Vi har varit på utvecklingssamtal hos Minstingens fröken. Här heter det Conference. Det låter lite stort det. Konferens. Hm för en som går i Kindergarten.
Här börjar de i Kindergarten det år de fyller 5 år. Nu råkar ju vår Minsting fylla vääääääääldigt sent på året, nämligen den 24 december. Jag vet. Ingen bra planering. Men vem planerar sånt, förresten? I alla fall så bestämde vi oss för att hon skulle få börja Kindergarten. Sagt och gjort. Dagen innan utvecklingssamtalet fick vi hem hennes Report Card. Betyg typ. När de är 5 år. Lite skillnad mot svenska skolor. Där får de väl betyg först i åttan. Tror jag. I Minstingens betyg fanns inte några high scores precis. Jag bryr mig noll om det. Men Maken! Men ojoj, vad är det nu som är fel? Ingenting, tycker jag. Betyget betyder nada för mig när de är så unga.
Under samtalet skulle rektorn också närvara. Anledningen var att vår Minsting var "A candidate of Retention", dvs gå om Kindergarten. The reasons? Here they come:
1. Hon kunde inte rabbla hela alfabetet på en minut!
2. Hon sitter inte stilla alla gånger då de har läsning (de ska alltså läsa själva)
3. Hon lyckas inte avsluta alla sina uppgifter i skolan. Ibland så.
4. Hon känner inte till alla siffror.
5. Hon är lite ofokuserad vilket tyder på en viss omogenhet.
Blablabla! Mina svar:
1. Hon KAN hela alfabetet. Jag tar aldrig tid dock.
2. Vem fan sitter still en längre stund när man är 5 år? Tråkig bok kanske?
3. Uppgifter hon inte hinner med gör hon klart hemma. Lätt som en plätt!
4. Hon räknar lätt till 100 och har inga bekymmer med siffror.
5. Hennes bror var i så fall omogen under hela grundskolan. Han var aldrig fokuserad. Nu studerar han och det går så bra så. Har de hört talas om personlighet?
När Minstingen började i skolan, september 2008, hade hon bott i USA i drygt 8 månader. Trots påpekandet, så missade skolan att planera in ELL (English Language Learning) som oftast, inte alltid, ges till barn med engelska som andra språk. Tonårsdottern fick det från och med första veckan. Då jag tog upp det med Minstingens skola, strax före jul, så försökte de ursäkta sig med att alla barn måste "screenas" först, för att få ett underlag till vilken typ av hjälp barnen behöver. Det gäller ju ALLA barn. Lagen om NCLB (No Child Left Behind) gäller självklart alla barn, men jag ansåg att den här sk screeningen tog alldeles för lång tid. Minstingen behövde lite hjälp med språket. Det här var ju inte riktigt som lekis hemma. Det här var allvar! Nu har hon hjälp 3 ggr i veckan av en tutor. Detta tack vare en professor i språkkunskap som jag kontaktade.
Nu anser vi att Minstingen är nog så duktig att klara av det här. Jag tar inte skolan så himla allvarligt. Hon har måååååååånga år framför sig och på det här sättet kommer hon att vara spyfärdig innan hon ens har fyllt 8. Det är min åsikt.
Det jag förvånas över är hur de amerikanska föräldrarna pressar sina barn i så tidig ålder och hur viktigt det är med bra betyg. Vid 5 års åldern! En del av Minstingens klasskamraters föräldrar köper/lånar massor av extra böcker så att barnen kan träna tidigt på att läsa, skriva och räkna. Går jag på Barnes&Nobles (urfin bokhandel) så finns det hyllmeter av böcker för barn i pre-school, Kindergarten och Grade 1 och uppåt. Pedagogiska böcker. Urk. Jag köpte några. De är överpedagogiska. Minstingen målar i dem ibland. Skriver lite bokstäver när andan faller på.
Usch, jag vet inte riktigt hur vi ska göra här. Låta henne gå om och hon kommer att bli ännu mer ofokuserad? Eller hoppa upp i ettan och känna pressen från klasskamraterna?
29 kommentarer:
Jag tycker att ni ska låta henne gå om! Som du säger, hon är bara fem år och vem bryr sig? Jo, skolan bryr sig, men är det inte bättre för henne att få gå om ett år och vara störst och bäst, än minst och "sämst" (Nu håller jag ju med dig om att hon inte alls är dålig för att vara 5, men som sagt, skolan har ju sina egna värderingar, på gott och ont.)? Vi har 31 augusti som "cut off" date här i NC och det är rätt bra, för det är ju enorm skillnad på ett barn som fyller fem i januari och börjar Kindergarten till hösten och då minstingen som fyller i december! Och kindergarten ska ju ändå vara "förberedande" eller hur man säger, fast det har trillat bort nånstans på vägen tror jag. Mathilda har skoldagar mellan 9.15 och 15.30 och det är hårda bud. Betyg får de inte här, eller de får 1-3, där 3 betyder att de kan det de ska kunna vid en viss tidpunkt och 1 att de inte riktigt kan det. Men visst, en sorts betyg är det ju trots allt.
Jag har ju lite funderingar med Elias, eftersom han fyller fem i juli och alltså kommer att tillhöra de yngre i sin klass (och dessutom är pojke), men vi får väl se vad nästa år i pre-K kan ge honom och anser hans fröknar där att han inte är skolmogen så kommer vi att hålla kvar honom ett år till. Jag tror som sagt att barn mår bäst av att få vara bra, snarare än att känna att de aldrig duger riktigt. Och förresten, vilka 5-åringar har INTE spring i benen!?? Det kan inga böcker i världen rå på :-)! Så gör vad ni tycker känns bra i magen, det är ju trots allt ni som känner ert barn bäst, inte skolan. Så det så :-). Kram!!
Jag tycker att oxå att ni ska låta sötnosen gå om.
Tror att det blir tufft för henne i 1st grade annars. Att hon fyller år sent på året talar ju oxå för att det kanske är det bästa för henne. Gillar när de har cut offs i aug/sept, det blir mer rättvist...
Jag kom hit i aug 08 med F, född nov 00, T född mars 02. F tog jag tillbaka ett år pga att i 3rd grade är det tokmycket läxor och de tar ingen hänsyn till att man inte kan språket. Det har varit kanon för honom, han får toppbetyg i reportcard.
T satte vi direkt i 1st grade eftersom han började skolan ett år för tidigt i Sverige och alltså redan hade "rätt" ålder. Att han dessutom älskar att gå i skolan gjorde det beslutet lätt.
Tror att du måste se till din sötnos hur HON är och om HON är redo för 1st grade.
Håller slutligen med Jenny, gå på magkänsla. Det funkar för det mesta bäst.
När jag valde att sätta T i skolan ett år tidigare i Sverige fick jag försvara det HELA TIDEN. Jag visste att det skulle vara bra för honom, dagispersonalen höll med mig, skolan likaså. De som tyckte mest var andra mammor...åh vad de tyckte...jag brydde mig inte ett smack.
Lycka till!
Jag tycker nog också ni ska låta henne gå om. Hon är bara 5 år och även minst i klassen. Jag tycker barn ska få leka längre. Och hon kan ju, det är bara det att hon kanske inte vill sitta stilla och läsa (med rätta).
I Storbritannien börjar de ju i skolan vid 4 år (och det är skola, ingen lek direkt) men vid 11 års ålder är svenska och brittiska barn redan på samma nivå och sedan går de svenska barnen om. Så tidig skolstart är ingen garanti.
Sedan tycker jag det är bra om skolan är flexibel åt båda hållen. De som är mogna kan få börja tidigare. När jag var liten, eftersom jag fyller år i januari, var ju jag redan 7½ år när jag började skolan och kunde redan läsa och skriva en del eftersom jag hade lärt mig själv samt av mamma och för att vi hade förberedelsetid på dagis. Mina föräldrar funderade på att sätta mig i skolan tidigare (dvs vid 6½ år) och de fick de för skolan om de ville, men de beslutade sig för att låta mig leka lite till.
Jag blev inte direkt tillräckligt stimulerad i lågstadiet och jag blev rastlös. Men som tur var hade jag en bra lärare som gav mig extrauppgifter samt gav mig uppgifter i klassrummet (organisera osv, lite ansvar).
Så här i efterhand hade nog önskat själv att jag fått börja ett år tidigare men jag får respektera mina föräldrars beslut och det är ju ingenting jag lidit av.
Bäst att låta hemme gå om, Taina. Det är inte roligt att vara så liten och känna sig så efter.
Personligen tycker jag att amerikanska skolan, åtminstone i den kommun där jag bor, är skitbra. Jag klagar inte på betygen eller diciplinen alls. MEN, jag har alla förståelse för att det måste var hemskt att komma in ny och inte får ngn ESOL undervisning, eller ELL som det kallas hos er. DET är obegripligt.
Här hos oss I fairfax co är "cut off date" den 1 oktober. men många många väljer att hålla tillbaks sina barn ett år. Det är inget ovanligt.
Igår fick jag höra av min svenska kompis Monica att hennes lilla flicka som fyller 4 i aug hade fått tillsägelse av sin leksifröken eftersom hon inte kan räkna baklänges från 20!!! EEEEhhhh...come on!!!??? Snacka om att göra en big deal av ingenting.
Visst kan man bli less på all press här ibland. jag antar att man som fldrer måste lära sig att "pick ones battles".
ALL lycka, Taina!!!
KRAMAR!!!!!
Taina: jag kommer inte att lägga en full pedagogisk kommentar här=). För ens barns skolgång är ju någonting väldigt privat. Men jag kan berätta för dig om hur JAG upplevde mina första år i skolan. (För jag kommer fortfarande ihåg det mesta från lågstadiet, som det hette då). Jag var nämligen precis som din dotter. Fortfarande lite mycket barn(slig) och hade svårt att sitta still. Jag var ofokuserad och var inte vidare snabb med siffror. Det tog några år innan man kom fram till att jag nog behövde glasögon med, för jag såg aldrig vad fröken gjorde. Och min fröken hade favoriter, de barn som hon satte guldstjärnor på. Jag fick ibland en i silver. Jag kände mig rätt utanför hela åk 1-3, fick kämpa mycket för att hålla samma tempo som mina bästa vänner och kände mig dum. I åk 4, när vi sen bytte skola, så skulle alla göra ett matte-test för att dela in oss elever i vettiga studiegrupper. Jag hade min bästa vän. Hon med alla guldstjärnorna. Hon som också bodde granne med vår gamla fröken. Jag gjorde testet, och hamnade i Advanced group. Bara sådär! Min galma fröken trodde inte på mig när jag mötte henne på stan och berättade...
Utifrån min egen känsla av att inte få vara jag, i mitt eget tempo de där första åren, så skulle jag hellre ha velat fått vara kvar på lekis ett år till. Jag var inte trygg i 1:an, och det satte sig på självförtroendet. Det tog låååång tid innan jag började uppskatta skolan och få förtroende för de vuxna som jobbade där, för deras sätt att bedöma, och DÖMA eleverna. Där har du mitt svar, och också min drivkraft till varför jag söker förtroende från mina elever mer än framgång! Kram
Jenny:
Förstår inte varför de har satt cut off date så sent här. Det är fler föräldrar här som förbereder sina små i pre-school så att de är lagom inoljade när de börjar Kindergarten. Vår Minsting kom ju från ett vanligt svenskat dagis så hennes start var ju tuff. Betyg är jag inte emot. Men de kan ju inte vara så betydande när man är 5 år. Eller 6.
Jag måste känna efter lite till...
Kram!
Lotta:
Som jag skrev här ovan, så var hon inte "beredd" och det var säkert fel av mig att inte kolla innan hur hårt det var. Till saken hör också att de har komprimerat en heldags Kindergarten till en halvdag! Så allt ska ske väldigt fort vilket gör det ännu mer pressat. Men nu är det så att vår Minsting tycker om att gå i skolan. Hon är en liten person som är väldigt bekymmerslös. Tar lvet med en klackspark. Väldigt lik brodern sin. Jämför jag med tonårsdottern så är skilladerna stooora. Hon pressar sig själv mycket. Ojoj, det är svårt det här. Men vi har lite tid på oss.
Anna:
Tycker som du, de ska få vara små och barn. Och jag trodde skolan, så här tidigt, tog hänsyn till det. Men så är inte fallet. Rektorn förklarade dock att alla är inte klara när de kommer upp i ettan och de får givetvis extra hjälp. Det låter som om det är flexibelt, men hur det sedan är i verkligheten, vet jag inte.
Jag kan bara jämföra hur det var att komma från det finska skolsystemet till det svenska. Det var en stor skillnad. I Finland, när jag gick i grundskolan på 70-talet, var det mycket mer disciplinerat än i de svensa skolor jag sedan kom i kontakt med.
Tur att du hade en lärare som "såg dig". Det önskar jag alla barn hade. Ibland funderar jag på Montessoriskolan.
Men men, vi får se...
Kram
Annika:
Det otroliga i det här är att Minstingen känner ingen press eller att hon ligger efter i någon större bemärkelse. Hon har påpekat att det finns de som får pris för att de har gjort något bra. Igår kom hon hem och sken som en sol. Hon hade fått ett klistermärke eftersom hon hade slutfört alla uppgifter i skolan!
Jag låter henne inte se eller höra våra diskussioner. Jag vill att hon ska tycka skolan är kul. Det tyckte jag. Jag älskade att gå i skolan, göra läxor, hålla föredrag för klassen osv.
Vi får se vad de kommer fram till. De har ett "team" som ska studera henne lite noggrannare nu. Sedan ska vi ha en uppföljning och ta ett "vuxet" beslut tillsammans. Huvudsaken Minstingen tycker det är kul, att hon erbjuds hjäp och att hon utvecklas i sin egen takt utan en massa press.
Kramar!
Lia:
Oj! Tackar för att du delar med dig av din erfarenhet. Tufft. Jag vill givetvis inte att vår Minsting ska känna sig så! Alla mina 3 barn har varit barn länge. De har lekt länge och inte blivit vuxna så fort. Det har jag alltid uppmuntrat dem till. Min äldsta är nu 22 år och han har ett självförtoende som ett berg! Han gick igenom heeela grundskolan utan toppbetyg och lärarna påpekade jämt under utvecklingssamtalen att han inte fokuserade tillräckligt och slarvade med läxor. Visst pratade jag med honom om detta men jag satte aldrig någon press att "om du gör det här så blir du bäst i klassen"! Det är inte det som är målet med skolan. Det är hur de utvecklas själva. Tonårsdottern däremot, hamnade i en "tävlingsklass" i Sverige med fröknar som gullade med vissa elever, vilket har präglat henne en del. Tyvärr.
Du är säkert en lärare som alla elever uppskattar ;)
Kram på dig.
Vilka konstiga skäl till att hon ev skulle behöva gå om ett år. Alla barn utvecklas ju i olika takt. Jag tycker man ska låta dem vara barn så länge som det bara går. Vuxenvärlden kommer snabbt nog med krav och måsten. Visst är det bra att man är uppmärksam och fångar upp barn som kan ha behov av lite mer tid men då måste man utgå från rätt saker när man gör den bedömningen.
Ha det så bra! Kram.
Tittar bara in för att säga att jag tänkte på dig och dina tisdagar och hoppas att du har det lugnt "this far"! Stor kram!
Ja, det är lite annat här, helt klart! Känner igen det där med föräldrar som pushar o pushar... och att det är så allvarligt, redan på kindergarten! Helt vansinnigt!! Kan de inte få vara barn i några år ens!!
Men er minsting har börjat ett år tidigare egentligen,eller?? Eftersom hon fyller i december, menar jag. Vår 5-åring börjar i kindergarten till hösten och han kommer att fylla 6 i oktober. Här har de "cut off" i september. Om du fyller efter september börjar du ett år senare. Har ni inte det hos er?
Jag skulle också låta henne gå om. Låta henne få mogna lite. Slippa pressen ett år till!
Lycka till med det där!
Samma som Mz. Olsson, man måste ha fyltl 5 innan september för att börja Kindergarten. Dessutom har de börjat erbjuda gratis förskola för alla, oavsett inkomst, så att alla ha rsamam chans att vara förberedda. Det är tufft i dagens ameriaknska skolar, verkligen! Vi ska på vår "konferens" nästa vecka. Vår dotte rhar lite svårt att uttala r. Rosie blir wowsie. Tror nog att dte är ganska vanligt i denna ålder, men de kalalde in oss på möte och nu ska hon tydligen gå i talpedagogi. Tufft! Och så ska de räkna, skriva och allt annat som man själv kanske lärde sig i 1:an och 2:an. Känns lite överväldigand eför en 5-åring tycker jag. Lite synd att barn inte bara får vara barn lite längre...
Vilken svår situation för er men jag tror nog det är bäst för henne om hon går om så hon slipper en sån jobbig situation som Lia beskriver. För GUstav gäller att börja skolan efter nästa sommar och det känns läskigt för jag vill ha honom lekandes och hoppandes mycket längre. Tänka mig honom i uniform och med läxor om lte mer än ett år skrämmer mig faktiskt lite..
KRAM och lycka till!!
Äsch...flytta hem till Svedala vettja! Här behöver ungarna varken lära sej att sitta stilla eller veta hut! Skitenkelt! Kallas "låt gå" mentalitet. Mycket praktiskt...sen är det bara att skylla på SAMHÄLLET!
Det finns ju alltid IV programmet på gymnastiet där man kan läsa upp sej om det skitit sej i grundskolan. Såååå genomtänkt!
Låt tjejen gå om och bli en glad och "duktig" tjej...livet är för långt för att man ska gå i terapi och prata om sin taskiga skolgång. fast å andra sidan så är ju amerikanarna bra på sånt!Det har jag sett på TV!
Mia:
Det är svårt det här. Jag tycker också orsakerna har varit lite konstiga. Men hon kanske är omogen för att gå i skolan och jag har inte fattat att det är sååå allvarligt i Kindergarten. Annars så är hon ju som alla andra 5-åringar. Tycker jag. Idag kom hon hem med ytterligare ett klistermärker för att hon hade gjort klart uppgifterna i skolan...
Kram
Jenny;
Tac gulliga du! Jag har precis kommit hem från gymmet och dagen har varit riktigt bra! Tonårsdotterns ridlärare ställde in lektionen idag. Jippiii!
Kramar!
Mz.olsson. :
Cut off day är 31 decemeber här så de har fler 4-åringar som börjar i skolan. Ingen sa något när vi skrev in henne...Jag skulle givetvis ha kollat upp lite bättre. Grannens pojke fyller i oktober och han började och är Minstingens "bästis". De leker jättemycket med varandra här hemma. Men vi har bestämt oss för att ta det lite lugnt och absolut inte pressa henne här hemma. Beslut tar vi i maj. Men det är nog ingen dum idé att låta henne gå om.
Kram
SweFlo:
Det är väl det som är en del av skillnaden. Vi förberedde henne inte inför Kindergarten i sk pre school. Hon har gått på vanligt dagis och lekt! Att man ska kunna så mycket innan de börjar skolan tycker jag är märkligt. De lär sig visst massor i pre school.
Talpedagog. Hm. Vad tycker hon om det?
Emamma:
När börjar de skolan hos er då? Gustav är väl inte så gammal? Skoluniform tycker jag är perfekt!
Kram
Pia:
Hahahahahaha! Det har du så rätt i!
IV programmet skulle man kanske föreslå för dem här?
Kram!
Usch, vad jobbigt. Tänker inte komma med några goda råd - för jag har inga så där på rak arm. Det är ju alltid en avvägning.
Men jag måste bara säga hur himla tråkigt det är när man inte låter barn vara barn. När vår yngste son var 6 eller 7 år spelade han fotboll i ett lag (i Sverige) där tränarna började tala om att "toppa" laget. Om att inte låta de killarna som inte var tillräckligt koncentrerade och fokuserade spela matcher ...
Vi plockade ut sonen ur laget istället. Lät honom spela med dem som var ett år äldre eftersom vi visste att i det laget var det okej att vara barn och ha spring i benen - även om det inte bara var spring efter bollen.
Lycka till - vad ni än bestämmer er för.
Kramelikram!
jag tänker heller inte ge några goda råd, konstaterar bara att det är eländigt att alla barn ska stöpas i samma form. utvecklingen är ju så individuell, speciellt i den åldern, o att tvinga ett barn till sådant det ännu inte är moget för måste ju bara hämma utvecklingen i stället för tvärtom.
angående h&m home, så ja, de lanserade sina hemtextilier i slutet av februari, men varorna säljs bara över nätet.
Det låter tufft...
Vårt yngsta barn blev uttråkad i skolan, för han kunde ju läsa, så lärarna tyckte han var besvärlig...
Kul att du hälsade på. Jag bor i Sverige sedan 1971. Det är ju så gott med våfflor, jag kan äta det när som helst, hoppas du hittar ditt våffeljärn.
Åh, vad jag blir ledsen när jag hör hur de pressar små 5-åringar. Jag hoppas att ni kommer fram till vad som känns bäst för minstingen, och att hon fortsätter att trivas i skolan!
Anna:
Usch ja. Det är jobbigt. Men samtidigt så känner jag att vi har lite tid på oss och jag ska verkligen lyssna och ta till mig vad som sägs. Måste se på Minstingen i första hand och känna vibbarna. Hur mår hon. Vad tycker hon. Ja barn ska vara barn.
Kramelikram
Ingela:
Det konstiga är att de pratar om att se till individen men ändå ska de stöpas i samma form. Det går liksom inte ihop. En knepig ekvation...
Fyrabarnsmor:
Det ÄR tufft. Som tur är så verkar Minstingen okej. Hon är lika glad och traktens Pippi Longstocking ;)
Hannele:
Vad ledsen man blir då. Alla ska ju ses som de individer de är.
Hann inte med att köpa ett våffeljärn idag. Om du tittar på dagens inlägg så förstår du säkert. Phew!
Petchie;
Vi har verkligen varit ledsna. Besvikna lite på oss själva som inte fattade vad det handlade om. Men vi ser att Minstingen fortfarande är nöjd med tillvaron och gillar skolan. Tack för din omtanke.
Det låter ju helt förskräckligt! Min första reaktion var bara att låt henne följa med kompisarna upp det ordnar sig, men efter att ha läst en del kommentarer är jag benägen att ändra mig så jag avundas dig inte på något sätt! Er tjej är ju högst normal och inte vill man pressa barnen så att skolan inte blir något roligt! Kram!
Skönt att ni har ett par månader på er innan ni måste ta beslutet. Det låter som ni har sunda argument både för och emot. Men det mest positiva är att minstingen gillar skolan oavsett vad lärarna tycker och den där "konferensen" sa!
Hei Taina! Olen muutaman hetken lueskellut blogiasi. On ollut mielenkiintoista lukea elämästänne siellä:) Amerikkalainen koulusysteemi kuulostaa kyllä hieman ihmeelliseltä välillä. Meidän nuorimmainen on 6-v ja aloittaa esikoulun syksyllä. Nyt harjoittelee ruotsinkielisessä leikkikoulussa. Leikin ohessa harjoittelemme ruotsia. Lasten pitäisi saada olla lapsia tiettyyn ikään saakka, aikuistua ennättää myöhemminkin. Minkälainen historiasi on? Miten olet joutunut Ruotsiin ja sitten Amerikkaan?? Terveisiä lumisesta Suomesta:) Mira
Mira:
Tervetuloa! Minun suoemkieli ei ole niin hyvä. Harvoin kirjoitan suoemksi. Muutin Ruotsiin opiskelemaan (ensin lukiota ja sitten teknilliseen korkeakouluun) 1979 ja en lähtenyt takaisin vaikka koko perhe oli Suomessa. Ja ne ovat vieläkin siellä. Kävin Ruotsalaista koulua Suomessa.
Mieheni kanssa ollaan samassa Routsaliasessa yhtiössa töissa ja sitten mieheni sai täältä 3 vuoden sopimuksen. Minulla on konttori kotona ja olen kovin kiitollinen että mulla on työ jäljellä.
Vanhin poika opiskelee Ruotsissa ja mukanamme on tytöt, 16 ja 5 v. Välillä on ikävä takaisin Ruotsiin. Meillä ei ole taloa enää. Emme tiedä mihin mennään tämän jälkeen. Ehkä jäädän tai sitten mennään johonkin muualle.
Anteeksi jos minun kirjoittaminen ei ole niin hyvä...;)
Jag har ju varit speciallärare i 20 år och har undervisat barn med läs- och skrivsvårigheter. 95% av dessa var födda sent på året...
Även om din lilla flicka inte har några sådana svårigheter kan det vara motorik och ev. koncentration som behöver mogna.
Låter du henne "gå om" nu så har du kanske din älskling hemma ett år till när hon blir större, tänk på det...
Här i Sverige verkar det helt barockt att fordra att barn i femårsåldern ska kunna alfabetet och siffrorna! Det är ju det som vi ska lära dem i årkurs 1.
Jag själv kunde läsa flytande när jag började skolan och det var då mitt stora läsintresse grundlades eftersom jag fick läsa roliga böcker under läslektionerna...
Kram/M
Hejsan Taina, du skriver väldigt fint:) Så intressanta vägar det finns! Själv har jag studerat många språk och studerar ännu. Det här är ett bra sätt att utveckla sina språkkunskaper. Det är jätteviktigt att ha jobb nuförtiden och att kunna jobba hemma! Ha en bra dag! Hoppas att Minstingen blir frisk snart och får lov gå i skolan! :)Mira
Musikanta:
Det är svårt det här. Visst tror jag en del på mognaden. Hon är ju i alla fall född i slutet av december. Det var dumt av oss att inte kolla innan hur mycket de amerikanska föräldrarna förberedde sina barn inför Kindergarten. Inte nog med det. Fick höra att en del har till och med anmält sina barn till sk enrichment programs efter skolan så att de får hjälp med vad-det-nu-kan-vara-för-ämne-de-har-svårt-med. De är ju bara BARN!
Kram
Mira:
Nu när jag läste efteråt min sk finska, så såg jag massor av fel! Usch och fy! Hoppas inte min gamla finska lärare läser detta ;)
Vilken rikedom att kunna flera språk. Skulle gärna vilja studera fler språk men min tid är ganska begränsad just nu och att utveckla vardagsengelskan ligger högst på listan nu.
Kram
Jag har också just haft conference med 5-åringens fröknar. Men han fyllde 5 i oktober förra året så han blir Kindergarten i höst.
Hursomhelst så frågar jag bara vilka han leker med, hur han tar sig an uppgifter och om han äter bra på lunchen. De är lite tysta för de är vana att tala om vilka bokstäver barnen kan. Men jag tror de har förstått hur vi svenskar här tänker.
Kram på dig!
m family goes västerut:
är det inte otroligt! De ska kunna så mycket annat runtomkring, de små liven. Jag tycker de har nog med att lära sig nya saker. Här ska de hålla reda på sina ryggsäckar. Gigantiska eftersom de ska få plats med alla böcker och diverse pryttlar. I Sverige är man ju så van vid att de får hjälp. Här får man ett påpekande om de inte har gjort ditt o datt. Nåja, det löser väl sig med tiden ;)
Kram
Skicka en kommentar