torsdag 22 april 2010

Dött

Här i USA, i alla fall där vi bor, går många i kyrkan på söndagar. Det kryllar således av kyrkor. Och fina är dom. Sedan så finns det kyrkogårdar. Kanske inte så många men däremot är de väldigt stora! Ganska enkel ekvation, ju färre desto större.

Nu har jag börjar reagera på gravskötseln samt griftefriden. Jag trodde, när vi körde igenom de tuffaste distrikten i Hartford att det var bara var en enskild företeelse då jag upptäckte en kyrkogård med lutande gravstenar. Hela kyrkogården såg så övergiven ut. Inte för att jag hade förväntat mig tjo och stim, men det såg verkligen dött ut. Inga blommor. Inte ett spår av att någon varit där och skänkt dem en tanke. Bortglömda. Nu ser jag mer och mer av detta. Övergivna gravar på stora kyrkogårdar. Det handlar främst om allmänna kyrkogårdar. Kyrkogårdar med krigsveteraner tycks vara något helt annat.

Jag har i alla fall fått lära mig att gå till kyrkogården sedan jag var liten och tända ljus samt lägga fina blommor på de avlidnas gravar. Det har varit vid olika högtider men ibland "bara-för-att". Vi fick heller inte "gå" över gravarna utan vi skulle följa promenadstråkarna eller små stigar. Visst hände det att det fanns någon gravsten som såg övergiven ut och man kunde tycka synd om den avlidne. Men här tycks det mer vara regel än undantag, dvs att överge gravarna.

Kyrkorna är oftast fina.

Ytterligare en kyrka och de är välbesökta.

Så varför inte ta en "tur" till kyrkogården och visa respekt?

Gravstenarna kan ibland se ut som om de är ditslängda.

Här är det någon som gjort ett försök med att "liva upp det" med blommor men sedan inte riktigt orkat hålla efter.

Håll med om att det ser dött ut.

Har många missuppfattat skylten och valt att inte plantera något alls?

Dock inte här. En som garderat sig med lökar.

Men oftast ser det ut så här.

Inte för att man behöver gå så långt heller. Kyrkogårdarna jag har stött på ligger oftast alldeles vid en väg. Plötsligt dyker det upp en massa gravstenar huller om buller.

Jag har visst pratat högt vad jag anser om detta. Minstingen frågade plötsligt varför amerikanarna är så dåliga på att sköta om sina kyrkogårdar. "Jaaa du, jag vet inte riktigt", säger jag. Varpå Minstingen snabbt lägger in sin egen tolkning; "För att dom är korkade!". Upps, var har hon fått det ifrån?

9 kommentarer:

Marianne sa...

I Sverige har vi ju Kyrkogårdsförvaltningen som hjälper till att hålla ordning även vid själva gravarna, jättebra när man som jag bor långt bort och inte kan gå dit och kratta och plantera. Man betalar en rimlig avgift och får blommor och skötsel av graven. Det tycker jag är jättebra. Kanske en affärsidé för någon arbetslös amerikan att starta en gravskötselfirma?

Kram!

Emmama sa...

Otroligt fina kyrkor! Jag kom att tänka på att jag inte alls vet vad kulturen kring gravar är här, om man smyckar dom som "hemma" eller om man "bara" besöker dom.. får undersöka saken. Jag tycker också det är en hederssak att sköta om sina avlidna släktingars och vänners gravar. Kram!

Taina sa...

Marianne:
Ja varför inte? Men de kanske tycker att det ska se ut så där för ingen tycks ju gå dit ändå. De ser verkligen spöklika ut.

Kram

Emma:
Jag började reagera för ett tag sedan eftersom Liisa frågar hela tiden om döda och vad som händer på kyrkogårdar. Inte mycket kan man ju säga...

Jag har svårt att fatta att man inte går till graven och tänder ljus för dem. Det har jag alltid gjort. Ja kolla hur det fungerar där!

Kram

kalaslotta sa...

Tänk jag funderade på precis samma sak häromdagen då jag och min amerikanska kompis gick förbi en övergiven gravplats mitt på Post Road.

Hon sa att den troligtvis är privat och antagligen väldigt gammal. Jag blir ju genast lite mer frågvis, varför säljer man då inte den dyra marken längst Post Rd istället... Hon sa då att det måste nog gå ett visst antal år innan man "tar bort" gravplatsen.

Vad vet jag om det här stämmer men det kändes som en förklaring till varför det finns så många övergivna platser...

Fast, varför har man en privat gravplats..har man så stor släkt??

Camilla sa...

De där kyrkogårdarna som du fotat ser ju het ostrukturerade ut. Ungefär som om de bara begravt folk lite hur som helt.
Här är kyrkogården närmast mig väldigt fin, de som jobbar där gör verligen ett bra jobb.
Minneslunden där min pappa är begravd är jättefin och rofylld med porlande vatten och ligger på en liten kulle.

Liisas kommentar är ju helskön:)

Kram

olgakatt sa...

Det verkar jättekonstigt att överge kyrkogården så där. I vissa länder är det så pyntat och överlastat och små gummor som alltid går och pysslar och vattnar. Där du bor tycks det vara precis tvärtom. Ännu konstigare att man inte får plantera perenner - då var ju tulpanerna inte tillåtna egentligen!

Musikanta sa...

Det finns mycket som är bra här hemma jämfört med USA. Att vi har välskötta kyrkogårdar t.ex.

För dem som inte har tid eller ork att sköta sina gravar finns det ju numera minneslundar, som Camilla skriver, som är fina små oaser med mycket blommor och ljuslyktor och ibland även ett litet vattenfall.

Jag tycker att det känns skönt att ha en grav att vårda och sköta om. Man får ett extra tillfälle att minnas sina nära och kära som gått bort.
Kram!/

Taina sa...

KalasLotta:
Privat gravplats? Låter ju lite väl mycket, men det är ju så trist att se alla dessa "döda" platser. Det är vi ju inte vana vid hemifrån precis.

Kram

Camilla:
Jag är förbryllad och när jag tänker på de jag sett i Sverige och Finland har jag väl aldrig sett något liknande. Det är ju sista vilan liksom och då tycker jag att de ska få en värdig sådan...

Kram

olgakatt:
Just det, tulpanerna är ju inte heller tillåtna. Men ingen tycks ju bry sig. Det är bara gräsmattorna som sköts om. Jag kunde inte låta bli att gå omkring där men fick en olustig känsla ifall jag råkade "trampa" på någon. Det fanns ju inga gångvägar. Mycket märkligt måste jag säga.

Musikanta:
Så ser jag det också, att kunna gå och sitta vid mammas grav till exempel när jag är hemma i Finland. Det är ju så naturligt. Nu när hon fyllde 70 gick ju pappa, min syster och andra släkt och vänner till hennes grav och tände ljus och lade dir fräscha blommor.

Minneslundar är också ett bra alternativ.

Kram!

Anna, Fair and True sa...

Jag har också tänkt på det ofta när jag varit i USA. Men det verkar liksom inte vara kultur där. Min aupairfamilj förlorade ett barn - han dog bara något dygn gammal. Men de besökte aldrig hans grav. De pratade om honom så det var ingenting de försökt förtränga utan det bara är så. Min värdmammas pappa dog ung och de var aldrig vid hans grav heller.