Den 14 december 2021 tog du ditt sista andetag. Ingen anade något. Du lade dig för att sova middag för du kände dig så trött. Så trött att du inte vaknade upp.
Älskade pappa, mitt hjärta gör så fruktansvärt ont. Nu är du återförenad med mamma och jag önskar att ni sitter där uppe på molnen och dricker glögg och dinglar med fötterna.
Älskade pappa. Sov så gott.
Jag vet, det har varit mycket lucia på alla sociala medier idag. Nästan så jag trodde datorn skulle börja brinna pga av alla ljus. Eller inte.
Själv såg jag inget luciatåg på SVT för jag fick se en IRL med amerikanske tjejer som sjöng på svenska. Det roliga med detta var att alla fyra som var med (ja det var inte trångt precis) hade luciakrona på sig och ingen av dem hade lyset på. Blev nog lite bråttom när de skulle kasta sig ut i den kalla morgonen bland ivriga besökare. Jag ska inte klaga. Fick igång luciakänslan i alla fall.
Liisa bryr sig inte så mycket om Lucia längre. Förr tillbaka ville hon gärna både se och vara med. Däremot så fick jag se mina barnbarn, Maximilian och Adrian utklädda till stjärngossar och jag trodde jag skulle svimma. Helt underbara bilder. Ville så gärna dela med mig av bilderna på social medier men så sa det stopp. Löjligt, jag vet, men blev orolig att någon skulle tolka de där hattarna och vita klänningarna fel.
 |
| Liisa som 3-årig Lucia |
 |
| Liisa och kompisen Leah i Simpan 2015 |
 |
| Det lilla Luciatåget i CT. |
 |
| Maximilian som stjärngosse |
 |
| Adrian och Max |
Så skönt med fredag igen. Veckan gick av bara farten, precis som vangligt. Jag har alltid så mycket på "listan" men tycks aldrig riktigt komma ikapp. Bockar av, nya uppgifter ramlar över en och akuta saker som ska lösas. Helst igår. Alla fattar ju att när det gäller flygindustrin lämnar vi ingenting åt slumpen.Vid minsta lilla risk, så dyker vi ned på djupet. Inte i havet utan i "problemet". Det vrids och vänds tills vi är nöjda med lösningen.
Nu var det inte mitt jobb jag ville skriva om, utan om alla dessa förbannade hot mot skolor här i USA! Är så urbota trött på detta och denna oro och rädsla bland elever och lärare går inte beskriva i ord.
Den senaste tiden har flera high schools fått hot av olika slag. Vet inte om det har med skolskjutningen i Oxford MI att göra men personligen tror jag att vissa "går igång" på sånt. Det visas överallt, nyheter och sociala medier. Och nu har det nått Liisas high school! Så jävla läskigt!
Igår ringde polisen på hos oss. De kom in och intervjuade Liisa om allt hon vet och hört om en kille som uttalat sig på sociala medier och muntligt, om hur han ska skjuta just på den skola Liisa går i. Jag höll på att skita på mig samtidigt som jag blev så förbannad att jag var nära på att dra på mig skorna och springa hem till killen, dra honom i öronen, ruska om honom och fråga vad fan han håller på med. Samtidigt skulle jag vilja vråla ut min ilska mot hans föräldrar. Exakt vad jag skulle skrika om, har jag ingen aning om, men något kommer det väl ur munnen på mig. Varför? Varför tar vissa till sig hot och i värsta fall gärningar bara för att de själva mår dåligt?
Poliserna berättade att det är nästintill omöjligt att hålla koll på flödet i alla sociala medier, men just nu följer de upp det här specifika hotet från denna kille. En sådan där kille som många pratat om länge som den där "weird one".
När jag ändå är inne på Liisa så är jag så stolt över denna tjej. I höstas blev hon invald i Music Honor Society och i veckan till Math Honor Society! Visst får jag skryta. För det här är ju trots allt MIN blogg och här skiver jag vad jag vill. Så det så!
 |
| Liisa har spelat alto saxofon i många år nu och det här var kvällen när hon blev medlem av Music Honor Society. |
 |
| Football Senior Night och här är de seniors som är med i The School Band och som tackas av. |
 |
| Eftersom Jonas och jag var bortresta under Football Senior Night där föräldrar leder in the senior på plan så ställde Bob och Darlene upp såklart! |
Allt har lugnat ned sig med den där "idioten" jag skrev om i förra inlägget. Han kunde inte gå vidare för det fanns ju inget case. Nu är det lite pinsamt för hans son, den 27-årige coachen som jobbar på skolan för ALLA vet vad hans pappa gjort, dvs hotat till både höger och vänster.
Själv mår jag mycket bättre nu. Hjärtat mår bra under omständigheterna, astman är under kontroll och mungiporna börjar dras upp mot öronen. Det är ju jul snart!
Det har hänt en hel del sedan sist jag skrev, Halloween, football senior night, 50-års fest i NJ, Thanksgiving, adventsfika hos Olssons och mycket mer. Men jag ska inte skriva om allt för då storknar ni.
Nu är det bråda tider, inte bara för nissarna utan även för en annan och då menar jag inte bara julstöket utan organisationsförändringar. Igen. Jag vet, det är så drygt. Detta sker varenda år och när man har en global roll så som jag har, så är det alltid där det blåser storm. Vi får se hur det går denna gång. Bör veta mer om drygt en vecka. Lagom till jul. Just nu känner jag mig som en av de där gigantiska ballongerna i Macy's Thanksgivingparad. Jag sitter fortfarande i ett snöre och flyter med. På min ballong står det Power Points. Kan ni föreställa er känslan?
På tal om Thanksgiving så drar ju julhysterin igång då. På riktigt alltså. Det liksom exploderar med ljus och tomtar och allt som hör julen till. Det är som att vara med i en film där scenen plötsligt blir en helt annan miljö. Visst finns det de som smyger in juliga ting tidigare, men denna stora förvandling är så påtaglig just under Thanksgivinghelgen.
Vår Thanksgiving firade vi med våra finaste vänner, Bob och Darlene. Mysigt i kubik. God mat, härliga diskussioner och bara häng.
Här hemma har julen börjat göra sig synlig med gran, ljus och tomtar. Det har bakats, rullats köttbullar, rökts kalkon, kokats julgröt och avsmakats glögg. I massor! Ett litet adventsfirande med goda svenska familjer har vi också hunnit med.
Nu kör vi lite bilder!
 |
| Bob och Darlenes mysiga matsal |
 |
| Mor och dotter |
 |
| Tack för att du är du mina fina vän, Darlene |
 |
| De bästa vänner man kan önska sig som gjort vår tillvaro här i USA så himmelens bra. |
 |
| Lussebullar ska det vara till advent, eller hur? |
 |
| Substitut till skinka är rökt kalkon som här förbereds av Jonas |
 |
| Rullat och stekt köttbullar. Mums! |
 |
| Jul i vårt hus |
 |
| Glöggavsmakning |
Gud så trött jag är. Så förbered er nu, alla mina miljoner läsare där ute, att detta blir ett dystert inlägg.
Det är mycket nu.
I det finska språket används uttrycket "ei kahta ilman kolmatta" som är ungefär detsamma som "en olycka kommer sällan ensam". Men i finskan så är uttrycket mer om motgångar och att om du haft två motgångar redan, så kommer den tredje. Sitt lugnt i båten och vänta, typ. Olycka låter lite hårt på nåt sätt.
I alla fall så vet ni ju redan att Dino är gammal. Vår skrutthund, som går in på sitt fjortonde levnadsår. Det är gammalt. Han är halvblind, hör dåligt och är nyligen opererad för tumörer. Nej, vi har inte gjort biopsi. Det ändrar inget och just nu mår han bra men det har varit tufft ett tag. Svårt att se en så kär familjemedlem börjar tyna bort. Ja inte i storlek för han är lite korpulent och har alltid älskat mat. Så som husse kanske, hahahahaha! Han tynar bort i sin personlighet och är en gammal förvirrad man som har blöjor på natten. Älskade Dino.
Då hoppar vi in på nästa. Liisa hade en liten incident på skolgården och körde in i en annan bil. Och ni som bor här i Amerikatt, vet hur det kan se ut på en high school. Skolbussar, bilar, poliser, ungdomar som går med huvudet nedböjt, stirrandes i sina mobiler. Kaotiskt med andra ord.
Skadorna på bilarna, inklusive vår, var inte stora. Hon körde i snigelfart men det blev lite trångt och olyckan var framme. Hon tog på sig hela skulden. Personen i den andra bilen var den 27-årige fotbolls coachen på skolan. Det skulle lösa sig. Trodde vi. Pappan till denna 27-åringen blev HELT GALEN! Han ringde på en gång och frågade hur vi ville lösa detta. Helst utan försäkringsbolagen inblandade. Say what? Hur han ville göra det sket vi i och kontaktade vår försäkringskille. Och det var ju som att hälla bensin och tända på. Försäkringskillen räknade ut, i detalj, hur mycket reparationen skulle kosta men den kalkylen gillade inte Pappan och dessutom skulle han ha pengar för värdeminskningen på bilen. Han hade gjort sin egen lilla uträkning. Go figure.
Under en hel månad har han ringt, skickat sms, till vår försäkringskille, till Jonas och till mig. Värsta sms har jag fått. De med hot! Går inte in detaljer men de har varit tuffa. Jävligt tuffa. Kan bara säga att polisen är inblandad.
En lördagmorgon när jag vaknade, så läste jag ytterligare ett av hans raseri-sms och fick plötsligt svårt att andas. Kände att ett astmaanfall var på väg. Det blev helt enkelt för mycket och plötsligt var det ett faktum. Astma from hell. Mina hjärtproblem blev ju inte bättre och till slut var det slut på luft och trycket på bröstet oumbärligt. Det blev ambulansfärd till akuten, syrgas, nitroglycerin och hela köret. Ja, jag överlevde för annars skulle ni ju inte kunna läsa detta. Smart uttalande Taina. Very smart.
Well, jag är igång igen. Huvudet upp och fötterna ned.
 |
| En trött Dino efter operationen |
 |
| Slänger in lite feel good bilder också |
 |
| Det ser ut som om spöket skitit på sig. Kanske hen blev rädd för ett annat spöke? Just FYI, det är löv, hahahaha! |
 |
| Detta var bara en del av eländet. Bröstkorgen var uppkopplad till EKG och syrgasmasken var nära till hands. Kul lördagsaktivitet. Eller inte. |
Äntligen kan jag pusta ut. I alla fall för min egen del, för det finns en massa andra saker som hänger över mig. Sånt som skulle ha behövt vara klart igår, typ. Men nu kan jag bocka av en sak i alla fall.
I veckan var det ett stort "Supplier Forum" inom flygindustrin, där en ny standard diskuterades. Jag vet, låter inte så exalterande för de flesta kanske, men JAG tycker det är väldigt intressant eftersom jag jobbar med "sånt". Att säkerställa att det finns regelverk innan vi levererar detaljer till flygmotorer bör vara i allas intresse att det finns.
I alla fall så var jag en av presentatörerna och det var knappt 600 deltagare, world wide. Kameran var på så jag var ju tvungen att visa mitt fejs. Och med det så ville jag ju se respektabel ut. Inga blåbär mellan tänderna. Välkammat hår. Byta ut myskläder till något mer snyggt. Åtminstone upptill. Kunde ju ha suttit med rumpan bar om jag ville men det hade ju känts märkligt om ni frågar mig.
Innan presentationen hade jag givetvis övat på min presentation. Det gör jag alltid och har mina "que cards" redo. Vill ju att det ska flyta på. Samtidigt som jag presenterade såg jag på chatten att det kom frågor. Försökte inte stirra mig blind på dem utan fortsätta tills jag var klar. Vi hade en Q&A i slutet. När jag var klar presenterade jag nästa talare och det kändes nästan som en förlossning. Befrielse.
Annars då? Jo, Liisa har tyvärr fått ett nytt skov av feber. Nu en hel vecka och den vill inte försvinna. Sist varade den i 5 veckor och de kan inte hitta orsaken till varför hon får dessa långvariga febertoppar. Vi har varit inne en gång och uteslutit Covid. Än en gång. Orkar liksom inte gå igenom ytterligare miljoner läkarbesök.
Inte nog med att Liisa är sjuk, så har Dino börjat få lite problem med knölar. Han ska in på operation den 15e. Han är ju gammal så jag är nervös. På nätterna har vi blöja på honom. Av någon anledning tycks han tycka det är skönt. Viftar på svansen när jag sätter på den. Blöjfetisch kanske? Hahahahaha! Nä, skulle inte tro det. Han är ju kastrerad för hundra år sedan.
Idag söndag ska jag fortsätta greja lite ute i trädgården, fixa Halloweendekorationer. Hepp!
 |
| Tränar på att le inför presentationen. Moget? |
 |
| Tänderna var borstade och dessutom hade jag kört white strips. |
 |
| Nu börjar det bli läskigt hos Olssons |
 |
| Den här häxans ansikte lyses upp av en lampa som jag tryckt ned i marken. |
Sa Liisa homecoming weekend? Det såg då verkligen inte ut som det. Var är alla vackra klänningar och pojkar i kostym? Pyjamasbyxor? Really? Nu ska jag väl inte klaga, för det blev ju trots allt en homecoming, även om den hölls utomhus. Och ni vet ju säkert anledningen till det. DEN DÄR FÖRBANNADE PANDEMIN!
Helgen började med den sedvanliga fotbollsmatchen. Amerikansk fotboll alltså och Liisa spelar ju saxofon i bandet som spelar på alla hemmamatcher. Igår lördag, var det "Homecoming Dance" och i år blev det billigt. Jävligt billigt. Liisa köpte en cowboyhatt i guld på Party City för typ 5 dollar, tog en gammal tisha och målade på den en massa krumelurer som jag inte begrep mig på och till sist drog hon på sig ett pyjamasbyxor. Japp, ni läste rätt.
Jag börjar bli för gammal.
Vi däremot, Jonas och jag, hängde med våra fina vänner Bob och Darlene och firade Darlenes födelsedag. Jättetrevligt. Och sent. Och mycket vin.
Ikväll ska jag ta itu med lite pappersarbete. Alltid lika kul. Eller inte.
 |
| Liisa i skolans färger |
 |
| Kolla PYJAMASBYXORNA!!! |
 |
| Men de är söta ihop |
 |
| Vi hade det bra på födelsedagsmiddagen |
