Här och nu

 Just nu befinner jag mig i vårt Paradis. Har jobbat "hemifrån" som det heter nuförtiden. Ibland undrar jag hur det ska gå med alla kontor som ligger öde. Företag kommer att ändra synen på det här med att jobba "remotely". Jag får MYCKET mera gjort genom att sitta hemma även om det vissa dagar kan bli tråkigt. För jag gör INGET annat än jobbar. 

I alla fall så börjar hösten göra sitt antågande. Inte för att det är kallt, men löven börjar skifta i färg här i upstate NY. Och det är så himla fint! Idag ska jag njuta av den varma höstdagen tillsammans med Dino. Det är bara han och jag här och det går ingen nöd på oss inte. Ska sätta mig i kanoten och nu tror väl alla mina miljoner läsare att jag ska glida omkring och bara njuta. Men så blir det inte! Vi har en jävla massa vass och skit som ska rensas vid strandremsan! Kan inte gå i för det är lite geggigt på botten och om man inte håller efter så sjunker skiten ned till botten och bildar sk "muck". Min raka som jag beställde har inte kommit än så jag måste göra mig ett ärende hit upp igen innan vi stänger igen för vintern. Ska både raka botten och lägga i "muck removal"-tabletter. 

Känns lite vemodigt att stänga igen huset snart men som tur är så älskar jag ju hösten i New England. Kanske, kanske blir det en tripp till Sverige i höst! Har tittat på biljetter och kollat lite hur andra betett sig på resor till Sverige. Det verkar ju inte vara någon big deal. Lite glest på flygplatser och flygplanet, och DET har jag verkligen ingenting emot. Har liiiiite svårt att tänka mig att sitta med mask hela vägen dock. 

Vi avslutar med lite bilder från Paradiset. (Hatar förresten nya blogger, speciellt när bilder ska omdirigeras!)

Första kvällen blir det alltid lite mys vid brasan

Sitter gärna också på övre våningen och myser

En liten fyr hos en av grannarna

Vår fina postlåda

In the neighbor hood

Akta er nu!

 Nu har det hänt. Liisa har tagit körkort! Efter drygt ett halvår med sk "permit" så var hon nu färdig att köra upp. Jag var nog mer nervös än vad hon var trots att vi kört så mycket med henne. Vi har övat på att parkera, gör "k-turns", kört i miljoner korsningar med stopp-skyltar eller trafikljus, och på motorvägar med hjärtat i halsgropen. 

I tisdags var det alltså dags och vi möttes av andra ungdomar som också väntade på att få köra upp. Alla föräldrar var i samma tillstånd som jag. I chock. Vart tog tiden vägen egentligen?  Nyss vandrade vi in med dem, då tandlösa, till Kindergarten. 

En pappa satt och filmade sin son när det var hans tur. Tyvärr så fick den filmsnutten inget bra slut. När sonen klev ut ur bilen syntes det i ögonen att hans uppkörning inte gått bra. Stackaren. Så när det var Liisas tur höll jag faktiskt på att göra ned mig. Men när HON klev ut ur bilen så lyste ögonen ikapp med solen. Phew! En milstolpe här i livet. Sedan dess har hon varit ute och kört massor nu. Alldeles själv. Vilken frihet.

På tal om Liisa så går hon igenom en ny fas. Hon hatar när jag säger det, men jag ser det som en fas. Rummet skulle genomgå en förvandling. Det är fjärde gången sedan vi flyttade in i detta hus (2012). Inga större förändringar förutom lite färg, nya kuddar, filt och matta. Den här gången fick hon måla själv. Har man körkort ska man väl kunna måla, eller hur?

Förutom allt som händer här i Amerikatt, så skickade sonen bilder från sin semester i Santorini med flickvännen...ja, jag är lite avundsjuk. 

Japp, de skulle ha mask på sig under uppkörningen

Ett körkort ska firas med middag med bästa vännen

Svart och vitt. Kolla tavlan ovanför skrivbordet. Den har Liisa målat själv.

Hon ville byta säng men den här får duga trots "flickigheten"

Och så en bild från sonen med sin fina flickvän.

The new normal

 Men hur många gånger hör man inte det? "The new normal". Jag befattar mig INTE med det uttrycket! Vad fan ska det betyda egentligen? 

Skolorna har kommit igång. Och ja, det ska bäras mask, både av elever, lärare och annan "staff people". Gilla läget eller inte, men så är det. Finns massor av kreativa masker där ute! Liisa har fått ett gäng roliga som jag ska fota nån dag. 

I alla fall så är det hybridmodell i Liisas skola. Ibland distansundervisning och ibland i skolan. Själv tycker Liisa det är supertråkigt i själva skolan. Klasserna små, lärarna verkar obekväma och korridorerna är tysta och lite zombie-aktiga. Det här med att det är bra för att de ska socialisera är ju inte riktigt sant. De ser inte varandras ansikten, de får inte stå nära varandra och eftersom hälften är hemma när den andra hälften är i skolan så träffar de inte alla sina vänner som de i vanliga fall skulle ha gjort. Det blir liksom antiklimax av det hela. Det här med half-half är ingen bra modell precis. Barnen är besvikna.

En annan som börjat i "skolan", eller rättare sagt dagis, är lille Maximilian! Inte nog med det, han har ju fyllt ett år!!!! Eftersom den här jävla pandemin satte stopp för en resa för min del, så fick jag fira honom via mobilen istället. Jag vet, det finns de som reser i alla fall, men jag tycker det verkar lite krångligt med The new normal och sitta med mask på flyget och allt annat jadajada. Åker när det lugnat ned sig.

Och vet ni vad? Vi var ute och åt på en restaurang! Kom knappt ihåg hur man beter sig för det är en hel evighet sedan jag satt på en restaurang. Underbart var det i alla fall. Vi firade Jonas födelsedag och bara njöt!

Långhelg här i Amerikatt. Jonas har dragit upp till Paradiset för att lämna av en av båtarna. Liisa och jag skrotar här hemma. Blir en sväng till IKEA, träna, fixa god middag och se nån bra film.

Fina Maximilian

Tänk att hon nu är junior, dvs 11an

Grattis gubben

Fin bild...hugger varandra med kniv?

Stress

Nu är det INTE kul! Känns som om jag inte gör något annat än jobbar. Dygnet runt. Inatt vaknade jag mitt-i-natta och hade svårt att somna om. Tankarna bara snurrade och snurrade runt i ett huvud som kändes som om det svällde med varje fråga som dök upp. Jag brukar inte ha problem med sömnen.

Alla vet ju att många industrier lider i denna förbannade pandemi. Så också vår. Jag jobbar ju inom flygindustrin och den har påverkats HÅRT. Alla våra enheter måste certifieras mot internationella standarder och där kommer jag in. Just nu sker denna översyn av certifieringsorgan både virtuellt men också IRL. Vi är inne i en tuff fas där flera av "mina" enheter av denna översyn sker nästintill samtidigt och det är mycket som ska synkroniseras och stämma.

Igår tog en person ett beslut som gick till världshistorien. Kan inte gå in på detaljer såklart men jag kan bara säga att hen tog vatten över huvudet och nu måste jag försöka rädda det som räddas kan. När folk inte följer regler utan "går sin egen väg" ja då blir det konsekvenser. Suck. Hatar sånt!

Nu ska jag inte sitta här och klaga utan nu ska ärmarna kavlas upp och ett par tuffa samtal göras!

Lite random bilder...

Det här är ungefär hur jag känner mig just nu...suck

Den här krabaten traskade runt vårt hus härom dagen. Gosig nallebjörn.

Avslutar med en bild på mitt barnbarn som jag fick av Isabella igår. En tröst när jag känner mig lite "nere"

Man tager vad man haver

När vi inte har tillgång till den bautastora floden, så som St Lawrencefloden, ja då får man ta till vad man haver så som Connecticutfloden och den är inte så dum den heller.

Vid det här laget vet alla mina miljoner läsare att Jonas är ingen Beach Bum precis. Därför blir det floder. Inga stränder eller sketna bäckar här inte!

Så här är det, Jonas har svårt ju att ligga still, vilket ofta är fallet på beachen. Ja, om du inte är av den atletiska typen vill säga och ska springa omkring och hoppa och visa upp dig, samtidigt som du drar in magen. Detta sker ju oftast rakt i nyllet på dig så sanden sprätter. Nä han vill gärna ha tillgång till båt och fiskar och inte så mycket annat. Jag då? Vad tycker jag då? Jo ibland kan det vara kul att hänga på stranden men jag är alldeles för nyfiken för att vistas på sådana ställen. Spanar, vrider på skallen, tappar hakan, snubblar och kisar. Sånt behöver jag inte bekymra mig om vid en flod. Inte där vi är i alla fall. Det jag får ägna mig då åt är att lyssna på fiskehistorier och hur STORA de där bassarna eller Wall eyes (väggöga) är som han "nästan" fångade.

När vi nu haft en sådan varm sommar hittills så kan man inte göra något annat än åka med vår fula bassbåt och dra ut på Connecticutfloden till en av sandbankarna. Vi släpar med oss halva hushållet, ungefär som vi ska flytta ut i ett år eller så. I hushållet ingår även fiskeprylar. Massor av fiskeprylar.

Just nu befinner vi oss ytterligare en heat wave. Jag har givit upp med blommorna. Det är föööör varmt helt enkelt. Gräsmattan ser för jävlig ut och de som har bevattningssystem kämpar på de med. Jag struntar i det. Tids nog får vi vatten.

Avundas inte de hushåll som fortfarande är strömlösa efter stormen Isaias. Att inte ha AC just nu måste vara en riktig plåga. Vår går på högvarv nu. Dygnet runt.

Som ni ser så är halva bohaget med

Där ute står fiskaren Olsson

Vad har du på kroken Herr Olsson?

Där ser man!

Inte så trångt precis

 ...och så avlutar jag med en bild av vår självutnämnda drottning. Ophelia the cat. Så här kan man också göra när det är varmt.

När man inte kan ses

Fuck Covid-19, säger jag bara! Ja, jag blir så urbota TRÖTT på att det inte är över. Inte för att jag behöver resa i jobbet så mycket som jag gjorde tidigare utan resa till nära och kära. På mina premisser.

Saknar min familj och den saknaden är värre pga att jag nu inte kan bestämma själv om när och hur jag vill åka. Visst ser jag en del utlandssvenskar som åker "hem" men det verkar ju inte vara helt smärtfritt precis. För det andra har jag ingen lust att ta några risker heller.

Mitt lilla barnbarn, Maximilian fyller snart ett år och jag har fått inbjudan. Blev så ledsen när jag insåg att jag inte kunde finnas där, fixa tårta, blåsa ballonger, vika servetter, slå in paket och fira hans första födelsedag. Det gör ont. Ont i hjärtat. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag tänker på det.

I stort sätt så "pratar" jag med honom varje dag. Pratar och pratar är kanske att ta i. Jag låter som en bil, brandsiren, Tarzan, hund och allt ni kan tänka er. Vi leker tittutleken via messenger. Jag får vara med när han äter och ser när han matar hundarna genom att slänga mat på golvet. Det badas, läses böcker, dricks välling och nattas. Jag får verkligen vara med, men ändå inte. Så tacksam för att Isabella låter mig vara med i hans vardag.

Nu sparkar vi ut det där eländiga viruset tycker jag!

Fick dessa fina bilder från den finaste familj jag vet.

Fina, fina Maximilian

Lille "bubben" som får gå på hjärtkontroller med jämna mellanrum. Han är så duktig och låter sig undersökas noggrant av kardiologen. Hade velat vara den som höll din hand. Älskade barnbarn