Ta sig upp igen

Vilken turbulent tid det varit sedan jag skrev sist. Orkar inte gå in i alla detaljer men fy fan, säger jag bara! Att sedan sitta i en förbannad pandemi, har ju inte hjälpt situationen precis. Någon säger säkert nu att det är ju lika för alla. Visst, men vi är fortfarande human beings - being human och individer, unika på vårt sätt.

Vad gäller Liisa, så mår hon bra idag men har haft en omgång till av den mystiska febertoppen och det kan tyda på FUO (fever of unknown origin) vilket vi helt enkelt får ha koll på. Hon har kämpat på med skolan och de som har eller har haft barn i high school som junior, vet hur tufft det är. Tack vare ett enormt fint team på skolan så har hon klarat sig riktigt bra, men vi är inte i mål än. Har precis klarat SAT-provet (ett standard prov som används av universiteten när de söker till olika skolor). 

Själv har jag mått sisådär. Jobbet har varit ett rent helvete om jag ska vara ärlig. Med en ny chef som inte litar på någon, som ska in och peta i precis allt, som aldrig är nöjd, som stjäl dina idéer, som gör allt för att just du ska misslyckas har inte gjort min tillvaro bättre. Har haft flera samtal med henne och vid ett tillfälle bad jag att HR skulle närvara för att de skulle få se och höra hur hon agerar. Få se om det hjälpte. Flera av mina kolleger går också på knäna och vill inget annat än sluta just nu. Finne som jag är, kastar jag inte in hatten än. Men det finns gränser även för mig. Mitt hjärta (kardiomyopati) har tagit lite stryk och jag måste lyssna noga på var den gränsen går.

Till detta kan jag lägga till att en familjemedlem har fått en diagnos som vi vet kan innebära en del utmaningar i framtiden. Om hen vill, så kommer jag att skriva om det och skapa awarenss. Men vi tar det vid ett annat tillfälle.

Ja, det finns ljuspunkter i tillvaron. Har blivit mormor för andra gången! 

Nykomlingen

Han som blivit storebror men ack så liten än.

När livet sätts på paus

 Hjärtat har varit i halsgropen. Sitter halvvägs kvar dock, men det har varit en tung tid sedan jag skrev sist. Tungt pga sjukdom. En oidentifierad sådan. Liisa har varit sjuk i drygt en månad. Inledningsvis tippade vi (och alla andra) på att det var COVID, men nu har hon testats 3 gånger och det är fortfarande negativt. Spelar ingen roll hur du vrider och vänder på resultatet. Det. Är. Negativt.

Febern har alltså suttit i, i över en månad. Hon har blivit tröttare och tröttare. Tappat aptiten. Huvudvärk. You name it. Idag har vi varit hos onkologen. Tagit fler prover. Sedan blir det reumatologen. Alla "ologer" som finns verkar det som. 

Till slut så vet vi. Hoppas vi. 

Imorse vaknade hon feberfri! Alltid något.

Tillbaka till CT, sängar och ASMR

 Ojoj vad dålig jag är på att uppdatera denna blogg! Jag läser kommentarer från alla mina miljoner läsare, men har inte fått fingrarna ur det berömda hålet för att svara på dem. Sorry guys. 

I alla fall så är jag tillbaka i CT från vårt Lake house i NY. Skulle gärna vilja stanna där lite till, men det finns att göra här hemma också. Det ska gudarna veta. Och så är ju Liisa i den åldern att hon behöver en annan typ av "övervakning". Speciellt nu när hon har körkort och en pojkvän som bor i Massachusetts. Ja, jag har träffat honom och han verkar vara en trevlig dude. Men ändå. Hon 16 (17 i december), han 18. Och  ibland försvinner liksom världen runtomkring dessa "love birds"(nu rullar jag mina ögon).

Den här hösten är helt galen vad gäller jobbet. Jag har sagt det förut, men jag tror tamejfan Coronan har satt sig på hjärnan och folk har blivit tokiga. Arbetsdagarna är längre än någonsin TROTS att vi tappat marknad inom flygindustrin. Men det finns massor att göra för att säkerställa att lag och förordningar fortfarande uppfylls. Jag är ganska sliten, trots att jag tränar regelbundet och äter nyttigt. Det ENDA som stökar är sömnen som jag ALDRIG haft problem med innan. Behöver en ny säng dessutom. Och det i sig kräver en hel del forskning. 

Fråga till er, mina miljoner läsare, vilken typ av madrass ska jag satsa på? Har tittat på de med endast naturligt råmaterial typ Vita Talalay. Någon som har erfarenhet av det? Sedan ska vi ju se om det ska vara en fast, en mjuk eller mittemellan eller en split. Finns det en som "dödar" snarkningar så tar vi den med! 

När det finns madrass så ska ju en sänggavel också väljas för den vi har nu passar givetvis inte med de mått som finns här. Detta är landet som inte har standard på något. Inte i alla fall om man jämför med resten av världen.

Det här med sömnen har alltså aldrig varit en big deal för mig. Nu har jag försökt med både meditation och ASMR. ASMR är ju beroendeframkallande! Tänk att jag nu förstår varför jag alltid gillat bibliotek sedan jag var liten! Sitta där, lyssna och observera till viskningar och när andra vänder på blad. Att det finns en hel värld om detta hade jag ingen aning om. Sjukt? Det fungerar och jag går ned i varv. 

Nu avslutar jag med lite höstliga bilder.

Från Talcott Mountain

Heublein Tower

Vårt hus med lite höstliga dekorationer

Här och nu

 Just nu befinner jag mig i vårt Paradis. Har jobbat "hemifrån" som det heter nuförtiden. Ibland undrar jag hur det ska gå med alla kontor som ligger öde. Företag kommer att ändra synen på det här med att jobba "remotely". Jag får MYCKET mera gjort genom att sitta hemma även om det vissa dagar kan bli tråkigt. För jag gör INGET annat än jobbar. 

I alla fall så börjar hösten göra sitt antågande. Inte för att det är kallt, men löven börjar skifta i färg här i upstate NY. Och det är så himla fint! Idag ska jag njuta av den varma höstdagen tillsammans med Dino. Det är bara han och jag här och det går ingen nöd på oss inte. Ska sätta mig i kanoten och nu tror väl alla mina miljoner läsare att jag ska glida omkring och bara njuta. Men så blir det inte! Vi har en jävla massa vass och skit som ska rensas vid strandremsan! Kan inte gå i för det är lite geggigt på botten och om man inte håller efter så sjunker skiten ned till botten och bildar sk "muck". Min raka som jag beställde har inte kommit än så jag måste göra mig ett ärende hit upp igen innan vi stänger igen för vintern. Ska både raka botten och lägga i "muck removal"-tabletter. 

Känns lite vemodigt att stänga igen huset snart men som tur är så älskar jag ju hösten i New England. Kanske, kanske blir det en tripp till Sverige i höst! Har tittat på biljetter och kollat lite hur andra betett sig på resor till Sverige. Det verkar ju inte vara någon big deal. Lite glest på flygplatser och flygplanet, och DET har jag verkligen ingenting emot. Har liiiiite svårt att tänka mig att sitta med mask hela vägen dock. 

Vi avslutar med lite bilder från Paradiset. (Hatar förresten nya blogger, speciellt när bilder ska omdirigeras!)

Första kvällen blir det alltid lite mys vid brasan

Sitter gärna också på övre våningen och myser

En liten fyr hos en av grannarna

Vår fina postlåda

In the neighbor hood

Akta er nu!

 Nu har det hänt. Liisa har tagit körkort! Efter drygt ett halvår med sk "permit" så var hon nu färdig att köra upp. Jag var nog mer nervös än vad hon var trots att vi kört så mycket med henne. Vi har övat på att parkera, gör "k-turns", kört i miljoner korsningar med stopp-skyltar eller trafikljus, och på motorvägar med hjärtat i halsgropen. 

I tisdags var det alltså dags och vi möttes av andra ungdomar som också väntade på att få köra upp. Alla föräldrar var i samma tillstånd som jag. I chock. Vart tog tiden vägen egentligen?  Nyss vandrade vi in med dem, då tandlösa, till Kindergarten. 

En pappa satt och filmade sin son när det var hans tur. Tyvärr så fick den filmsnutten inget bra slut. När sonen klev ut ur bilen syntes det i ögonen att hans uppkörning inte gått bra. Stackaren. Så när det var Liisas tur höll jag faktiskt på att göra ned mig. Men när HON klev ut ur bilen så lyste ögonen ikapp med solen. Phew! En milstolpe här i livet. Sedan dess har hon varit ute och kört massor nu. Alldeles själv. Vilken frihet.

På tal om Liisa så går hon igenom en ny fas. Hon hatar när jag säger det, men jag ser det som en fas. Rummet skulle genomgå en förvandling. Det är fjärde gången sedan vi flyttade in i detta hus (2012). Inga större förändringar förutom lite färg, nya kuddar, filt och matta. Den här gången fick hon måla själv. Har man körkort ska man väl kunna måla, eller hur?

Förutom allt som händer här i Amerikatt, så skickade sonen bilder från sin semester i Santorini med flickvännen...ja, jag är lite avundsjuk. 

Japp, de skulle ha mask på sig under uppkörningen

Ett körkort ska firas med middag med bästa vännen

Svart och vitt. Kolla tavlan ovanför skrivbordet. Den har Liisa målat själv.

Hon ville byta säng men den här får duga trots "flickigheten"

Och så en bild från sonen med sin fina flickvän.

The new normal

 Men hur många gånger hör man inte det? "The new normal". Jag befattar mig INTE med det uttrycket! Vad fan ska det betyda egentligen? 

Skolorna har kommit igång. Och ja, det ska bäras mask, både av elever, lärare och annan "staff people". Gilla läget eller inte, men så är det. Finns massor av kreativa masker där ute! Liisa har fått ett gäng roliga som jag ska fota nån dag. 

I alla fall så är det hybridmodell i Liisas skola. Ibland distansundervisning och ibland i skolan. Själv tycker Liisa det är supertråkigt i själva skolan. Klasserna små, lärarna verkar obekväma och korridorerna är tysta och lite zombie-aktiga. Det här med att det är bra för att de ska socialisera är ju inte riktigt sant. De ser inte varandras ansikten, de får inte stå nära varandra och eftersom hälften är hemma när den andra hälften är i skolan så träffar de inte alla sina vänner som de i vanliga fall skulle ha gjort. Det blir liksom antiklimax av det hela. Det här med half-half är ingen bra modell precis. Barnen är besvikna.

En annan som börjat i "skolan", eller rättare sagt dagis, är lille Maximilian! Inte nog med det, han har ju fyllt ett år!!!! Eftersom den här jävla pandemin satte stopp för en resa för min del, så fick jag fira honom via mobilen istället. Jag vet, det finns de som reser i alla fall, men jag tycker det verkar lite krångligt med The new normal och sitta med mask på flyget och allt annat jadajada. Åker när det lugnat ned sig.

Och vet ni vad? Vi var ute och åt på en restaurang! Kom knappt ihåg hur man beter sig för det är en hel evighet sedan jag satt på en restaurang. Underbart var det i alla fall. Vi firade Jonas födelsedag och bara njöt!

Långhelg här i Amerikatt. Jonas har dragit upp till Paradiset för att lämna av en av båtarna. Liisa och jag skrotar här hemma. Blir en sväng till IKEA, träna, fixa god middag och se nån bra film.

Fina Maximilian

Tänk att hon nu är junior, dvs 11an

Grattis gubben

Fin bild...hugger varandra med kniv?

Stress

Nu är det INTE kul! Känns som om jag inte gör något annat än jobbar. Dygnet runt. Inatt vaknade jag mitt-i-natta och hade svårt att somna om. Tankarna bara snurrade och snurrade runt i ett huvud som kändes som om det svällde med varje fråga som dök upp. Jag brukar inte ha problem med sömnen.

Alla vet ju att många industrier lider i denna förbannade pandemi. Så också vår. Jag jobbar ju inom flygindustrin och den har påverkats HÅRT. Alla våra enheter måste certifieras mot internationella standarder och där kommer jag in. Just nu sker denna översyn av certifieringsorgan både virtuellt men också IRL. Vi är inne i en tuff fas där flera av "mina" enheter av denna översyn sker nästintill samtidigt och det är mycket som ska synkroniseras och stämma.

Igår tog en person ett beslut som gick till världshistorien. Kan inte gå in på detaljer såklart men jag kan bara säga att hen tog vatten över huvudet och nu måste jag försöka rädda det som räddas kan. När folk inte följer regler utan "går sin egen väg" ja då blir det konsekvenser. Suck. Hatar sånt!

Nu ska jag inte sitta här och klaga utan nu ska ärmarna kavlas upp och ett par tuffa samtal göras!

Lite random bilder...

Det här är ungefär hur jag känner mig just nu...suck

Den här krabaten traskade runt vårt hus härom dagen. Gosig nallebjörn.

Avslutar med en bild på mitt barnbarn som jag fick av Isabella igår. En tröst när jag känner mig lite "nere"