I have a dream...

...att slippa vara så SJUKT stressad som nu! Jag vill vara ute och njuta av försommaren. Men istället jobbar jag och sliiiiiiiter som ett djur för att få klart allt innan juni månads utgång. Kan jag inte få lägga till en dag eller två? Vad spelar det för roll om det är 30 eller 31 dagar. VEM FAN kom på den dumma idén med 30 dagar? Jag bara undrar. Om någonting ska vara klart så brukar det bli i slutet av månaden. Och en dag extra är i alla fall en HEL dag. 

...att få sova minst 7 timmar varje natt. Här har vi haft reserestriktioner, som jag skrev om innan, men nu verkar det vara rena ketchupeffekten. Restriktionerna ligger kvar till viss del. Vi får resa. MEN VI SKA VISST INTE SOVA under en tjänsteresa. Som tur är har jag underbara kollegor som skickar massor av material i förväg "Please read". Så nu ska jag inte sova hemma heller? Jag har precis fått resplanen, både min och Makens. Så nu gäller det att synkronisera allt. Ungar hit och dit och hundar på dagis, fylla frys, vem skjutsar barn till aktiviteter, listor ska skrivas och alla ska förberedas till en juni i kaos. Grannarna funderar om det är en lokal virvelvind som bosatt sig här. Nu snurras det kan jag lova! 

...att hinna träna alla mina pass som jag skrivit ner. Jag anmälde mig till Petras Rönisch Team Up med en massa träningstips och då insåg Fru Olsson att hon måste variera sin träning. Jag springer ju en hel del, men sedan dansar jag ju två tuffa pass i veckan också. Petra ger bland annat tips om hur man kan träna armar och axlar. Armar och axlar? Ja men de hänger väl bara med har jag alltid tyckt. Hänger är nog rätta uttrycket. Jag anmälde mig för en health assessment  för att ta reda på styrkan i hänget. Fick en personlig tränare, som vid tre tillfällen utvärderar min fysiska hälsa. Han ska vara glad som slipper se min psykiska hälsa! Jag har varit på mitt första möte och det var bara excellent! Om jag skryter? Ha! Okej, den delen som var excellent handlade om att springa på ett löpband i en hastighet av 4,5 miles per hour. Det är ju nästan promenadtakt. För en mormor. När vi gjorde testet på mina armar, så verkade det som om jag aldrig hade använt dem. Musklerna lyste med sin frånvaro och jag, med min finska sisu, skrek som om jag skulle föda när jag lyfte några kilo. Nu stånkar jag med dessa vikter ett par gånger i veckan. Har ett par små knölar redan. Hänget pratar vi inte om. Ska fråga om vi inte bara kan klippa bort det. Tonårsdottern kan ibland vara lite väl frispråkig "Det är så kul när det dallrar under dina armar, mamma"

Keep on dreaming Taina. Keep on!