Man tager vad man haver

När vi inte har tillgång till den bautastora floden, så som St Lawrencefloden, ja då får man ta till vad man haver så som Connecticutfloden och den är inte så dum den heller.

Vid det här laget vet alla mina miljoner läsare att Jonas är ingen Beach Bum precis. Därför blir det floder. Inga stränder eller sketna bäckar här inte!

Så här är det, Jonas har svårt ju att ligga still, vilket ofta är fallet på beachen. Ja, om du inte är av den atletiska typen vill säga och ska springa omkring och hoppa och visa upp dig, samtidigt som du drar in magen. Detta sker ju oftast rakt i nyllet på dig så sanden sprätter. Nä han vill gärna ha tillgång till båt och fiskar och inte så mycket annat. Jag då? Vad tycker jag då? Jo ibland kan det vara kul att hänga på stranden men jag är alldeles för nyfiken för att vistas på sådana ställen. Spanar, vrider på skallen, tappar hakan, snubblar och kisar. Sånt behöver jag inte bekymra mig om vid en flod. Inte där vi är i alla fall. Det jag får ägna mig då åt är att lyssna på fiskehistorier och hur STORA de där bassarna eller Wall eyes (väggöga) är som han "nästan" fångade.

När vi nu haft en sådan varm sommar hittills så kan man inte göra något annat än åka med vår fula bassbåt och dra ut på Connecticutfloden till en av sandbankarna. Vi släpar med oss halva hushållet, ungefär som vi ska flytta ut i ett år eller så. I hushållet ingår även fiskeprylar. Massor av fiskeprylar.

Just nu befinner vi oss ytterligare en heat wave. Jag har givit upp med blommorna. Det är föööör varmt helt enkelt. Gräsmattan ser för jävlig ut och de som har bevattningssystem kämpar på de med. Jag struntar i det. Tids nog får vi vatten.

Avundas inte de hushåll som fortfarande är strömlösa efter stormen Isaias. Att inte ha AC just nu måste vara en riktig plåga. Vår går på högvarv nu. Dygnet runt.

Som ni ser så är halva bohaget med

Där ute står fiskaren Olsson

Vad har du på kroken Herr Olsson?

Där ser man!

Inte så trångt precis

 ...och så avlutar jag med en bild av vår självutnämnda drottning. Ophelia the cat. Så här kan man också göra när det är varmt.

När man inte kan ses

Fuck Covid-19, säger jag bara! Ja, jag blir så urbota TRÖTT på att det inte är över. Inte för att jag behöver resa i jobbet så mycket som jag gjorde tidigare utan resa till nära och kära. På mina premisser.

Saknar min familj och den saknaden är värre pga att jag nu inte kan bestämma själv om när och hur jag vill åka. Visst ser jag en del utlandssvenskar som åker "hem" men det verkar ju inte vara helt smärtfritt precis. För det andra har jag ingen lust att ta några risker heller.

Mitt lilla barnbarn, Maximilian fyller snart ett år och jag har fått inbjudan. Blev så ledsen när jag insåg att jag inte kunde finnas där, fixa tårta, blåsa ballonger, vika servetter, slå in paket och fira hans första födelsedag. Det gör ont. Ont i hjärtat. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag tänker på det.

I stort sätt så "pratar" jag med honom varje dag. Pratar och pratar är kanske att ta i. Jag låter som en bil, brandsiren, Tarzan, hund och allt ni kan tänka er. Vi leker tittutleken via messenger. Jag får vara med när han äter och ser när han matar hundarna genom att slänga mat på golvet. Det badas, läses böcker, dricks välling och nattas. Jag får verkligen vara med, men ändå inte. Så tacksam för att Isabella låter mig vara med i hans vardag.

Nu sparkar vi ut det där eländiga viruset tycker jag!

Fick dessa fina bilder från den finaste familj jag vet.

Fina, fina Maximilian

Lille "bubben" som får gå på hjärtkontroller med jämna mellanrum. Han är så duktig och låter sig undersökas noggrant av kardiologen. Hade velat vara den som höll din hand. Älskade barnbarn

Gränspoliser och svamp och orkan

Nä, jag har inte sett till orkanen Isaias här uppe, bara hans barnbarn. Ja, ni vet, när orkanen börjar mattas av och lämnar lite rester här och där i form av en mindre variant av Niagarafall och vindbyar. De sistnämnda fungerar rätt bra som ansiktslyft om du står i rätt riktning vill säga. Annars kan det bli motsatt effekt. Just sayin'.

Jonas drog hem igår med Liisa och kompisen och så katten. Kvar blev Dino och jag. Han blir lite orolig när alla har åkt och blir min skugga vart jag än går. När de kom till Simpan var i stort sett alla grannstäder utan ström men lilla Simpan hade klarat sig bra. MEN det låg bråte överallt och vår tomt ser visst för jävlig ut just nu. Liisa sätts i barnarbete idag då Jonas jobbar.

Här försvann strömmen ett par timmar, men det kan den göra utan orkaner. Ibland behövs bara en vindpust, en liten grenjävel som ramlar ner på ledningarna och hela förbannade ön blir utan ström. Jag tror att de valt medvetet att ha kvar ledningar ovan jord så de får leka hjältar emellanåt. Ni vet när stora fordon får åka ut i regn och rusk och hjältarna slänger sig ut för att basunera ut att de är här för att rädda oss. Alla jublar. Men vad fan? Gräv ned skiten för helvete tänker jag men så som alla andra står jag där i hejarklacken och tycker att de gör en sådan insats. Go figure.

I dessa skittider vet ju alla hur det är med gränskontrollerna. Så är det mellan Kanada och USA också.  Detta vattensystem i Thousand island går ju både på den amerikanska sidan såväl som på den kanadensiska sidan och ibland kan det vara lite knepigt att navigera igenom trots GPS. Och vips så var det ett sådant tillfälle för familjen Olsson där "vi åkte dit". Böter $750 per person. Vi var tre. Nu var de så schyssta och gav oss en varning. Phew! Men fick betala för att jag hade en öppnad budlight i båten...alltid ska det vara något.

Från orkaner och gränspoliser till något mycket trevligare. Svamp! I naturen alltså. För varken underlivs- eller fotsvamp är väl inte trevliga saker precis.
Jag har ju nämnt tidigare att det finns kantareller här. I år har det varit alldeles för torrt för att det ska bli mycket av den varan men jag lyckades hitta några enstaka som räckte som tillbehör till en middag. Mums! Nu hoppas jag det kan sticka upp några till tack vare regnet.

Så här kan det se ut mot kvällningen när vi är ute och åker. Förhoppningsvis på rätt sida...

Här hänger gärna Liisa

Fru Cool

Den där lilla ön ligger på den kanadensiska sidan.

Och ni då, pippifåglar, hur gör ni med gränsöverträdelserna?

Pontonbåtskaptenen har hoppat i

En kväll med smores för ungdomarna

Klart att tikibaren lyser upp i mörkret

Ophelia, du får vänta som alla andra till baren öppnar

Börjar det bli lite tjatigt kanske

Corona, den jävliga sorten alltså, inte drycken, innebär munskydd, resa eller icke resa diskussioner, värmebölja, i alla fall här på östkusten, distansundervisning eller inte, jada jada. Är detta vårt nya liv? Nya normen? Den som lever får veta.

Jag är återigen i Paradiset och åker hit så snart det inte är uthyrt. Jag ville ju inte hyra ut det så mycket i år. Inte alls egentligen, men vi måste ju vara i Simpan också och Jonas hör det där "klirret i kassan"-ljudet ni vet. Inte illa när man tittar på Liisas college fund som börjar fyllas på. Men det ÄR ett slit med gäster som man varken känner eller ser. Nu har vi haft en jäkla tur och börjar få återkommande gäster. Sådana där bra gäster. Inget stök och bök.

De här med att hyra ut kräver ju sin lilla research om försäkringar och kontrakt. Anlitade både en försäkringsexpert och advokat (som var gratis då jag känner henne). Gick igenom rad för rad i dokumenten utifall-det-händer-något. Ni vet ju att i detta land kan man ju bli stämd för vad som helst!

I veckan som gick satt jag på marathonmöten från morgon till kväll. Sitter på en stol med konstläder och funderade ett tag på om jag kissat på mig. Ja, jag torkar av stolen ordentligt efteråt ifall nu någon av mina miljoner läsare trodde något annat! Har varit en slitsam vecka då revisioner av våra verksamheter sker virtuellt och det kräver en annan typ av uppmärksamhet. Men men, man vänjer sig, konstigt nog.

Jonas har kommit upp med hela kånkarången, dvs Liisa med kompis och vårt lilla zoo som består av Dino och Ophelia såklart. De stannar till tisdag medan jag blir kvar några dagar efter det. Älskar detta ställe även om jag jobbar på dagarna. Men mina morgnar och kvällar är magiska. Mina morgnar börjar klockan 4. Japp. Jag är uppe FÖRE tuppen. Dricker mitt kaffe och protein. Sedan tränar jag och därefter kommer det bästa, "duschen i sjön/floden". Varför jag kallar det både sjö och flod är för att, som jag nämnt tidigare, det är en sjö på den här ön, som ligger i floden. I alla fall så sker min dagliga dusch i sjön. Jag bär med mig tvål och schampo och tvättar av mig all svett och skit. Simmar omkring bland småfisk och någon enstaka sköldpadda. Därefter är det kaffe igen. ÄLSKAR'T!

När jag kom upp hit för en vecka sedan, hade tjejerna (tanterna) på vår grusväg anordnat en sk "wine tour". Vi skulle gå från stuga till stuga och bjuda på vin, helst från det land eller delstat man kommer ifrån. Jag? Finland? Äh, jag tog ett av mina favoritviner, Whispering Angels från Frankrike och nej jag är inte fransyska så jag bara skrev Finland på flaskan och ingen höjde på ögonbrynen. Sedan hade jag såklart lonkero på kylning och DET tyckte de om. 

Vi körde omkring i golfbilar och vrålade så hela grannskapet satt och gömde sig i sina stugor. 

Idag lördag blir det, gissa....båttur såklart. Ska inte öppna ett enda jäkla mejl. Bara njuta.

För vem njuter inte av detta så säg?

Detta vatten alltså!

Tidig morgon

Fiskaren på väg in

Bästa rosen

Vi ska på fest i nya tider!

Så här många fick plats i en av stugornas största duschar!

Han ser lite skeptisk ut. Jonas alltså

Liisa med sin fina vän Emma som hon känt sedan vi flyttade till USA.

Semester-mode eller

De här GÅR ju inte! Att lata till sig på detta viset när jag har bloggen och miljontals läsare (in my dreams). Men ni får ursäkta, för sommaren är här med besked och i det har en hel 10-dagars semester ingått. Vad säger alla svennebananer om det då? 10 dagar INKLUSIVE helgen. Sug på den ni. Amrisarna tycker däremot att det är en evighet. Hur man än vänder sig så är baken där bak, eller?

I alla fall så har jag tillbringat all ledig tid i Paradiset, Wellesley Island, NY. Inte så otippat kanske. Jag fortsätter att vara här några dagar till för att sedan bege mig hemåt eftersom det kommer hyresgäster till huset och med det lite hyresintäkter. Det är inte fy skam det inte! Dessa pengar går till Liisas utbildning i framtiden. Räcker väl en vecka eller två med tanke på vad det kostar i detta land. Men hon hinner väl lära sig en del på den korta tiden får vi hoppas. Utan examen då men så är hon ju en "gen z" och den generationen har inga högre tankar om eftergymnasiala utbildningar. De tror man skiter ur pengar och att alla kan bli entreprenörer.

Väderkvinnan Taina tar ordet nu, för fy fan vad varmt vi har haft det! Speciellt under fårth-åff-julai veckan. Då ALLA tycks ha varit här eftersom det blev till och med lite trångt i vissa passage i floden. Hualigen säger jag bara. Inte för att jag är folkskygg, men en del kör som dårar och speciellt på sina vattenskotrar eller vad de nu kallas för.

Rena motorvägen men med vatten som underlag.

Eftersom vi fortfarande är i någon form av semi-lockdown med en massa reseförbud och reserestriktioner så jobbar jag alltså forfarande hemifrån. Helt ok med mig. Ska faktiskt in på kontoret en sväng nästa vecka.

För att inte trötta ut er, ni mina miljoner läsare, så skriver jag inte mer idag utan lägger in lite bilder istället. Snart tillbaka, så HEPP!

Det bidde en liten båt. Pontonbåt

Liisa med sina kompisar hänger på "däcket"

A piece of Wellesley Island

Pontonkaptenen Jonas

En pytteliten ö med en pytteliten stuga mitt i floden.

Jag och min fina vän på 4th of July. Därav färgerna.

Hoppsan, nu har nog Fru Olsson firat klart!