De har lovat upp till 60 grader idag! Då tar vi formeln igen då:
(60-32)/1.8=15.6 Celsius. Det finns en quick-and-dirty-variant som lyder (60-30)/2=15. Den ger alltså inte det exakta men who cares. Vi brukar ju i alla fall runda av talet. Helst upp.
Klockan är 6.30 am. Har hunnit med frukost och ett par koppar kaffe. Minstingen är vaken. Tempen ligger på 39,9. Igår låg hon och toppade på 41 grader. 41!! Jag fattar inte att hon kunde prata då. Själv hade jag varit medvetslös. Igår var vi till Farbror Doktorn:
- She has the Fifth Disease.
Femte sjukan? Var det ett namn han kom på bara så där? Här sitter jag, The Swedish Woman, henne kan vi nog lura. Jaha, funderar en annan, när kommer Sixth Disease då? Men nu är det så att Femte sjukan är en barnsjukdom, den femte av de klassiska barnsjukdomarna som ger hudutslag. Hon har inga utslag. Inte än i alla fall. Inte en enda prick.
Det blir till att vabba idag då. Maken har ju såååå mycket nu. Ja men det är ju sista dagen i månaden! Och? Det finns en första, andra, tredje osv. Varje månad. Sista dagen verkar vara den viktigaste i alla fall när en produktion ska köras. Hm, övergår mitt förstånd. Jag har inget emot att vabba och ta hand om Minstingen. Mina möten kan ju vänta. Det går så bra så. Inte ett dugg orolig. AAAAAAAAAAAAAAHHH! Ibland vill jag vara man!
Tonårsdotterns ridning är flyttad till torsdagar. Permanent. Vet inte om ridläraren såg på mig att det här inte går. Tisdag är ingen bra dag när jag ska lämna och hämta henne från stallet. Jag liksom sladdade in på gården, med ögonen något stirriga och kindbenen en aaaaaning spända. De ringde och bytte dag. Tack Herr Stevens. Eller rättare sagt Cowboy Stevens. Han är nämligen distriktsmästare i Western ridning.
Ikväll är vi bjudna på middag hos en fd kollega till mig och Maken. Inte nog med det. Vår fd chef är på besök från Sverige och är med på middagen. Vi ska fira hans 60-års dag. VAD SKA VI GE HONOM? Inga tunga glaspryttlar eller andra otympliga saker som han inte kan packa ner i en liiiiiten resväska. Sedan har han ju en mycket exklusiv smak. Har ingen aning faktiskt.
Middagen kommer i alla fall att bestå av hummer till förrätt och helstekt oxfilé till huvudrätt. Efterrätten har jag ingen koll på.
Upps, nu måste jag ringa the nurse på skolan. Det måste jag göra varje dag.
En kopp kaffe först.
tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
En kortis
Inte så roligt just nu. Minstingen är sjuk. Riktigt sjuk. Det blir en sväng till Farbror Doktor idag. Febern vill inte ge med sig. Den ligger och pendlar mellan 103,1 och 104,9. I Fahrenheit alltså. I Celsius blir det 39,5 och 40,5.
fredag 27 mars 2009
Show & Tell: Om jag vann 10 miljoner
Jag inleder med att tacka Erica för den här månadens teman. Jag missade ett av dem, pga sjukdom. Denna fredag är temat TA DAAAAA : Om jag vann 10 miljoner. Fatta! Tio mille! Jag skulle fylla ett stort badkar med pengar och sedan hoppa i. Bland sedlar och mynt. Ligga där och filosofera lite. Känna en sedel killa mig mellan tårna.
Köpa. handla, shoppa.! Köpa, handla, shoppa! För visst är det väl så att pengar har vi för att handla? Vi handlar självklart olika saker. Men vi handlar. Eller shoppar. Eller till och med investerar. Wow, det låter märkvärdigt. Men vad handlar det om egentligen? Investerade pengar ska bli ännu mera pengar. På ren svenska. Nu säger säkert en smart as, att det är ju för att, den dagen det ska säljas, så görs det förhoppningsvis med en vinst. Där har vi det igen. Det är mer vi vill ha! VARFÖR??? För välgörenhet? Kanske, men det är ju också ett sorts handlande. Inte av mig själv men av någon annan som erhållit pengarna. Så hur vi än vrider och vänder så HAR VI PENGAR FÖR ATT VI SKA HANDLA. Och nu har jag alltså 10 miljoner! Kronor i och för sig.
Ska jag spara pengarna för sparandets skull? Till sämre dagar. Tänk om jag aldrig kommer till de där ”sämre dagarna”? Tänker på gamla släktingar som gnetat och sparat. Skulle en vinst dimpa ner, så kan det hända att min mormor hade gått till byhandeln och köpt sig riktig grädde till eftermiddagskaffet. Sedan skulle det ju sparas. TILL VEM? Och VARFÖR?
- No enhän mä mitään tarvitse (nå int behöver ja någe).
Nää! Jag tänker minsann leva så länge jag lever och den dagen det är dags för six-feet-under, så ska det sladdas ner i gropen! Kroppen och knoppen ska vara väl använda med upplevelser, hälsa, kärlek och…Vad då OCH? Det finns en liten, liten pusselbit som jag verkligen behöver och som jag skulle använda pengarna till. Nu hittar man den inte på burk. Inte heller på tub. Har inte sett den i frysdisken heller. TID! Jag måste köpa mer tid. Tid går inte att köpa. Inte direkt i alla fall men indirekt.
Tio miljoner skulle få mig att:
Köpa. handla, shoppa.! Köpa, handla, shoppa! För visst är det väl så att pengar har vi för att handla? Vi handlar självklart olika saker. Men vi handlar. Eller shoppar. Eller till och med investerar. Wow, det låter märkvärdigt. Men vad handlar det om egentligen? Investerade pengar ska bli ännu mera pengar. På ren svenska. Nu säger säkert en smart as, att det är ju för att, den dagen det ska säljas, så görs det förhoppningsvis med en vinst. Där har vi det igen. Det är mer vi vill ha! VARFÖR??? För välgörenhet? Kanske, men det är ju också ett sorts handlande. Inte av mig själv men av någon annan som erhållit pengarna. Så hur vi än vrider och vänder så HAR VI PENGAR FÖR ATT VI SKA HANDLA. Och nu har jag alltså 10 miljoner! Kronor i och för sig.
Ska jag spara pengarna för sparandets skull? Till sämre dagar. Tänk om jag aldrig kommer till de där ”sämre dagarna”? Tänker på gamla släktingar som gnetat och sparat. Skulle en vinst dimpa ner, så kan det hända att min mormor hade gått till byhandeln och köpt sig riktig grädde till eftermiddagskaffet. Sedan skulle det ju sparas. TILL VEM? Och VARFÖR?
- No enhän mä mitään tarvitse (nå int behöver ja någe).
Nää! Jag tänker minsann leva så länge jag lever och den dagen det är dags för six-feet-under, så ska det sladdas ner i gropen! Kroppen och knoppen ska vara väl använda med upplevelser, hälsa, kärlek och…Vad då OCH? Det finns en liten, liten pusselbit som jag verkligen behöver och som jag skulle använda pengarna till. Nu hittar man den inte på burk. Inte heller på tub. Har inte sett den i frysdisken heller. TID! Jag måste köpa mer tid. Tid går inte att köpa. Inte direkt i alla fall men indirekt.
Tio miljoner skulle få mig att:
- Sluta med nuvarande arbete. Nåt år i alla fall.
- Utbilda mig till personlig tränare. Då kan jag ju hålla på med det jag älskar, dvs träna och hjälpa andra att komma igång.
- Resa, resa och uppleva nya saker med min familj.
- Se till att mina barn har det de behöver NU. Inte i ett testamente.
Minstingen
Tonåringen
Sonen...så egentligen behöver jag inga tio mille. Jag har allt jag behöver redan ;)
onsdag 25 mars 2009
Synkronisering
Tjohej vad tiden plötsligt känns begränsad. Är det verkligen 24 timmar varje dygn? Hur i hel...kommer det sig att jag får SÅ ONT OM TID trots planering. Minutiös planering dessutom.
Gulliga Jenny frågade om min dag igår eftersom hon har fattat att mina tisdagar är smått hysteriska. Tack vare en sjuk ridlärare så blev Tonårsdotterns ridlektion inställd. Han var lite snuvig bara, men jag var glad ändå. Får man bli glad då? Skit samma. Nu är det så i alla fall. Dygnet blev plötsligt drägligt.
Veckan har jag annars, trodde jag, full koll på och fyllt i min kalender om allt som ska hända, inhandlas och allt det där. Sedan kommer bruset. Det finns marginal för småbrus. Men STOR BRUSET! Maken! Jag önskar vi vore bättre synkroniserade eller att det fanns ett human-brain-USB-memory, dvs ta och stoppa in det i örat (bästa stället antar jag), ta ut och in i andras öron. För det som inte sägs existerar ju inte. DAH!
Maken påpekar plötsligt att han ska hämtas vid verkstaden efter att jag har lämnat Minstingen på dagis. Verkstan? Vilken jävla verkstad???? Hans bil skulle lämnas in på service. Okej, okej kollar klockan och slår med pekfingret på uret och "räknar ut" hur lång tid jag har på mig. För just idag skulle Minstingen hämtas från dagis innan skolan börjar för den årliga Health Assessment. Ja, jag hinner.
In med Minstingen på dagis. Iväg till verkstaden. När jag kommer fram och möter Maken, frågar han om jag har bråttom? Om jag har bråttom!!! För att lugna ner nerverna tar han över ratten och kör till sitt jobb. På vägen till hans jobb så finns det miljontals trafikljus. De går på timer. Verkar det som. För ibland kan det vara tomt där det är grönt och milslång kö där det är rött. Och just idag, kan jag garantera att vi fick rött vid 9 av 10 tillfällen. Amerikanarna, i alla fall här i CT, verkar inte ha kommit på rondellen än.
Nåväl, jag hinner tillbaka. Hämtar Minstingen och så åker vi till Herr Doktor, som är på ett riktigt lekhumör. Denna undersökning är lagstadgad för att barnen ska få vistas i skola/dagis. Dvs de ska vara rätt vaccinerade. No shots today, you´re all set! Innan skolan måste ju lunchen intas och det fick bli på Subway.
Gulliga Jenny frågade om min dag igår eftersom hon har fattat att mina tisdagar är smått hysteriska. Tack vare en sjuk ridlärare så blev Tonårsdotterns ridlektion inställd. Han var lite snuvig bara, men jag var glad ändå. Får man bli glad då? Skit samma. Nu är det så i alla fall. Dygnet blev plötsligt drägligt.
Veckan har jag annars, trodde jag, full koll på och fyllt i min kalender om allt som ska hända, inhandlas och allt det där. Sedan kommer bruset. Det finns marginal för småbrus. Men STOR BRUSET! Maken! Jag önskar vi vore bättre synkroniserade eller att det fanns ett human-brain-USB-memory, dvs ta och stoppa in det i örat (bästa stället antar jag), ta ut och in i andras öron. För det som inte sägs existerar ju inte. DAH!
Maken påpekar plötsligt att han ska hämtas vid verkstaden efter att jag har lämnat Minstingen på dagis. Verkstan? Vilken jävla verkstad???? Hans bil skulle lämnas in på service. Okej, okej kollar klockan och slår med pekfingret på uret och "räknar ut" hur lång tid jag har på mig. För just idag skulle Minstingen hämtas från dagis innan skolan börjar för den årliga Health Assessment. Ja, jag hinner.
In med Minstingen på dagis. Iväg till verkstaden. När jag kommer fram och möter Maken, frågar han om jag har bråttom? Om jag har bråttom!!! För att lugna ner nerverna tar han över ratten och kör till sitt jobb. På vägen till hans jobb så finns det miljontals trafikljus. De går på timer. Verkar det som. För ibland kan det vara tomt där det är grönt och milslång kö där det är rött. Och just idag, kan jag garantera att vi fick rött vid 9 av 10 tillfällen. Amerikanarna, i alla fall här i CT, verkar inte ha kommit på rondellen än.
Nåväl, jag hinner tillbaka. Hämtar Minstingen och så åker vi till Herr Doktor, som är på ett riktigt lekhumör. Denna undersökning är lagstadgad för att barnen ska få vistas i skola/dagis. Dvs de ska vara rätt vaccinerade. No shots today, you´re all set! Innan skolan måste ju lunchen intas och det fick bli på Subway.
Minstingen på sin årliga hälsoundersökning.
Nu får man ju inte komma till skolan "så där bara". De vet ju att Minstingen kommer med bussen så idag fick jag ringa och säga att jag skulle lämna henne. När vi kommer till skolan ska alla Kindergarten barnen ställa upp sig i "line". Plötsligt så ser jag något som jag reagerat över tidigare. Flickorna står så fint med ryggsäckarna på ryggen. Vad gör pojkarna då? De står inte i någon line och har inte ryggsäckarna på ryggen. De har den på magen. De är högljudda och lite småbusiga. Så där som barn ska vara. Vem står där bland pojkarna och har sin ryggsäck på magen. Minstingen! Jag har alltså konstaterat detta tidigare. De förväntar sig att flickorna är lugna. Var det därför frågan om kön i Retention-formuläret fanns med? Pojke eller flicka. Hm, är Minstingen lite mer killaktig och har därför en del gap mot förväntningarna? Jag bara undrar.
Det var inte slut med det här. Senare skulle Maken hämtas också och köras till verkstaden för att hämta ut bilen. Tonårsdottern fick möta Minstingen vid bussen. Middag fick bli grillad kyckling, råris och bönsallad. Efterrätt en god fruktsallad. Hemgjord såklart!
Tog en springtur med hunden. Skööööööönt. Och nu? American Idol.
Njut Taina. Njut.
måndag 23 mars 2009
Conference at school
Vi har varit på utvecklingssamtal hos Minstingens fröken. Här heter det Conference. Det låter lite stort det. Konferens. Hm för en som går i Kindergarten.
Här börjar de i Kindergarten det år de fyller 5 år. Nu råkar ju vår Minsting fylla vääääääääldigt sent på året, nämligen den 24 december. Jag vet. Ingen bra planering. Men vem planerar sånt, förresten? I alla fall så bestämde vi oss för att hon skulle få börja Kindergarten. Sagt och gjort. Dagen innan utvecklingssamtalet fick vi hem hennes Report Card. Betyg typ. När de är 5 år. Lite skillnad mot svenska skolor. Där får de väl betyg först i åttan. Tror jag. I Minstingens betyg fanns inte några high scores precis. Jag bryr mig noll om det. Men Maken! Men ojoj, vad är det nu som är fel? Ingenting, tycker jag. Betyget betyder nada för mig när de är så unga.
Under samtalet skulle rektorn också närvara. Anledningen var att vår Minsting var "A candidate of Retention", dvs gå om Kindergarten. The reasons? Here they come:
1. Hon kunde inte rabbla hela alfabetet på en minut!
2. Hon sitter inte stilla alla gånger då de har läsning (de ska alltså läsa själva)
3. Hon lyckas inte avsluta alla sina uppgifter i skolan. Ibland så.
4. Hon känner inte till alla siffror.
5. Hon är lite ofokuserad vilket tyder på en viss omogenhet.
Blablabla! Mina svar:
1. Hon KAN hela alfabetet. Jag tar aldrig tid dock.
2. Vem fan sitter still en längre stund när man är 5 år? Tråkig bok kanske?
3. Uppgifter hon inte hinner med gör hon klart hemma. Lätt som en plätt!
4. Hon räknar lätt till 100 och har inga bekymmer med siffror.
5. Hennes bror var i så fall omogen under hela grundskolan. Han var aldrig fokuserad. Nu studerar han och det går så bra så. Har de hört talas om personlighet?
När Minstingen började i skolan, september 2008, hade hon bott i USA i drygt 8 månader. Trots påpekandet, så missade skolan att planera in ELL (English Language Learning) som oftast, inte alltid, ges till barn med engelska som andra språk. Tonårsdottern fick det från och med första veckan. Då jag tog upp det med Minstingens skola, strax före jul, så försökte de ursäkta sig med att alla barn måste "screenas" först, för att få ett underlag till vilken typ av hjälp barnen behöver. Det gäller ju ALLA barn. Lagen om NCLB (No Child Left Behind) gäller självklart alla barn, men jag ansåg att den här sk screeningen tog alldeles för lång tid. Minstingen behövde lite hjälp med språket. Det här var ju inte riktigt som lekis hemma. Det här var allvar! Nu har hon hjälp 3 ggr i veckan av en tutor. Detta tack vare en professor i språkkunskap som jag kontaktade.
Nu anser vi att Minstingen är nog så duktig att klara av det här. Jag tar inte skolan så himla allvarligt. Hon har måååååååånga år framför sig och på det här sättet kommer hon att vara spyfärdig innan hon ens har fyllt 8. Det är min åsikt.
Det jag förvånas över är hur de amerikanska föräldrarna pressar sina barn i så tidig ålder och hur viktigt det är med bra betyg. Vid 5 års åldern! En del av Minstingens klasskamraters föräldrar köper/lånar massor av extra böcker så att barnen kan träna tidigt på att läsa, skriva och räkna. Går jag på Barnes&Nobles (urfin bokhandel) så finns det hyllmeter av böcker för barn i pre-school, Kindergarten och Grade 1 och uppåt. Pedagogiska böcker. Urk. Jag köpte några. De är överpedagogiska. Minstingen målar i dem ibland. Skriver lite bokstäver när andan faller på.
Usch, jag vet inte riktigt hur vi ska göra här. Låta henne gå om och hon kommer att bli ännu mer ofokuserad? Eller hoppa upp i ettan och känna pressen från klasskamraterna?
Här börjar de i Kindergarten det år de fyller 5 år. Nu råkar ju vår Minsting fylla vääääääääldigt sent på året, nämligen den 24 december. Jag vet. Ingen bra planering. Men vem planerar sånt, förresten? I alla fall så bestämde vi oss för att hon skulle få börja Kindergarten. Sagt och gjort. Dagen innan utvecklingssamtalet fick vi hem hennes Report Card. Betyg typ. När de är 5 år. Lite skillnad mot svenska skolor. Där får de väl betyg först i åttan. Tror jag. I Minstingens betyg fanns inte några high scores precis. Jag bryr mig noll om det. Men Maken! Men ojoj, vad är det nu som är fel? Ingenting, tycker jag. Betyget betyder nada för mig när de är så unga.
Under samtalet skulle rektorn också närvara. Anledningen var att vår Minsting var "A candidate of Retention", dvs gå om Kindergarten. The reasons? Here they come:
1. Hon kunde inte rabbla hela alfabetet på en minut!
2. Hon sitter inte stilla alla gånger då de har läsning (de ska alltså läsa själva)
3. Hon lyckas inte avsluta alla sina uppgifter i skolan. Ibland så.
4. Hon känner inte till alla siffror.
5. Hon är lite ofokuserad vilket tyder på en viss omogenhet.
Blablabla! Mina svar:
1. Hon KAN hela alfabetet. Jag tar aldrig tid dock.
2. Vem fan sitter still en längre stund när man är 5 år? Tråkig bok kanske?
3. Uppgifter hon inte hinner med gör hon klart hemma. Lätt som en plätt!
4. Hon räknar lätt till 100 och har inga bekymmer med siffror.
5. Hennes bror var i så fall omogen under hela grundskolan. Han var aldrig fokuserad. Nu studerar han och det går så bra så. Har de hört talas om personlighet?
När Minstingen började i skolan, september 2008, hade hon bott i USA i drygt 8 månader. Trots påpekandet, så missade skolan att planera in ELL (English Language Learning) som oftast, inte alltid, ges till barn med engelska som andra språk. Tonårsdottern fick det från och med första veckan. Då jag tog upp det med Minstingens skola, strax före jul, så försökte de ursäkta sig med att alla barn måste "screenas" först, för att få ett underlag till vilken typ av hjälp barnen behöver. Det gäller ju ALLA barn. Lagen om NCLB (No Child Left Behind) gäller självklart alla barn, men jag ansåg att den här sk screeningen tog alldeles för lång tid. Minstingen behövde lite hjälp med språket. Det här var ju inte riktigt som lekis hemma. Det här var allvar! Nu har hon hjälp 3 ggr i veckan av en tutor. Detta tack vare en professor i språkkunskap som jag kontaktade.
Nu anser vi att Minstingen är nog så duktig att klara av det här. Jag tar inte skolan så himla allvarligt. Hon har måååååååånga år framför sig och på det här sättet kommer hon att vara spyfärdig innan hon ens har fyllt 8. Det är min åsikt.
Det jag förvånas över är hur de amerikanska föräldrarna pressar sina barn i så tidig ålder och hur viktigt det är med bra betyg. Vid 5 års åldern! En del av Minstingens klasskamraters föräldrar köper/lånar massor av extra böcker så att barnen kan träna tidigt på att läsa, skriva och räkna. Går jag på Barnes&Nobles (urfin bokhandel) så finns det hyllmeter av böcker för barn i pre-school, Kindergarten och Grade 1 och uppåt. Pedagogiska böcker. Urk. Jag köpte några. De är överpedagogiska. Minstingen målar i dem ibland. Skriver lite bokstäver när andan faller på.
Usch, jag vet inte riktigt hur vi ska göra här. Låta henne gå om och hon kommer att bli ännu mer ofokuserad? Eller hoppa upp i ettan och känna pressen från klasskamraterna?
lördag 21 mars 2009
Indisk popmusik och BBQ
Hey hey hey! Armarna upp i luften. Tap tap med fötterna! Snurrar och leker flygplan. Ja, så betedde jag mig i fredags kväll. Maken och jag hade nämligen åkt till en av våra favoritrestauranger i Hartford för att äta lite god indisk mat. Plötsligt börjar personalen städa undan bord och stolar. In kommer en DJ och smäller upp en ljudanläggning. Restaurangen förvandlas till ett dansgolv och Maken och jag förflyttas till bardisken. Indisk popmusik ekar ur högtalarna. Kan inte påstå att det är min favoritmusik precis. Golvet fylls med dansande människor. Ägaren tar tag i mina händer och ber oss komma med. Finner mig själv hoppa omkring som en guttaperka. Älskar att dansa. Men hur rör man sig till indisk musik egentligen? Så kom de och intog dansgolvet. Turbaner och stort skägg. Sikher. HA! Jag kan också, tänkte jag och följde med i deras rörelser och sträckte ut armarna som flygplansvingar. Fram med ena foten. Stamp, stamp. Switch. Fram med andra foten. Lite mer stamp, stamp. Så himla kul!
Lördagen blev lugnare. Lite taxi driving as usual. Tonårsottern till stallet, norrut. Hem och hämta Minstingen som skulle till baletten. Söderut. Maken tog sig till jobbet själv. Gudskelov. Mutar Minstingen med en donut.
-Snälla, mammas huvud känns något trång idag så vi kan väl försöka prata så tyst som möjligt.
-Snälla, mammas huvud känns något trång idag så vi kan väl försöka prata så tyst som möjligt.
-Va? Jamen skaffa dig en större storlek då!
Så var den leken slut. Donut, bagel med cream cheese och tillbaka till stallet. Tonårsdottern skulle jobba i stallet flera timmar och hade glömt dryck och något ätbart. Mamma åker gärna fram och tillbaka. Maken tar med sig Minstingen till gymmet för att bada i poolen. Skönt. Jag behövde jobba. Riiiiiiiiing: "Mamma du kan komma och hämta mig nu". In i bilen igen. Tralalalalaaaaaa vad kul det är att köra bil. Hemma slänger sig Tonårsottern i soffan och stööööönar:
-Guuuuuuuud vad jag har slitit idag.
16 år och trött efter en halv dags arbete. Give me a break.
Jobbar en stund och sedan blev det lite krattning i trädgården. Såg ju alla grannar fara omkring som dårar på sina tomter. Det är som en enda stor tävlig i titta-vad fint-vi-har! Tar på mig mina blommiga stövlar, tar tag i en kratta och "räfsar" lite här. Och lite där. Hänger lite tufft emellanåt på krattan och växlar några ord med en av grannarna. Den andra grannen kommer över för att berömma vår gräsmatta! Vetefan varför han gjorde det, för våran ser inte så märkvärdig ut. Hans däremot är ju som greenen på en golfbana. Ville han ha beröm?
Maken fixar ribs till middag. Smoked ribs. Och de är ju så goda! Tack gubben.
Maken röker ribs. MUMS!
Det perfeta värdinneparet
Gavins "Smoker" är något större än vår.
Men då är den ju amerikansk också. Allt ska vara stort!
Mycket mat och trevligt sällskap.
Mera mat!
We love your ribs, Mr Binzer
Här posar vår vän Jennie, jag och Maken
Lite underhållning!
Med trogen publik såklart!
Se så glada vi ser ut efter all den goda maten!
Ha en trevlig måndag! Det ska jag.
torsdag 19 mars 2009
Show & Tell: Mitt smultronställe
Ett stressmoment med dagens tema. Jag har grunnat och tänkt. Funderat och vänt. Erica, som har bestämt fredagstemat har valt ett ämne som Mitt Smultronställe. Jag kan se alla fredagsbloggare framför mig där de sitter och myser medan de skriver om sitt smultronställe. Sjunger eller nynnar på en trallvänlig trudelutt. De har säkert en massa fina fotografier på det också. Alla har den senaste systemkameran och så är de superfotografer tillika. Typ.
Allvarligt talat så har jag verkligen tänkt. Jag kan inte komma på något och detta är alltså ANDRA gången i ett fredagstema då jag drabbas av en total blackout! Det är ungefär som när jag ställer upp på långlopp, så som maraton, och står där i starten klockan 9 på morgonen. Det är ett par plusgrader. Småduggar. Lördag. Jag fryser och är skitnödig. Då kommer tankarna. Vad fan gör jag det här för? Jag skulle kunna ligga hemma i sängen och ha det varmt och mysigt. Precis så känns det nu. Taina anmäler sig glatt till "fredagstema bloggarna". Och nu? Nu har det blivit bloggtorka. Härdsmälta. Nu sitter jag bara o blippar. NÄHÄ DÅ! Där lurade jag er allt!
Jag HAR ett smultronställe! Och det var inget som jag kom på nu. Den går liksom inte att ta på och man sitter inte i den. Jaha, tänker någon. Nu ska hon vara lite djup och filosofisk för att sticka ut. Sanningen är, att jag fastnade i tanken på "ett ställe" och eftersom jag inte har någon fysisk plats, så gav jag nästan upp. Plupp sa det i hjärnan. Men Taina, vad tycker du har högt upplevelsevärde?
Jag är en person som kommer upp i varv väldigt snabbt. VÄLDIGT snabbt. Det fanns säkert en tanke med att jag föddes med världens lägsta blodtryck. Jag går i gång på många saker. Reagerar och agerar. Med åren har jag lagt till några tekniker för att landa och njuta var jag än befinner mig. Jag kan hitta smultronställen lite varstans. Genom Body Balance (förkoreograferad yoga) och kognition (tankeprocesser) så har jag lärt mig otroligt mycket.
För mig handlar det om en balans mellan kropp, själ och tanke. Den balansen kan jag känna, och uppskatta, på flera ställen vid olika tidpunkter. Det kan vara...
...hemma på bakgården och titta på när Minstingen stojar i poolen.
...vid ett jätteträd, Sycamore, med min pappa som besökte oss i höstas.
Ända från Finland. Han kan ett ord engelska. Exactly.
...i London tillsammans med min bästa väninna efter ett maratonlopp.
...vid svärföräldrarnas sommarställe en senvinterdag.
...på "porchen" hemma en sen sommarkväll med ett glas vitt vin.
Så Mitt Smultronställe finns med mig hela tiden.
Find Your Balance in Life!
Lista
Nu gör jag något jag inte gjort förut på bloggen. En lista! Fick bara ett ryck och den här stal jag av Marianne. Skrev in mina egna svar såklart ;)
Höger- eller vänsterhänt: Högerhänt.
Humör just nu: Stressad (normalläge)
Är det nåt du absolut inte äter: Isterband, bruna bönor, blodpudding.
Kläder just nu: Svarta byxor, blå tröja. Hjälp! Ljusa strumpor!!!
Musik just nu: Nada, dvs tyst
Vad sa du senast: Talk to you soon!
Om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja då: 50-talet!
Längd och vikt: 160 och ca 50.
Hur många kuddar sover du med: Två.
Favoritväder: 20-25 gradet varmt och några fina fluffiga moln.INGEN blåst.
Om du var fast på en öde ö, 3 saker att ta med: Mitt knäskydd, papper och penna
Spelar du nåt instrument: I wish I did :(
Morgon- eller nattmänniska: MORGON!
Spara eller slösa: Slösa. Vi lever bara en gång...
Vem är viktigast för dig: Familjen
Bästa film: Saturday Nigh Fever, Grease...big Travolta fan here ;)
Tror på liv på andra planeter: YES!
Kommer du ihåg din första kärlek: Njae
Har du några homosexuella vänner: Ja.
Tror du på att det är möjligt att vara trogen för alltid: Ja.
Hur många barn har du/vill du ha: Tre, En son och två döttrar.
Bio eller promenad: Promenad i joggingtakt ;)
Snarkar du? Never heard...
Rädd för insekter? Nej men jag AVSKYR småkryp!
Äckligaste insekten: Kackerlackan
Bästa bok? Öh, om jag måste välja så är det nog Väinö Linnas Trilogi Täällä Pohjantähden alla
Vad vill du jobba som? Personlig tränare
Pizza eller hamburgare? Pizza
Stökigt eller välstädat? Välstädat
Gungar du på stolen? Nej.
Skulle du någonsin få för dig att hoppa bungy-jump? JA!
Hur många syskon har du? Tre
Vad är du mest rädd för? Att mina barn ska råka ut för en olycka.
Är du rädd för blod? Nej. Livsnödvändigt. Get used to it.
Saltar du på maten? Efteråt? Eller när den tillagas? Ibland. Det beror på.
Gillar du att sjunga? Gillar och gillar. Det händer väl att jag drar en trudelutt.
Vilket gymnasieprogram går/gick du och varför? Natur. Bra grund till de flesta högskoleprogrammen.
Anser du att du är stark? Fysiskt, sådär. Mentalt ja.
Brukar du sola? Ibland. Har ingen ro att ligga still dock. Måste syssla med något samtidigt.
Vad gör du om du får hicka? Säger högt Oj nu har jag fyllesymptom.
Röker du? NEJ, skulle aldrig falla mig in
Snusar du? Fy nej!
Kaffe, te eller inget? Kaffe
Höger- eller vänsterhänt: Högerhänt.
Humör just nu: Stressad (normalläge)
Är det nåt du absolut inte äter: Isterband, bruna bönor, blodpudding.
Kläder just nu: Svarta byxor, blå tröja. Hjälp! Ljusa strumpor!!!
Musik just nu: Nada, dvs tyst
Vad sa du senast: Talk to you soon!
Om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja då: 50-talet!
Längd och vikt: 160 och ca 50.
Hur många kuddar sover du med: Två.
Favoritväder: 20-25 gradet varmt och några fina fluffiga moln.INGEN blåst.
Om du var fast på en öde ö, 3 saker att ta med: Mitt knäskydd, papper och penna
Spelar du nåt instrument: I wish I did :(
Morgon- eller nattmänniska: MORGON!
Spara eller slösa: Slösa. Vi lever bara en gång...
Vem är viktigast för dig: Familjen
Bästa film: Saturday Nigh Fever, Grease...big Travolta fan here ;)
Tror på liv på andra planeter: YES!
Kommer du ihåg din första kärlek: Njae
Har du några homosexuella vänner: Ja.
Tror du på att det är möjligt att vara trogen för alltid: Ja.
Hur många barn har du/vill du ha: Tre, En son och två döttrar.
Bio eller promenad: Promenad i joggingtakt ;)
Snarkar du? Never heard...
Rädd för insekter? Nej men jag AVSKYR småkryp!
Äckligaste insekten: Kackerlackan
Bästa bok? Öh, om jag måste välja så är det nog Väinö Linnas Trilogi Täällä Pohjantähden alla
Vad vill du jobba som? Personlig tränare
Pizza eller hamburgare? Pizza
Stökigt eller välstädat? Välstädat
Gungar du på stolen? Nej.
Skulle du någonsin få för dig att hoppa bungy-jump? JA!
Hur många syskon har du? Tre
Vad är du mest rädd för? Att mina barn ska råka ut för en olycka.
Är du rädd för blod? Nej. Livsnödvändigt. Get used to it.
Saltar du på maten? Efteråt? Eller när den tillagas? Ibland. Det beror på.
Gillar du att sjunga? Gillar och gillar. Det händer väl att jag drar en trudelutt.
Vilket gymnasieprogram går/gick du och varför? Natur. Bra grund till de flesta högskoleprogrammen.
Anser du att du är stark? Fysiskt, sådär. Mentalt ja.
Brukar du sola? Ibland. Har ingen ro att ligga still dock. Måste syssla med något samtidigt.
Vad gör du om du får hicka? Säger högt Oj nu har jag fyllesymptom.
Röker du? NEJ, skulle aldrig falla mig in
Snusar du? Fy nej!
Kaffe, te eller inget? Kaffe
onsdag 18 mars 2009
Är jag en robot?
Impeedi. Subjechu. Gesecki. Sixtp. Laming. Venita. Anchops. Fumene.Snesto. Raspda. Terapsi. Forica. Unningro. Recodies. Dedalech. Fierwoo.
Och många fler kommer jag säkert att få skriva i framtiden. Eller? De jag lyckas knäcka alltså. Det handlar om Captcha, dvs Completely Automated Public Turing-test to tell Computers and Humans Apart. Eller på ren svenska ORDVERIFIERING. Ibland har jag svårt att se vad det står! Är jag då en robot?
Jag bara undrar.
Sedan funderar jag på hur bokstäverna sätts ihop? Det sitter ju inte en liten jäkel och knåpar ihop dem, men hur undviks det att det inte blir tok-ord?
Jag bara undrar.
Eftersom det börjar finnas "smarta robotar" så utvecklas nu en ny metod sk Imagination där man ska tolka bilder. Hjälp, hur svårt kommer inte det att bli?
Jag bara undrar.
Äh, det här var bara en lite fundering jag har haft sedan jag började blogga och kommentera andras bloggar. Varför har vi Captcha? Spam? Händer det sååååå ofta egentligen?
Jag bara undrar.
Och många fler kommer jag säkert att få skriva i framtiden. Eller? De jag lyckas knäcka alltså. Det handlar om Captcha, dvs Completely Automated Public Turing-test to tell Computers and Humans Apart. Eller på ren svenska ORDVERIFIERING. Ibland har jag svårt att se vad det står! Är jag då en robot?
Jag bara undrar.
Sedan funderar jag på hur bokstäverna sätts ihop? Det sitter ju inte en liten jäkel och knåpar ihop dem, men hur undviks det att det inte blir tok-ord?
Jag bara undrar.
Eftersom det börjar finnas "smarta robotar" så utvecklas nu en ny metod sk Imagination där man ska tolka bilder. Hjälp, hur svårt kommer inte det att bli?
Jag bara undrar.
Äh, det här var bara en lite fundering jag har haft sedan jag började blogga och kommentera andras bloggar. Varför har vi Captcha? Spam? Händer det sååååå ofta egentligen?
Jag bara undrar.
Tandläkare, early release day och polis potatisgris
Då har jag överlevt ännu en tisdag. Lite blandad kompott på min annars så hektiska dag. Hade full koll dock. Men marginalerna är inte stora. Mycket, mycket små och det finns inga utrymmen för utsvävningar en sådan här dag. Tjopp, tjopp.
Att gå till tandläkaren här är annorlunda. Peter skrev i ett av sina inlägg att de hade fått ett Valenitines kort från tandläkaren. Det brukar ju inte Folktandvården göra precis.
När man kommer till tandläkarmottagning här, så är atmosfären annorlunda. Det luktar mmm, få se nu? Business! Det luktar BUSINESS. För att ha en bra business så krävs det SERVICE. Och service är inte gratis. God knows.
Mitt besök den här dagen skulle ta 90 minuter. Och jag skulle inte byta ut mina tänder. Bara en fyllning. Jag litar på Dr Christian. Om han säger att min tand kommer att spricka om jag inte byter ut min gamla amalgamlagning, så tror jag på honom. Han visade tidigare en bild på min tand:
-You see those lines here. They´re small cracks.
Sure, tänkte jag och glodde så ögonen höll på att trilla ut. Jag är väl inte född tandläkare heller. Men det gäller att hålla god min. Fattade preciiiiiis vad han menade.
Nå proceduren påbörjas med att syster Heather tar hand om mig och gullpratar om ditt och datt. Kul. Ett tag då. Sedan får jag en bedövning. Så ligger jag en stund till och försöker köra visseltestet. Då märks det väl när bedövningen börjar verka. Det går ju inte så bra, plus att den där lilla haklappen man har på sig, blir blöt. Okej. Borra och ut kommer den gamla lagningen. Jag tror att den där sk sprickan berodde på att Dr Christian tyckte helt enkelt att min amalgamfyllning var jävligt ful. Han vill ju tjäna en hacka också. Nurå tänker jag, pluppa i den nya lagningen. Så enkelt är det ju inte, utan då börjar Dr Christian visa ett program, ett simuleringsprogram som snyggt ritar upp mina tänder. Guldfärgade såklart. Han trixar och fixar och får måttet av mitt hål, där gamla lagningen satt. It´s huge! På bildskärmen alltså. Programmet måste vara ganska nytt. Och spännande. Mina fingrar börjar smått röra på sig, för nu tycker jag att det ser mer ut som om han spelar ett dataspel än mäter det som ska mätas. Till slut får jag se en modell av min kommande lagning. JA! Knåda ihop den där klumpen och plutta i den. HA! Då går han! Till specialrummet för att fixa min nya lagning. Inte nog med det. Han frågar om jag vill se! Men vad fan. Det här kommer ju att ta hela dagen om han inte sätter fart.
Vad gör Heather då? Hon går omkring och småsjunger och tjattrar med ryskan Tatjana. Kan säga att Tatjana vill jag inte ha mer. Trots 16 år i USA, så var service inte hennes starkaste sida. Det kändes som om hon behandlade mig som en kula, som skulle stötas iväg i ett olympiskt spel. När Tatjana ser mig utbrister hon:
- Hav r joo, litl sistir?
Hon vet ju att jag är från Finland...
Efter en stund kommer Dr Christian och gör klart det han ska göra. Skönt. De där 90 min blev 135 minuter! Där rök den marginalen.
Minstingen hade en sk Early Release Day igår, dvs de slutade tidigare än normalt. Min underbara granne, Jody, som har sin son i samma klass, ställde upp som barnvakt. När jag hämtade Minstingen var hon så lycklig för hon hade ätit lunch hos Jody! Jaha, kul.
- Jag fick peanutbutter sandwich, fruit snacks and popcorn!
Popcorn? Till lunch? Okej hon fick i alla fall frukt. Trodde jag. Fruit snacks är ju typ winegum!
Okeeeeeej, inte klaga.
Hämtning av Tonårsdottern som skulle på sin sedvanliga western-ridning-lektion. Där sitter jag i bilen när jag plötsligt får se blåljus och piuuu, piuuuu. En polisbil stannar vid min sida. Glupsk, va fan har jag gjort nu då? Jag vevar snabbt ner rutan och ler så där fånigt när det liksom rycker lite i kinden. Poliskvinnan säger då, snällt, att vi (det var två andra bilar också) inte fick stå där. New rules. Blocking the drive way. Phew. Men vad fan skulle ljus och ljud på för? Det höll på att bli ett par lökringar i armhålorna. De älskar att visa sin makt här. Poliserna.
Behövde således inte skaka galler utan kunde gå på Grooven och då fick jag uppleva något som var mycket oamerikanskt. Vet faktiskt inte varifrån det kommer. Jag står där och blåser mitt hår. På skallen alltså. Men kvinnan bredvid mig blåste håret som sitter längre ner på kroppen! Inte speciellt diskret heller. Här bresades det ordentligt och jag kan föreställa mig ett flapprande på de där läpparna!
I bilen hem. ETT ASGARV!
Att gå till tandläkaren här är annorlunda. Peter skrev i ett av sina inlägg att de hade fått ett Valenitines kort från tandläkaren. Det brukar ju inte Folktandvården göra precis.
När man kommer till tandläkarmottagning här, så är atmosfären annorlunda. Det luktar mmm, få se nu? Business! Det luktar BUSINESS. För att ha en bra business så krävs det SERVICE. Och service är inte gratis. God knows.
Mitt besök den här dagen skulle ta 90 minuter. Och jag skulle inte byta ut mina tänder. Bara en fyllning. Jag litar på Dr Christian. Om han säger att min tand kommer att spricka om jag inte byter ut min gamla amalgamlagning, så tror jag på honom. Han visade tidigare en bild på min tand:
-You see those lines here. They´re small cracks.
Sure, tänkte jag och glodde så ögonen höll på att trilla ut. Jag är väl inte född tandläkare heller. Men det gäller att hålla god min. Fattade preciiiiiis vad han menade.
Nå proceduren påbörjas med att syster Heather tar hand om mig och gullpratar om ditt och datt. Kul. Ett tag då. Sedan får jag en bedövning. Så ligger jag en stund till och försöker köra visseltestet. Då märks det väl när bedövningen börjar verka. Det går ju inte så bra, plus att den där lilla haklappen man har på sig, blir blöt. Okej. Borra och ut kommer den gamla lagningen. Jag tror att den där sk sprickan berodde på att Dr Christian tyckte helt enkelt att min amalgamfyllning var jävligt ful. Han vill ju tjäna en hacka också. Nurå tänker jag, pluppa i den nya lagningen. Så enkelt är det ju inte, utan då börjar Dr Christian visa ett program, ett simuleringsprogram som snyggt ritar upp mina tänder. Guldfärgade såklart. Han trixar och fixar och får måttet av mitt hål, där gamla lagningen satt. It´s huge! På bildskärmen alltså. Programmet måste vara ganska nytt. Och spännande. Mina fingrar börjar smått röra på sig, för nu tycker jag att det ser mer ut som om han spelar ett dataspel än mäter det som ska mätas. Till slut får jag se en modell av min kommande lagning. JA! Knåda ihop den där klumpen och plutta i den. HA! Då går han! Till specialrummet för att fixa min nya lagning. Inte nog med det. Han frågar om jag vill se! Men vad fan. Det här kommer ju att ta hela dagen om han inte sätter fart.
Vad gör Heather då? Hon går omkring och småsjunger och tjattrar med ryskan Tatjana. Kan säga att Tatjana vill jag inte ha mer. Trots 16 år i USA, så var service inte hennes starkaste sida. Det kändes som om hon behandlade mig som en kula, som skulle stötas iväg i ett olympiskt spel. När Tatjana ser mig utbrister hon:
- Hav r joo, litl sistir?
Hon vet ju att jag är från Finland...
Efter en stund kommer Dr Christian och gör klart det han ska göra. Skönt. De där 90 min blev 135 minuter! Där rök den marginalen.
Minstingen hade en sk Early Release Day igår, dvs de slutade tidigare än normalt. Min underbara granne, Jody, som har sin son i samma klass, ställde upp som barnvakt. När jag hämtade Minstingen var hon så lycklig för hon hade ätit lunch hos Jody! Jaha, kul.
- Jag fick peanutbutter sandwich, fruit snacks and popcorn!
Popcorn? Till lunch? Okej hon fick i alla fall frukt. Trodde jag. Fruit snacks är ju typ winegum!
Okeeeeeej, inte klaga.
Hämtning av Tonårsdottern som skulle på sin sedvanliga western-ridning-lektion. Där sitter jag i bilen när jag plötsligt får se blåljus och piuuu, piuuuu. En polisbil stannar vid min sida. Glupsk, va fan har jag gjort nu då? Jag vevar snabbt ner rutan och ler så där fånigt när det liksom rycker lite i kinden. Poliskvinnan säger då, snällt, att vi (det var två andra bilar också) inte fick stå där. New rules. Blocking the drive way. Phew. Men vad fan skulle ljus och ljud på för? Det höll på att bli ett par lökringar i armhålorna. De älskar att visa sin makt här. Poliserna.
Behövde således inte skaka galler utan kunde gå på Grooven och då fick jag uppleva något som var mycket oamerikanskt. Vet faktiskt inte varifrån det kommer. Jag står där och blåser mitt hår. På skallen alltså. Men kvinnan bredvid mig blåste håret som sitter längre ner på kroppen! Inte speciellt diskret heller. Här bresades det ordentligt och jag kan föreställa mig ett flapprande på de där läpparna!
I bilen hem. ETT ASGARV!
måndag 16 mars 2009
En inbjudan och min granne Hillary
Snön har börjat smälta bort. Eller undan. Eller bara smälta. Vad säger man?? Ibland kan jag bli galen när jag börjar tänka för mycket på hur det ska skrivas. När jag pratar så tänker jag inte så mycket. Det blir ett annat flyt liksom. Det är väl det som skiljer oss åt. Författarna och jag. Läser Maken det här så kommer han att hålla med till hundra! Taina pratar utan att tänka. Men.
Det här ska INTE handla om språkkunskaper. Utan om en inbjudan. Det är nämligen dags för årets Progressive Dinner bland grannar! Det här är andra våren här i USA och samma sak hände för ett år sedan, dvs dinner at Winterset. När våren är här ska man ur huse. Och det är verkligen så. Jag har knappt sett till grannarna under vintern. Har dock sett att det lyst i fönstren, bakom de där knepiga gardinerna, rullgardiner eller vad fan de nu har i fönstret. De har INGEN fantasi i fönstren. Boring. Inga små mysbelysningar här inte.
Just det. Inbjudan var det. Det börjar med att vi ska träffas i ETT hus. Alla grannar. Det kan bli uppemot 50 pers. Och så vill arrangörerna att någon frivilligt ska hoppa högt och utropa We´ll be the host for the cocktail. The Cocktail Host. Njaaaaa. Efter cocktailen och How are you och Nice to see you again och blabla, så ska vi delas upp i grupper om 4-5 par. De ska till The Dinner Hosts. Och vi är Dinner Host! Det var mitt frivilliga hopp. Måste ha haft en mindre hjärnblödning. Och vi har ingen aaaaaaning om vilka par som kommer till oss. Lottning. Det kan ju bli Familjen Mussla, Familjen Tråk, Familjen Skryt och så vi. Det kan ju bli hur knepig konstellation som helst! Förra året hamnade vi i ett märkligt sällskap och det kändes som en inspelning av Familjen Adams. Det enda som saknades var handen. En kvinna blev sååååå förfriskad så mannen var tvungen att följa med henne hem med ursäkten " She needs to leave for a business trip early tomorrow". HA! Den enda business trip hon skulle göra var nog att leka busschaffis med toaringen!
Efter middagen ska ALLA träffas igen. I ETT hus. The Dessert Host. Ytterligare en som fått hjärnblödning. Troligtvis den största av oss hosts för nu har de flesta börjat bli lite mer avslappnade och risken att få dem att stanna kvar lite för länge är överhängande.
Vad som är viktigt är att det är en partillställning. En av grannarna kan absolut inte komma och jag frågade givetvis varför. Nämen det går ju inte om maken är bortrest! Öh? Siamestvilling- effekten eller? Ungefär. Det passar sig nämligen inte att gå själv och som en av grannarna sa:
-It´s not the same without my husband.
Tacka fan för det! Klackarna i taket vetja! Men det funkar inte riktigt så fick jag lära mig.
Däremot är det okej för männen att gå själva. Hallååååååå! 2009. EFTER Kristus. Partillställningen poff! Borta.
I alla fall så har min underbara granne Hillary börjat mjukna lite. Hennes man brukar gå själv eftersom Hillary inte ser något gemensamt med grannarna. Det är inte meningen heller. Ät och drick och var nyfiken som jag, sa jag. Mitt mål är nu att få med Hillary. Hon är kul. Lite annorlunda.
Jag tycker det här ska bli kul. Eller rättare sagt, intressant. 4 april.
To be continued...
Det här ska INTE handla om språkkunskaper. Utan om en inbjudan. Det är nämligen dags för årets Progressive Dinner bland grannar! Det här är andra våren här i USA och samma sak hände för ett år sedan, dvs dinner at Winterset. När våren är här ska man ur huse. Och det är verkligen så. Jag har knappt sett till grannarna under vintern. Har dock sett att det lyst i fönstren, bakom de där knepiga gardinerna, rullgardiner eller vad fan de nu har i fönstret. De har INGEN fantasi i fönstren. Boring. Inga små mysbelysningar här inte.
Just det. Inbjudan var det. Det börjar med att vi ska träffas i ETT hus. Alla grannar. Det kan bli uppemot 50 pers. Och så vill arrangörerna att någon frivilligt ska hoppa högt och utropa We´ll be the host for the cocktail. The Cocktail Host. Njaaaaa. Efter cocktailen och How are you och Nice to see you again och blabla, så ska vi delas upp i grupper om 4-5 par. De ska till The Dinner Hosts. Och vi är Dinner Host! Det var mitt frivilliga hopp. Måste ha haft en mindre hjärnblödning. Och vi har ingen aaaaaaning om vilka par som kommer till oss. Lottning. Det kan ju bli Familjen Mussla, Familjen Tråk, Familjen Skryt och så vi. Det kan ju bli hur knepig konstellation som helst! Förra året hamnade vi i ett märkligt sällskap och det kändes som en inspelning av Familjen Adams. Det enda som saknades var handen. En kvinna blev sååååå förfriskad så mannen var tvungen att följa med henne hem med ursäkten " She needs to leave for a business trip early tomorrow". HA! Den enda business trip hon skulle göra var nog att leka busschaffis med toaringen!
Efter middagen ska ALLA träffas igen. I ETT hus. The Dessert Host. Ytterligare en som fått hjärnblödning. Troligtvis den största av oss hosts för nu har de flesta börjat bli lite mer avslappnade och risken att få dem att stanna kvar lite för länge är överhängande.
Vad som är viktigt är att det är en partillställning. En av grannarna kan absolut inte komma och jag frågade givetvis varför. Nämen det går ju inte om maken är bortrest! Öh? Siamestvilling- effekten eller? Ungefär. Det passar sig nämligen inte att gå själv och som en av grannarna sa:
-It´s not the same without my husband.
Tacka fan för det! Klackarna i taket vetja! Men det funkar inte riktigt så fick jag lära mig.
Däremot är det okej för männen att gå själva. Hallååååååå! 2009. EFTER Kristus. Partillställningen poff! Borta.
I alla fall så har min underbara granne Hillary börjat mjukna lite. Hennes man brukar gå själv eftersom Hillary inte ser något gemensamt med grannarna. Det är inte meningen heller. Ät och drick och var nyfiken som jag, sa jag. Mitt mål är nu att få med Hillary. Hon är kul. Lite annorlunda.
Jag tycker det här ska bli kul. Eller rättare sagt, intressant. 4 april.
To be continued...
Då så, nu är det över
Värken är borta. UNDERBART! Nu kan jag börja tänka och fungera igen. Efter tre dagars huvudvärk, feber och ont i kroppen känner jag mig redo för en ny vecka. Inte nog med det, de har ju lovat fint väder också. Jippiiiiii, våren ÄR på väg.
I fredags orkade jag inte skriva på Fredagstemat "min drömdag". Just då kändes det bara som att det skulle ha varit en dag utan värk. Knaprade på Ipren (som jag köpte sist jag var i Sverige) samt Advil. På lördagen så drog vi in till Hartford för att se St Patricks´paraden. Fullproppad med medicin så kunde jag faktiskt njuta av det fina vädret och titta på alla tokiga irländare, och icke-irländare, när de stojade omkring på Hartfords gator. Den ena mer högröstad än den andra.
Minstingen tyckte hela paraden var så kul och det är väl inte så konstigt med tanke på mängden godis, som hon lyckades fånga tillsammans med en nyvunnen vän! Hon och vännen ropade högt AWESOME, varenda gång paraden stannade till. Frågor kring utstyrslar haglade och bland annat kom frågan om männen i de skotskrutiga kjolarna:
- Mamma, hänger snopparna där under så här (och så viftar hon med handen fram och tillbaka)?
Var i helskotta har hon hört det? Tur att ingen fattade eftersom hon tog det på svenska. Gudskelov!
Här kommer lite bilder från paraden:
Minstingen fick ju hälsa på en clown.
Hon tyckte han var mer ful än kul.
Nu behöver jag mer kaffe. Starkt.
-
torsdag 12 mars 2009
Har inte tid med det här just nu
Att bli sjuk, vill säga. Har känt mig som en trasa idag. Inte förkyld. Ingen hosta. Men värk i kroppen. Och knoppen. Har sällan ont i knoppen (ett tecken på att det är tomt kanske?), men nu har jag faktiskt haft rejält ont i ett par dagar. Har undvikit allt vad tabletter heter, men fick ge mig till slut. Det slank ner en Advil. Känner ingen skillnad. Inte än i alla fall.
Har ägnat största delen av dagen åt Web Ex möten och telefonsamtal med Helpdesk. Varför fungerar inte program när de behövs som mest? Ibland tar Helpdesk "över" kommandot och måste då veta mitt lösenord. Har lärt mig med åren att välja lite mer mogna lösenord. För några år sedan när jag fick frågan så sa jag som det var och hörde då:
- Vasaru? Upprepa det där, tack!
-Bimbo39
Asgarv i ena änden av luren. Och jag hade endast en logisk förklaring och det var att jag var 39 år, blond och kände mig allmänt trög.
Okej. Vem har tid eller lust att bli sjuk? Ingen såklart. Men det tycks ju alltid komma när det finns något inplanerat. Ja nu ska vi inte iväg på något jättekalas, men vi hade faktiskt tänkt åka in till Hartford och se St Patrick´s paraden. Själva St Patrick´s Day är den 17 mars. Men paraden äger rum nu på lördag, den 14 mars. Paraden startar vid Capitol Avenue genom Main Street och Asylum Street och avslutas vid the Memorial Arch i Bushnell Parken.
De flesta har något grönt på sig, till och med hundarna!
Har ägnat största delen av dagen åt Web Ex möten och telefonsamtal med Helpdesk. Varför fungerar inte program när de behövs som mest? Ibland tar Helpdesk "över" kommandot och måste då veta mitt lösenord. Har lärt mig med åren att välja lite mer mogna lösenord. För några år sedan när jag fick frågan så sa jag som det var och hörde då:
- Vasaru? Upprepa det där, tack!
-Bimbo39
Asgarv i ena änden av luren. Och jag hade endast en logisk förklaring och det var att jag var 39 år, blond och kände mig allmänt trög.
Okej. Vem har tid eller lust att bli sjuk? Ingen såklart. Men det tycks ju alltid komma när det finns något inplanerat. Ja nu ska vi inte iväg på något jättekalas, men vi hade faktiskt tänkt åka in till Hartford och se St Patrick´s paraden. Själva St Patrick´s Day är den 17 mars. Men paraden äger rum nu på lördag, den 14 mars. Paraden startar vid Capitol Avenue genom Main Street och Asylum Street och avslutas vid the Memorial Arch i Bushnell Parken.
De flesta har något grönt på sig, till och med hundarna!
Det enda gröna jag vill ha nu är tillgång till soffan och horisontalläge!
Aj.
onsdag 11 mars 2009
Another crazy Tuesday
Jag måste bli bättre på framförhållning. Speciellt på tisdagar. De är ju HYSTERISKA? Och vems är felet? Mitt, mitt, mitt. Ja jag erkänner. Planerar som ett arsel (ursäkta uttrycket) ibland. Men jag vill också klaga lite på andra. Lite i alla fall.
Jag stiger upp tidigt. No big deal. Fixar och donar och springer upp och ner och snurrar runt en axel ett antal varv. Börjar komma upp i höga hastigheter nu, typ 100 varv per minut. Miljövänlig energi kanske? Det blir ganska varmt runt omkring mig.
Det är mycket på schemat en tisdag. Det blir inte lättare för att Maken är SUPER upptagen på jobbet med nitiska kunder. Jag vet, man ska vara glad att man har jobb. Ja jag vet, man ska vara glad att det finns de som fortfarande vill ha ens produkter, dvs kunder. Och jag vet att det blir tisdag varje vecka.
Tonårsdottern ska iväg och rida och vi bor inte granne med hästarna. Gudskelov, jag är inte tjenis med dessa stooooora djur. Det innebär hämtning från skolan och skjuts till stallet. Däremellan ska Minstingen mötas vid bussen. Hon skitnödig precis när vi ska till att åka och hämta Tonårsdottern. Fort in, dra ner byxorna. Skit nurå! Och vad gör hon? Sitter och sjunger och "låtsasskiter". Efter mycket om och men är hon klar med sina behov. In i bilen. Ja just det, ut med hunden en sväng! Kissa, kissa. Duuuuuuuuktig vovve. Brum iväg, hämtning av en illaluktande dotter. Lerig också.
Hemma! Just det, så var det läxor, mat och gymmet. Vänta nu. Kylen gapar tom! AAAAAAAAAH! Jag som inte hunnit packa gymväskan. Bråttom bråttom ner på affären. Äh det får bli pizza idag. Kostcirkeln räddar jag genom att slänga dit ett par tomater. Organiska? Ingen aning just nu. Öppnar Minstingens "red folder". Nääääääää jag blir tokig på Mrs Luzietti! Jag tror inte jag skulle klara av Kindergarten. Begriper inte hur ett litet barn ska hinna göra alla dessa assignments och sedan är det vissa uppgifter som jag inte ens begriper hur de ska göras. Små lappar, figurer som ska färgläggas, något som ska klippas, limmas. Det behövs en hel arsenal av pysselpryttlar för alla dessa PROJEKT som amerikanarna tycks ÄLSKA. Men vem fan får sitta med dem? Jo föräldrarna för de har väl inget annat att syssla med. Daaaaah!
Tonårsdottern tar över läxorna med Minstingen. Phew! Just det, packa gymväskan! Iväg till Groove i Avon. Yeah, en timmes pass och svetten sprutar. Skööööönt! Duschar och ska klä på mig. Trosor, lalalalaaaaaaa. Hallåååå! Men va i hel...glömde jag lägga i rena trosor? Jaha, då var det bara att dra upp brallorna och vara försiktig så att jag inte "fastnar" när jag drar upp gylfen. Oh, this is Swedish fashion a la Viktoria Silvstedt, no under wear...
Brrrrum. Hemma! Maken fortfarande osynlig. Minstingen har gjort läxan. Vissa siffror har hon vänt på. Och jag vet att Mrs Luzietti ger ett minus för det och skickar tillbaka pappret. Så sudda, sudda, gör om.
Kvällstoalett för Minstingen. Mutar sedan Tonårsdottern att hon tar sagoläsningen. Går bra. Phew.
Innan American Idol börjar, fixa tvätt, plocka undan i köket, gå igenom posten. På 30 minuter. Yeaaaaaaaah, äntligen. Hoppar upp i soffan.
Hm, let me see. Hur ser onsdagen ut? Bör kanske fixa dagis/skolväskor, kolla vilka kläder som ska på imorgon och äh, det gör jag imorgon bitti!
Why Taina. Why?
Jag stiger upp tidigt. No big deal. Fixar och donar och springer upp och ner och snurrar runt en axel ett antal varv. Börjar komma upp i höga hastigheter nu, typ 100 varv per minut. Miljövänlig energi kanske? Det blir ganska varmt runt omkring mig.
Det är mycket på schemat en tisdag. Det blir inte lättare för att Maken är SUPER upptagen på jobbet med nitiska kunder. Jag vet, man ska vara glad att man har jobb. Ja jag vet, man ska vara glad att det finns de som fortfarande vill ha ens produkter, dvs kunder. Och jag vet att det blir tisdag varje vecka.
Tonårsdottern ska iväg och rida och vi bor inte granne med hästarna. Gudskelov, jag är inte tjenis med dessa stooooora djur. Det innebär hämtning från skolan och skjuts till stallet. Däremellan ska Minstingen mötas vid bussen. Hon skitnödig precis när vi ska till att åka och hämta Tonårsdottern. Fort in, dra ner byxorna. Skit nurå! Och vad gör hon? Sitter och sjunger och "låtsasskiter". Efter mycket om och men är hon klar med sina behov. In i bilen. Ja just det, ut med hunden en sväng! Kissa, kissa. Duuuuuuuuktig vovve. Brum iväg, hämtning av en illaluktande dotter. Lerig också.
Hemma! Just det, så var det läxor, mat och gymmet. Vänta nu. Kylen gapar tom! AAAAAAAAAH! Jag som inte hunnit packa gymväskan. Bråttom bråttom ner på affären. Äh det får bli pizza idag. Kostcirkeln räddar jag genom att slänga dit ett par tomater. Organiska? Ingen aning just nu. Öppnar Minstingens "red folder". Nääääääää jag blir tokig på Mrs Luzietti! Jag tror inte jag skulle klara av Kindergarten. Begriper inte hur ett litet barn ska hinna göra alla dessa assignments och sedan är det vissa uppgifter som jag inte ens begriper hur de ska göras. Små lappar, figurer som ska färgläggas, något som ska klippas, limmas. Det behövs en hel arsenal av pysselpryttlar för alla dessa PROJEKT som amerikanarna tycks ÄLSKA. Men vem fan får sitta med dem? Jo föräldrarna för de har väl inget annat att syssla med. Daaaaah!
Tonårsdottern tar över läxorna med Minstingen. Phew! Just det, packa gymväskan! Iväg till Groove i Avon. Yeah, en timmes pass och svetten sprutar. Skööööönt! Duschar och ska klä på mig. Trosor, lalalalaaaaaaa. Hallåååå! Men va i hel...glömde jag lägga i rena trosor? Jaha, då var det bara att dra upp brallorna och vara försiktig så att jag inte "fastnar" när jag drar upp gylfen. Oh, this is Swedish fashion a la Viktoria Silvstedt, no under wear...
Brrrrum. Hemma! Maken fortfarande osynlig. Minstingen har gjort läxan. Vissa siffror har hon vänt på. Och jag vet att Mrs Luzietti ger ett minus för det och skickar tillbaka pappret. Så sudda, sudda, gör om.
Kvällstoalett för Minstingen. Mutar sedan Tonårsdottern att hon tar sagoläsningen. Går bra. Phew.
Innan American Idol börjar, fixa tvätt, plocka undan i köket, gå igenom posten. På 30 minuter. Yeaaaaaaaah, äntligen. Hoppar upp i soffan.
Hm, let me see. Hur ser onsdagen ut? Bör kanske fixa dagis/skolväskor, kolla vilka kläder som ska på imorgon och äh, det gör jag imorgon bitti!
Why Taina. Why?
tisdag 10 mars 2009
Gråt och skratt
Ibland går det upp och ibland ner. Ena minuten skrattar jag för att i nästa gråta. Det hör väl till här i livet, antar jag.
Skrev i ett tidigare inlägg om en vän som råkat ut för en hemsk olycka i Salt Lake City. Nybliven pappa till lilla E som snart blir ett år, färsk husägare, relativt nygift och en befordran på jobbet på ett stort stålföretag. 31 år gammal. Drar iväg på skidsemester med några killkompisar. Kommer hem i ambulansflyg. Förlamad från bröstkorgen och nedåt. Lite rörlighet i armar, men inte i fingrar. Femte kotan krossad. Sondmatning. Blodförgiftning. Och nu, lunginflammation på ett sjukhus i Gästrikland.
Vad ska jag säga när jag ringer?
A svarar när jag ringer. Hon är en god vän till mig. Precis som P. Vi bodde grannar i Sverige. Lyssnar på henne och hon är helt otrolig. Så stark, så samlad. Hör lilla E i bakgrunden, som busar och tjoar och omedveten om pappas tillstånd. En pappa som inte kommer att kunna jaga ifatt henne på gräsmattan. En pappa som inte kommer att kunna kasta upp henne i luften för sedan fånga henne i sin famn.
A pratar om praktiska saker och vet att om ett år ser hennes normaltillstånd annorlunda ut. Det blir bra. Det blir bara annorlunda, säger hon. A och P har varit ett par i 7 år. Jag gråter. Gråter för att hon är så stark, för att hon gör allt som står i hennes makt för att skapa det nya normaltillståndet för sin unga familj i det nya huset. Det är kärlek. Emellanåt skrattar vi. Vi skrattar åt P som, trots sin förlamning, ägnar sig åt ekonomin, jobb och om A ska gå tillbaka till jobbet med tanke på alla uppsägningar som är nu. Det är P det!
A är så medveten om att det kommer att gå upp och ner.
Jag är glad att jag ringde och ibland behöver man inte säga så mycket. Det räcker med att visa att man finns där för dem.
Skrev i ett tidigare inlägg om en vän som råkat ut för en hemsk olycka i Salt Lake City. Nybliven pappa till lilla E som snart blir ett år, färsk husägare, relativt nygift och en befordran på jobbet på ett stort stålföretag. 31 år gammal. Drar iväg på skidsemester med några killkompisar. Kommer hem i ambulansflyg. Förlamad från bröstkorgen och nedåt. Lite rörlighet i armar, men inte i fingrar. Femte kotan krossad. Sondmatning. Blodförgiftning. Och nu, lunginflammation på ett sjukhus i Gästrikland.
Vad ska jag säga när jag ringer?
A svarar när jag ringer. Hon är en god vän till mig. Precis som P. Vi bodde grannar i Sverige. Lyssnar på henne och hon är helt otrolig. Så stark, så samlad. Hör lilla E i bakgrunden, som busar och tjoar och omedveten om pappas tillstånd. En pappa som inte kommer att kunna jaga ifatt henne på gräsmattan. En pappa som inte kommer att kunna kasta upp henne i luften för sedan fånga henne i sin famn.
A pratar om praktiska saker och vet att om ett år ser hennes normaltillstånd annorlunda ut. Det blir bra. Det blir bara annorlunda, säger hon. A och P har varit ett par i 7 år. Jag gråter. Gråter för att hon är så stark, för att hon gör allt som står i hennes makt för att skapa det nya normaltillståndet för sin unga familj i det nya huset. Det är kärlek. Emellanåt skrattar vi. Vi skrattar åt P som, trots sin förlamning, ägnar sig åt ekonomin, jobb och om A ska gå tillbaka till jobbet med tanke på alla uppsägningar som är nu. Det är P det!
A är så medveten om att det kommer att gå upp och ner.
Jag är glad att jag ringde och ibland behöver man inte säga så mycket. Det räcker med att visa att man finns där för dem.
måndag 9 mars 2009
Nämen, redan måndag?
Öh, vart tog helgen vägen? Sitter här som ett ufo och begriper inte varför helgerna går så attans snabbt. Vi hade ingenting inplanerat utan skulle ta dagarna som de kom. Vad blev det av det då?
Lördagmorgon uppstigning klockan 5.30 am. Pip! Väckning av tonårsdottern. Nej nej, jag visste att det var lördag. Hon skulle nämligen iväg till NYC. Igen! Snart skaffar jag klippkort på bussen åt henne. Hon är ju där jämt, tycker jag. Denna gång var det faktiskt med skolan och de som är med i kören. Och det var INTE gratis. Men när det är en tonårstjej så låter det ju alltid:
Lördagmorgon uppstigning klockan 5.30 am. Pip! Väckning av tonårsdottern. Nej nej, jag visste att det var lördag. Hon skulle nämligen iväg till NYC. Igen! Snart skaffar jag klippkort på bussen åt henne. Hon är ju där jämt, tycker jag. Denna gång var det faktiskt med skolan och de som är med i kören. Och det var INTE gratis. Men när det är en tonårstjej så låter det ju alltid:
- MaMmaaaaaaa, ALLA i kören ska ju åka. DAAAAAH! (ser ansiktsuttrycket framför mig med de där stirrande ögonen och munnen lite öppen).
Skjuts till skolan 06.45. Pip! Väl hemma konstaterade jag detta underbara väder och det gick inte att motstå en tidig löprunda. Drog på mig springskorna och drog iväg på ett pass och det var en obeskrivlig känsla. Måste upplevas bara.
Sedan då? Heeeeeela lördagen framför oss och ingenting i almanackan. Tittar på Maken och då, då ser jag att HAN minsann har tänkt ut något:
- Vi åker till Butternut!
Kan meddela att Butternut ligger inte nästgårds utan drygt en timme från oss, i Massachusetts (säg det fort om ni kan). Och det är inget stort köpcentra. Utan det är en skidbacke i närheten av staden Great Barrington. Jag är ju ingen stor fantast av skidåkning så jag kan meddela att jag hoppade inte högt av glädje och gav honom en dunk i ryggen, typ:
- Bra planerat gubben lille! Skiiiiiiiitkul.
Vädret var faktiskt så fint och Minstingen ville ju åka, så vi drog iväg. Under bilresan dit så var det faktiskt riktigt intressant att se alla hus, som byggts mitt-i-no-where. Typ hillbillys. Det såg helt enkelt för jävligt ut kring vissa av byggnaderna. En del gårdar såg ut som rena soptippar, och de översvämmades bland annat av gamla bilar.
Mitt i allt så kom vi till en liten lanthandel. Måste bara in.
Lanthandeln i Granville, MA.Och vad hittade vi där bland alla hyllor om inte:
Vilket fynd, va?
I denna affär fanns ALLT. Kolla här:
Vad sägs om en liten kniv? Eller varför inte en flagga?
En burk senap? Eller sylt?
Åkte vidare och väl framme vid skidbacken konstaterade jag att mina boots, ljusa boots, inte riktigt var de rätta att ha på sig en sådan här dag. Det var ju rena LERVÄLLINGEN på parkeringen. Först tänkte jag inte ens kliva ur. Men så kom jag på andra tankar. Bete dig vuxet nu, Taina. Det finns ju faktiskt barn med i bilen.
Solen gassade från en klarblå himmel. Maken och Minstingen drog iväg till backen.
Så liiiten man är då.
Jag? Ha! Jag gick till cafeterian och satt ute på däck, läste en bok och njöt. Efter ett par timmar kom Maken och Minstingen och det var alldeles för "slushy" (lärde mig ett nytt ord så nu måste jag träna på det) och svåråkt. Det blev en stund med fika och mys-mys i solen för oss alla tre. En del nyfikna frågor från människor runtomkring oss:
- Where are you from-Oh, that´s so cool-
Och mycket riktigt. Där kom den. Snacket om FINANSKRISEN!!!!!!! Maken går in för det där med hull och hår och var inne i en djup diskussion med en Obama-anhängare-fd kampanjledare när Minstingen hade fått nog (jag med) ! NU ÅKER VI!!!! Varför kan man inte snacka höftledsoperationer längre? Som "förr i tiden".
Lördagkväll blev det en smarrig hummer-räk-sås med pasta till middag och sedan en mysig TV-kväll.
Det vackra vädret fortsatte på söndagen och det blev cykelpremiär!
En stolt tjej, som dock vägrar att ta bort stödhjulen.
På söndag hann vi dessutom åka iväg med kläder, Minstingens gamla cykel, slalompjäxor och leksaker till Salvation Army. Mycket uppskattat såklart. Därefter blev det en sväng till IKEA. Nice!Så idag är det måndag. Ny vecka. Nya utmaningar och ett skitväder och en jäkla lång bilkö när vi åkte till dagis.
Uppmuntrande syn en måndagmorgon.
Le Taina. Le.fredag 6 mars 2009
Show & Tell: Min bloggplats
Love Fridays! Inte bara för att det är helg utan för att det dags för SHOW & TELL! Känslan är ungefär densamma jag hade i skolan, när vi hade roliga timmen. Ibland fick vi ta med oss någonting hemifrån och visa och berätta om, för klassen. Inte nog med det, vi fick ju ta del av andras också. Hur kul som helst. Veckans tema har Erica valt och det är tadaaaaaa MIN BLOGGPLATS!
Nu går vi på jakt. Bloggplatsjakt. Hänger ni med?
Kan detta vara något?
Nääääää, ser ju inte så mysigt ut. Det här är vår stationära hemmadator.
Upps, kolla inte på sladdröran på golvet.
Jävligt dumt att skriva det för nu stirrar väl ALLA på det. Bra Taina.
Jamen nurå? Bland allt gullegull. Pluttiplutt.
Nu går vi på jakt. Bloggplatsjakt. Hänger ni med?
Kan detta vara något?
Nääääää, ser ju inte så mysigt ut. Det här är vår stationära hemmadator.Upps, kolla inte på sladdröran på golvet.
Jävligt dumt att skriva det för nu stirrar väl ALLA på det. Bra Taina.
Vad sägs om den här platsen då? Lite småmysigt bland allt det röda.
HA! Forget it! Det är som att ta sig in på Fort Knox!
Tonårsdotterns space.
Tonårsdotterns space.
Jamen nurå? Bland allt gullegull. Pluttiplutt.
Jo tjena, precis som om jag skulle få plats här. Ser lite upptaget ut. Liksom.
Minstingens polare vaktar här.
Minstingens polare vaktar här.
Men nu ser det väl lite mer professionellt ut ändå och bör ju duga?
STOP! STOP! Absolut FÖRBJUDET! Min arbetsplats med arbetsdator.
Do NOT use for personal things. Big boss is watching you.
Do NOT use for personal things. Big boss is watching you.
Kom igen nu! Någonstans måste ju Taina blogga. Visst. VOILA!
I ett hörn i TV-rummet sitter jag gärna och bloggar och läser och kommenterar!
Trevlig helg på er allesammans!
torsdag 5 mars 2009
Ett gott skratt
Hahahaha! Fick mig ett gott skratt när jag läste Pias inlägg denna morgon. Och vi behöver skratta MYCKET mer.
Det är alldeles för allvarligt just nu och det är ju så deprimerande att läsa om allt elände, att prata om alla svårigheter och bara dra ner på mungiporna. Så tröttsamt att de här tidigare samtalsämnena har liksom drunknat i allt elände. Inte ett samtal utan att någon ska dra upp "Yeah and the finance crisis we´re dealing with now...blablabla". Är såååååå sicken tired of that! Det blir inte bättre för att vi ältar om saker. Vi lever här och nu!
Ett gott skratt förlänger livet. Sägs det i alla fall. Skratt är hälsosamt för det frigörs en massa endorfiner i kroppen då och DET är ju bra. Skratt minskar på stressen och stress behöver vi verkligen inte nu.
Undrar om jag ska byta bana och utbilda mig till skrattkonsult och köra skrattyoga? Vilket underbart liv.
Det är alldeles för allvarligt just nu och det är ju så deprimerande att läsa om allt elände, att prata om alla svårigheter och bara dra ner på mungiporna. Så tröttsamt att de här tidigare samtalsämnena har liksom drunknat i allt elände. Inte ett samtal utan att någon ska dra upp "Yeah and the finance crisis we´re dealing with now...blablabla". Är såååååå sicken tired of that! Det blir inte bättre för att vi ältar om saker. Vi lever här och nu!
Ett gott skratt förlänger livet. Sägs det i alla fall. Skratt är hälsosamt för det frigörs en massa endorfiner i kroppen då och DET är ju bra. Skratt minskar på stressen och stress behöver vi verkligen inte nu.
Undrar om jag ska byta bana och utbilda mig till skrattkonsult och köra skrattyoga? Vilket underbart liv.
onsdag 4 mars 2009
Visste ni att...
...man måste stanna med bilen när Skolbussen stannar för att släppa av eller på barn.
...Brev/postlådan används både för ingående och utgående post. Upp med flaggan = utgående post
...man får svänga åt höger vid rött ljus. Dock inte om det finns en skylt med "No turn on red"
....amerikanarna skyltar mycket, speciellt STOPP-tecken. All the way.
...vi källsorterar hemma och ställer bara ut det vid vägen tack vare Paine´s "Recycling and Rubbish Removal". Varje torsdag.
... att brandposterna står där ute året runt. Inte bara vid jul som Minstingen trodde. Hon tyckte de såg ut som små trädgårdstomtar.
...vi skickar med flickorna "Lunch bags" till dagis/skolan. De där bruna papperspåsarna. Varje dag.
...amerikanarna ringer i tid och otid för att försöka få en att skicka pengar till välgörenhet. "Fund raiser" står det ofta på telefon displayen. Mycket ofta till och med.
...på Super Stop&Shop finns bank, apotek, bageri och Dunkin Donuts. Inte bara mat alltså.
...det finns behållare för gamla glasögon, telefoner och hörselapparater. De slängs i samma behållare.
...det finns ett flickinternat The Ethel Walker School i Simsbury. De har eget stall, tennisbanor samt kyrka. Det är dyrt.
...amerikanarna tycker om att flagga. De har flaggor med tomtar till jul, hjärtan vid Valentine´s och "Något Grönt" till St Patrick´s. Flaggan hängs ofta vid ytterdörren.
...vi är lite olika, trots allt.
Inga bilar i rullning för här kommer JAG!
Vår brevlåda som har "utgående" post i. Den tar brevbäraren med sig. Bra va?
Bra med skylt som beskriver var du ska stanna.
Alla kan vi göra lite för miljön. Börja källsortera är ett sätt. Det här tar Paine´s hand om ;)
Det här ÄR ingen tomte!
Här handlar jag mat. Och lite annat också.
Vad bra?
tisdag 3 mars 2009
En vanlig start på dagen och några reflektioner
Dags för lunchrast. Kikar in här och tänkte skriva några rader om hur en vanlig dag startar hos The Olssons.
Kikar med ena ögat på klockan, 5.05 am. Maken är vaken och fixar kaffet. Ska jag snooza lite? Bara liiiite. Näpp! Jag kan inte somna om när jag väl har vaknat, så jag kliver upp och det är SVINKALLT i huset! Termometern ute visar på - 12 Celsius och det känns tamej sjutton lika kallt INNE! Vi har blivit som amerikanarna och förstått att husen är något sparsamt isolerade. Med andra ord så funderar jag på OM DE ÄR ISOLREADE ÖVERHUVUDTAGET? Så vad gör vi, jo vi drar ner på värmen under natten och givetvis har Maken gjort lite research och kollat vad de andra har för temperatur inomhus. Han drar ner det till 61 Fahrenheit (ca 16 grader Celsius) och jag lovar er att det känns som MINUS 61!
Tofflorna åker snabbt på, likaså en TJOCK fleecetröja. Väcker tonårsdottern 05.20. Får till svar (same procedure every morning) - Tio minuter till zzzzzzzz...
Springer ner och häller i mig dagens första kopp kaffe. Mmmm värme! Kollar termostaten och vrider upp till 69. Maken kikar lite över axeln men säger inget. Han vet att jag behöver tinas upp. När ett hus är dåligt isolerat så HÖR man ju allt också och när pannan sätter igång så låter det som om det är en raket i vår källare som ska skjutas upp vilken sekund som helst. Inte nog med det. Mitt "kontor" är precis ovanför pannrummet och när jag sitter i telefonmöten så kan det ibland komma:
- What in heck is that? Do you hear?
Vissel vissel by me.
Tio minuter har gått. Rusar up igen för att väcka tonårsdottern. BREAKFAST! Springer ner igen. Andra koppen åker i. Börjar tina upp. Minstingen ropar:
-Mammmmmmmmmmaaaaaaaaaaaaa! Jag är VAKEN!
Maken springer upp och bär ner henne. Han gör iordning en kopp choklad åt henne. Frukost äter hon på dagis. Sedan sitter hon i soffan och kikar på Noggings. Klockan är inte ens 06.00 am och ALLA är vakna i vårt hus. Inklusive hunden som springer i fötterna på en och viftar på svansen. Han ska väl tinas upp han också?
En tallrik flingor med soyamjölk (som jag börjat med nyligen) och fram med tidningen, Hartford Courant. Eländes elände överallt! Unemployment, lay offs, shut down, stabbing in Hartford (vardagsmat). Another lovely day! Blev ju på bra humör av den där tidningen. Maken puss puss och så drar han iväg. Strax efter 6. Han brukar åka tidigare.
Släpar upp Minstingen som vill ha en till Snow Day:
-Snälla mamma. Vi kan väl ha en Snow Day.
Försök förklara för en 5-åring att det är inte jag som betsämmer det. Även om jag nu skulle vilja det. NO MORE SNOW DAYS!
Morgontoalett, kläder på, fram med dagisväskan, skolryggsäcken, leta rätt på vantar, mössa. Just det, täckbyxorna var lite för skitiga. Skulle ha tvättat dem igår. Äh de får duga en dag till. Uppifrån:
-Mamma, kan jag få skjuts idag? Jag har ju CAPT test idag och busschauffören kommer alltid så sent till skolan?
Kommer han för sent undrar jag? Men så är det ju inte utan det är ju givetvis bekvämare att få skjuts och slippa stå där ute och vänta i kylan. Bussen är "nästan" för sent vid skolan. Denna morgon ger jag med mig. Det är ju i alla fall CAPT.
In i bilen med flickorna. Klockan 07.00. AM. Först till high school och sedan till Day Care. På vägen till dagiset vill Minstingen lyssna på jazz. Fråga mig inte vad det är för skiva som ligger i. Det är hon och Maken som oftast lyssnar på den.
Kommer fram till dagis och vad får jag se! En ung mamma med fyra små barn, varav de två minsta är tvillingar. Två månader gamla!!!!!!! Hjälp, de ska vara på dagis en hel dag. Samtidigt som hon bär på två barnstolar med dessa små liven i, försöker hon locka de två andra barnen med sig in. Den ena är 2 år och den andra 3 år. Snacka om att ha händerna fulla! Erbjuder en hand och hjälper henne in med de två andra som tycks ha frusit fast i marken för de går så låååååååångsamt. Hon vänder sig om och tackar och LER! Hon orkar le och jag håller på att svimma av att bara beskåda detta.
Minstingen tar av sig ytterkläderna och sätter sig vid bordet och för att äta sin frukost. Som tas med av oss. Såklart. Även lunch är nerpackad. Den äter hon innan hon åker till skolan. Hon hämtas av en van från dagis som tar henne till Kindergarten. Sedan kommer hon hem med den vanliga gula skolbussen.
Puh, åker raka vägen hem. Börjar titta mig omkring. Men guuuuuuuuuud så vackert det är. Solen skiner, snön ligger så vit (och ren) på marken och det är som i ett fotografi. Just det. Jag har ju kameran med mig. Ingen systemkamera. Nej nej bara en vanlig digital med några knappar för klick. Jag tar några bilder. Under tiden som jag kör. Det går långsamt. I promise.
Väl hemma blir det en kopp kaffe till och så raska steg mot kontoret för att förbereda ett telefonmöte och en förhoppning om att uppskjutning av raketen i källaren är senarelagd!
Tonårsdottern sminkar sig innan det bär iväg till skolan.
Klädproceduren för Minstingen är bland täcken och kuddar.Det tar alltså väldigt lång tid.
Hunden vill ha koll när flickorna ska åka.
Frukost time på dagis.
"Vår" gata i Simsbury.
"Vårt" hus omgiven av snön som föll igår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)