tisdag 2 mars 2010

Fundraising

Kom precis hem från gymmet. Efter passet ombads vi stanna en stund och lyssna på en av deltagarna. Hon kom fram till oss. Nyfikna som vi var. Med glansiga ögon berättade hon om sin 42-åriga son, som hade en aggressiv cancer i "stage 4" och att han hade ca en månad kvar att leva. Det blev tyst. Hon fortsatte att berätta om hans barn, hennes barnbarn. Tre stycken i åldrarna 2-6 år. Sedan visade hon upp en t-shirt. Ett tryck illustrerar dessa barn. Som snart blir utan sin far. "10 dollars", sa hon. Sedan kunde hon inte hålla sig längre och tårarna vällde över och rullade nerför kinderna. Kinderna som var lite röda av ansträngning. Hon var ju med på hela passet

Flera av deltagarna gick fram och gav henne en kram. De pratade en stund. Jag begav mig in i omklädningsrummet. Tänkte hinna ikapp henne efter att jag hade mött upp flickorna, som hade passat på att simma/bada medan jag groovade. Men jag behövde inte gå så långt för plötsligt stod hon där i omklädningsrummet och famlade efter sina saker. När Minstingen lyckats få på sig kläderna och följt med Tonårsdottern för att handla dricka, gick jag fram, lade mina armar om hennes hals och gav henne en kram. En tyst kram. Vi sa ingenting. "I need to stay strong". Det var som ett mantra och hon upprepade det flera gånger. Jag hittade inga ord.

Jag tycker det är fint med dessa "fundraising" här i Amerika. Kallar vi det för välgörenhet i Sverige? Oavsett vad vi kallar det, så är de bra på det här och folk ställer verkligen upp! Den här familjen kommer att anordna flera tillställningar med organiserad "fundraising". Det finns ju olika sätt att göra det på och jag ska försöka ställa upp på ett av dem, när de ordnar ett ett lopp på 10 km, där anmälningsavgiften går till barnen.

Det här är något som berör en och när de kommer en så nära, så som vid det här fallet, så kan man inte, inte jag i alla fall, låta bli att bidra.

Det finns mycket att skriva om varför det är så här och givetvis har det annorlunda sjukvårdssystemet en inverkan och sjukvården ska ha sin andel oavsett om du har inkomst eller inte. Men jag ger mig inte in i debatten här. Jag vill bara hjälpa till när jag kan. Medmänskligt.

16 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Å taina, så hemskt! Jag sitter här emd tårar i ögonen. Men vad fint att så många verkligen ställde upp. Inte enbart med pengar utan också med fysisk närhet och värme. Som du säger medmänsklighet.
Jag tycekr det är fint att folk gör det. Men tycker det är hemskt att det ska krävas sådana här saker! Jag vet, det är ett ämne i sig och jag ska inte gå in på det här, men jag tycker vekligen det är så underligt att ett välfärdssamhälle i modern tid ska ha folk som inte kan få den vård de behöver.
Stor kram!!

eastcoastmom sa...

Det har ju att göra med ALLT, inte bara sjukvård.

En av Dotterns kompisars pappa gick plötsligt bort i slutet av förra året, hjärtinfarkt vid 39 års ålder. Där samlades det också in pengar till en fond till de tre barnen (ålder 3-8 år). Här sparar man ju pengar till högre utbildning, och det behövs mycket pengar.

Krama om de dina en extra gång!

Suzesan sa...

Medmänskligt helt klart MEN samtidigt skall man akta sig för de som hankar sig framåt genom att be andra om pengar. Många som spelar på andras medmänsklighet genom att göra sig själv till offer. Den de ber får skuldkänslor och blir indragen i deras problem. Om du förstår hur jag menar.

Men jag hade gjort precis likadant som du. Visst är det bra att man ställer upp för varandra. Det är ju precis likabra att hjälpa nån på hemmaplan som om man ger till välgörenhet i form av något till katastrofer eller nåt sånt. Snällt av dig Taina.

Kram
/Susanne

Pia sa...

Hejsan
När nåt sånt händer finns inga ord. Fint att folk ställer upp för varandra. Man blir varm om hjärtat när man hör sånt.
Sköt om dej o familjen/Pia

Anna, Fair and True sa...

Vilken tragisk historia. Hoppas hon får hjälp med pengar och annat så att barnen kan leva väl även utan sin pappa.

Matildas fikarum sa...

Bidragsinsamling tror jag det kallas. I alla fall sa man så förr.

Annika sa...

Ja, det är amerikanerna BRA på! Otroligt bra!
Välgörenhet. På alla PLAN! På allt.
Jösses vad de ställer upp på varandra.
Usch så tragiskt med den cancersjuke mannen. Han hade kanske förlorat jobbet och har nu ingen försäkring? Vidrigt, och vilken FÄLLA.
Debatten kan bli lång, och jag tror nog att de flesta som läser här tycker lika. Men vi behöver inte gå in på det, som du säger. Grejjen här handlar ju om ngt annat; att hjälpa en människa i nöd. Usch, vilken ofattbar situation, men säkert är att kvinnan och familjen kommer att få stöd i både pengar och omsorg.
Stor kram till dig!! Och tankar till den sjuke mannen och hans lilla familj...
Bra och rådig mamma har han iallafall...

Jenny sa...

Jag haller helt med dig, Taina! Har har hela dotterns skola engegerat sig i flera manader for att hjalpa en flicka i kindergarten som har fatt cancer -De saljer armband, de ordnar funraisingkvallar, de far fortag och affarer att engegera sig och skanka pengar. I Sverige, och kanske har det andrat sig sedan jag bodde dar, kanns det som om det ar helt ok att skanka massor av pengar till katastrofer i utlandet, typ jordbavningen i Haiti, men man skanker inte pengar till sin granne typ. INTE for att det inte ar bra att ge pengar till Roda Korset etc, det ar inte det jag menar, men ibland behovs hjalpen sa mycket narmare an man tror OCKSA. For att inte tala om hur folk staller upp har vid sjukdom, fodslar, dodsfall etc. Framfor allt grannskaps-hjalp ar otroligt stort har hos oss: Det lagas mat, handlas, vaktas barn etc. Helt otroligt! Stor kram!!

alegni sa...

jag tycker som alla andra att det är det är härligt att folk engagerar sig i varandras öden, men samtidigt håller jag med suezan om att man får vara lite försiktigt med hur långt man är beredd att gå.
mina tankar går hur som helst till den drabbade familjen. det här är något som ingen familj i världen förtjänar :(
kram!

Anne sa...

Vilken fin gest av dig, att ge en tyst kram. En tyst kram kan ge så mycket styrka, vilket jag är säker på att den andra kvinnan kände.
Jag tror att varför många amerikaner ser det som självklart bidra och hjälpa på de sätt man kan och gör, för som du skrev och jag såg andra skrev i sina kommentarer så är ju amerikaner helt otroliga på hela den här apparaten (allt från klippa gräs hos en sjuk granne till att samla in pengar). Varför viljan är så stor, engagemanget, kanske kan bero lite på att alla vet och kan känna att det "kan vara jag". Det är liksom stor igenkänningsfaktor (även om man inte själv råkat ut för nåt). Men alla vet att det är mer bräckligt, att det i en sekund kan förändras villkoren för alla om t.ex. familjeförsörjaren dör och lämnar efter sig små barn och fru. Eller vad det kan vara. Stora, tragiska händelser i livet får liksom större konsekvenser här. Det kan alla se och känna, vet om. Just det där det kunde vara jag, den känslan tror jag är större här. Och kanske bidrar till att man är så duktig på att hjälpa till för man inser att det kan vara jag en dag och då önskar jag samma behandling kunde ges mig.

I Norden är det ju inte så, man klarar sig alltid rent ekonomiskt och praktiskt om något händer inom en familj (sjukdomar, arbetslöshet med mera)så tänket och inställningen är nog annorlunda bara därför. Kanske därför svenskar och nordbor kan ge så mycket till andra saker, som jordbövningen i Haiti osv för de tycker att de pengarna kan verkligen göra skillnad där.

Marianne sa...

Skönt att alla ställer upp för varandra när det behövs. Man ger ena dagen och tar emot nästa. Man vet aldrig när man själv behöver det.

Ja, sen att det alls ska behövas, men det är som sagt en annan diskussion.

NU kom jag äntligen in till dig. I går var det bara stopp. Halva texten på förra inlägget kom upp, sedan ville det inte mer. Nu så!

GRATTIS till duktiga Tonårsdottern som tog så många medaljer! Det är väl klart att du ska lära dig vilka grenar hon tävlar i!

Kramar!

mammigranten sa...

Fy så tragiskt!
Men det här med fundraising kan verkligen vara något fint, jag menar en fin gest.
Vi arrangerar rätt många via MOMS club och jag försöker så gott det går att vara med, hjälpa till, skänka.
Alltid svårt med vart man sk adra gränsen bara...
Kram

HeLena sa...

Kärlek och omtanke kommer jag långt på och säkert andra också när det behövs. Och även när det inte behövs.
Så tragiskt! Som alltid när människor drabbas av hemska saker eller sjukdomar. Starkt av dig Taina att våga vara medmänniska!
KRAM KRAM!

TRÄNINGSLYCKAN sa...

Det tar ont i hela mej då jag läser det här! Fint vilken medmänsklighet ni visar varandra i tuffa tider. Kram!

underytanjag sa...

Hemskt att behöva bekymra sig så mycket för ekonomin när sånt här händer. Din kram betydde säkert mycket.

Taina sa...

Tiller alla:
Som ni märker kunde jag inte hålla mig från att skriva mer om eländet. Men som några av er skriver, så är det svårt att veta var man ska dra gränsen...

Kramar