onsdag 31 mars 2010

Nu får det räcka med reflektioner

Vad är välan 3 veckor i ens liv? Inte mycket kan jag säga, för huj vad snabbt de gick. Veckorna alltså. När jag bestämde mig för att ta en paus från bloggandet så verkade tiden hur lång som helst och jag skulle få tid att reflektera. Hahahaha! Reflektera har jag fått göra de gånger jag besökt "pudra näsan" och de tillfällena kan inte likställas med männens tid i samma situation. De skulle ju kunna skriva en hel bok med tanke på den tiden de tillbringar där inne!

Nä, det här ska inte handla om toalettbesök.

Just nu befinner jag mig i en intensiv arbetsperiod och det är mycket som ska vara klart i slutet av juni. Eftersom jag jobbar med projekt mot olika bolag inom koncernen, så finns det givetvis tidsplaner som ska följas minutiöst. Tidsplaner, som jag ibland funderar på om jag, tillsammans med sponsorn, knåpat ihop efter ett par flaskor vin då allt är möjligt och världen är bara så där underbart rosa, ni vet. Det gäller att bita ihop och jobba ännu effektivare och säga till dem jag har att göra med att "jag har inte betalt för att vara trevlig". Jag har betalt för att göra ett jobb. Det uttrycket kommer oftast när jag snackar med en svensk, som skulle kunna älta på om väder och vind och hur-mår-frun/mannen och blablabla. "Ja men kom till saken!", blir ofta min reaktion. I alla fall när jag är något (läs djävligt) stressad.

Har varit till Chicago också och nej, jag fick inga utekvällar i downtown. Förutom jobbet så spydde jag. I mängder. Åkte på matförgiftning. Två dagar senare drabbades jag av snurr-i-kolan, mer än vanligt alltså. Vertigo. Först lät det som en könssjukdom, men så mycket anatomi fattar ju även jag att balansorganen sitter inte mellan benen utan mellan öronen. Jag hade alltså fått kristallsjukan. Det ni! Billig fylla kan jag lova er.

Ojoj, det finns hur mycket som helst att skriva om, men jag får ta allt pö om pö. Nu är det i alla fall påsk och barnen är lediga. En dag. Ja. de är alltså lediga enbart långfredagen. Så kallade "spring break" kommer senare. För mig ÄR det spring nu eller rättare sagt sommar. I helgen har de lovat dryga 20 grader varmt. Nu snackar vi Celsius.

Vet ni vad som händer imorgon då? Jo, jag tar över månadstemat! Så klura på, och om ni vill vara med på våra sk fredagsteman så säg till!

Blåkulla, here I come. Swischhhhhhhhhhhh.

söndag 28 mars 2010

Till alla fredagsbloggare i Show & Tell

Jag vet, det är inte april än, men eftersom jag ska vara "värdinna" för fredagstemat i april månad så gör jag ett extrainsatt inlägg här och avslöjar månadens teman. Håll till godo för här kommer de;

2 april: I mitt påskägg vill jag ha...
9 april; Naglar
16 april: Vita lögner
23 april: Makt
30 april: Gud såå pinsamt

Det är fri tolkning på alla rubriker så gnugga på redan nu, dvs free style!

Snart är jag tillbaka med laddade batterier ;)

torsdag 11 mars 2010

Tillfälligt avbrott...


Jag återkommer i april med nya tag!

måndag 8 mars 2010

Möten

Kan bara säga M Ö T E N hela veckan lång. Blir lite lugnt här på bloggen i några dagar, men lovar att återkomma om helgens Progressive Dinner lite senare. Kul var det i alla fall!

Glada gäster (speciellt han till vänster) på Progressive Dinner!


Men tills dess, ha en underbar vecka så höres vi snart

torsdag 4 mars 2010

Show & Tell: Morgon

PIIIIIIIIIIP, PIIIIIIIIIIIIP! 4:30 am. 4:30 AM!!!! DÅ börjar vår dag och det är tamejfan inte morgon än. Eller? Men det är det i det här huset i alla fall, för då ska Maken upp. Ska och ska. Han har valt det själv. Varje morgon drar han nämligen iväg till gymmet och springer. Träningsnörd! Jag ligger och snoozar till 5-5:20. De morgnar jag klarar av att snooza vill säga.

Vad händer här hemma då, efter att han har åkt? Saltis, som är månadens värd för våra fredagsteman i Show & Tell, har denna fredag valt Morgon som tema och hur det går till hos Olssons, ska ni nu få ta del av:

Men fy sjutton vilken hårdag! Här gäller det att kladda på med mousse och föna, föna!

Väskor ska packas till dagis och skolan. Det ser ut så här! Inga pytteryggsäckar här inte. Snacks i den traditionella bruna påsen skall med.

Det roliga börjar:

Operation VÄCKNING!

Tonårsdottern har blivit en early bird och stiger upp tidigt för att fixa frukost...hahahahahaha! Hon stiger upp tidigt för att fixa till smink, hår, kläder, vilken-väska-ska-jag-ha-idag-beslut!

"Mom, can I bring this today?"
"Va i hel...har du tagit död på grannens katt?"

Vi bor ju inte på Manhattan precis, men nog sjutton har vi trafikljus i varenda korsning som om det var världens trafikrusning i lilla Simsbury. Och ALLTID rött! Speciellt en morgon som denna när ett Web Ex möte väntar och jag ska hinna koppla upp mig.

Nu gäller det att ha plattan i mattan för nu är det grönt på streetan "Hopmeadow".

Jaha, så var det dags för dessa gula ting som kryllar öööööverallt. SVÄNG DÅ!

Damdamdamdamdamdam. Hej och hå vad kul det är att sitta här igen då. Vi kanske HAR hamnat på Manhattan?

Jaha, nu fick en busschaffis FNATT och skapade ett eget körfält. Men snälla ni HUR KÖR NI I DETTA LAND????

YEAH! Jag ser skylten till dagis där Minstingen tillbringar några timmar innan hon ska till "riktiga" skolan".

Nu börjar det bli bråttom och jag ska ut med "ungen" och in på dagis. Ett företag i sig kan jag lova. "Kliv ut ur bilen!"

Nä men jag tror jag döööör. Ska du se UT så där?

Jag börjar få j*vligt bråttom nu. GAAAH!

Minstingen börjar äta sin frukost. Snabb PUSS O KRAM och så swisch iväg!

Inte riktigt än då.
"Taina, what do you think?"
Jaha, nu har fröken blivit tokig också...

In i bilen!

Jaha, dags för dessa miljontals trafikljus och nu har jag TUR! Här ska svängas för det är "turn on GREEN".

Damdamdamdam, jag kör och kör. Men vad är nu detta?

FLEDERMUSEN? (Det står så på banderollen nämligen).


Just det, hunden ska ju rastas.

Vad väntar DU på då? Skit nurå!

Ah, äntligen lite frukost!

Nu väntar arbete vid mitt så fina skrivbord!

Upps! Vem har påstått att det var fint PÅ skrivbordet? Hoppas inte chefen ser det här bara...

Have a nice weekend!

Jag fattar inte riktigt det här

Fortsätter på tidigare inlägg om den cancersjuke mannen. Jag är smått chockad trots att jag ändå hade mina aningar om att det är så det är. I alla fall för vissa här i Amerika. De som saknar sjukförsäkring. De som är utan jobb. Och blir dödssjuka.

Tänk er själva in i situationen där du blir av med ditt jobb, maken/makan jobbar inte, 3 små barn under 7 år. Med jobbet försvinner tryggheten så som "health insurance". Du får dessutom ett besked om att en aggressiv cancerform har tagit fäste i kroppen. Det är den 19 december och du får två alternativ, behandling och du klarar dig i ca 1 år, ingen behandling och du får ca 3 månader. Den sistnämnda kräver ändå någon form av kontakt med sjukvård och den kostar ju även den. Vad väljer man???? Han valde 3 månader. För de, familjen, insåg att utgången är densamma och för att minimera risken för personlig konkurs för nära och kära, så blev beslutet att inte behandla. Redan idag betalar de av sk "co pay" på ca 1600 dollar i månaden.

Ska det behöva vara så här? Ska systemet behöva vara så in-i-helvete korkat så du måste välja mellan dessa två alternativ?

Jag fattar ingenting. Absolut NOLL.

tisdag 2 mars 2010

Fundraising

Kom precis hem från gymmet. Efter passet ombads vi stanna en stund och lyssna på en av deltagarna. Hon kom fram till oss. Nyfikna som vi var. Med glansiga ögon berättade hon om sin 42-åriga son, som hade en aggressiv cancer i "stage 4" och att han hade ca en månad kvar att leva. Det blev tyst. Hon fortsatte att berätta om hans barn, hennes barnbarn. Tre stycken i åldrarna 2-6 år. Sedan visade hon upp en t-shirt. Ett tryck illustrerar dessa barn. Som snart blir utan sin far. "10 dollars", sa hon. Sedan kunde hon inte hålla sig längre och tårarna vällde över och rullade nerför kinderna. Kinderna som var lite röda av ansträngning. Hon var ju med på hela passet

Flera av deltagarna gick fram och gav henne en kram. De pratade en stund. Jag begav mig in i omklädningsrummet. Tänkte hinna ikapp henne efter att jag hade mött upp flickorna, som hade passat på att simma/bada medan jag groovade. Men jag behövde inte gå så långt för plötsligt stod hon där i omklädningsrummet och famlade efter sina saker. När Minstingen lyckats få på sig kläderna och följt med Tonårsdottern för att handla dricka, gick jag fram, lade mina armar om hennes hals och gav henne en kram. En tyst kram. Vi sa ingenting. "I need to stay strong". Det var som ett mantra och hon upprepade det flera gånger. Jag hittade inga ord.

Jag tycker det är fint med dessa "fundraising" här i Amerika. Kallar vi det för välgörenhet i Sverige? Oavsett vad vi kallar det, så är de bra på det här och folk ställer verkligen upp! Den här familjen kommer att anordna flera tillställningar med organiserad "fundraising". Det finns ju olika sätt att göra det på och jag ska försöka ställa upp på ett av dem, när de ordnar ett ett lopp på 10 km, där anmälningsavgiften går till barnen.

Det här är något som berör en och när de kommer en så nära, så som vid det här fallet, så kan man inte, inte jag i alla fall, låta bli att bidra.

Det finns mycket att skriva om varför det är så här och givetvis har det annorlunda sjukvårdssystemet en inverkan och sjukvården ska ha sin andel oavsett om du har inkomst eller inte. Men jag ger mig inte in i debatten här. Jag vill bara hjälpa till när jag kan. Medmänskligt.

måndag 1 mars 2010

He is back!

Maken alltså. Han har ju varit på tjänsteresa i Europa. Vi hoppade lite jämfota och var så nyfikna på vad han hade med sig. Och gissa om besvikelsen var STOR när jag upptäckte att det enda han hade hunnit med att roffa åt sig, var en sketen liten nalle åt Minstingen. ETT TILL GOSEDJUR! Men JAG då? Nada. Inte denna gången. Ja, jag vet. Barnsligt och sedan visste jag ju att han hade flängt som en idiot från det ena mötet till det andra. Och de var inte ens i samma land. Flyget tillbaka blev inställt och givetvis tappade de dyrbar shoppingtid där och fick istället krångla med ett att fixa ett nytt flyg. FÖRBANNADE flygbolag! När de landade, visade det sig att kollegans väska inte fanns med. Inte nog med det, sedan skulle bilen hämtas på parkeringen och busschauffören, som skulle ta dem dit råkade köra fel och hamnade i slagsmål med en som han pekade finger åt! "Welcome to America", tänkte Maken. Han är ursäktad. Men presenten blir j*vligt dyr nästa gång.


Helgen har annars varit lugn och gått i träningens tecken. Jag inledde helgen med ett extrainsatt Zumbapass med livemusik på fredagkväll. Hur coolt är inte det? Det blev indisk hämtmat och bara mys. Lördagen ägnades åt löpning och nu springer jag med min Garmin. Livet innan Garmin sprang jag bara på. Nu springer jag och kollar hastigheten, pulsen och sträckan. Vad har tagit åt mig? Jo, jag vet ju att Maken har blivit snabbare (hur det nu har gått till) och jag hatar att förlora!!!


Förutom löpning i lördags blev det simning med Minstingen. Hon simmar riktigt bra nu och är stolt som attan. Ja, Maken är nog stoltare.


Eftersom jetlaggen satt kvar i lördags, dåsade Maken av ett par timmar. Jag överraskade honom med en av hans favoriträtter, wokad lax med pasta och gissa om han blev glad! Ännu gladare blev jag senare på kvällen. HYVÄ SUOMI! Där satt den! Sisun var tillbaka efter zombiematchen mot USA kvällen innan.


Söndagen ägnades åt hästshow för Tonårsdottern och hon lyckades ta första plats i en av grenarna. Fråga mig inte i vilken. Jag kan absolut INGENTING om hästsporter och har inte för avsikt att lära mig heller. Hon tävlade i 5 "grenar" eller stilar eller vad fan det nu heter och fick ihop 4 medaljer, snarare rosetter av något slag. Go Bella. Go! Innan showen, och för att vi bor i Amerikat, skulle givetvis miljontals papper fyllas i och skrivas under utifall-det-skulle-hända-något-hemskt-under-showen.


Det tränades även i söndags och då blev det ett riktigt fyspass i snö och backar. Min tunga hängde längre ut än hundens, för fy fan vad slut jag blev. Snön såg så inbjudande ut där den låg vit och orörd. Ända tills jag sprang i det. Klafs, klafs, klafs, dvs blötsnö. Fötterna blev plötsligt blytunga men jag gav mig inte. Spring Taina. Spring.


Minstingen insåg, även hon, att det var perfekt snö för att göra årets snöhäst! Ingen vila här inte. Grannarna berömde genom att säga "Nice snow man you have there". SNOW MAN? Är de blinda???


Helgen i bilder:



Minstingen diskuterar med pappa, som varit ute på sin löprunda.



Sitter på läktaren, bakom ett plexiglas, därav dålig bildkvalitet (ska kanske alltid skylla på det?). Men här är i alla fall Tonårsdottern igång! Heja Bella!



Och så här kan det gå! Grattis gumman!



Så här kul har vi när vi rider på våra "hästar".



Minstingen tyckte så synd om den stora hästen, så vi (läs jag) fick göra en till. Men jag kunde lura i henne att det kan väl få vara en bebis och det gick hon med på. Phew!


Ny vecka och till helgen då smäller det! Progressive dinner ! Men före det, jobb.