torsdag 6 juni 2019

Tufft beslut i tuffa tider

Min pappa är än en gång inlagd på sjukhuset då han ramlat omkull. Igen. Som tur var, så bröt han inget denna gången. Hans sjukdomsförlopp går fort fram just nu, men ibland finns det stunder där han är klar i knoppen, så som idag när vi pratades vid. Men det blir svårare och svårare att pricka in dem, de där tillfällen när "pappa är hemma". Ofta känns det som om han befinner sig i ett okänt rum och hittar inte ut trots att han försöker febrilt, trots att du pratar med honom om att allt är bra. Ledsamt att se på och jag kan inte ens föreställa mig hur han känner sig i det där okända rummet där allt verkar vara främmande för honom. Pappsen.

Jag är glad att han har sin "flickvän". Hon är pigg och ett riktigt rivjärn. Och det är det här som är det tuffa.

Läste någonstans hur man "gör slut med släktingar". För det var ett beslut jag var tvungen att ta och det är inget förhastat beslut. Tanken har vuxit fram sedan pappas sjukdom började ge sig tillkänna. Plötsligt ändrades omgivningen och blev nästintill fientlig, anklagande och sög ur mig all energi. Att jag bor "så lång borta ska väl inte säga något" eller "vi som tar hand om honom och du kommer lätt undan" osv. Jag har gjort allt som står i min makt att vara där, kanske inte IRL jämt, men varit väldigt närvarande. Tacka tekniken!

Pappas flickvän är en gudagåva, tycker jag. Men si där går åsikterna isär. Mina närmaste släktingar (japp, jag hänger ut dem nu) tycker hon är inkompetent och pappa bör läggas in på en institution, typ. Att vara minnessjuk, kräver visst en viss kompetens vad gäller skötsel och det förstår jag. I det här fallet kommer det hem vårdpersonal med jämna mellanrum och ser till pappa. Han är aldrig ensam. Flickvännen är där 24/7, lagar mat, tvättar hans kläder, städar lägenheten, tar med honom på teater och till sin stuga. Nyligen var de till et spa också! Hade han fått all den omvårdnaden på en institution? Nä tror inte det. Inte nog med att släkten tycker hon är inkompetent, nu har de fått för sig att hon roffar åt sig pappas pengar! Då höll jag på att ramla baklänges. Vilka pengar, undrar jag? Han är väl ingen miljonär heller och det lilla han har i besparingar ska han leva upp. Det är hans pengar. Somliga är rädda att bli utan arv. Suck. Grow up, säger jag bara.

Pappa älskar ju att vara hemma i den miljön han känner till. Men släktingarna tycker annorlunda. Pappa är inte dumförklarad, han är minnessjuk! En bad till och med att få betalt för att sköta om pappa ett par dagar så hen kunde betala sin hyra. Hen är sjukpensionär. Då höll jag på att ramla baklänges IGEN! Vad fan! Vår egen pappa. Det blev för mycket helt enkelt.

Jag har nu klippt banden. Kan inte ägna mig åt att bli tankad på energi, anklagad för att jag bor där jag bor. De här som "hoppar på mig" har inte gjort en enda ansträngning att hälsa på mig här i USA där jag nu snart bott i 12 år. Men att jag ska åka dit är ju självklart.

Pappa är viktigast för mig. Och mina underbara barn så klart och många andra släktingar.

Hepp säger jag och livet är en dans igen. Eller?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Tråkigt, släkten är värst heter det ju

Vänliga hälsingar

Äventyret framtiden sa...

Fina Taina,
tänk att det ska bli så där för så många människor när en far eller mor blir minnessjuk eller gammal. Då kommer den här typen av problem som ett brev på posten. Så hade min Uffe det också när hans mamma blev gammal och svag. Då visste alla precis hur allt skulle vara och inte vara, hon skulle på hem, hon var inte så eller så...Jag känner igen precis allt det du skriver och jag tycker faktiskt att du gör helt rätt. Ibland måste man bryta. Så har också vi gjort med alla dem som blandade sig i på det mest märkliga sätt, efter svärmors död. Allt handlade sist och slutligen om arvet, om pengar, om saker. Man kan bli trött för mindre men man ska inte andra dra energin ur sig.
Hoppas att din pappa kan leva med sin kvinna i lugn och ro och på bästa sätt så länge det bara går. Han behöver det, för att må bättre.

Du har tagit ett tufft beslut men ibland måste man bara göra det för sin egen skull.
Varm kram, styrkekram, du behöver kramar nu. Det är tufft att bryta men jag är säker på att det är ett klokt beslut du har tagit.

Taina sa...

Anonym
Ja, det är väl så, men detta gäller inte alla släktingar som tur är.

Pettas
Tack snälla, snälla du. Jag har förstått att jag är inte ensam om att uppleva detta och ändå så förvånad när det "drabbade" mig. Mamma vänder sig nog i graven eller kikar ned på oss mellan molnen. Tyvärr blir pengar en drivkraft för många, trots att det inte finns miljoner. Jag känner att jag tagit rätt beslut och kan fokusera på det som betyder nåt. Styrkekramen värmde...

Malin sa...

Har inte kommit dit ännu riktigt med mina föräldrar men liksom du känns det tufft att vara långt borta. Jag har en bror men han har små barn och reser väldigt mycket i jobbet (även hans fru gör det). Jag har tjatat väldigt på mina föräldrar att de skall bestämma NU så mycket som möjligt. När man blir sängliggande som gammal så går det utför väldigt fort. Talade med en social worker och hon sa att över 90% kommer aldrig ur sängen igen och demens tar över snabbt.
Vill bara peppa och säga att du gjort helt rätt! Man kan inte ha energitjuvar i sitt liv även om man är släkt. Himla skönt att han har en redig flickvän, hoppas hon står med i hans testamente!
Min mamma hamnade på sjukhus förra veckan 5 dagar. Lunginflammation. Nu är hon hemma men svag och trött fast vid ganska gott mod. Skönt att jag reser dit idag. KRAM till dig och din pappa

Annika sa...

Du har tagit ett tufft beslut, inget snack om den saken. MEN ibland måste det få bli så. Just det, så fort det gäller så börjar snacket om arv etc. Hur hemskt är inte det?
Blir så förbannad. OCH det säger nog sig självt att din pappa mår bäst med sin kvinna. Hon verkar ju ta det hela bra, och är villig att göra det hon gör nu.
Dessutom gör hon det bra.
Just det, det där att ingen hälsat på dig på 12 år säger en hel del.
OCH du för vad DU kan.
Kramar till dig, Taina. Stora, stora kramar!!!

Taina sa...

Malin,
Tack snälla för dina fina ord! Ja, jag är pappas flickvän evigt tacksam för allt hon gör. Verkligen! Han blir i alla fall inte sängliggande och det är nog det som håller igång honom. Hoppas din mamma kvicknar på snart och vad härligt att få vara med henne. Ha det så fint i Svedala och rå om din mor. Kram

Annika,
Det ÄR ett tufft beslut men det känns rätt. Har börjat känna en lättnad i bröstet. Det där arvsnacket är SÅ nödvändigt att göra tidigt. Trots att det inget finns, så verkar det vara en orsak till tjafs. Fattar inte riktigt. Jonas och jag har gjort upp redan eftersom det finns sk "särkullebarn" och då är det viktigt att det blir rätt.
12 år! Fatta hur det känns! INTE ett ENDA försök. Jag har nog bara skakat av mig det men har nu insett att det var bara jag som skulle ge och lägga ut pengar på resor, ta av min lilla semester osv. Men nu är det gjort!

Tack snälla, snälla Annika för dina KRAMAR. Jag sänder en stor kram tillbaka!