Progressive Dinner

Japp, då var det avklarat. Årets höjdare på-vår-gata-hemma-i-stan. Nämligen The Progressive Dinner! Som jag hade sett fram emot denna! Grannarna tittade ut ur sina bon för att träffas, mingla och checka läget. Jaha, där ser man. Hon har har visst gått upp i vikt i vinter. Vad blek hon ser ut. Jasså, så din son blev antagen till skollaget. Kul. Åh, kom hon in där? Trevligt att ses igen. Sist vi sågs var vid förra middagen. För ett år sedan.
Nämen halllllllååååååååååååå! Ska det behöva vara så här? Jag bara undrar. En middag, startskottet för våren. Alla ut och påta i trädgården. Mycket upptagna. Sommaren, de flesta åker iväg och har barnen på summer camps. Hösten, oj nu måste trädgården städas upp för att gå i vila. Vintern, ja då är det dags för the hibernation. Och så dags för TITTUT! Nästa middag. Alla ett år äldre. Vi bor ju för fasiken grannar med varandra!

Det kom i alla fall en liten påminnelse i brevlådan i fredags:


Vi hade ju under min hjärnblödning erbjudit oss för att vara en av de sk Dinner Hosts. Det behagliga i det var ju att inte behöva bekymra sig för maten. Bara salladen. Och så duka för 8 personer. Hur svårt kan det vara och vad kan gå fel?

Lördagen kom och jag hade bett Maken ta hand om Minstingen. De skulle på baletten och sedan till badhuset. Bra. Lugnt och skönt. Skulle koppla av och förbereda lite inköp och duka och kanske dra med dammsugaren ett varv. Jag ville ju inte att det skulle se ut som om de hade fått på sig ett par raggsockor när de kom in. Drog iväg till affären och mötte då en av grannarna, som också hade haft hjärnblödning och var en av The Dinner Hosts. Jag var på väg att fråga om hon var sjuk. Hon såg rent ut sagt drogad ut där hon gick omkring med ett par blusar, toalett matta och en flaska olja. När hon såg mig blev hon glad. I ansiktet. Resten vet jag aldrig med amerikanarna. Är de glada eller? Hon berättade att hon hade varit uppe med tuppen och städat köket, matsalen och the bathroom. De vill ju gärna inte använda ordet toilet. Jag menar vi bajsar och kissar oftast på toaletten. Inte badar! Inte jag i alla fall.
Okej, tänkte jag, när jag hörde hennes beskrivning om hur reeeeeeeent hon hade och hur viktigt det var för man visste ju aldrig vem som kom på middagen. Det kunde ju bli Advokat R eller Doktor B eller till och med Flygkapten S! Plötsligt kände jag en antydan till panik. Försökte fundera hur det såg ut där hemma hos oss. Lite till puts kanske?

Väl hemma blev det ett race. Huvudet ner i toalettskålen och gnugga. Inte ett spår fick finnas av att familjen Olsson bajsar. Oj, handduken skulle kanske bytas ut. Vet inte om Minstingen har använt den för att torka hundens tassar med. Just det, spegeln hade några fläckar av något oidentifierat, kanske innehåll från ett par finnar som klämts ut? Putsa, putsa.
Damma, dammsuga, torka golv, fylla på toarulle, ut med mattor, fixa sallad och duka. Phew! Detta var den lätta saken. Det värsta var att jaga familjemedlemmar resten av eftermiddagen! Neeeeeeej, använd inte den toaletten! Hallåå, ställ undan skorna. Nä men torka tassarna på hundskrället! Till slut vågade de knappast röra på sig i huset.

Pling plong. Klockan 5 pm kom matleveransen med en av organisatörerna. Hon gick in och inspekterade. Kändes det som. Ögonen stog ut mer än vanligt och nacken höll hon på att vrida ur led. Det är ju intressant att gå in i The Swedish Family. Hon hade sin son med sig och säger till honom:
- Look how they set up the table.
Så fort hon hade gått gick jag in för att kolla. Vad fan var det för fel på min dukning? Spanade in glasen. Dammiga? Nä. Bestick fanns på plats. Till och med knivar. Vad de nu ska med dem till. Det fick duga. Jag skulle alltid kunna skylla på att I´m Swedish.

6 pm och det var dags för cocktail hos gulliga familjen S. Jag har ju varit där flera gånger förut eftersom Minstingen tillbringar en del tid där och jag höll inte på att känna igen mig! Det var kliniskt rent. Jag drog till och med fingret på en av listerna i hallen. Inte ett jävla dammkorn! Det vällde in grannar och jag var precis på väg att plocka upp kameran och fick plötsligt en känsla av att här fotas inget. Inga bevis. Det var något i luften som bara fanns där. Vi minglade. Alla var så spända på var de skulle hamna på middag. Grannen, som tidigare sagt att han aldrig dricker, hängde mest vid i köket där drickat fanns. Och fyllde på sitt glas. Kul tyckte jag. Who cares, liksom. En dam kom faktiskt utan sin man. Vilken blåsa hon hade tagit på sig. Läpparna lyste så röda. Högt sa hon sedan att hon skulle bara komma förbi och säga hej till alla och att hon absolut inte kunde stanna, eftersom hennes man inte var med. Några drinkar slank ner i alla fall. Även där. En annan påpekade för mig några gånger, hur close hon var till kvinnan, som bodde i huset före oss. We´re the best friends. När jag sedan råkade påpeka att de ämnade inte att komma tillbaka enligt planerat, blev hon lite snopen. Det visste hon inte. So close friends?
Samtalsämnena varierade och de flesta började bli avslappnade.

Vi smet hem lite före, för att värma maten. Instruktioner medföljde och det var ju inga bekymmer. In kom sedan 3 par. De bästa av alla! Tyckte vi. Maken och jag hade bestämt oss för att förgylla tillvaron med lite svenska traditioner och bjöd på snaps och snapsvisor! Det sjöngs och skålades. De ville aldrig lämna vårt hus för att bege sig till dessert huset.

När vi väl kom till The Dessert Host, så börjades det genast hagla frågor om hur middagen hade varit i de olika husen. Till slut hade alla fått höra hur det går till i the Swedish house. I ett av husen där middagen serverades, hade de inte lyckats värma maten ordentligt. Bad instructions. I ett annat hade en blivit sjuk. Why bother to come. Det jag skrattade mest åt var dock kvinnan, som viskade i mitt öra att hon hade minsann fått samma gäster som förra gången och det var ju so boring! Kvällen erbjöd inga riktiga smaskiga detaljer, förutom en liten liten detalj dock. Jag är ju liiiite nyfiken av mig. En gift man och en gift kvinna, inte gifta med varandra, var lite mer close än bara grannar. Det rördes vid varandra, det viskades och fnittrades och ett par blickar som utbyttes berättade en del. Det här kräver efterforskning. Utåt är allt perfekt.

Som vanligt var Maken och jag de sista som lämnade festen. Mycket nöjda och glada. Så nu ser vi inte en del av grannarna för nästa år igen då. Kanske jag ser några av dem tidigare, när jag blir upptäckt där jag ligger i deras buskar för att spana på dessa smaskiga detaljer. Jamen någon måste ju ändå hålla koll på vad som händer här på vår Lane!

Spana Taina. Spana.

Men jag måste ju avsluta med att visa min dukning, som jag tyckte var helt okej.