Show & Tell: Historien upprepar sig

Jag tycker det ska röstas fram vilka ämnen man får ta. Pettas tema denna fredag är ju så djup. Nu måste jag tänka till också. Skriva något klokt och hoppas på en massa intellektuella kommentarer tillbaka på det intressanta inlägget. Nä fy fan vad jobbigt det här var då! Avgrundsdjup idétorka råder hos Fru Olsson. Hallåååå, är jag den enda som tycker det? Var är ni mina medsystrar i blogosfären. Nu passar det att knipa igen käften och spotta fram det ena fabulösa inlägget efter det andra va? Men här kommer kärringen mot strömmen igen och som jag sagt tidigare - tolkningen är som baken, dvs delad. Ha!

Nu ska jag bli seriös. På riktigt. Kliv tillbaka dryga 24 år nu, mina kära läsare. Tänk er då en yngre Taina med magen i vädret. Den var bautastor, kan jag meddela! So far, so good. När det var dags för punka, det var då förvandlingen skedde. Från att ha varit lugn och sansad och "jag ska inga sprutor ha" till ett monster av värsta sort. Eftersom punkteringen ville bli en sorts pyspunka, dvs värkarbetet drog ut på tiden, så hann det här monstret gå igenom flera skepnader, den ena värre än den andra. Barnmorskorna avlöste varandra. Gubben svimmade mitt i allt och det kändes bara som ett enda kaos. Sprutan. Var fan fanns sprutan? Blev då påmind flera gånger att det stod klart och tydligt i min journal om att jag inte skulle ha några sprutor. Men hur i h-te hade jag kunnat ana att det skulle kännas som om en handgranat hade kastats mellan benen på mig? VA? Just då ville jag ha alla sprutor i hela världen. Och stora skulle de vara. Istället för en spruta fick jag en spegel. En spegel? Jaaaa och den skulle hjälpa mig att SE att det var något på gång. "Men vad är detta?", tänkte jag då. Tills jag plötsligt kunde skymta en hårtofs. "Vänta nu, var det mitt eller barnets hår?", var ju en tanke som flög igenom huvudet. När handgranaten hade berett väg för vad som komma skulle, så flög en liten kille ut! Shit vilken lycka! Borta var smärtan. Borta var monstret. Nu fanns bara gulligull. Men jag hade bestämt mig. Aldrig mer.

Vi kliver fram till 1992 och där stod jag med magen i vädret igen. Lika rund som några år tidigare. Än en gång fanns den bestämda Taina där, som bedyrat att inga hjälpmedel skulle användas. Jag är ju finne och sisun sitter i. Det var bara att spotta i nävarna när värkarna skulle komma. Men historien upprepade sig. Monstret var tillbaka. Och det var minst lika elakt som det förra. Om inte värre. Än en gång vrålade jag som en mistlur efter alla tänkbara bedövningsmedel och ifrågasatte deras kompetens som inte kunde ta bort den enorma smärtan. Lustgas sattes in och jag greppade slangen. Slet och vred och flämtade. Näsbenet kändes som om det skulle gå av, samtidigt som det kändes som om nedre delen av kroppen sakta amputerades. Utan bedövningsmedel. Lustgasen hjälpte inte ett dugg. Värdelös teknik och det vara bara skit! Barnmorskan tog slangen ifrån mig och sa lugnt att den fungerar bara om den får sitta kvar i apparaten. Jag hade alltså slitit sönder hela slangen och viftade med den som en elefantsnabel. Måste ha sett komiskt ut. Till slut hände ju något och ut flög en tjej. Borta var smärtan. Borta var monstret. Nu fanns bara gulligull. Men jag hade bestämt mig. Aldrig mer.

Det är 2003 och än en gång är Taina rund och go. Vis av erfarenhet hade jag bestämt mig för en annan teknik. Dock inga sprutor utan nu skulle det vara andningstekniken som skulle hjälpa mig. Hade ju instruerat i Body Balance (eller Body Flow) där andningen spelar en stor roll. Det skulle den nu mycket kloka Taina ta till sig. När det väl var dags och jag låg där, än en gång, bad barnmorskan mig att andas lugnt. Men innan monstret hann kliva fram, kom Farbror Doktorn in och sa "Godnatt och god jul" och hjälpte vår Minsting till världen. Ingen smärta. Inget monster. Det fanns bara gulligull och historien om monstret upprepade sig inte...