alltså. För sugen på något annat, era snuskhumrar, är jag inte. Inte just då i alla fall.

Det fungerar inte med apelsin i målgången, för det vill jag ha under själva loppet. Äpple går inte alls, för till och med käkarna är så jävla trötta, så tanken på att behöva tugga, finns inte. Nä, en banan ska det vara. En lagom mogen banan. Stor? Njae, storleken spelar ju ingen roll i det här fallet heller. Den trycks i oavsett storlek - liten, tjock eller smal. Grön får den absolut INTE vara. Tvi, tvi.

Om det förmodan skulle vara slut på bananer när en annan kommer i mål så har jag ju med mig denna lilla skapelse:

Nääääääää, det inte den lilla (eller stora) grejen vi har i byrålådan, tjejer!!!!

Utan det är TADAAAAAAA:

Det är ju mitt bananfodral så jag slipper ha bananmos i väskan!

Visst kan jag äta banan utan att springa, men ärligt talat så känns det lite fel. Den frukten är förknippat med löpning för mig. Annars har jag ingen direkt favoritfrukt. Det mesta slinker ner förutom den där bajsfrukten dorian eller durian. Jag vet inte exakt hur det stavas och nu är ju inte detta en tävling i stavning, så strunta i att skicka kommentarer om det. Tack. Frukten luktar i alla fall bajs, med ett u eller med ett o! Ja, den LUKTAR och om den luktar så jävligt, så varför skulle jag då äta den? Maken ska ju vara "kärring mot strömmen" ibland och givetvis älskar han just DEN frukten. Bajsfrukten.

Men frukt är bra, så tack för temat denna fredag, Sparkling!

onsdag 6 januari 2010

Inga rökelser eller bling, bling

Jaha, då har jag klarat av den första tisdagen detta år. Kan meddela att det blir med största sannolikhet lika som mina tisdagar under tidigare år. Men jag är rustad! Så kom och ta mig om ni kan - TISDAGAR!

Jag försöker att inte boka in så mycket just denna dag men av någon outgrundlig anledning så tycks dagen fyllas av allt möjligt. Just nu så pågår en speciell "therapy for parents" just på tisdagar. Strax innan mitt Groove pass, som jag INTE kan eller vill missa. Den här sessionen är till för de familjer som bland annat råkat ut för dessa jävla, fucking monsters! Monsters som skulle behöva förintas. Jag är emot dödsstraff men ibland kan jag inte hålla borta tanken att så mycket grymhet kan inte lösas med "vanligt" straff!

Tillbaka till sessionen, som är ganska intressant. Vi sitter i ring. Ja, i en stor ring utan bord i mitten. Ingenting att hålla fast sig vid. Händerna vet inte riktigt vart de ska ta vägen. Du trummar mot benen. Ena benet slänger du över det andra. För att om ett tag växla och slänga över det understa över det översta utan att låsa fast sig och ramla av. För visst håller man på att ramla av stolen ibland när man hör diverse berättelser!

Nå väl, denna ring av människor med olika bakgrund har ju en sak gemensamt. Hur vi tacklar det, är heeeeeeeeelt olika dock. Jag vet inte om det beror på att jag är jag eller att jag är från Finland/Sverige. Samtalet har en tendens att bli helt annorlunda om de drabbade är med och öppenheten som förespråkas, är plötsligt putsväck. Jag kan inte låta bli att tänka på detta med ytlighet i dessa sammanhang och "säg för fan vad du sa nyss". Jag är inte där för att kritisera andra utan för att lyssna, dela med mig och se andra familjer som drabbats.

Vi har inga rökelser i gång och vi sitter inte med benen i kors på golvet och håller i små bjällror som låter "bling-bling". Men vi sitter i ring. Det gör vi och glor på varandra. Vissa gråter. Vissa är Mr och Mrs Världsvan. Andra sitter bara tyst och iakttar. Själv har jag inga som helst problem med att sitta där. Gick nämligen en utbildning i Förändringsledarskap där vi fick sitta just så här och sedan tillämpa det på vår arbetsplats. Allt skulle läggas upp på bordet (som inte fanns fysiskt). Precis allt! Genom vår öppenhet kunde vi bemöta varandra på olika sätt. Våra behov lyftes fram och hamnade inte bara i chefens byrålåda. En del tyckte det var jobbigt minns jag. Jag var en av dem. I alla fall i början. Funderade på om vi var där för att jobba eller för att leka amatörpsykologer. Med tiden blev jag van och jag lärde känna mina medarbetare, kollegor och chef på ett helt annat plan.

Nu har jag sett och upplevt den amerikanska sjukvården på nära håll. Den fungerar bra så länge du har din försäkring. Och det gott folk, kräver ett eget inlägg. Så nu har jag ganska god inblick i försäkringsfrågor. Vi har nämligen bytt försäkringsbolag och DET var en erfarenhet som heter duga! Vilken pärs!

tisdag 5 januari 2010

Ett himla fint avslut helt enkelt - Del 3

Tjatigt med följetong, men vad gör man när det finns så mycket att skriva om. Och visa bilder på. Nu finns det ju de som ser samma bilder här som på Facebook. En del läser här och andra bara på fejjan. Nu finns det ju flitiga läsare, så som INGELA, som läser på båda ställen!

Okej tillbaka till del 3 nu då. Nu har vi passerat julen och mellandagarna och kommit till nyåret. Den firades hos grannar och än en gång kände jag mig så där lyckligt lottad som hamnat just på denna gata med så många goa grannar!

Till denna tillställning var även barnen välkomna och Minstingen var yngst i sällskapet och den som höll igång hela kvällen. Ungefär som om hon skulle ha svalt ett par duracellbatterier. Ungdomarna frågade dessutom om det gick att stänga av henne!

Förutom nyårsfirandet så har det hunnits med skidåkning, bad, ridning och löpning. Nu ska inte jag skryta med skidåkning för det stod Maken och Minstingen för. Men jag skulle verkligen behöva träna att åka skidor för Maken har fått en sån där hjärnblödning igen och beställt en resa till Tremblant, Kanada en vecka i februari. Ja men hallå, är det inte bara en massa coola skidåkare där då. Och jag? Som tur är åker vi med tre andra familjer och alla kan väl inte vara så där superduktiga? Förutom backarna så finns det ett kasino där vi ska bo. Hoppsansa vad kul DET kan bli då?

Nu ska jag sluta tjata och visa lite bilder istället. BLUNDA INGELA!!!


Som vanligt så fanns det mycket godsaker att smaska på under hela kvällen/natten.

Värdinnan visar var skåpet ska stå!

Maken ville också visa var det skulle stå. Och fick rätt för han vann. Suck nu måste man lyssna på det också.

Barnen ville givetvis bada i bubbelpoolen. Minstingen var med förstås och emellanåt slängde hon sig i snön för att svalka av. Snacka om finnen i henne!!

Strax före tolv samlades alla i vardagsrummet för att skåla in det nya året.

Eftersom "riktiga" fyrverkerier är förbjudna i Connecticut så fanns det inte mycket att välja på, så det fick bli några fjuttraketer. Dessa uppskattades rejält ändå!

Minstingen ville hålla i en egen "raket" i form av ett tomtebloss och så fick det bli!

Så var den här följetongen över och med den ledigheten. Nu åter till vardagen som tas emot med öppna armar! Även hysteriska tisdagar. Så som idag och den VAR hysterisk. Men det får bli ett annat inlägg. Nu ska jag spana på Biggest Loser. Har precis kommit hem från ett Groove pass på gymmet och kroppen känns så där skönt mörbultad. Ungefär som deltagarna i Biggest Loser efter 42 km cykling!

måndag 4 januari 2010

Ett himla fint avslut helt enkelt - Del 2

Vad mycket vi hann med under julen och mellandagarna egentligen. Månne det bero på att vi stannade hemma i år? Förra julen tillbringades i Florida på Disney och Universal. Något stressigt måste jag tillstå. Hysteriskt stundtals. Det var varmt, mycket folk, långa köer och julskinkan hade ju rymt. Eller snarare sagt, den hittade aldrig dit. Och vem fan vill äta julskinka i 30 graders värme?

Vad hände i år då? Massor! På annandag jul hade vi våra goda vänner Binzers på middag. Det är han med grillen ni vet. Den där JÄTTEstora grillen! Pappa Binzer är en hejare på matlagning och det är alltid en utmaning när vi står för maten. Som tur är, ligger Maken inte sååå långt efter i matlagningen.

Under julhelger börjar tarmarna få nog av samsamma mat och så även i år. Vi drog därför ut på ett par restauranger och ett av dem var till Black Eyed Sallys i Hartford. Grabbarna, Maken och Sonen, tyckte SÅ mycket om maten (läs dryckerna) så de stannade kvar och undertecknad fick åka och hämta dem senare "mitt i natta". Kul hade de i alla fall!

Sonen inne i en djup diskussion på Black Eyed Sallys.

Innan maten kommer de med corn bread och det smakar precis som sockerkaka! Okej till kaffe men inte till en öl precis.

Interiören är spännande att studera.

Min tandlösa Minsting och jag väntar på maten.

Under mellandagarna besökte vi både Connecticut Science Center och Mark Twain huset, båda i Hartford. Minstingen var så modig (what's new) och deltog i en teater på science centret, som handlade om hur havet förorenas. Hon fick spela "garbage". Hahahaha! Hon var med i två föreställningar under dagen och javisst, hon har DET! Om ni förstår vad jag menar. Där vilar inga halta löss inte.

Här har vi Minstingen i sin skräputstyrsel.

Det här vattenrummet var nog den mest intressanta avdelningen för oj vad mycket skojsiga saker de fick göra där!

Mark Twains hus finns i Hartford och är en riktigt spännande byggnad att besöka! Tyvärr fick vi inte ta några bilder inne i huset men bjöds på en bra guidning om Mark Twain och hans familj.

Vi träffade Mark Twain, eller Sam Clemens, som han egentligen hette. Men i Lego format.

Vem är denna lilla gumma då?

Sedan var det dags för det oundvikliga. Sonen skulle dra vidare mot storstaden NYC för att fira in det nya året där.

Usch vad jobbigt det här var då! Tycker INTE om!

Men, men, en dag är de stora och måste prova sina vingar. Tonårsdottern har ett par år kvar här hemma, medan Minstingen får vi rå om ett tag till. Så det gäller att njuta av NUET!