Inatt satt jag till tolv. Idag blir det säkerligen samma sak. Ska iväg på tjänsteresa imorgon. Inför varje resa blir det extra mycket jobb med agendor och sammanställningar och presentationsmaterial. Att resa i jobbet är inget jag har emot. Det bryter mönstret och jag får en massa nya intryck. Men jag saknar alltid familjen.
Nä vad fasiken, sitter jag här och tycker synd om mig själv? Fy skäms Taina. Nu finns det all anledning att dra på mungiporna. Upp alltså. Det börjar ju kännas som vår. Gräsmattan har börjat visa sig. Gräsmatta och gräsmatta är väl att ta i, för vår är mer en lervälling om jag jämför med en av grannarnas vars gräsmatta ser ut som rena konstgräset. Kanske det är också? Borde kolla upp det ikväll när det är mörkt. Smyga över och kräla runt lite. Fasiken vad kul det skulle vara då!!!
En sista sak bara, usch vad jag lider med Japan! Min iPad är på hela tiden och jag följer utvecklingen där. Ofattbart. Overkligt. Mina tankar går till alla drabbade. Vi fick veta via företaget att de anställda inom koncernen klarat sig hyfsat fysiskt. Men hur de mår psykiskt är en annan femma.
10 kommentarer:
Du får tänka att det ju inte är så hela tiden även om det kommer sådana perioder tyvärr. Kram!
Kramelikram till dig!
Ja det är inte lätt att känna att man räcker till. Man vill ju så gärna känna att man hinner både jobb och annat. Ja det är verkligen tragiskt det som hänt i Japan. Plötsligt inser man att ens egna bekymmer är väldigt små i jämförelse.
Ha en bra resa.
Kram!
Å Taina! been there done that eller snarare LIVING IT.....
Dåligt samvete förljer mig vart jag går känns det som. Särksilt påtagligt blir det under jobbintensiva perioder....
Haha att jobba till midnatt känns numera som "vanligt" vilket är galet i sig. Jag insåg när jag kollar alla mina sparade dokument från de här senaste veckorna 8jag sparar ju nya veriosner varje dag eftersom jag ändrar och grejar i dem) att nästan alla är sparade typs runt midnatt plus minus någon timme. Vissa även sparade runt 3-4 på natten. GAAALET!!!!!
Så visst är man trött. Som f-n rent ut sagt. Försöker få tid med dottern också och det blir ofta bra. Det som får stryka på foten är helt klart sömn och vila... Inte kosntigt man åkte på pangförkylnignen från helvetet...
Men men det blir väl bättre när jag blir arbetslös. DÅ lär jag ju inte jobba till 3 på natten iallafall! ;-) Då blir det en helt annan typ av stress som lär sätta in. men det får man ta då.
Hoppas det går bra för dig på resan!
OCH du, kolla gärna in grannens gräsmatta MEN gör det SENT för nu är det ju ljust länge p g a sommartiden! ;-)
KRAAAAM!
Glömde tillägga att det som hänt och händer i Japan ÄR fruktansvårt och det är nog så att det påverkar oss alla på ett eller annat vis.
Taina, säger som Saltis - been there, am there...! Det är complicated, tillvaron, ibland. Åren går så snabbt. Så mycket händer samtidigt. Det verkar som du balanserar och gör det mycket bra tycker jag! Var inte hård mot dig själv om du i perioder har det väldigt stressigt på arbetet.
Lider också med det som hänt i Japan.
Kramar!
Visst är det så, att man har dåligt samvete ibland. Än hur man gör kan det pocka på..
Att få en god balans kan tyckas optimalt, men ofta fundera jag på vad är en bra balans i livet?? Man vill vara än här och där.
Nä, det känns faktiskt patetiskt att klaga, det finns massor med människor runt omkring mig som säker här än värre samvete, speciellt de drabbade i Japan.
Ha en bra jobbresa!
Kram
Det är inte lätt att hitta balansen men var inte för hård på dig själv. Du är bara männsika Taina! Tänk kvalitet istället för kvantitet så känns det lättare när livet rullar på i 200 knyck!
Kramen
Kära du, sådär känner jag också fastän jag är hemma.
Men ändå tycker jag inte att jag var "med" tillräckligt.
Det är som i ABBAS gamla låt "slipping thru my fingers", när jag hör en börjar jag nästan gråta...
Det går upp och ner. OCH jag vet ju att Du är en mamma som BRYR sig mkt. Hela tiden...
Ja, det som hänt i Japan är så hemskt att det knappt går att ta in, att fatta. Känner så otroligt med dem, och räds över naturens enorma krafter...
Kramar!!
Åh, när du skrev det där om hur du ser Liisa gå iväg med ryggsäcken så tänkte jag direkt på ABBAs sång "Slipping through my fingers" - och nu såg jag att Annika också gjorde det!! Jag får tårar i ögonen varje gång jag hör den och ser framför mej min egen dotter i sjuårsåldern när hon gick iväg till skolan, och hur mycket jag jobbade då...Som sagt, alla mammor är nog väldigt känsliga för det här, verkar det som. Men ni gör så många roliga saker tillsammans så jag tror nog hon klarar att du även jobbar mycket ibland.
Skicka en kommentar