måndag 6 april 2009

Progressive Dinner

Japp, då var det avklarat. Årets höjdare på-vår-gata-hemma-i-stan. Nämligen The Progressive Dinner! Som jag hade sett fram emot denna! Grannarna tittade ut ur sina bon för att träffas, mingla och checka läget. Jaha, där ser man. Hon har har visst gått upp i vikt i vinter. Vad blek hon ser ut. Jasså, så din son blev antagen till skollaget. Kul. Åh, kom hon in där? Trevligt att ses igen. Sist vi sågs var vid förra middagen. För ett år sedan.
Nämen halllllllååååååååååååå! Ska det behöva vara så här? Jag bara undrar. En middag, startskottet för våren. Alla ut och påta i trädgården. Mycket upptagna. Sommaren, de flesta åker iväg och har barnen på summer camps. Hösten, oj nu måste trädgården städas upp för att gå i vila. Vintern, ja då är det dags för the hibernation. Och så dags för TITTUT! Nästa middag. Alla ett år äldre. Vi bor ju för fasiken grannar med varandra!

Det kom i alla fall en liten påminnelse i brevlådan i fredags:


Vi hade ju under min hjärnblödning erbjudit oss för att vara en av de sk Dinner Hosts. Det behagliga i det var ju att inte behöva bekymra sig för maten. Bara salladen. Och så duka för 8 personer. Hur svårt kan det vara och vad kan gå fel?

Lördagen kom och jag hade bett Maken ta hand om Minstingen. De skulle på baletten och sedan till badhuset. Bra. Lugnt och skönt. Skulle koppla av och förbereda lite inköp och duka och kanske dra med dammsugaren ett varv. Jag ville ju inte att det skulle se ut som om de hade fått på sig ett par raggsockor när de kom in. Drog iväg till affären och mötte då en av grannarna, som också hade haft hjärnblödning och var en av The Dinner Hosts. Jag var på väg att fråga om hon var sjuk. Hon såg rent ut sagt drogad ut där hon gick omkring med ett par blusar, toalett matta och en flaska olja. När hon såg mig blev hon glad. I ansiktet. Resten vet jag aldrig med amerikanarna. Är de glada eller? Hon berättade att hon hade varit uppe med tuppen och städat köket, matsalen och the bathroom. De vill ju gärna inte använda ordet toilet. Jag menar vi bajsar och kissar oftast på toaletten. Inte badar! Inte jag i alla fall.
Okej, tänkte jag, när jag hörde hennes beskrivning om hur reeeeeeeent hon hade och hur viktigt det var för man visste ju aldrig vem som kom på middagen. Det kunde ju bli Advokat R eller Doktor B eller till och med Flygkapten S! Plötsligt kände jag en antydan till panik. Försökte fundera hur det såg ut där hemma hos oss. Lite till puts kanske?

Väl hemma blev det ett race. Huvudet ner i toalettskålen och gnugga. Inte ett spår fick finnas av att familjen Olsson bajsar. Oj, handduken skulle kanske bytas ut. Vet inte om Minstingen har använt den för att torka hundens tassar med. Just det, spegeln hade några fläckar av något oidentifierat, kanske innehåll från ett par finnar som klämts ut? Putsa, putsa.
Damma, dammsuga, torka golv, fylla på toarulle, ut med mattor, fixa sallad och duka. Phew! Detta var den lätta saken. Det värsta var att jaga familjemedlemmar resten av eftermiddagen! Neeeeeeej, använd inte den toaletten! Hallåå, ställ undan skorna. Nä men torka tassarna på hundskrället! Till slut vågade de knappast röra på sig i huset.

Pling plong. Klockan 5 pm kom matleveransen med en av organisatörerna. Hon gick in och inspekterade. Kändes det som. Ögonen stog ut mer än vanligt och nacken höll hon på att vrida ur led. Det är ju intressant att gå in i The Swedish Family. Hon hade sin son med sig och säger till honom:
- Look how they set up the table.
Så fort hon hade gått gick jag in för att kolla. Vad fan var det för fel på min dukning? Spanade in glasen. Dammiga? Nä. Bestick fanns på plats. Till och med knivar. Vad de nu ska med dem till. Det fick duga. Jag skulle alltid kunna skylla på att I´m Swedish.

6 pm och det var dags för cocktail hos gulliga familjen S. Jag har ju varit där flera gånger förut eftersom Minstingen tillbringar en del tid där och jag höll inte på att känna igen mig! Det var kliniskt rent. Jag drog till och med fingret på en av listerna i hallen. Inte ett jävla dammkorn! Det vällde in grannar och jag var precis på väg att plocka upp kameran och fick plötsligt en känsla av att här fotas inget. Inga bevis. Det var något i luften som bara fanns där. Vi minglade. Alla var så spända på var de skulle hamna på middag. Grannen, som tidigare sagt att han aldrig dricker, hängde mest vid i köket där drickat fanns. Och fyllde på sitt glas. Kul tyckte jag. Who cares, liksom. En dam kom faktiskt utan sin man. Vilken blåsa hon hade tagit på sig. Läpparna lyste så röda. Högt sa hon sedan att hon skulle bara komma förbi och säga hej till alla och att hon absolut inte kunde stanna, eftersom hennes man inte var med. Några drinkar slank ner i alla fall. Även där. En annan påpekade för mig några gånger, hur close hon var till kvinnan, som bodde i huset före oss. We´re the best friends. När jag sedan råkade påpeka att de ämnade inte att komma tillbaka enligt planerat, blev hon lite snopen. Det visste hon inte. So close friends?
Samtalsämnena varierade och de flesta började bli avslappnade.

Vi smet hem lite före, för att värma maten. Instruktioner medföljde och det var ju inga bekymmer. In kom sedan 3 par. De bästa av alla! Tyckte vi. Maken och jag hade bestämt oss för att förgylla tillvaron med lite svenska traditioner och bjöd på snaps och snapsvisor! Det sjöngs och skålades. De ville aldrig lämna vårt hus för att bege sig till dessert huset.

När vi väl kom till The Dessert Host, så börjades det genast hagla frågor om hur middagen hade varit i de olika husen. Till slut hade alla fått höra hur det går till i the Swedish house. I ett av husen där middagen serverades, hade de inte lyckats värma maten ordentligt. Bad instructions. I ett annat hade en blivit sjuk. Why bother to come. Det jag skrattade mest åt var dock kvinnan, som viskade i mitt öra att hon hade minsann fått samma gäster som förra gången och det var ju so boring! Kvällen erbjöd inga riktiga smaskiga detaljer, förutom en liten liten detalj dock. Jag är ju liiiite nyfiken av mig. En gift man och en gift kvinna, inte gifta med varandra, var lite mer close än bara grannar. Det rördes vid varandra, det viskades och fnittrades och ett par blickar som utbyttes berättade en del. Det här kräver efterforskning. Utåt är allt perfekt.
Som vanligt var Maken och jag de sista som lämnade festen. Mycket nöjda och glada. Så nu ser vi inte en del av grannarna för nästa år igen då. Kanske jag ser några av dem tidigare, när jag blir upptäckt där jag ligger i deras buskar för att spana på dessa smaskiga detaljer. Jamen någon måste ju ändå hålla koll på vad som händer här på vår Lane!
Spana Taina. Spana.
Men jag måste ju avsluta med att visa min dukning, som jag tyckte var helt okej.

18 kommentarer:

Mz.olsson sa...

Åh, det här var så roligt att läsa om!! Men visst är det väl underligt att det är så anonymt i ett grannskap!! Har aldrig varit med om det. Inte i Sverige o heller inte i Tyskland!! Jag vet inte ens vem som bor i hälften av husen på vår gata! Ser dem aldrig!! Det är nästan lite sorgligt, faktiskt...
Och ja, din dukning ser mer än okay ut!!! Kan tänka det var spännande o exotiskt för amerikanarna o komma till the Swedish house!!

anna of sweden sa...

Hahahahaha! Vad underbart! Du skriver så kul så nu känns det som om jag också varit på dinner. Och jag vill absolut höra mer om grannarna som är gifta - men inte varandra! :)

Dukningen. Vet du vad som var konstigt med den? Jo jag har klurat ut det. Det fanns ju KNIVAR! :D

Kramelikram!

PS Snygg värdinna förresten! Hon i the Swedish house!

Saltistjejen sa...

Å vad skoj att få läsa ur det blev! Jag var ju så nyfiken redan när du skrev inlägget tidigare om detta event! Jätteroligt att allt gick så bra också. Att ni hade superrolig och snapsade på! :-)
Men håler helt med dig om att det verkar vara mycket här i USA som handlar om yta. vare sig det är renstädade hem eller om sitt eget yttre. Sedan är det inte alltid det är lika viktigt med det som finns på insidan. Så talande exempel det där med din granne som var "bästa vän" med den tidigare grannne i huset. Jaja.... nu ser jag fram emot att få läsa om dian spionageplaner på turturduvorna! ;-)
Kramar!!!!

Amy sa...

Kul läsning!! Dukningen var jättefin också....det är bara amerikanerna som inte har ngt smak. ;)
Det känns ju som om du är med i någon tv serie....bor du på Wisteria Lane kanske??? ;)

Mer dirt om turturdivorna, tack! =)

Amy sa...

Det där med karlarna har du helt rätt i...men säg det inte till dem. ;)

Camilla sa...

Blir väldigt nyfiken på fortsättningen av "dramat". Håll korpgluggarna öppna.
Halkade in på din blogg via Mz. Olsson.
Kommer att följa denna då den verkligen var kul.
Ha det gott

Taina sa...

Mz.olsson:
Jag blir också förvånad! Vissa av grannarna pratar vi flera ggr i veckan med medan andra ser vi typ en gång per år! De kliver ju in i garaget från huset, in i bilen och sedan kör de iväg. Samma procedur när de kommer hem, dvs de visar sig knappt ute.

Anna:
Åh man tackar! Jag suger åt mig alla komplimanger när det gäller mig ;)
Ja vet du, de använder ju knappt kniv när de äter. Bara för att skära lite större köttbitar för att sedan lägga undan den och sedan bara äta med gaffeln.
Gissa om jag kommer att spana. Som du vet är jag något nyfiken och här är det en som kommer att vrida nacken ur led...måste ta det på en gång. Den gifta mannen har jag nu som min friend på facebook och där kunde jag se lite kommentarer från den gifta kvinnan! Jag är på rätt spår! Eller vad tror du?
Kramen

Saltis:
Visst är det yta! En av grannarna som var Dinner Host förra året berättade att hon hade slängt in och TRYCKT in prylar i skåp och hoppades hela tiden att ingen skulle öppna dessa för då skulle allt rasa ut. HAHA. Snyggt på utsidan.
Spaningsarbetet har redan börjat...hehe ;)
Kram

Amy:
Tackar! Haha, vår gata låter väldigt likt faktiskt och här har vi flera desperate housewifes!

Camilla:
Välkommen och tack! Mina korpögon är alltid öppna. Det är väl det som är livet, att se och uppleva saker och ting ;)
Nu ska jag kika in hos dig!

StrandMamman sa...

Jag skrattade när jag läste din beskrivning över dagaen/kvällen - todella hassua!! Också jag väntar med spänning på nästa avsnitt av Taina the Spy :)
Konstaterande: Vi har bott här i drygt sju år, och känner inte våra grannar... helt knasigt!

Emmama sa...

Så kul att läsa och du skriver så jäkla roligt! :) Ni måste träffas mycket mer ofta så jag kan läsa om såna här grejer ofta, ofta! KUL att du hade svenskt påskris hemma, kommenterades det också?

Kram!

petchie sa...

Ha ha ha, jag tycker mig känna igen ganska mycket från Wisteria lane (är inne i en DHW-period, lånade andra säsongen av en kompis i Sverige)... Spännande spännande med det gifta-men-inte-med-varandra-paret!!
FÖrresten känner jag igen mig ganska mycket från mitt eget uppförande i fredags när jag förberedde inför Annikas & co besök ;-) Det var mycket städning av toalett / badrum, dammsugning etc och panik, WC-ankan tog slut!
Kram!!

Taina sa...

Strandmamman:
Hoppsan, känner ni inte grannarna efter 7 år? Jag är väl för nyfiken för att låta det passera. Ett annat sätt att lära känna dem är ju att ligga i deras buskar och spana! Haha!

Emamma:
Det går att skriva så mycket mer om livet här om bara tiden fanns. Fär det ÄR annorlunda. Det är väl lika hos dig. Vi blir ju så otroligt patriotiska när vi blir utlandssvenskar. Tror jag. Påskriset sa de INGENTING om. De måste ha tyckt att det var det fulaste de sett och lät helt enkelt bli att fråga. Kanske trodde de jag hade glömt att vattna dem?
Kramen
Pssst Har du linserna i rätt ögon nu ;)

petchie:
Varför beter man sig så? Ungefär som om någon skulle sätta igång och dricka ur toaletten. Typ som vår hund då rå...Men jag känner mig ändå nöjd att det är någorlunda fräscht.
Jag läste precis ditt inlägg om Annika besökte. Så himla bra!
Kramen

alegni sa...

jag är lika förtjust över din rapport som alla andra o lika spänd på att få höra mera om dina spaningar :)
under några års tid ordnade vi grillfest tillsammans med grannarna här hos oss, men till slut tröttnade jag, för det var alltid jag som tog initiativet, fick ordna allt, ge order till höger o vänster o ställa upp med gårdsplan. nu har jag väntat några år för att se om inte någon annan vill ta upp traditionen igen, men inget händer...
dukningen är hur fin som helst, för att inte tala om värdinnan!!
jag undrar om jag varit amerikan i ett tidigare liv, för jag har alltid använt kniv o gaffel som de gör over there.
kram

P.I.A sa...

Hahaha....jag som trott att amerikanska såpoperor är påhittat! Men det är ju taget ur deras vardag! Otroligt jag förstår att många kvinnor är hemma på heltid för att hinna putsa både ungar och hem. Jag skulle nog inte fixa det så det är en bedrift av er att bo i en såpa! Men du är så duktig på att målande beskriva hur livet fortgår over there så samla dina bloggar och ge ut en bok vettja! Kuckelikuuul! Glad påsk

Mia sa...

Åh vad kul att få höra om detta evenemang! Skönt att ni fick trevliga par på middagen. Jag trodde att amerikanska serier drev lite med verkligheten, men det verkar ju som om de är sanna på alla sätt. Vilken hysteri att allt ska var perfekt hemma in i minsta detalj. Ser fram emot nästa spaningsrapport! kram!

Anna, Fair and True sa...

Hahahaha du är ju bara så rolig! Subtle funny skulle man väl kalla det :)

Taina sa...

Ingela:
Visst är det tråkigt när ingen annan vill "ta över stafettpinnen". Har du gett dem en vink?
Angående kniven, så används den sällan av amerikanarna. De äter bara med gaffeln...
Värdinnan hade försökt fixa till sig för att vara respektabel en kväll som denna ;)
Tack för komplimangen.
Kram

Pia:
Kuckelikuu på dig själv! Visst är det som om jag hamnat i Desperate Housewife livet. Vi är inte många kvinnor som jobbar på denna gata. De flesta har fullt upp att fixa hem och barn. Soccer moms helt enkelt!
Du får väl hjälpa mig med boken. Kanske vi ska börja nu ;) ?
Kramen!

Mia:
Den här korta tiden här har verkligen givit mig en ganska klar bild över hur det går till. I alla fall på vår gata, som tycks likna Wisteria Lane till mångt och mycket.
Nyfiken som jag är, så spanar jag vidare!
Kram!

Anna:
Hahaha! Tackar ;D

alegni sa...

nä, det har jag faktiskt inte gjort, är de så korkade så de inte förstår det själva, får det vara...

underytanjag sa...

Helt ok dukning verkligen! Men vad blev det för sallad nu då?