Restriktionerna börjar lätta. Fler och fler är vaccinerade. Till och med Liisa har fått sin första dos. Känns som ljuset i tunneln kommer närmare. Inte helt vad vi är vana vid utan en ny normalitet, som jag tror vi får anpassa oss till helt enkelt. Allt som behöver göras, ställer jag mig villigt bakom för att få börja leva igen.
Jo då, visst har jag levt under denna pandemi, men det börjar bli segt att träffa folk via skärmen. Alla är "platta" och tvådimensionella. Ibland är det tekniska problem och bilden på skärmen fryser till. Plötsligt sitter man framför ett freak, inklusive mig själv när jag tittar på min egen bild. Det är en virtuell värld och den måste vi ta oss ur helt enkelt. Och ja, alla måste dra sitt strå till stacken.
I alla fall så bestämde vi oss igår för att gå ut och äta och sitta inne i restaurangen och det tillsammans med våra finaste vänner, Bob och Darlene, som vi umgåtts med sedan vi kom hit för 14 år sedan. Jonas är i vårt "lake house" och grejar, som han kallar det för (fixar med bassbåten). What else is new?
Eftersom Liisa nu kör så fick hon vara chaufför för kvällen och vi kunde dricka ett glas (eller två) vin. Vilken kväll! Miljön i denna restaurang är väl inte top top, men maten är god och servicen kanon. Det som var det viktigaste var sällskapet! Vi pratade så käkarna var ur led när det vara dags att åka hem. Vi kramades och ibland satt vi och höll varandra i händerna. Tog på varandra flera gånger för att känna att du-ÄR-verkligen-här-känslan. Magiskt och jag somnade ovaggat hemma.
Nu helg och ledigt. Ledigt och ledigt. Gräset ska klippas, ogräs rensas, altanen skuras och sånt, men det gör mig ingenting. I med AirPods och lyssna på poddar så går allt som en dans. Just ja, det är ju morsdag här imorgon. Kanske blir jag firad. Och så ska vi rikta blickarna upp mot skyn och se var den kinesiska raketen landar här på jorden. Okontrollerat sägs det. Det känns ju tryggt. Eller inte.