Mellan 1939 och 1944 evakuerades 70 000 finska barn till Sverige. 70 000. Barn! Med en adresslapp runt halsen fick de färdas, antingen med tåg till Haparanda eller med båt till Skeppsbrokajen i Stockholm. En av dem som reste var min morbror, knappt 3 år gammal. Han fick göra en resa, som han troligtvis inte klivit av än idag. Men det pratas inte om det. Inte så mycket i alla fall. Inte när det gäller känslan. För visst måste det ha funnits en känsla av övergivenhet, att som 3-åring bli lämnad till främmande människor i en främmande miljö. Inte nog med det. Ett främmande språk också. Var är mamma? Varför kommer hon inte och hämtar mig? Frågorna och tankarna måste ha funnits där. Det är inget vi pratar om. Finnen gör inte det.
Ibland kallades dessa barn för sommarbarn eftersom ett av syftena under en tid var att skicka undernärda och sjuka barn till Sverige för att tillbringa just en sommar och krya på sig. Sommaren blev lång för många. Det blev flera år.
Finland drabbades av tre krig mellan 1939 och 1945 och barn skickades över till Sverige i omgångar. Det var Vinterkriget (1939), Fortsättningskriget (1941) och Lapplandskriget (1944). Det fanns hela tiden en anledning att skicka över barn. Till en, för dem, främmande värld med främmande människor.
Min morbror hamnade i Skåne. Han skulle stanna några månader. Det blev år. Det blev dags att åka tillbaka. Hem till Finland. Nu till ett nytt främmande språk. Morbror hade glömt finskan och fått en ny familj i Sverige. Han fick alltså uppleva samma sak en gång till. Att bli övergiven. Men det är inget vi pratar om. Inte känslan han hade då eller det han bär på idag. Det var bara så då.
Min far och hans kusin fick också adresslappar och gjordes redo för en resa. Ett minne som finns kvar. Men det som glädjer min far mest, är minnet av att se Taata (farfar) komma för att hämta tillbaka dem. Han klarade alltså inte av det. Att lämna ifrån sig barnen.
21 kommentarer:
SÅ bra skrivet!
De finska krigsbarnen. Vilken övergivenhet de måste ha känt, och vilken skräck sen att komma till ett land där de inte kunde språket!
GÅR inte att föreställa sig hur små och övergivna de måste ha känt sig.
Och sen att efter kanske fem-sex år komma tillbaks till Finland och ha glömt finskan och sin familj. INTE konstigt om detta sätter spår!!
BOKTIPS!!!
När Inkeri kom hem av Aili Kontinen.
DEN boken beskriver lilla Inkeris skräck när hon lämnade finland, och sen hur väl emottagen hon blev i sverige och hur älskad hon blev som Inger. När kriget tog slut ville mor i finland ha hem sin Inkeri, men då var Inkeri/Inger så försvenskad. SORGLIG bok!! UNDERBAR bok!!! Och en bok där man LÄR sig så mkt! det är en barnbok men vi vuxna får ut precis lika mkt som barnen. man gråter och man ler...
VAD bra att du skrev om detta!!
TACK!
DET är verklig övergivenhet.
Min pappas familj i Blekinge tog en finsk krigspojke från Tammerfors, Lauri, som snabbt blev Lasse. Han var 7 när han kom, och 10 då han for. Pappa och Lauri har fortfarande kontakt och Lauris svenska är fortfarande helt OK.
Bland finlandssvenska barn i Österbotten skickades inte alltför många till sverige. man hade det ju bättre på landet än i städerna. det var alltså ngt min mamma och moster aldrig fruktade som små, födda 40 och 41 som dom är o uppvuxna på en bondgård. Däremot for en grannflicka faktiskt, och hon slapp ju språkbarriärena i sverige. När hon kom hem till finland hade hon så mkt leksaker och vackra kläder att min mamma och moster blev gröna av avund.
jaja, nu förlorar JAG mig i detta...
TACK än en gång!!
SÅ bra skrivet!!!
KRAMAR
Oj, vilken intressant berättelse på ett sådant tema. Ja, hur klarade föräldrarna av detta egentligen? Jag kan inte förstå men jag tror att det var för att deras barn skulle få det bättre i Sverige än det var just då i Finland. Föräldrarnas önskan var nog bara att de skulle ha det bättre så deras intentioner var ju goda men i många fall var det nog inte så barnen kände det utan just att de blivit övergivna. Mycket bra skrivet.
Ha en bra helg.
Oj, ja vem tänker eller pratar om det. SÅ gripande du förklarar. Ibland blir det inte rätt fats de säkerligen gjorde så gott de kunde då. Banrnes bästa i fokus tror man ju. Vad mycket mer vi vet idag.
Hörde i programmet Karlavagnen med temat "Finland" en som berättade precis det du skriver om. En fantastisk berättelse, som verkligen gjorde mig rörd.
Mycket bra & tänkvärt.
Min mamma är en av de barn som kom till Sverige. Hon var väl mellan 1 och 1,5 då.
Min morfar föll som en fura och när det var tal om att hon skulle åka tillbaka så hotade han med att rymma med henne. Min mamma var hans ögonsten. Så mamma blev adopterad av mormor & morfar. Tyvärr var förhållandet mellan mormor och mamma inte alls på samma plan som med morfar.
Min mamma släktforskade för x antal år sedan och hittade sin biologiska mamma, och upptäckte även att hon har två halvbröder som inte ens visste att hon fanns.
Hon har inte träffat någon av dem och hennes mamma svarade aldrig på brevet som hon skickade. Däremot sså har hon kontakt med en kusin som även varit här och hälsat på.
Det måste ha varit svårt för barn som blev tillbaka skickade. Ett nytt uppbrott och nya vanor igen.
Ha det gott
jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på krigsbarnen o hur rädda o otrygga de, men också deras föräldrar måste ha känt sig.
min mammas väninna var en av fyra flickor i en familj, o den enda som blev skickad till sverige.
svenska var ju hennes modersmål redan från första början, så det underlättade säkert en hel del för henne, liksom det faktum att hon kom till ett underbara människor som hon sedan hade kontakt med så länge hon levde. hon talade alltid så varmt om sina sverigessystrar o sin sverigemamma.
skön helg!
kram
Åh vilket bra inlägg. Du skriver så otroligt bra. Och vad intressant. Jag har inte mycket kunskap om krigsbarnen och kan bara till en bråkdel förstå hur det måste kännas att se veckor bli till månader som blir till år borta från familjen. Och att sen åka "hem" igen när man skapat sig ett nytt liv. Förstår att din pappa var överlycklig över att han inte behövde åka ifrån sin familj. Ha en underbar helg! Kram!
Tänk vad fina berättelser som man får ta del av via show and tell! Intressant att höra delar av din historia, och sorgligt att tänka på alla barnen. 3 år - det måste ha rivit itu föräldrarna också. Jag vill inte ens försöka föreställa mig att jag nu skulle vara tvungen att skicka iväg Daniel. Jag är ju också företrädare för minderåriga barn vid ett flyktingcenter, den yngsta jag företräder är 10 och från Somalia. Alla jag varit med på förhör bryter samman när de är tvugna att prata om sina föräldrar - det är så sorgligt att det blir barnen som tvingas betala för de vuxnas krig och oförmåga att lösa konflikter. TAck för ett fint inlägg! trevlig helg, kram!
Oerhört tänkvärt. Lite intressant det där med vad ett ord kan väcka upp för olika tankar. Åt helt olika håll. Jätteintressant att läsa din historia.
Mycket fin tolkning av temat! Om man försöker sätta sej in i hur det känns att skicka iväg sitt lilla barn med en adresslapp till okänd familj - ja då bryter man ju nästan ihop. Och hur hemskt var det då inte för de stackars barnen, helt säkert var det just övergivenhet de kände. Trevlig helg!
Vilken stark tolkning av temat. De finska krigsbarnens öde är verkligen värt att inte glömmas bort.
Tack!
Trevlig helg!
Annika:
Det här kan man verkligen skriva mycket om. Min morbror hade också kontakt med sin svenska familj så länge föräldrarna levde. Det roliga är att när min morbror pratar svenska så gör han det med en finsk-skånsk-dialekt! Det du är det inte många som gör. Hahaha. Finnarna är ju inte ett folk som vältrar sig i känslor och detta ämne är inte sååå omtalat trots föreningar och böcker. De som var med om det, pratar inte så mycket om det "dåliga" i det, dvs övergivenheten osv utan det var ju bara så. Någonting förträngdes. Tror jag i alla fall.
Ha en skön helg nu med underbart väder och ett kalas för "gubben!
KRAMAR till dig!
Norrsken och Stjärnfall:
Visst är det intressant med dessa barn. Idag vuxna. Jag fascineras av deras berättelser och jag fascineras av avsaknad av pratet om en övergivenhet. Alla gjorde detta för den goda sakens skull och många finska barn fick det riktigt bra hos sina familjer i Sverige. Kände en familj i Sverige som hade tagit emot en flicka och de hade inga egna barn så denna flicka överöstes med kärlek och omsorg. När hon flyttade tillbaka till Finland var det den svenska mamman som kände sig övergiven. Tror jag. Som 17-åring kom flickan tillbaka till Sverige. Till sin svenska mamma.
Ha en fin helg du med!
Fritt ur hjärtat:
Ja tänk vad mycket mer vi vet idag. Men det är som du skriver. De tänkte ju på barnen. Just då och vilka behov de hade. Just då. Det är långt efteråt de får samla ihop erfarenheterna och bearbeta det som måste bearbetas.
Trevlig helg!
Anonym:
Det här med finska krigsbarn gör nog ingen oberörd. Det finns så många berättelser om dem. Har själv hört en och annan och det är lika intressant varje gång.
Trevlig helg!
Camilla:
Många slitningar i familjer kan jag tänka mig. De som inte höll med. De som trodde att de visste barnets bästa osv. Vilket problem att handskas med! Vi kommer inte i närheten av sådana här ämnen. Ska vi skicka iväg vårt barn? Låter så overkligt.
Vad synd att hon aldrig svarade på brevet. Det hade kanske behövts ett avslut på något sätt. Men vi väljer olika sätt att gå vidare och det är bara att respektera.
Ha det gott själv :)
Ingela:
Min morbror hade fin kontakt med sin svenska familj också. Jag har själv träffat dem när jag var liten men förstod först långt senare vilka de egentligen var.
Med en 5-åring här hemma så kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att bara lämna bort henne. Nu var det ju inte att"bara" lämna bort. De våndades givetvis över sitt beslut. De ville ju bara väl.
Trevligt veckoslut på dig.
Kram!
Mia:
Har man ingen anknytning till Finland eller känner några krigsbarn så är ämnet inte så känt kan jag tänka mig. Finnarna själva pratar ju inte så mycket om det. Kanske mer idag. Det var tyst väldigt länge kring det.
Kramar och soliga hälsningar från CT!
Jemaya:
Ja det pågår ju den här typen av "förflyttning" än idag och det är ju så sorgligt som du skriver, att det är barnen som får betala priset för vuxnas dumheter! Strongt av dig att kunna jobba med sådana här frågor. Vetefasiken om jag själv inte skulle bryta ihop varje gång.
Ha en fin helg du med!
Kram
Curieux:
Det var fritt att tolka och visst är det intressant att ta del av varandras berättelser. Jag tycker jag lär mig väldigt mycket med att läsa andras bloggar och fredagstemat för mig är kul. men ibland är det också tungt. Speciellt om det dyker upp ämnen som berör en på djupet. Men då är det bara att skriva av sig!
Grekland nu:
Tackar. Jag kan nästan också bryta ihop av bara tanken. Hemskt. Alla ville ju bara så väl. Ingen visste ju då hur en del drabbades.
Tur att vi vet mer idag. Eller gör vi det? Tänker på det Jemaya skrev som företräder barn från Somalia som går samma "öde" till mötes och behöver bryta upp från sina familjer pga krig. Dumma vuxna!
Stackars barn. Vi kanske aldríg lär oss...
Ha en fin helg!
Åh vad jag gråter och tack till Taata! Kram
Taina! Vilket fantastiskt inlägg! Som Historielärare och framförallt socialhistoriker, så är dessa öden något jag brinner för. Tack för fina och tänkvärda rader. Dessutom är det riktigt snyggt att du visar så många sidor av dig själv här på bloggen: ena dagen fräck och lagom humoristisk, andra dagen stillsam och eftertänksam.. då känns det som att det är "lätt" att lära känna dig! KRAM
Det gör ont i hjärtat att tänka på...
Min mamma är ju finska. Undrar om hon har några erfarenheter eller minnen av detta?? Hon har i alla fall aldrig pratat om det. Måste ta o fråga henne...
Jättefint skrivet och också detta om att det finns så mycket man inte pratar om, det tär säkert oerhört på honom att ingen frågar något och gör att han känner att han inte kan prata om denna viktiga del av hans liv. Bra att du skrev om detta! Kram!
Å vilket bra inlägg! hag minns tt jag läste en del om dessa Finländska "sommarbarn" när jag var yngre. Minns ej varför men det var nog någon artikelserie i typ DN eller så. Minns att jag tyckte det var så hemskt just detta att de skickades såpass gamla till Sverige och sedan hem igen efter flera år. Eftersom jag själv är adopteradoch har vuxit upp i en stad med många finländare samt även många flyktingar från andra länder så har ju just sådana diskussioner kommit upp ibland, alltså detta med att ryckas upp med sina rötter etc, och även detta att som flykting fly från krig eller svält eller förföljelse. Det är intressant att se hur olika samma person kan tycka och reagera i detta sammanhang. När man pratar om adoption finns flera som ojar sig över att barnen rycks upp från sina hmeländer och sina kulturella o språkliga rötter. Detta trots att MÅNGA av adopterade idag är bebisar och inte har vare sig språk eller minnen från de månader de var i sitt "hemland". Personer kan även tycka att det är hemskt att flyktingar ska komma till Sverige från sina länder långt-bortistan som de ofta kallar det. Många vill att man ska "hjälpa på plats" istället. Och självklart är detta utlimat OM MAN KAN! Men om/när folk flyr från krig eller annan förföljelse så går det oftast inte att hjälpa på plats. inte direkt. Inte just DÅ. Kanske senare. Som med Bosnierna som fått viss ekonomisk hjälp att flytta tillbaka efter att Bosnienkriget tog slut.
Men däremot kan samma personer som tycker att det är hemskt för adoptivbarn att komma till ny familj, eller för flyktingar att komma till helt nya länder, tycka att det var SJÄLVKLART att de finska barnen skulle komma till Sverige under krigsåren.
Jag säger inte att det är fel att man skickade små barn til Sveirge. Man gjorde det självfallet för att man ville "rädda" dem undan kriget. Det jag säger är lite underligt är just detta att flera tänker på ETT sätt när det handlar om barn i ens närhet och på ett ANNAT sätt när det handlar om barn från länder lite längre bort. Lite fascinerande minst sagt.
Jättefint skirvet var det iallaflal ditt inlägg. och du, om din morbror lever idag kanske du/ni kan fråga honom lite försiktigt om just hans tankar och minnen från de där åren? Kanske kan det ändå vara bra att prata om det. För både honom och er? Kanske för Finland?
Jättemegakram från oss här i vaaaarma NYC! Och du, tack för senast också! Det var bara SÅ KUL att träffas! När ni kommer igen för att hämta era pass måste ni höra av er! kanske kan vi ses igen då! :-)
Kraaaaam!
Fin tolkning av temat!
Tänk hur det var. Kan inte ha varit lätt att lämna bort sina barn, även om man visste att de skulle få det bättre!
Men så var det då.
Apropå nåt helt annat, var ute och åt med vår vän Daniel förra fredagen och då träffade jag också din vän Gemma. Mycket trevlig tjej.
Och så förstås hennes man. Alltid kul att träffa nytt folk.
Hoppas ni haft en varm och skön helg i CT också. Här har det grillats för första gången. Mycket trevligt!
Ha en bra vecka!
kram
Vad bra att du tar upp det här! Som tur var har detta tagits upp en hel del i svensk media senaste åren (antar att samma skett i Finland). Man menade ju väl då men det blev ändå fel. Eller både rätt och fel på samma gång. Det kanske mådde bättre fysiskt för de fick mat, behövde inte uppleva krig osv. men psykiskt är det ju en annan sak.
Underytanjag:
Ja ett stort tack till Taata ;)
Kram!
Lia:
Min son tänkte bli historielärare först! Men så blev han lite sugen på business och ekonomi så det fick bli det istället!
Du kan säkert en hel del om det här ämnet. Själv har vi inte pratat om det så mycket i skolan. Inte då i alla fall. Det är först nu jag förstått hur det har påverkat dem som var med.
Vad gäller mig själv, så är jag nog lite av en öppen bok. Visar gärna alla mina sidor om det går. Ha det så bra säger jag från ett SOLigt och varmt CT.
Kram!
Mz.olsson:
Jasså det finns finskt blod i dig med? Kul!
Som jag skrev så pratades det inte så mycket om det här under flera år. Intressant att höra vad din mamma minns och vet!
Emmama:
Tackar. Detta ämne har börjat intressera mig mer nu än tidigare. Jag visste till exempel inte att det skickades SÅ många barn och under så många år. Antagligen gick denna "operation" överflyttning bra eftersom svenskarna stod med öppna armar och tog emot dessa barn. Därför kunde de fortsätta att skicka fler. Fin gest. Men ack så jobbigt ändå.
Kram!
Saltis:
Jag håller med dig. På något sätt så tänker nog de flesta på ett sätt när det handlar om det som händer i ens närhet. Vet inte riktigt varför. För barn är ju barn, oavsett ursprung. För min del handlar det här om att min morbror som var ett krigsbarn och inte pratar så mycket om det. Inte vad gäller den känslomässiga biten i alla fall.Kanske jag skulle fråga lite kring det. Det har liksom inte blivit av.
Tusen tack för senast!
Kramen!
Fröken Anki:
Nej usch! Jag kan inte ens föreställa mig att sätta Minstingen på ett tåg och sedan vinka av henne till en främmande värld. Vilka mammor och pappor! De måste ha varit URstarka. Och visst, de tänkte ju på barnet i första hand.
Vad roligt att du träffade Gemma! Hon är en pärla ;) Och Victor, professorn, expert på öl...
Här är det soligt fortfarande. Och det ska vara varmt ett par dagar till. Phew.
Kram
Anna, Fair and True:
Det är som du säger, det har uppmärksammats mer den senaste tiden. Det var ju tyst nästan i 50 år om detta. Alla ville väl och fysiskt kom ingen till skada, mig veterligen. Det mentala är ju något alla pratar om idag oavsett vilekt ämne det handlar om.
SOLiga hälsningar från CT.
Kram
han är 18. själv var jag bara 18 (nästan 19) när jag åkte som au pair till new york. jag fattar inte än i denna dag hur mamma vågade släppa iväg mig, men å andra sidan var jag envis redan då...
Skicka en kommentar