söndag 31 juli 2016

Bye Bye Birdie

Dessa föreställningar alltså! Jag såg båda och jag tyckte första gick så jäkla bra, men så lyfte de ännu ett snäpp till kvällens föreställning! Jag är så imponerad av dessa ungdomar. Hur de lyckats lära sig allt på drygt en månad är en gåta för mig. För att inte tala om glädjen som spred sig ut till hela publiken. De har umgåtts 8-10 timmar om dagen i drygt en månad. De har tränat sång, dans och repliker. De har åkt på musikaler för att hämta mer inspiration. De har gjort iordning alla "propps" till scenen. De har skrattat, busat och ibland säkert drivit ledarna, koreografen och regissören till vansinne. Men KUL har de haft. Så efter sista föreställningen igår kom tårarna. "What's my life gonna be without you guys", säger Liisa när hon drar därifrån. Men till hösten ses de ju igen! Tjohooo!

Flickorna ledsna efter att ha läst nyheterna om att Conrad (Elvis) ska in i militären.

Tjejerna håller koll på var Conrad befinner sig


Uppståndelsen är stor när han kommer till den lilla staden i Ohio





Conrad (Elvis) och vilka moves han hade då! Flickorna ramlar omkull så fort han närmar sig.


Den här tjejen alltså. VILKEN RÖST!






Efter föreställningen blev det sen middag med en av Liisas bästisar, Bella (eller Lill-Bella som vi kallar henne för).

lördag 30 juli 2016

Då var det över

Sommarkonserterna i Simpan är över för i år. Va? Vad hände liksom? Tyckte sommaren startade nyss och nu sade de att det var sommarens sista konsert igår. Ni vet de där utomhuskonserterna vi brukar gå på. Ibland är musiken inte riktigt up my alley och ibland kan jag inte sitta still utan hoppar upp som en guttaperka. Igår var det en sån dag med Tribute to Journey.

I alla fall så är sommaren långt ifrån över!  Vi har minst två månader kvar av värme. Juli har redan slagit alla rekord i värme sedan 1995. Det är varmt OCH kladdigt. Känns som om man går omkring med en tung, blöt filt över sig. Som igår när vi stod i kön till insläppet till konserten så var jag genomblöt av svett. Kunde knappt röra mig. Var rädd för att jag skulle förvandlas till en gående fontän och bara spruta svett på alla som stod nära. Försökte le lite stelt och verka opåverkad. Och det var inte pga klimakteribesvären! Men det hjälper ju inte att man är 53 precis. Kände till och med att svetten rann ned mellan skinkorna. Tankarna snurrade när kön började röra på sig och jag funderade på om någon hörde att det började nästintill "plaska down there". Men det var lugnt. Phew!

Idag är det föreställning på Hartford Stage Theater igen. Två till och med. Liisa är med såklart och hon spelar Helen i Bye, Bye Birdie. Ni som känner till musikalen vet att den handlar om Elvis. Tillsammans med teatergruppen åkte de och såg den på Goodspeed Operahouse i East Haddam, CT. Så kul de hade. Dessutom har de varit och sett en Broadwayshow i NYC. Finding Neverland. Då grät Liisa.

Liisa har fått uppleva så mycket med Hartford Stage! Och hon är så tacksam för detta.

Nu kör vi bilder!

Här är en del av barnen i Hartford Stage Theater grupp. Liisa hittar ni på andra raden till vänster i en bajsgul (?) sjal.


Självklart bjuds det på pizza. What else liksom? Det är ju Amerika.

Från gårdagens konsert:

Liisa och hennes filt. OCH MOBIL!

Det var en hel del folk igår. I lilla Simpan.

Mor och dotter

Bra att sitta nära dessa med ballongen, så du hittar tillbaka till din plats ifall du irrat bort dig efter ett toabesök.




Här är jag svettig! Men kolla minen. Snacka om att påklistrat leende. Men vad gör man inte för kameran?

tisdag 26 juli 2016

Connecticut River

Åh vad vi älskar vårt badställe. Vår alldeles "egna" strand. Här finns ingen trängsel att tala om. Här kan du läsa en bok utan att någon skriker i ena örat på dig eller sprättar sand i ögonen. Varför är vi då ensamma här? Helt ensamma är vi ju inte, för ibland dyker det upp någon kanotist som stannar och hoppar i. Men varför liksom?

Jag tror att det är en viss rädsla för floden och strömmen. Många vill ha hängslen och livrem ifall något skulle hända. Ha en massa folk runtomkring sig, dvs nära till hjälp. Då åker man hellre till de allmänna badstränderna vid kusten och trängs med miljoner andra. Sardineffekten, ni vet. Vissa åker till poolen för där finns i alla fall inga hajar eller annat otäckt i vattnet. Förutom lite kiss och ibland en flytande bajskorv då. Typ.

Nä, tacka vet jag Connecticut River. Dit drar vi med bassbåten, som ni vid det här laget redan vet om att det inte är någon lyxbåt precis. Ja, det är ju också en av anledningarna att det är lätt för oss att ta oss i och ur floden. Behöver ju inte stå och bita på naglar för någon yacht precis, moahahaha!

I alla fall så är floden platsen vi föredrar dagar som vi haft den senaste tiden då temperaturen legat över 30 strecket. Börjar bli tjatigt. Skulle vara skönt med lite regn. En droppe i alla fall.

Som ni ser så drar vi med oss halva bohaget.

Vår "lyxbåt"

Hon som mest ligger i vattnet hela tiden

Han som också är i vattnet mest hela tiden men av andra anledningar...







Skönt att ligga under parasollen och ta igen sig ibland


Den här parveln älskar floden



Nu är det natta så go'natt på er.



måndag 25 juli 2016

En till 50-åring

I helgen har ytterligare en av våra vänner klivit över strecket och fyllt 50 år. En vän som vi träffade för ca 8 år sedan när Liisa började åka skidor i Butternut, MA. Där träffade vi familjen D. Mamman har blivit en av mina bästa vänner. En kvinna som har ett toppjobb och är en av de mest roligaste och smartaste personer jag träffat. Trots ett avstånd på ca 3 timmar, så drog vi ned på lördag till en stad strax söder om Newark. Det blev sent så vi sov över. Såklart.

Hon heter Lise och har en spännande uppväxt med en dansk mor och född på Jamaica . Hon älskar sill och "skolekriter", som hon kallar dem för. Hon är en utmärkt skidåkerska och vi älskar att bara hänga med henne och hennes underbara familj. Tack för inbjudan!

Lite stuff åt födelsedagsbarnet

Någon har fått sätta livet till för att mätta magarna på andra.

Vår fina vän, Lise!

Hemma i Lises trädgård


Givetvis hade de en dansk flagga!

Födelsedagsbarnet med sin syster.

Nä, han är ingen jätte...men en steel drum player på festen var en självklarhet. Speciellt om man är född på Jamaica.




Lises mamma som hade fixat mycket av maten och efterrätterna





Jag med mina fina vänner Lise och Ina

"Tanterna" larvar sig så som sig bör...speciellt på småtimmarna.