Men vänta nu

Sa Liisa homecoming weekend? Det såg då verkligen inte ut som det. Var är alla vackra klänningar och pojkar i kostym? Pyjamasbyxor? Really? Nu ska jag väl inte klaga, för det blev ju trots allt en homecoming, även om den hölls utomhus. Och ni vet ju säkert anledningen till det. DEN DÄR FÖRBANNADE PANDEMIN!

Helgen började med den sedvanliga fotbollsmatchen. Amerikansk fotboll alltså och Liisa spelar ju saxofon i bandet som spelar på alla hemmamatcher. Igår lördag, var det "Homecoming Dance" och i år blev det billigt. Jävligt billigt. Liisa köpte en cowboyhatt i guld på Party City för typ 5 dollar, tog en gammal tisha och målade på den en massa krumelurer som jag inte begrep mig på och till sist drog hon på sig ett pyjamasbyxor. Japp, ni läste rätt. 

Jag börjar bli för gammal.

Vi däremot, Jonas och jag, hängde med våra fina vänner Bob och Darlene och firade Darlenes födelsedag. Jättetrevligt. Och sent. Och mycket vin. 

Ikväll ska jag ta itu med lite pappersarbete. Alltid lika kul. Eller inte.

Liisa i skolans färger

Homecoming girls

Kolla PYJAMASBYXORNA!!!

Men de är söta ihop

Vi hade det bra på födelsedagsmiddagen 

Det har börjat

Japp, vi har varit iväg till ett universitet. Bara för att uppleva atmosfären. Just detta universitet, Boston University, är alldeles för dyrt om ni frågar mig, närmare sagt $77 000. Per år! WTF, kan man ju fråga? Är böckerna guldpläderade? Är professorerna som Brad Pitt och George Clooney? Sviter istället för dubbelrum med en annan svettig och finnig tonåring? Ja, jag bara undrar.

I alla fall så har vi tur att Liisa har en god vän som studerar där och som tog sig tid att ge oss en rundtur. Där ljög jag. Jag fick nämligen inte vara med på rundturen, de ville gå själva. Fine. Lite sur var jag men det gick över. Huvudsaken Liisa fick uppleva miljön och träffa sin fd skidkompis. 

Om hon gillade skolan? Go figure. Dessutom är ju Boston är underbar stad som har allt!

Vi har skaffat en sk "advisor" som går igenom hela denna ansökningsprocess med oss. Vi har liksom inte tid att sätta oss in i allt som krävs. Det enda som inte efterfrågas är skostorleken, typ. Men det är lite kul samtidigt, måste jag ändå erkänna. Lite pirrigt så där.

I all denna stress så har jag tagit på mig ett liiiiite större uppdrag som jag kommer att berätta om senare. Nervös? Tacka fan för det! På fredag har jag en sk "practice session" för att avgöra om jag är redo. Och mina naglar är ett minne blott tack vare detta.

Imorgon är det fredag och Gud så skönt! Har varit sjuk i veckan med feber, halsont, huvudvärk OCH ont i öronen, så där som man hade när man var barn. Kunde inte koncentrera mig pga värken. Känns bättre idag. Nej, jag har inte testat mig. För COVID alltså. Funderade på att skaffa ett sånt där hemma test. Vet inte hur bra de är dock. Ska kolla och återkomma. Nu åter till jobbet. Men först lite bilder från trippen. Hepp!

Funderingar över framtiden

Som jag skrev tidigare har ju loppet om att söka till universitet startat. För Liisa alltså. Och då kommer ju frågan om vad vi ska hitta på. Stanna kvar i Simpan? Flytta? Jobba till 65? 

Många som vi känner och som blivit "empty nesters" flyttar till något mindre, hittar på något nytt och byter karriär, och en del stannar och fortsätter med det de har gjort de senaste åren. Jag tycker detta är svårt.

Flytta tillbaka till Sverige finns inte i planerna nu, men visst saknar jag att vara nära Albert, Isabella och barnbarnen samt pappa såklart. Pandemi-helvetet har ju inte gjort det smidigt heller. Å andra sidan vill vi inte vara alltför långt ifrån Liisa. Hon är ju yngst. 

Jobbet då? Jo då, det rullar på. Men jag jobbar alldeles förr långa dagar och det blir liksom aldrig lugnare. Snarare tvärtom. Vi har verkligen drabbats hårt inom flygindustrin med mycket neddragningar och de som är kvar har fått dra tunga lass. Ska jag hålla på så här till 65? Orkar hjärtat och hjärnan? 

I mina lediga stunder reflekterar jag mycket över livet. Dödstädar, småplanerar och drömmer. Inget har ramlat på plats än. Känns som om vi ska igenom den här turbulensen med Liisa först. 

De jag saknar just nu...

Albert (i Göteborg i augusti)

Isabella med barnen (Maximilian på denna bild)

Lilla pappsen vars 80-års dag jag så hade velat fira tillsammans med honom

Är sommaren slut nu?

 Då har vi gått in i september och jag fattar inte vart sommaren tog vägen? Det är liksom en fis i universum. Knappt så du har hunnit med allt och speciellt inte att reflektera. Mina planer på att läsa, ta det lugnt, leva i nuet. HA! Från det att jag slår upp mina ögon så börjar hjärnan snurra, benen sprattla, armarna vifta och käften glappa. Försöker tända ljus medan jag dricker mitt kaffe och komma in i en sorts lugn. Skämt om ni frågar mig. Det MÅ se lugnt och fridfullt ut men inombords sprakar det av liv som måste levas NU! 

Well, well, nu är vi här och nu börjar de sista sidorna i kapitlet om Liisas skolgång. Hon har alltså startat sitt sista år på high school! Gissa om hon är taggad? Och samtidigt väldigt nervös. Det skrivs "essays", intervjuer planeras, universitet och colleges studeras och en framtid börjar ta form. 

En annan sak som ingår i detta kapitel är Dino, som nu påbörjat sitt 14:e år och det märks. Han har tyvärr flera tumörer och ska genomgå en operation i oktober. Han hör dåligt och ser inte så bra längre. Vill bara stanna tiden. Vår älskade Dino.

Annars så har vi, i alla fall jag, tillbringat mycket tid i Paradiset. Jag har ju förmånen att jobba därifrån.

Nu kör vi igång hösten! Hänger ni med, ni alla mina miljoner läsare? Men vi tar några random bilder här.

           Liisa The senior!

Maximilian har blivit en 2-åring. En trotsig sådan, hahahaha!

Och den här godbiten är 4 månader. Fina Adrian.

Inte vårt hus, men en underbar båttur i Thousand Islands

Gubben och Ronja Rövardotter (jag)

En som njuter i Paradiset

En leksak till. En rök som Jonas fick i födelsedagspresent.

Fest hos Olssons i Paradiset

Ljuset i tunneln

Börjar vi skönja ett ljus nu? Sakta men säkert återgår livet mot det nya normala. Det känns överallt, affärer, kontoret osv. Visst blir man glad? Känner själv att mina mungipor dras ett par extra varv runt öronen när jag känner ett sting av liv igen. Det tunga, blöta pandemitäcket börjar lyfta och vi kan börja andas. Inte andas ut helt dock, men nära in på. 

Var en sväng till kontoret igår. Glada miner trots att det var revision, vilket i vanliga fall drar mungiporna nedåt hos de flesta anställda, men nu välkomnades revisorerna. Go figure! 

Dagen fortsatte i en glad anda och förutom en glad min, så tog jag till med små hopplasteg när vi gick mot grannskapets första "block party".  Det fanns food truck, cocktail truck, medhavda stolar och upprymda grannar. Otroligt vad hungriga vi alla var på att bara umgås, snacka, skratta och stå nära varandra. 

Dra du åt pepparn förbannade pandemi! Vi är klar med dig. Nu ska här levas igen!

Längtar

Inte svårt att gissa vad jag längtar efter. Vårt Paradis såklart! Har varit dit ett par gånger i år men skulle gärna vilja åka dit just nu. Här och nu! Kan ju jobba därifrån, men tyvärr är det uthyrt för tillfället. Gillar det inte men det ger en liten inkomst och dessutom bor vi 5 timmar därifrån så det är inte så enkelt att bara dra dit över dagen. Alltid finns det något att klaga på.

Att hyra ut sitt hus kräver en hel del jobb och förberedelser. Du ska ha någon som sköter om det och som finns på plats om det händer något. Vi har en property manager, Jon the man, och han bor nära Paradiset och kan åka över om gästerna har bekymmer med något. Mikron som gått sönder, eller lampor som ska bytas ut. Dessutom klipper han gräset, tömmer soporna och fixar småsaker mellan ut- och incheckning av gäster. Sedan har vi en städerska som ser till att det ser snyggt ut före nya gäster anländer. 

Det jag hatar mest av allt är att plocka undan våra personliga saker efter vi varit där. Allt från kläder till matvaror och miljoner andra ting. Och varje gång ska båtarna tas upp som annars ligger vid bryggan. Drygt. 

Om ca 2,5 vecka åker vi dit igen. Yay.

Stämmer till 100%

Från vår övre altan

Liten tur med båten

Solnedgångarna är magiska

Senior

Men herregud, Liisa är nu Senior! Ja, jag vet, skolåret har inte börjat, men så snart sista dagen av Junior året är avklarat, deklarerar de högt och tydligt att de nu är Seniors.

Det senaste året har varit en jäkla resa, dels pga pandemi-helvetet men också av en andra massa orsaker. Men vi har kämpat på och vissa dagar har varit bra och andra mindre bra. Nu börjar vi se slutmålet även om det finns mycket kvar att göra.

Att bo i en stad som består av en massa högpresterande ungar gör att trycket är stenhårt. Och amerikanska föräldrar pratar gärna högt om sina professorer till ungar och att de ska gå på Harvard, Duke osv. Vad är det för fel på community college? 

Nu gäller det börja fundera på inriktning. Den har varit någorlunda klar, men ibland känns det som om varje dag är en groundhog day.

Liisa är i alla fall värd ett härligt sommarlov, med några veckors jobb på en restaurang, sedan kanske det blir en sväng till Sverige i sommar för hennes del. Vi får se.