tisdag 10 mars 2009

Gråt och skratt

Ibland går det upp och ibland ner. Ena minuten skrattar jag för att i nästa gråta. Det hör väl till här i livet, antar jag.

Skrev i ett tidigare inlägg om en vän som råkat ut för en hemsk olycka i Salt Lake City. Nybliven pappa till lilla E som snart blir ett år, färsk husägare, relativt nygift och en befordran på jobbet på ett stort stålföretag. 31 år gammal. Drar iväg på skidsemester med några killkompisar. Kommer hem i ambulansflyg. Förlamad från bröstkorgen och nedåt. Lite rörlighet i armar, men inte i fingrar. Femte kotan krossad. Sondmatning. Blodförgiftning. Och nu, lunginflammation på ett sjukhus i Gästrikland.

Vad ska jag säga när jag ringer?

A svarar när jag ringer. Hon är en god vän till mig. Precis som P. Vi bodde grannar i Sverige. Lyssnar på henne och hon är helt otrolig. Så stark, så samlad. Hör lilla E i bakgrunden, som busar och tjoar och omedveten om pappas tillstånd. En pappa som inte kommer att kunna jaga ifatt henne på gräsmattan. En pappa som inte kommer att kunna kasta upp henne i luften för sedan fånga henne i sin famn.

A pratar om praktiska saker och vet att om ett år ser hennes normaltillstånd annorlunda ut. Det blir bra. Det blir bara annorlunda, säger hon. A och P har varit ett par i 7 år. Jag gråter. Gråter för att hon är så stark, för att hon gör allt som står i hennes makt för att skapa det nya normaltillståndet för sin unga familj i det nya huset. Det är kärlek. Emellanåt skrattar vi. Vi skrattar åt P som, trots sin förlamning, ägnar sig åt ekonomin, jobb och om A ska gå tillbaka till jobbet med tanke på alla uppsägningar som är nu. Det är P det!

A är så medveten om att det kommer att gå upp och ner.

Jag är glad att jag ringde och ibland behöver man inte säga så mycket. Det räcker med att visa att man finns där för dem.

17 kommentarer:

S w e F l o sa...

Det är fantastiskt hur starka människan faktiskt är! Det betyder nog mycket för din vän att ha ett öra som lyssnar. Kan inte tänka mig att vara i samma situation. Min svärmors man hade ALS och under 5 år blev han sämre och sämre, kunde inet ens prata. Men livet går vidare och man gör det bästa av det man har.

Jeanette sa...

Så otroligt tragiskt. Du behöver inte veta vad du ska säga, det viktiga är att du ringer och hör av dig och visar att du finns... / Jeanette

kalasLotta sa...

Din vän P har råkat ut för det jag drömmer mardrömmar om när min kära man är ute o åker skidor med kompisar. HEMSKT.

Jag gör vad jag kan för att förebygga att något liknande ska hända, köpte en Body Armour till maken i julklapp...den hjälper föga mot allt men den gör mig lite lugnare.

Jag sänder mina varmaste tankar till A och thank god att hon är stark och att hon hittar skrattet. Det finns många som "ger upp".

Kram

Peter sa...

Jobbigt. Men väldigt bra att du tog kontakt. Det är så många gånger man borde ha gjort det, när någon kompis eller släkting drabbats av sjukdom eller olycka eller sorg. Det är ju så lätt att dra sig undan och slå bort det jobbiga.

Taina sa...

SweFlo:
Det var precis vad A sa. Livet går vidare. Människan kan vara riktigt stark när det behövs.
Såg dokumentären om nyhetsuppläsaren i Sverige som fick ALS. Hur hon kämpade, in i det sista.

Jeanette:
Det är nog så. Visa att man finns.

KalasLotta:
Jag har också funderat på att skaffa detta skydd till Maken. Han åker en hel del och efter detta har jag blivit lite mer orolig.
Vidarebefordar dina tankar till A.
Kram

Peter:
Hon blev riktigt glad när jag ringde och då kändes det så naturligt att prata. Jag tänkte inte så mycket utan lät "processen ha sin gång" under vårt samtal.

Lia sa...

Så väldigt bra att du är en god vän och ringer! Det finns så många som inte vågar ta kontakt när något hemskt inträffar. Men just medmänsklighet räcker nog långt för din drabbade vän! Du är snäll och modig. Och jag gråter för dem alla tre, som måste tvingas in i en framtid som de inte själva kan styra över. Men det kommer att bli bra. Det är jag säker på!

Mz.olsson sa...

Ja, är det inte otroligt!! På några sekunder kan hela ditt liv ha förändrats totalt... Vad skönt att din väninna verkar så stark! Man vet inte vad man är gjord av förrän man prövas...

Emmama sa...

Skont att hon har en sa god van som ringer, aven nar det ju inte finns nat som kan trosta just nu kanske. Vilken otroligt svar situation for dom men vilken bra installning, den kommer hjalpa. Livet ar sa SVART for vissa manniskor, orattvist..

KRAM.

Taina sa...

Lia:
Det är verkligen svårt att föreställa sig detta. Framtiden kommer att se annorlunda ut än vad de hade tänkt sig. Men som A sa, det är ett nytt normaltillstånd.

Mz.olsson:
Hon är stark! Lilla E gör henne påmind om att hon måste äta, sova och leva.

Emmama:
Orättvist! Håller med dig. Och hur många ggr har inte de funderat på det? Snart blir lilla E 1 år. Pappa kommer inte att kunna vara hemma då. Har så ont i hjärtat när jag tänker på det. Vad ska inte A känna då? Livet är inte lätt.
Kram

Saltistjejen sa...

Å så hemskt, MEN så underbart att man KAN vra stark i sådana situationer. Fast jag gissar att man inte har ngt val. Antingen "packar man ihop och går hem" eller så gör man vad man kan.
Iallafall är det otroligt beundransvärt.
BRA att du ringde även om du tyckte det kändes tungt och svårt först!
Men att visa att man finns som vän i sådana här situationer är ovärderligt! :-)
Har nära vänner som fick ett barn som första årt var allvarligt sjukt. Hon var på sjukhus nästan hela sitt första levnadsår och de visste inte hur det skulle gå. Nu är hon hemma och allt går bra. Hon behöver inte ha sin respirator mer än på natten vilket är enormt från att ha behvöt den 24 timmar om dygnet i början,
De var oerhört starka när det var som jobbigast. Jag beundrade dem och tänkte att "att man KAN vara så stark. Att man orkar". men som sagt, jag tror man orkar det man msåte. Det tragiska är väl att an alls ska behöva måsta orka.
Ännu viktigare att verkligen kunna glädjas åt det man faktiskt HAR.
Kraaam!

anna of sweden sa...

Usch, man inser att livet är så otroligt skört.
Att ringa fast det känns jobbigt är väl det som gör en till en riktig vän. Att visa att man finns - även om det är långt borta. Kram!

Taina sa...

Saltis:
Jag tror som du, att man blir stark när man måste. Men jag hoppas A kan få känna sig svag också. Hon är ju bara människa...
Kram

Anna:
Skört är ordet. Tur att man inte vet vad som lurar bakom hörnet. Ibland glömmer man att leva i nuet och alldeles för mycket framåt.
Kram!

Marianne sa...

Åh, Taina! Du är också fantastisk som finns där för dem. Fortsätt med det, för det ger dem alla styrka att vara starka.

Kram till dig!

underytanjag sa...

Du är en fin vän Taina. Alla behöver någon som du, som hör av sig oavsett vad som händer.

Taina sa...

Lotta:
Även om det är jobbigt så försöker jag för jag vet själv vad glad jag blir när andra bryr sig.
Kram på dig

Anna, Fair and True sa...

Vad tragiskt! Min kompis sjukdom känns som ingenting i jämförelse! Men jag tror att man blir stark för att man måste. Sedan kanske chocken och depressionen kommer senare när man kan och har tid. När det lugnat ner sig och man accepterar situationen.

Finns det någon chans att han kan blir bra igen? Vissa har ju fått tillbaka en del rörlighet.

Du är stark du också som ringde. Det är ju så svårt att veta hur man ska hantera, vad man ska säga. Egentligen berhöver man oftast inte säga något, bara vara där och lyssna, men innan drar man sig, vill komma på något smart att säga. Jag har haft så dåligt samvete nu på sistone. Det var nu när min kompis M har varit sjuk som jag började tänka på en annan kompis E (inte lika nära vän som M men nära) som vari sjukskriven under hösetn pga utbrändhet. Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Det är lättare men "vanlig" sjukdom än det psykiska. Visste inte vad jag skulle säga. Drog ut på det. Vi messade lite i början av hennes sjukdom (när hon ändå inte ville prata i telefon) men sedan dröjde till nu när M var sjuk som jag kände att "usch, nu var jag en sådan där vän till E som folk snackar om: 'ja, nu när jag var sjuk märkte jag vilka som var mina riktiga vänner'". Så jag ringde och sa det, att jag kände så och att jag bad om ursäkt. Men hon sa (det var väl delvis för att döva mitt dåliga samvete) att hon visste att jag tänkte på henne ändå. Att hon kunde ha ringt också (fast det håller jag inte med om, för det kan ju vara jobbigt med sådant för den som mår dåligt). Och att jag hade ju skickat julkort och sånt.

Lång kommentar men det jag ville ha sagt var i alla fall att det känns så bra nu när vi har pratat, även om jag inte kunde lösa hennes problem. Och jag kommer ringa snart igen!

Taina sa...

Anna:
Det hemska i det här fallet är att rörligheten från bröstkorg och neråt kommer aldrig tillbaka. Den vetskapen skulle få vem som helst att gå under. Även A, hans fru.
Håller med dig att mentala bitar är svårare på något sätt att prata om, även om jag tycker att jag har blivit bättre på det. Jag är övertygad om att din vän E blev riktigt glad att du ringde. Bättre sent än aldrig, eller hur?