Håller huvudet ovanför ytan än så länge.

Ingen nyhet att Jonas reser mycket nu. Det är i och för sig ok i normala fall, men vad fan är normalt just nu? Det är inte jobbet, barn, hundar eller träning som är onormalt utan det är ju det där Huset! Dagen D närmar sig, dvs Closing, då alla tusenmiljoner dokument ska skickas runt bordet och signeras av alla. Gud nåde om något dyker upp mitt i det mötet. Grannen berättade att det inte alls ovanligt att det händer och då skjuts mötet upp eller det blir en ny förhandling. Gaaaaaaaah! VAD kan ställa till det DÅ kan jag undra. Jag menar, ingen går väl till ett viktigt möte och hoppas på att inte bli upptäckt om något inte är klart eller tydligt?

Så varför stressar jag över ett möte? Jo, ska jag börja packa eller inte är frågan. Inte EN ENDA pinal har jag packat än. Har börjat plocka men inte packa. Plockandet resulterar i högar och plötsligt hittar jag absolut ingenting. Mitt i kaoset skulle ju Liisa ha sina nya kläder och det har ni sett bevis på redan. På grund av det så tömde jag hennes garderob och av det blev det en hög med kläder. På Bellas säng. Varför slängde jag dem inte? Varför lade jag inte dem i kassar och donerade? Nä för jag kan inte tänka just nu!

Jobbet då? Jo, det är som vanligt, dvs massor av möten, uppföljningar och sammanställningar. Älskar när det händer saker och som jag sagt tidigare så drar jag till Sverige snart igen. Eftersom jag är så himla bra på att planera så sker det DAGEN EFTER CLOSING! Hjärnblödning? Troligen. Det som oroar mig mest i det är, att Jonas kommer att köra över en massa saker till Huset utan att jag är med. Hans ordningssinne är inte av denna värld och smaken är inte delad som ett arsel, dvs i två delar. Han HAR ingen smak. Inte jag för den delen heller, men jag är smart nog att fråga andra, läsa lite, spana in på inredningsbloggar osv. Research kallas det för. Jonas? Han skulle kunna ha sina fiskespön i vardagsrummet och inte ens märka att något är fel med.

Igår fick jag svettas ut lite av min stress på gymmet. Där möttes jag av en arg italienska som var så arg så hon glömde bort engelskan och fortsatte på italienska. Ingen av oss andra fattade något. Gymmet kommer nämligen dra in "dagistiderna" på fredagkvällar. "Wait when I open my italian mouth. No mercy!", gulp tänkte jag. Amerikanarna stod som tända ljus runtomkring och försökte lugna ned henne. Sedan föreslog en av mina vänner att jag kanske skulle öppna min finska käft och haka på! Kanske det? Men just nu har jag fullt upp ändå med att använda den för att andas.

Annars idag så har de lovat snö. I vanliga fall skulle jag ropa hurra, men när det ska komma ned i en annan form av snö så som snöblandat regn är det inte lika mycket att hurra för. Och vem får skotta? Jo jag. Och vem ska stanna hemma med Liisa om det blir school closing? Jo jag. Om jag klagar? Närå. Det här är en fis universum.

Nu kollar vi på en glad Liisa när hon skulle till skolan igår:

En sak till. Jag läser andra bloggar, men hinner tyvärr inte kommentera så mycket, än mindre svara på kommentarer här på min blogg. Sorry folks.