Även barnen har det jäktigt i BOO-tider

Den här veckan ska visst allt hända i skolorna. Det är sk Homecoming week för High School men det tycks vara lika mycket aktiviteter i Elementary school (småskolan). Eftersom Tonårsdottern går på High School (senior) så har de haft fullt upp hela veckan med pep rally, "skolkat", gjort en hel del bus i skolan och det hela avlutas med amerikansk fotbollsmatch samt fest på lördagkväll. Förutom allt bus och speciella kläder varje dag, så har de haft läxor (tonvis) samt prov. För att stressa upp dem ännu mer, ska skolkatalogen göras klar och alla seniors, dvs de som går sista året, lämnar in foton och skriver lite om sig själva. Checkhäftet har gått varm i veckan kan jag meddela då det ska betalas för kataloger, enskilda foton, namnskyltar. You name it!

Minstingen har också haft en del i skolan med spökvandringar, mismatchdag och violet day. Lappar, som ska läsas, ligger ihopskrynklade i ryggsäcken bland mjuka bananer och annat smått och gott. Good luck om jag lyckas lista ut vad som står på dem!

Lite bilder från High School och pep rally:

Glada seniors som mest busat i veckan!

Vad säger man? Gruppkram kanske?

Dessa cheerleaders finns överallt...

Elever, elever, elever på Simsbury High School.

Nähä, det här är inte en high school elev. Detta är Minstingen i sin mismatchklädsel. Inte ett plagg som passade ihop. Men hon var lika glad för det!

Mitt i allt som ska kommas ihåg, börjar grannarna med sina BOO-tricks i år igen, dvs de ringer på dörren, springer iväg så fort de kan och tittar sedan bakom något träd på den knäppa "tanten" som öppnar dörren och ropar förvånat "Heeellloooooooo", om och om igen. "Tanten" hittar då en lapp med BOO och lite godis. Igen. Behöver jag säga vem den här tanten är? Börjar på T och slutar på aina. Go figure!

Imorgon fredag måste jag jag hoppa över fredagstemat. Är fullproppad med annat i tankarna. Och vem har förresten sagt att jag har slutat tro på tomten?

Snart Halloween eller?

Det är ben som sticker upp ur hinkar. Skeletthuvuden lite överallt. Spindelväv och läskiga kryp. Jag tror det närmar sig Halloween, gott folk. Själv börjar jag likna ett spöke med tanke på hur jag ser ut. Blek och djävlig Till och med håret är riktigt flottigt just nu. Kanske jag sparar med att tvätta det? What's the point liksom? Just nu är det ju bara jobb som gäller. Nacken är stel. Arselet ömmar. Flugorna kretsar kring mitt skrivbord. Kan det vara pga kvarglömda äppelskruttar eller är det mig de är ute efter? Halloween blir det i alla fall, med eller utan flugor och flottigt hår. Kolla själva vad jag har fotat hemma och "spionfotat" hos grannar. Moahahahaha!

Hemma i TV-rummet har vi lagt fram en finfin duk och en spindelljusstake som sig bör.

Stackaren, han har säkert just tittat sig i spegeln...

Den här typen hänger vid grovingången. Hunden tittar lite konstigt på den. Ska den anfalla eller?

Ja, ja allt ÄR större i Amerikat. Till och med fladdermössen.

Dags att tvätta fönster Taina?

Det här är "krypigt" tycker Minstingen.

Ett halsband som jag bara måste ha!

Lite gulligull-Halloween-handduk på gästtoan.

Hatt eller katt?

Gå förbi den här den som vågar! Låter "Come with me, to the other side..."

Tjuvfoto. En av grannarna har visst fått besök.

Tjuvfoto. En annan granne har sin egen kyrkogård.

Tjuvfoto. Och en granne har visst fått nog och stoppat ner trädgårdsmästaren i hinken!

Plikten kallar...

Ledig, vad är det?

Vad är det som får en att trycka in så mycket som möjligt under helger? Varför inte bara ha en tom kalender och så fort det dyker upp en idé i skallen, ska jag vicka på huvudet och skaka ur det? När fredagen kommer så infinner sig först ett lugn och en sinnesro. Den varar i typ två sekunder och sedan är det fyr i hjärnan.

I fredags hade jag först glömt bort att jag hade tid hos sjukgymnasten (min axel). Eftersom Tonårsdottern skulle jobba efter skolan, så fick Minstingen följa med. Det hade hon ingenting emot. Inte som mor inte. Väl där lyckades hon prata hål i huvudet på de flesta, inklusive min sjukgymnast som hade ett påklistrat leende när vi gick därifrån.

Kvällen hade jag först kunnat tänka mig stanna hemma, men så hamnade vi på ett av våra favoritställen i Hartford, nämligen Black Eyed Sally´s. Minstingen fick följa med. Tonårsdottern upptagen igen. Väl på restaurangen, som var fullpackad eftersom det var ett känt band där, träffar Minstingen en av fröknarna! Jag undrar vad hon tänkte. Det här är inget ställe Simsburyborna tar med sig sina barn en fredagkväll. Minstingen stormtrivdes, som vanligt och gick fram till bardisken och ropade "Hi Mrs G". Fint.

Lördagen var det hästshow för Tonårsdottern. Inte på eftermiddagen utan tidigt på morgonen och dit skulle givetvis jag följa med. Jag som aldrig rör en häst. Och kallt var det. Showen var utomhus. Dottern fick inte rida sin vanliga häst och red med en ny grupp varav vissa såg osäkra ut på de stora bestarna. Till slut hände det. Två hästar går rakt in i varandra och Tonårsdottern flyger av! Men hon klev upp igen och fick stora applåder för detta. Såklart! Phew, säger jag bara.

Minstingen var på sin konstklass, vilket alltid är uppskattat. Maken och jag tränade. Ihop. Ja jag vet! Det händer inte ofta. Jag har lite känningar i "baken" och baksida lår efter maran. Tar det lite lugnare med långpassen nu.

Inte ens lördagkväll blev en familjekväll. Tonårsdottern ute och grannen på middag hos oss. Trevligt, men sent. Det gör ingenting om det blir det, men eftersom den här familjen har någon sorts inre klocka om att vi ska vara uppe före tuppen, så kan dagen efter bli något kämpig. Men upp kom jag, skjutsade Tonårsdottern till jobbet och sedan var det dags för oss att "måste hitta på något nu när vi är lediga"! Det blev först Hartford och lunch på Sidewalk Café och sedan eftermiddagen i Pumpkintown i East Hampton. Det stället var verkligen överreklamerat! Efter typ en halvtimme kände jag mig lika tom i huvudet som en urgröpt pumpa. Inte undra på det, allt var ju pumpalikt! Men Minstingen trivdes och sprang omkring som ett yrväder och hälsade på alla pumpamänniskor som hette allt från Emily Eggplant till Chili Pumpkinman.

Det lyckas inte alltid det här med att vara "söt" på bild. (Black Eyed Sally´s)

Bordsdukar av papper är kanon att ha. Speciellt när barnen är med.

Tonårsdottern rider in.

Det här går ju riktigt bra.

Eller inte.

Åh vilken turistbild. (Pumpkintonw)

My new friend!

HELP!

Kom inte så långt med den här...

Lite makabert "I lost my head..."

Nä men, ET!

Upp med händerna!

Den där skylten ser bekant ut.

Pumpahäst. Eller är det en pumpaåsna?

Här har vi Chili Pumkinman.

Då var det dags för ny jobbvecka som är mer än proppfull med uppgifter och möten. Kavla upp ärmarna nu Taina! Snart är det helg igen och då kör vi i hundra igen. Ingen ro. Ingen vila.

Show & Tell: När tystnad dödar

Dagens tema, När tystnad dödar, av Pettas gjorde ont. Sanningen gör ont, men tystnaden dödar. Vem har sagt att livet är lätt och att vi ska resa genom den på en räkmacka. Som vuxen och med livserfarenhet vet vi att det finns med- och motgångar och vi lär oss tackla dem på olika sätt. Men som barn finns inte denna erfarenhet och världen kan tyckas vara grym ibland. Så grym att du som ett litet oskyldigt barn eller ungdom beslutar att avsluta din tid på jorden. Genom att begå självmord.

Listan över namn på barn/ungdomar som tagit detta tuffa beslut, växer här i USA. Helt ofattbart. De är ju bara barn och har hela livet framför sig. Somliga har kontaktat skolor om att de är mobboffer. Medan andra har gått tysta. Somliga har pratat med sina föräldrar om att de inte trivs i skolan. Medan andra har valt tystnaden. Men de har valt samma utgång. Döden.

Justin Aaberg var 15 år när han begick självmord. Hur kunde detta ske? Att inse som förälder att denna tystnad dödade, blir ett öppet sår resten av ens liv.

Livets glädjeämnen.

Där satt jag förbannad som ett bi igår, när det sedan damp ner ytterligare ett meddelande som fick mig att gå igång på alla cylindrar! Jag är inte den som börjar skicka elaka mail tillbaka och inte heller den som skickar kopior till höger och vänster, vilket vissa tycks göra. Vid lunchtid fick jag således ett telefonsamtal istället för ett mail och samtalet började med "Hej, jag går ner på mina knän ("Va fan", tänkte en annan "Ett frieri?") och ber SÅ mycket om ursäkt"!!! Va, va, va? Till slut hade personen i fråga insett vad som behövdes göras och insett att skicka mail, elaka sådana, driver inte verksamheten framåt. Vi hade en lång diskussion, och jag måste säga att det kom lite svammel, men vi kom i alla fall överens om att jag skulle få det jag behövde samt att vi kommer troligtvis att träffas i november vid en av våra enheter här i USA. Nu håller vi tummarna att det verkligen blir så. Men jag hade ett JÄTTEFLIN när jag lade på. Tänk vad mycket det går att lösa genom att prata med varandra.

Tur att det finns många glädjeämnen här i livet. Förutom familj och hälsa, så är vänner något jag uppskattar högt. Vad vore livet utan dem? Vänner jag känt länge eller nyfunna som de här i Amerikat. Här vi bor har vi helt underbara grannar och det vet ni redan. I lördags blev vi bjudna på middag av Bob & Darlene på spökrestaurangen Abigail. Ni vet stället där det spökar och det passar ju bra så här i Halloweentider. Vi hade en mycket trevlig kväll med mycket prat och skratt. Precis som alltid när vi umgås med dem.

Så här såg jag ut i lördagskväll.

Våra fina grannar. Alltid lika glada.

Lite gott att dricka såklart.

När man besöker Abigals är det ett måste att gå på damernas toa för det är där hon spökar. Abigail alltså. Jag och Darlene försökte fånga henne på bild...

Stiliga herrar.

Två "damer" som hade en riktigt trevlig kväll.

Vad vore livet utan lite bubbeldricka?

Idag är det en bättre dag, trots att datorn krånglar. Men det är världsliga ting. Så tjingeling!

(Hm kanske jag ska satsa på att bli poet med tanke på slutklämmen?)

Arg? Jag? Tacka fan för det!

Är jag arg eller? JAAAAAAA!! Jag blir så urbota &%€&%/(/&% förbannad när datorer krånglar och till råga på allt så finns det en person inom organisationen som driver mig till vansinne. Ingen bra morgon det här inte.

Det startade med att min privata Mac började bli v ä l d i g t långsam och står nu mest och tuggar. Och tänker. Och tuggar lite till. En annan som inte har all tid i världen har inte bara rivit av naglarna under tiden som datorhelvetet maler på, har snart även rivit av allt hår! På mig själv alltså. Har precis installerat ett nytt virusprogram som ser ut att fungera som om just DEN drar åt sig alla möjliga konstiga ting. Inte för att jag har lyckats hitta någon djävel i datorn, typ Trojanska Hästar, eller vad de nu kallar sig för, men en sak är säker och det är att &%€%€#%&/datorhelvetet beter sig som om den fått Alzheimer. Den har nämligen glömt bort vad och hur den ska jobba!

Det andra som fått mig ur gängorna är, när en person inom organisationen behandlar mig som en nyutexaminerad. Skulle personen i fråga vara i ens närhet, skulle densamme säkert klappa mig på axeln (i värsta fall i arselet) med ett lagom uppretande och lätt överlägset flin. Har bjudit in personen till ett möte, som imorse avvisades med ett mail, långt så in i helvete. Tid till det har personen men inte ett möte där vi skulle kunna diskutera vad som behöver göras! Bakgrunden är att jag just nu mappar hur långt organisationerna har kommit i implementering av ett nytt system. Om du ingenting har gjort, så har du inget att redovisa och då är det ju läskigt värre att behöva synas i grafer som den sämsta enheten. Behöver jag säga mer? Nä, nu ska jag INTE bita ihop. Jag drar ihop det jag har och jag brukar säga att jag har inte betalt för att vara trevlig och demokratisk jämt, jag har betalt för att göra jobbet!

Något som får mig att le dock är när jag lyssnar på Minstingen som blivit så duktig på att läsa. Lyssna själva:

j

Något annat som också får mig att skratta är att slå på lokal TV och hitta den här damen som bjuder på gympa. Dagligen. Den här gången valde hon att se ut som en tomat. Ja, vad säger man? Ett gott skratt fick jag i alla fall och DET behöver jag nu.

Nä nu ska det fixas frukost och sedan hoppa in i arbetet igen med ett STORT flin! Akta er. Grrrrrrr.

Konstnärsådran

Tuesday mooorning! Gääääsp...närå, så illa är det inte. Men kallt är det och innan Maken åker till jobbet, via gymmet (JA JAG VET!!) så har jag bett honom dra på värmen så jag slipper få reumatiska besvär. Tror ni han kommer ihåg det? Det gör han säkert men "böneräknare" som han är så verkar han strunta i det. Så vad händer när Taina ska kliva ur sängen? I dessa mer eller mindre oisolerade amerikanska hus, känns det som om jag skulle kunna dra på mig skridskor och glida snyggt in på toan. Där väntar sedan en iskall toalettring. Har jag tur har Maken haft ringen uppe vid sitt besök. Annars är risken att jag sätter mig på "stänket" som en kall morgon som denna har frusit till små isklumpar. Det får ju hela arselet att domna!

Igår när jag frågade en av grannarna vid busshållplatsen, berättade hon att de inte drar på värmen förrän efter Halloween (31 oktober)! Tidigare försökte de hålla ut till Thanksgiving (slutet av november). "Men hur står ni uuut?" undrade den annars så tuffa finskan. Svaret var enkelt; "Vi klär på oss och använder dubbla täcken". Gaaaaaaah, de är ju här de riktiga vikingarna bor. Jag ska nog skriva om historieböckerna.

Nä nu går jag över till konst och genast lyfter en del av er på ögonbrynen och tänker "Meh, vad kan hon om konst?" Så mycket kan jag säga att jag tycker mina barn är duktiga på att rita och måla, alla tre faktiskt. Den ådran tror jag de har ärvt av mig. Minstingen fick i uppdrag i klassenatt rita ett stort troll eller vad det nu vad det skulle föreställa. Sedan skulle alla klasskompisar skriva sina namn runt trollet. Jag har inte sett det än men fick veta att hon fick det uppdraget eftersom hon är så duktig på att rita/måla. Tänk vad bröstkorgen kan bli stor en sådan gång. Önskar knölarna på den kunde svälla lite också...

För drygt en månad sedan började Minstingen en ny aktivitet och det var givetvis konst i alla dess former. Helt underbar klass även om jag ibland tycker det är lite väl mycket slott och prinsessor. Men det har väl med åldern att göra. Senaste skapelsen är ett slott av återvinningsmaterial och bara det tyckte jag var en superidé av läraren. Nu har ju Minstingen stenkoll på vad jag slänger och vad hon kan använda till sina konstverk. Himla bra!

Står och beundrar utsikten medan jag väntar på att få gå in i konstklassen för att hämta Minstingen.

Kikade in medan undervisningen pågick. En koncentrerad tjej syns pyssla med sitt rosa slott.

Vilket slott av återvinningsmaterial! Här poserar Minstingen med Fröken Olivia.

Upprymd av konstfeelingen, så passade jag på att fota på vägen hem. Hösten är ju ett enda stort konstverk!

En av hösttunnlarna vi åkte igenom.

Nu ska min lilla konstnär väckas och göras klar inför skolan. Godmorgon.

Livet snurrar på

Märker att jag ligger ständigt efter med att skriva om det "dagliga" livet. Har en del utkast och så blir de plötsligt glömda. Livet snurrar på ganska fort just nu med massor av jobb, aktiviteter för barnen, träningen och det som hör vardagen till. Inte bara skulle jag behöva vara en bläckfisk med flera armar utan även ha en hjärna som kunde jobba på "varsitt" håll men ändå vara kopplade till varandra. Ja ni förstår säkert vad jag menar.

När helgerna närmar sig så vill vi gärna hitta på något tillsammans. Att få med Tonårsdottern är ju inte så enkelt längre. Hon vill hellre umgås med sina vänner. Inte så konstigt, hon blir ju snart 18. Minstingen hänger med än. Ibland även hunden.

Så här i hösttider finns det faktiskt mycket att göra. Det är bara att kolla i dagstidningen vad Korky Vann har att säga i sin kolumn. Där tipsar hon om det mesta. Vi drog bland annat iväg till en bondgård på Columbus Day. Liten, liten bondgård men massor, massor att göra. I alla fall för barnen och Minstingen villa aldrig gå därifrån. Det fanns djur att klappa, hästar att rida på, ansiktsmålning, slingshot (slangbella) med äpplen, agility, liveband och en del annat smått och gott. Inget jätteevenemang, men en lokal gård som inte räds för att fixa och trixa så familjer får sig en trevlig dag. Jag förundras ibland över hur amerikanarna orkar släpa alla sina prylar till olika tillställningar. Bara för en dag.

Självklart fanns det en hayride som Minstingen ville åka!

Ooh, läskigt att sitta bredvid killar!

Och här kunde hon stanna i timmar...

Den amerikanska flaggan finns ALLTID närvarande.

Något att göra för alla. Gäller bara att hitta dit.

Självklart skulle det ridas. Märk att ingen hjälm användes!!

Liveband och ett bra sådant!

Det gick ju att handla också.

Vad vore en marknad utan pizza?

Nä gott folk, roligare än så här blir det inte idag. Jobbet kallar!

Happy Monday!