måndag 25 februari 2013

Andra halvlek


Då så, nu har jag klivit in i andra halvlek och levt 50 år. Om Liisa får som hon vill, så lever vi alla till vi är 100. Bra regel, tycker jag.

Ett STORT tack för alla gratulationer, här, på FB, Instagram, sms och telefonsamtal!

Så hur känns det då, undrar kanske någon? Någon skillnad? Njae, inte mer än att omgivningen blivit galen. Själv är jag glad, och tacksam, över att få vara frisk. Låter kanske som floskler, men så sant. Att kunna hoppa upp ur sängen på morgnarna utan att leta efter rullatorn, att kunna tugga i mig frukosten utan att leta efter löständer, att duscha och kunna tvätta hår som inte trillat av, att kunna prata utan att upprepa mig alltför många gånger pga Alzheimers, att kunna lyssna utan att ha petat in en hörapparat. Ja det finns hur många positiva saker att rada upp och det är dessa jag hämtar min energi ifrån.

Det finns något svenskar är bra på (säger finnen i mig) och det är ordet lagom. Jag är nog ganska lagom i mitt sätt att leva. Varken en dietfreak eller ybernykterist. Inte heller någon träningstok för att bevisa för omvärlden hur duktig jag är. Jag är duktig på en sak och det är just lagom. Ät av allt. Men i lagom mängder. Drick det du tycker om. Men i lagom mängder (liten fylla ibland räknas inte). Träna. Men lagom mycket. Kläm gärna in en mara ibland.

Hur firade jag då? Jo, som de flesta vet så åkte vi på skidsemester och det är ju inte riktigt min grej. Men vi gör ju denna resa varje år med våra vänner så det fick bli så även denna gång. Den "riktiga" födelsedagsresan blir i april.

Jay Peak-resan blev hur bra som helst, trots läkarbesök (fick inflammation i halsen) och vindbyar the American way. Men kul hade vi på denna resort som hade ett vattenland där en hel del tid tillbringades.

De som följt mig på instagram har ju redan sett vad jag sysslat med och utsatts för, men en liten repris i bilder skadar väl aldrig. Håll till godo:

Så här glada var vi hela veckan (förutom när jag var sjuk då)

Del av hotellrummet. Om det nu är intressant att visa upp?

Det slank ned en eller två sådana här. 

Vårt underbara gäng!

Ungdomarna hängde med oss vuxna. Ibland i alla fall.

Liisa och Jonas gör sig klara för skidåkningen.

Vi hann med att besöka ett lokalt bryggeri. Mycket intressant att se och det visade verkligen på det typiska amerikanska entreprenörskapet.

Ölsorten Skinny Bitch var god. Men namnet?

Frun var The Real Brewmaster!

Här testas typ nummer 4 av 6 olika ölsorter.

Givetvis köpte vi med en flaska hem. Nu snackar vi inga 33 cl inte!

Kvällen innan jag klev in i andra halvlek var det en överraskningsfest!

Jonas hade gjort världens finaste och gulligaste poster!

Det började visst bli lite suddigt när vi gav oss in på skishots!

Japp, jag fick en lång skida med fastklistrade shotsglas på. Praktiskt.

Jubilaren.
Jubilaren som diva

Härliga barn och ungdomar som sjöng så fint för mig!

Tre damer på middag

Bill (roligaste personen jag vet) och Jane

Brian och Lisa

Sheila och Kirt

Och så vi

En som älskade Jay peak!
Jag var på hugget jag med!
Men jag hängde inte med Liisa. Störtomöjligt!

Ibland var vädret inte det bästa.
Om vi inte var i backarna fanns ju vattenlandet. Där kunde Liisa klättra...
...eller varför inte surfa?

Vattenlandet var enormt och där nere simmar hon runt, runt.

Jag blev bortskämd med bakelser, träning, spa och massage.
Vilken underbar semester och här är det dags för utcheckning. Packning?  

Hejdå Jay Peak!

fredag 22 februari 2013

Kan det vara sant...

...att den här lilla tösen föddes för 50 år sedan???


Ja jag får väl gratta då. Grattis Taina på 50-års dagen!

måndag 18 februari 2013

Vad har du mellan tårna då?

Jag kan meddela att jag har ingen varm sand mellan mina i alla fall. Läste precis Charmigt sa Charlies inlägg och hon kan ju få en att nästan känna som om det ÄR sand mellan ens tår. Ja tills du tittar ner och upptäcker att så inte är fallet.

Inte kommer jag att få uppleva sand i veckan heller. Jag kommer att ha SNÖ mellan mina. Om jag inte behåller pjäxorna på och det ska jag försöka med. Å andra sidan kan jag ta av mig dem emellanåt och doppa dem i hotellets pool(er) eftersom det finns en "waterpark" längst ned i källaren.

Uppladdningen inför resan har inte varit den bästa. Har varit sjuk hela helgen med ett rivjärn i halsen, munsår och feber. Jag som skulle vara fit inför kommande stora dag. Kunde inte hålla mig i hemma i lördags utan var bara tvungen att ta mig ut för att köpa en klänning. Ja ni läste rätt. Klänning! Det är inte ofta jag klär mig i det. Inte ens i kjol. Jag kan nämligen inte uppföra mig "fint", dvs sitta med benen ihop. Nu ska alla snuskhumrar sluta dregla för några string har jag inte heller så skulle någon se en skymt under klänningen/kjolen så möts de nog av mormors gamla trosor! Så det så! Förresten så kan klänningarna jag provade ses på Instagram "sisutaina".

Imorgon åker vi till Jay Peak för att åka lite skidor. Så lite som möjligt för min del. För att komma in i feelingen, följde jag med Liisa och Jonas till Butternut igår. Vilken dag jag valde då! Det var kallt och blåsigt och ett tag trodde jag att nästippen hade blåst iväg. Försökte ta lite bilder, men hur enkelt är det då när fingrarna domnat bort? Tog några från lodgen, långt, långt borta och då jag inte är en paparazzi, så är kvaliteten därefter. Men jag måste säga att Liisa har verkligen blivit en hejare på att åka skidor! Nu har hon varit med i Race Development Team men ska nästa år gå med i den "riktiga" tävlingsgruppen dvs Interclub. Då kommer hon att börja tävla mot andra skidklubbar. Ny Anja Pärson??? Ojdå vad jag skryter, men så bor jag i Amerikat och här MÅSTE man skryta om sig själv och sina familjemedlemmar om man ska synas. Hörs gör vi redan...

Lite hjälp behövs för att få på pjäxorna. Syns att det blåser kallt (kolla Liisas face)

Så här har de här två haft det varje helg sedan nyår. Lördag som söndag.

Liisa åker åt ett håll och Jonas åt ett annat.

Gruppen samlas och det är en som håller låda. Gissa vem?

Hinner knappt ta bilder för plötsligt kommer hon!

Där är hon, vår Liisa.

Tjohoo vad det går!

Varenda en tycks känna Liisa i Butternut och hon stannar gärna och snackar lite med dem.

Instruktioner från tränaren.

Liisa och tränaren Bruce.

Många nya kompisar. Här med Caroline från New Jersey.

Syns att det var kallt. Liisa såg ut som en rånare.

På väg till lodgen och lite lunch.

Här är gänget som hängt ihop dessa 8 veckor. Sa till Jonas att bilden måste ha flutit ut för så där tjock ÄR han inte.
Nu ska här jobbas och sedan packas. Hepp!

fredag 15 februari 2013

Svenesiska

Det var en gång en mamma, som försökte jobba när dottern var hemma och sjuk. Mamman var stressad över sin arbetssituation, sina studier och alla möjliga väderfenomen som detta Stora Land tycks drabbas av med jämna mellanrum. Så även nu. Denna gång i form av ett snökaos i magnumstorlek.

Axlarna och armar var ömma. Även skinkorna hade fått sin beskärda del av allt snöröjande. Mamman försökte nämligen vara smart när hon skottade och böjde sig ned i squat varje gång hon tog snö på spaden. Kanske något överdrivet, för nu gick hon omkring som en cowboy som ridit på en häst i flera dygn.

Det Stora Landet som tycks uppleva fyra årstider på ett dygn, bör vara van vid det här laget, kunde mamman tycka. Men när dessa snabba vändningar sker så hinner liksom inte samhället med. Inte för att alla blir handlingsförlamade, för det blir de inte. Alla gör något, men de drar inte åt samma håll. Typ när mamman skottade bort allt från altan och pappan dumpade snö från taket. Just där. I och med denna röra hade skolor varit stängda eller varit tvungna att öppna senare än vanligt. Informationen som gått ut till föräldrar hade varit något svårtolkad. "Kan senareläggas...Om....annars...90 minuter...vi får se".

I alla fall så struntade mamman i dagens information då dottern alltså var sjuk. Mamman skulle göra sig klar för att ta tag i arbetsuppgifterna men behövde uträtta en del behov först. Hon såg sin chans att få i lugn och ro sitta där med en Sudoko medan dottern kollade på någon Astrid Lindgren film. Plötsligt när mamman sitter där hörde hon att det ringde på dörren. "Den här tiden på dagen?" undrade mamman. Typiskt! Dottern vrålade att mamman skulle öppna för ringandet upphörde inte. Någon skulle bara in! Snabbt som ögat drog mamman ut halva toarullen och med ömma ben och skinkor knatade hon nedför trapporna och öppnade dörren. Där stod grannen med sin dotter och mer eller mindre knuffade in henne. Med sin kraftiga brytning på kinesiska uppfattade ändå mamman budskapet om att grannen hade bråttom till ett möte. Eftersom skolan skulle börja senare så undrade grannen om flickorna kunde gå tillsammans. Mamman förklarade att hennes dotter var sjuk men att grannens dotter gärna fick komma in och vänta. Tack och bock och så gick hon.

Mamman såg plötsligt att grannens dotter inte var bekväm med att gå själv, så mamman ringde en vän och bad henne hålla utkik när granndottern skulle gå. Vännen förklarade då för mamman att skolan skulle börja vanlig tid. DÅ fick mamman bråttom! Fortfarande i sin morgonrock (förhoppningsvis inget toapapper hängandes löst där bak) rusade hon ut och fick då se grannen stå med armarna rakt upp i luften. "Bad hon en bön?" undrade mamman. Grannen kom rusande tillbaka och berättade att hon låst ut sig och glömt både telefon och bilnycklar inne i huset. Så mycket fattade mamman. Grannen tog sin dotter i handen och sprang till skolan med henne när hon till slut förstod vad mamman hade sagt och att skolan inte skulle börja senare. Hon svarade något på ett språk som mamman inte kunde begripa.

Just denna morgon hade mamman ett viktigt möte och skulle koppla upp sig. Det skulle snackas strategi. Fortfarande med morgonrocken på, som vid det laget hade åkt upp och skymtade en sliten pyjamas, satte hon sig ned för att sekunderna senare höra dörrklockan. Igen. Grannen rusade in. Mamman försökte förklara att hon också hade ett möte, men det tycktes inte grannen förstå och antog att mamman pratade om hennes möte.

Grannen erbjöds att komma in och använda telefon och ringa sin chef. Men det visade sig att hon kunde inte hans telefonnummer. Det fanns bara i mobilen. Inte i minnet. "Ring maken!", tänkte mamman. "Plissnisstripp", sa grannen. Mamman tog fram sin iPad och visade på olika låssmeder. "Locksmith????" Grannen fattade noll vad mamman sa och ringde till slut sin man.

Under tiden grannen pratade med sin man, på kinesiska, började svetten lacka på mamman som hade ett par minuter kvar innan mötet skulle börja. Mamman försökte förklara och använda teckenspråk och engelska och svenska och gud vet allt, att hon var tvungen att sätta sig på sitt kontor. Grannen nickade. Plötsligt lyste hennes ögon och hon visade en rörelse med handen som om hon skulle slå ned mamman! Det visade sig att hon skulle gå tillbaka till sitt hus och slå sönder ett fönster. Här behövdes inga Locksmiths inte! Det var hennes strategi!

Mamman satte sig till slut på sitt kontor och var redo att snacka strategi. Ingenting tycks vara omöjligt. Allt går att lösa. Det handlar om olika strategier. Ibland behövs inte ett gemensamt språk. Man tager vad man haver. Det var svenska, det var kinesiska, det var kroppsspråk och tillsammans blev det SVENESISKA!

onsdag 13 februari 2013

Mitt liv just nu

Bilder säger mer än tusen ord. Right? Då kör vi med det. Ifall ni undrar varför jag inte bloggar så frenetiskt eller lämnar spår efter mig i andras bloggar...

Om någon nu har missat det där ute i världen, så fick Simpan 82 cm snö. Bara så där. Här är grannen och kör så det ryker.
Eftersom jag inte är betrodd att köra snöslungan(eller om det är för att Jonas är kär i den), så tog jag mig an  gångvägen till vår altan.
Här är det mer än 82 cm kan jag tala om! Snöflingorna packade sig som sillar. Just hos oss.

När allt var klart fick Jonas för sig att skotta taket. Och var dumpade han all snö??? PÅ ALTAN SÅKLART! Nu var det inte sillar. Nu var det cement vi snackar om!

Jag ska kanske inte klaga. När en kompis kom hem, med sina fyra småbarn på söndag eftermiddag såg hennes uppfart ut så här. Jag varnade henne via sms, men tuff som hon är, bara för att hon är från Vermont så skulle det inte vara någon "big deal". Jo tjena.
Den här filuren tyckte inte det var kul när det inte var skottat och ville bara in.

Förutom snön, så jobbar jag och pluggar såklart. Sitter och lyssnar på torra professorer som får ett knäckebröd att te sig som rena kladdkakan. 

På tal om kladd så var jag tvungen att sno ihop ett bak. Semlor. Så fick det bli. Med en sjuk unge hemma (i vanliga fall är hon ett barn men just nu unge...take a wild guess), jobb och plugg så klämde jag alltså till med semmelbak a la husmorsstil!

När Jonas kom hem, drog jag som en avlöning till gymmet. Med en HEL semla i magen och en skolbussjävel framför mig! De ska INTE vara ute efter fem. Tycker jag!
Nä nu vill jag bara lägga mig som Dino. Ungen är sjuk, jobben hopar sig, tenta i Business Process Management imorgon och tandjäveln som spökar fortfarande. Kanske en kopp kaffe skulle hjälpa?

Tjena. Då har KAFFEBRYGGARHELVETET GÅTT SÖNDER!!! En gammal trotjänare har tagits fram...