torsdag 27 juni 2019

Grattis min son

Kan inte fatta att han redan fyller 33 år! Det rullar inte på utan det susar fram i high speed. Livet alltså.

Albert föddes på Bodens lasarett 1986 eftersom Luleå lasarett hade "sommarstängt". Hur det nu var möjligt? Vi bodde ju i Luleå, Alberts pappa och jag. Då trodde man att förlossningen skulle ske just i Luleå. Men icke. Båda studerade, eller höll på att avsluta studierna på Tekniska Högskolan, som det kallades för då. Idag heter det Luleå Universitet. Bästa universitetet om ni frågar mig.

Albert fick känna på den riktiga kylan när han var drygt ett halvår - för satan i gatan vad kallt det var "där uppe" på vintrarna! Minns att vissa dagar var bara för kalla för att ta ut en bebis.

Idag bor Albert på sydligare breddgrader, nämligen Schweiz och där trivs han som fisken i vattnet. Han har det riktigt bra och ett superjobb. Det bästa med hans jobb är att hans chef är i Boston och det blir några resor över pölen och då passar han ju på att träffa mamsen. Snart är det dags igen och då ska jag få visa honom Paradiset.

Hoppas du får en kanonfin födelsedag, min son. Det är du värd. Älskar dig så.




onsdag 26 juni 2019

Nedräkning

NU räknas det ned! Både till semester och till guldklimpens nedkomst. Men varför är det alltid miljoner saker som måste göras innan semester (och till nedkomsten också såklart)? Kan det vara så att en form av prokrastinering varit framme?

Nästa vecka börjar min semester. Om allt går bra så tar jag nog ledigt från och med fredag. Just ja, jag har ju lovat i ett svagt ögonblick att vara med på telefonkonferens, både måndag som tisdag. Det kallas för Brain Fart. Fart som i prutt alltså. Jag får sådana med jämna mellanrum. Så som när jag säger ja till möten som börjar kl 5. Ibland kl 2.30. På morgonen alltså. Suck och snark.

Men nu struntar vi i det och ser framåt!

Just nu är Jonas i Kalifornien på "kurs". Jag tror faktiskt vi har det varmare här på östkusten, där det pratas om en heat wave, som innebär över 90 Fahrenheit tre dagar på raken. Och vid det här laget BÖR ni veta, alla mina miljoner läsare, att 90 F är detsamma som drygt 32 grader celsius (eye rolling). Så idag kör vi nog vår urgamla AC som fortfarande kyler ned huset rätt bra. Utan AC går det knappt att överleva.

Innan Jonas drog i söndags, hann vi med en sväng till Hartford och en blues festival med bland annat Christine Ohlman. Svinbra! Och underbart väder. Festivalen hölls i Bushnell Park och är helt gratis. Gratis är gott.

Liisa  då? Hon njuter för fullt av sommarlovet. Hon sover, hänger med vänner, tränar, och "pysslar" i sitt rum. Det här med pysslar är inte riktigt detsamma längre, så som det var för något år sedan. Hon pärlar ju inte direkt. Det är mer att hon scrollar på sin iPhone, gör Tick Tock videos, som jag själv tycker är roligt att titta på, Facetimar och Gud-Vet-Vad! De är kreativa, de där ungdomarna.

Vi var förresten och bowlade, Liisa och jag. Vem vann? Go figure, för jag ger mig ALDRIG! Ha! Kolla på en av bilderna på Liisa så fattar ni...

Idag ska jag på en viktig grej som jag kommer att skriva om vid ett senare tillfälle. Ska också försöka få till ett oljebyte på bilen och fixa rotation på däcken. Om jag gör det själv? Hahahaha, skulle inte tro det. Det skulle se ut det.

Fick ett par foton från Bella. Hon är så där gravid-vacker nu. Saknar henne så otroligt mycket. Men Liisa åker ju till henne i juli för att vara där i två veckor. Hon får krama Bella istället för mig då.


Full koncentration



Gissa vem son vann?

Gladare miner när hon drar ut på sin löprunda!

Bushnell Park i Hartford och Capitol Building i bakgrunden





Liisa i parken

En knubbsäl med pojkvän

Min vackra Bella



söndag 23 juni 2019

Flänga runt

Då var jag hemma igen efter en jobbresa. IGEN. Flög fram och tillbaka till Sverige och tyvärr så hann jag inte träffa Bella då det var bara jobb och jag behövde vara tillbaka här i veckan eftersom jag har en viktig grej som jag måste gå på. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Resan till Sverige var en mardröm, inte bara för att min väska kom bort utan för att jag var så jäkla sjuk. Då menar jag verkligen...SÅ.SJUK. Visste inte hur jag skulle klara av den ena dagen efter den andra. Nätterna vaknade jag sjöblöt i svett. Ibland låg jag bara och skakade och kroppen värkte. Jag kom hem. Helskinnad. Det första jag gjorde var att boka tid hos Fru Doktor. Prover togs till förbannelse för allt möjligt.

Jag haft värk i leder ett bra tag nu och värst är det i mina fingrar. Ett av fingrarna har också börjat krokna! Jag orkar inte få en till diagnos! Räcker det inte med kardiomyopati och Hashimoto? Har sagt det förut, gå inte till doktorn i onödan för de kommer ALLTID att hitta något. Jag sa till min doktor att se nu bara till att värken försvinner för det är allt jag bryr mig om. Vad det nu än kan vara så struntar jag i det. Så trött på att, trots ett hälsosamt leverne, alltid vara den i familjen med "sjukdomar". Jonas röker (pipa), tränar bara sporadiskt och har ett eller två trivselkilon för mycket och är ALDRIG sjuk! Tror ta mig fan att jag ska röka och supa och sluta träna och äta skräpmat...or not.

Imorgon får jag veta en del av resultaten på proverna. Stay tuned.

Annars så pågår trädgårdsarbete här hemma. Älskar't!

Det är dags för "mulching" i år. 




Det är en hel del jobb. I år lägger jag en duk under barken så jag undviker att ogräset kommer upp så lätt.

Ophelia tycker den nya barken känns mjuk och luktar dessutom gott.

Tomatplantorna är på gång!

Jag vet! Det finns platser hos oss som Gud glömde...


Och så har vi "kattskrället" som inte alltid är så hjälpsam...

lördag 15 juni 2019

Sophomore

Kan inte riktigt fatta att Liisa är nu klar med sitt första år på High School! Freshman året är till ända och till hösten blir hon sophomore. Känns så märkligt. Denna lilla skrutta har blivit stora tjejen (även om hon kan bete sig som en 5-åring ibland).

Sista skolveckan var tuff. Mycket tuff. Det var inlämningsuppgifter av olika slag och sk "finals". Vet inte om det går att jämföra med nationella prov, men det är i alla fall prov på ALLT!. Som tur är, delar lärarna ut vad de behöver repetera. Liisa har pluggat som en idiot. Stannat uppe sent och klivit upp 4 med mig, då jag går upp för att träna. Betygen på dessa "finals" är 10% av ditt slutliga betyg så det är ju en del ändå.

Men nu är det gjort!

Inte nog med det, så skulle hon spela i skolans band på senior's examen. Och dessutom solo OCH duo i vissa låtar! Det var hon också tvungen att öva på, mitt i allt pluggande. Till råga på allt blev hon dessutom sjuk i veckan och som grädde på moset (eller sylt) blev det dessutom lingonveckan. En morgon när hon vaknade sa hon bara : "what's next, even the sky is gray?". Då tyckte jag synd om henne.

Men IDAG, är det lördag och FÖRSTA sommarlovsdagen för henne! Jonas har dragit upp till vårt sommarställe. Jag ska påta i trädgården en stund och sedan ska vi på poolparty. Och solen skiner!

Så här glad var Liisa när hon kom hem i fredags. En gosstund med våra lurviga och fyrbenta familjemedlemmar.


Övar på låtarna innan kvällens spelning


Man ska ju vara lite cool också...eller nåt


Där uppe någonstans sitter hon och spelar. Tyvärr hade jag ingen kamera (bara ajfånen). Hon stod ju upp när hon spelade solo. Vår duktiga tjej (ja jag vet, jag skryter lite, so what).

Känslan efteråt är obeskrivlig!


Tänk er, så här såg det ut när hon började ettan. En spelevink redan då.

Och om 3 år blir det upprepning av detta, dvs graduation. Detta var 2011 då Bella tog examen i Simsbury High School. 8 år sedan! OMG!


torsdag 6 juni 2019

Tufft beslut i tuffa tider

Min pappa är än en gång inlagd på sjukhuset då han ramlat omkull. Igen. Som tur var, så bröt han inget denna gången. Hans sjukdomsförlopp går fort fram just nu, men ibland finns det stunder där han är klar i knoppen, så som idag när vi pratades vid. Men det blir svårare och svårare att pricka in dem, de där tillfällen när "pappa är hemma". Ofta känns det som om han befinner sig i ett okänt rum och hittar inte ut trots att han försöker febrilt, trots att du pratar med honom om att allt är bra. Ledsamt att se på och jag kan inte ens föreställa mig hur han känner sig i det där okända rummet där allt verkar vara främmande för honom. Pappsen.

Jag är glad att han har sin "flickvän". Hon är pigg och ett riktigt rivjärn. Och det är det här som är det tuffa.

Läste någonstans hur man "gör slut med släktingar". För det var ett beslut jag var tvungen att ta och det är inget förhastat beslut. Tanken har vuxit fram sedan pappas sjukdom började ge sig tillkänna. Plötsligt ändrades omgivningen och blev nästintill fientlig, anklagande och sög ur mig all energi. Att jag bor "så lång borta ska väl inte säga något" eller "vi som tar hand om honom och du kommer lätt undan" osv. Jag har gjort allt som står i min makt att vara där, kanske inte IRL jämt, men varit väldigt närvarande. Tacka tekniken!

Pappas flickvän är en gudagåva, tycker jag. Men si där går åsikterna isär. Mina närmaste släktingar (japp, jag hänger ut dem nu) tycker hon är inkompetent och pappa bör läggas in på en institution, typ. Att vara minnessjuk, kräver visst en viss kompetens vad gäller skötsel och det förstår jag. I det här fallet kommer det hem vårdpersonal med jämna mellanrum och ser till pappa. Han är aldrig ensam. Flickvännen är där 24/7, lagar mat, tvättar hans kläder, städar lägenheten, tar med honom på teater och till sin stuga. Nyligen var de till et spa också! Hade han fått all den omvårdnaden på en institution? Nä tror inte det. Inte nog med att släkten tycker hon är inkompetent, nu har de fått för sig att hon roffar åt sig pappas pengar! Då höll jag på att ramla baklänges. Vilka pengar, undrar jag? Han är väl ingen miljonär heller och det lilla han har i besparingar ska han leva upp. Det är hans pengar. Somliga är rädda att bli utan arv. Suck. Grow up, säger jag bara.

Pappa älskar ju att vara hemma i den miljön han känner till. Men släktingarna tycker annorlunda. Pappa är inte dumförklarad, han är minnessjuk! En bad till och med att få betalt för att sköta om pappa ett par dagar så hen kunde betala sin hyra. Hen är sjukpensionär. Då höll jag på att ramla baklänges IGEN! Vad fan! Vår egen pappa. Det blev för mycket helt enkelt.

Jag har nu klippt banden. Kan inte ägna mig åt att bli tankad på energi, anklagad för att jag bor där jag bor. De här som "hoppar på mig" har inte gjort en enda ansträngning att hälsa på mig här i USA där jag nu snart bott i 12 år. Men att jag ska åka dit är ju självklart.

Pappa är viktigast för mig. Och mina underbara barn så klart och många andra släktingar.

Hepp säger jag och livet är en dans igen. Eller?

lördag 1 juni 2019

Slutregnat?

Guuuud så det har regnat denna vår! Knappt en dag utan nån jäkla skvätt och allt är bara blött, blött och blött. Men NU, just idag, ska det bli sol HELA dagen och precis när värmen slår till slutar den där förbannade ACn att fungera! WTF? Ska man aldrig få vara så där 100% glad och nöjd? Ja, jag vet, vår AC är typ 100 år gammal och Jonas har en förmåga att skylla på klantiga servicekillar som varit här, för varje gång de varit här så har en ny del gått sönder. Sedan jämförde Jonas med AC i bilar. Hur ofta servas och byts de? Never!

I alla fall så har jag kollat in Youtube om vad som kan gå fel på en central klimatanläggning och jag ska hänga som en hök på den som kommer hit och utreder felet. Ska ställa miljoner frågor och vet redan nu att till svar kommer en massa BS tillbaka. Har bokat in tre olika serviceföretag så jag kan jämföra och ta den jag litar mest på och givetvis kolla priset. Här kan ju vem som helst utse sig som "expert". En del bör ha certifikat i "pratar-mest-skit-för-att-sälja" typ.

Idag blir det trädgårdsdag med gräsklippning, sätta tomatplantor och grilla "ribs". Imorgon drar Jonas till Sverige.

Bild mellan skurarna.

Grodan ber till solguden

Yay! SOOOOOL!

Fick klippa ned Rhododendron en hel del då den var halvdöd men nu blommar den i alla fall


Nästa är ingen trädgårdsbild precis men kolla vad de säljer på vår lokala affär!!!!

Hepp!