Nu har det hänt igen

Kommer ni ihåg den blåsande damen jag berättade om i ett tidigare inlägg för länge sedan? Damen i omklädningsrummet, som fönade håret nedtill. Bresade och blåste på. Mina ögon höll på att pluppa ut ur skallen på mig. Helt ogenerat. Konstigt egentligen, för ibland är de ju så pryda. Ja inte den blåsande damen, men många andra amrisar jag känner. Nu har det hänt igen! Denna gång var det en man. Och NEEEEEEJ jag har inte varit och tjuvkikat i herrarnas omklädningsrum. Those were the days när jag kikade in i pojkarnas omklädningsrum i lågstadiet typ.

Maken, som det har snurrat runt för totalt nu (återkommer om detta) berättade att han blev lite förvånad, när en av killarna i omklädningsrummet tog fönen, ja den riktiga fönen, inte Petter-Niklas, och började blåsa på Petter-Niklas! Också helt ogenerat! Maken är absolut inte pryd, men tyckte väl att det såg lite konstigt ut. Var killen rädd att Petter-Niklas skulle bli sjuk, i svininfluensan om den inte blev riktigt torr? Ja det gäller att vara rädd om sina ägodelar. Förresten, de kanske var ett par, den blåsande damen och killen med den torra Petter-Niklas? Hm, tål att fundera på. Tänk hur det ser ut hemma hos dem efter en bastukväll! Torrt.

Jo, Maken har fått ett virus av något slag. Något som drabbat hans hjärna. Han har börjat träna som en besatt! Han snackar puls, steglängd, lutning på löpband och kilometertid. Löpning för mig har alltid varit viktigt, men jag har bara sprungit med ett enda mål, dvs klara av ett maraton per år. Vilket verkar ha skitit sig i år då. Det kanske finns en vintermara? Men i alla fall så har nu Maken drabbats av löpviruset. Den manliga varianten av den. Vi snackar inte riktigt samma sak när vi snackar löpning och välmående. Jag blandar inte in pulsklockor och tider. Skor kan jag diskutera, hur länge jag har sprungit eller hur långt. Men för Maken är det siffror! Ja, jag vet att han är böneräknare, eller siffertrillare i botten, men ändå! Han har, tack vare detta virus, tillsammans med tallriksmodellen, gått ner ca 9 kg på två månader. Vet ni vad han gjorde imorse då? Stack till gymmet halv sex för att springa! Är han frisk eller?

Men snart är jag tillbaka! Då ska det springas för min del. Mycket. Och med ett organ mindre.

Jag avslutar med några morgonbilder:

Farmington River från Flower Bridge.

Det är så vackert när man står där så man nästan tappar andan. Och det är inte gallblåsans fel denna gång. Kan ju inte skylla på den stackaren hela tiden. Den ska ju bort snart. Hämnden är ljuv, din lilla, lilla dj*vel.

Och så är det torsdag vilket innebär:

Sophämtning! Ja vi behöver inte åka till en återvinningsstation utan vi källsorterar hemma och våra gulliga sopgubbar tar hand om det. Vid vår uppfart. SÅ bekvämt.

Nu säger jag hej så länge och skriver inget inlägg imorgon. Nu får Farbror Doktorn ta hand om mig och jag önskar alla en trevlig helg!