Grattis Liisa och God Jul!

Idag har vi en 9-åring här hemma!! Grattis älskade Liisa!

God Jul till er all från oss alla!

Jorå, jag hänger med än!

Några kalendrar eller gasläckor har inte fått omkull mig. I'm still here! Men bara för att jag finns, ska ni inte nu tro att jag ska lägga ned tid på att författa ett trevligt och långt julinlägg. Så luta er INTE tillbaka i fåtöljen utan gör som jag och SPRING RUNT! Nu menar jag inte i det vanliga motionsspåret utan variera dig lite, så som i affärer. Japp, det är vad jag ska göra när dagens möten är avklarade.

Inte lätt att stiga upp idag med jetlag och uppersittarkväll pga av - håll i er - GASLÄCKA i vår nya ledning in till huset!!!!  Det utlöstes ett emergency call när det plötsligt började lukta ruttna ägg ute. Nu är det fixat, men ni ska inte tro att de kommer undan SÅ lätt. Detta fel passerade nämligen tre inspektörer som gladeligen skrivit och godkänt en trasig del!!!! Tur att jag är i kvalitetsbranchen, för ett fel ska jag kunna formulera till något stort. Mycket stort. Nu skulle jag gärna vilja använda mitt finska ordförråd...

Nu kaffe. Jag återkommer i helgen någongång så håll ut.

Svedala

Nu blir det lite tystare an vanligt har. Befinner mig i Svedala och skall forhoppningsvis vara tillbaka i CT pa torsdag om allt gar val.

Sa fort jag landat och slangt in vaskan drog jag ut pa stan har i Goteborg. Inte sa vinterlikt langre eftersom det regnade och den tidigare sa vita snon hade nu forvandlats till en enda gra sorja!

Mitt mal med promenaden var att fa i mig nagot att ata for jag hade inte atit nagot sedan igar eftersom flygplansmaten pa United var ju ett skamt! Sa det fick bli riktig svensk husmanskost, dvs en kebabrulle! Sa himla gott! Toppade det hela med choklad. Fazer saklart! Man ar val patriot!

Matt i magen, trott som ett as och en sang sa kunde det inte bli nagot annat an en dackad Taina. Jag sov i 5 timmar! Smart. Nu ar klockan snart ett pa natten...bra planerat.



Ser ni hur jag "tonarsposerar"?

 Nu ska jag forsoka lasa och sova nagon timme till. Forhoppningsvis. Kram o godnatt!

Fattar inte

Huvudet känns tomt. Hjärtat blöder. Kan inte ta in det fruktansvärda som hände igår. Känns som om jag fått en bedövningsspruta i hela kroppen. Gråter och svär. Svär över hur detta kunde hända.

Läste lite nyheter i Sverige om att alla skolor i delstaten CT skulle ha stängts, men så var inte fallet. Däremot kom det meddelande från skolan som gick i beredskap. Polisen kom till skolan där Liisa går och fanns där under eftermiddagen när nyheterna spreds. Allt blev bara så suddigt och ett enda stort sorgemoln lade sig över oss.

Gick till skolan för att möta Liisa. Kramade henne. Hårt. Så lycklig att ha henne i mitt liv. Så tacksam för att just hon inte behövt uppleva något av detta hemska dåd. Plötsligt högg det till i hjärtat och jag insåg att det fanns många föräldrar som inte kunde krama sina barn igår. Barn som de skickade till skolan på morgonen för att aldrig återse dem mer.

Sedan kom frågorna från Liisa. Vi pratade lugnt om det och alla de övningar de får göra på skolan, dvs Code Red, som innebär att det är någon sk "intruder" i skolan, och att det var just det som hade hänt. Barn reagerar olika på händelser av detta slag och tips från psykologer strömmar in. Även polisen och skolledningen har gått ut med en vädjan till familjer med vapen för att se till att alla vapen verkligen är inlåsta så att inga barn kan komma åt dem. Tanken att ha vapen hemma är för mig obegripligt. Men en del grannar har det. Tyvärr.

Liisa blev också arg. Och ledsen. Ledsen över alla små barn som fått sätta livet till. Hon ville veta hur man känner till en mördare. En barnamördare. Svår fråga. Men vi kunde bara förklara att de ser helt normala ut.

Åh så onödigt allt detta var. Vilken värld vi lever i. Barn som växer upp rädda och som hela tiden ska vara på sin vakt om att något hemskt kan hända. Just här.

Ber en stilla bön.

121212. Och?

Ja vad är det som är så jävla märkvärdigt med dagens datum?? Ska den bringa någon sorts tur kanske? För VEM frågar jag då? För här har vi inte sett mycket av den där Turen minsann. Vad sägs om en dag med följande små roligheter:

Biter sönder en tand. Längst bak så att det ska vara riktigt bökigt att komma åt att fixa. Såklart! Min tandläkare är duktig, men hans ryska assistent, ni vet den där forna kulstöterskan, är inget att leka med precis. Det gäller att göra preciiiiis som hon säger, eller så har du något långt nedkört i halsen. En annan försökte så gott det gick idag men var tvungen att harkla mig ett par gånger. Kräkreflexerna fungerade extra bra idag. Jag vågade knappt titta upp på henne där jag låg. Undvek blicken liksom. Fantiserade om en ung grekisk Gud, men blev snabbt påmind om var jag var varje gång hon bökade i min mun. Till slut kom ju tandläkaren och han ÄR som en Gud vad gäller att fixa tänder. Tur det.

Nästa grej då? Jo de ringer från Dinos hunddagis och berättar lite snällt så där att han har "fleas". GAAAAAAAAH!!!!! Lössen började plötsligt kännas överallt på en annan. Kunde inte sluta röra på mig, klia mig och sedan spotta. Euhum? Varför jag gjorde det där sistnämnda, har jag ingen aning om. Det bara blev så.

Väl hemma åkte rubbet ut. Soffkuddar, filtar, madrasser, sängkläder och mattor. Dammsugaren åkte fram. Tvättmaskinen gick, och går än, för fullt. Har väl ingenstans att sova inatt för allt hinner nog inte bli torrt. Inte nog med det, hunden ser nu ut som en nakenråtta, dvs urful!

Golven är tvättade, möbler sprayade, golvlister "besprutade". Nog fan ska jag ha rent i jul! Ursäkta om jag svär lite här på bloggen. Men eftersom det är svenska svordomar så är de ju relativt milda. I alla fall om vi jämför med de finska. Och SÅ tokig är ju inte ens jag. Tror jag i alla fall.

I uterummet har jag alltså samlat soffkuddar och mattor.

Tvätthögarna som klonar sig, känns det som.

De här skönheterna går varma idag. Varenda lusjävel ska DÖ! Och äggen med för den delen

Naken soffa och en naken hund. Som envisas med att ligga på sin vanliga plats trots stanken och andra kuddar.

Nä så 121212 var väl inget att komma ihåg. Eller så var det just det det var! Tjohooo!

Sagan om pepparkakshuset

Det var en gång en mamma, som lovat sin dotter att årets jul skulle innehålla pepparkakshusbakning. Eller bakning och bakning, mer att sätta ihop ett. Klurig som mamman är, köpte hon färdiga byggdelar. Det behövdes bara fixas lite "lim" för att sätta ihop de där ljuvligt doftande delarna. Hur svårt kan DET vara då? tänkte mamman.

Dottern var ivrig och hoppade som en guttaperka kring den "juliga" mamman, som dessutom hade julmusik i bakgrunden och lite glögg att sippa på. Mysfaktorn var hög. Riktigt hög.

Så var det där här med limmet då. Hur göra? Vilket skulle mamman välja? Glasyrlimmet eller upphettat socker? Mamman mindes plötsligt hur lång tid det tar att få glasyren att stelna så att alla delar skulle sitta ihop, så hon valde sockret.

Mamman började måtta upp sockret och började upphettningen. När hon stod vi kastrullen och rörde om, började guttaperkan gå henne lite på nerverna, där hon sprang omkring och frågade miljontals gånger när hon fick börja dekorera huset. Mamman försökte behålla lugnet medan sockret puttrade i kastrullen och blev upphettat och blev alldeles för svart. Med andra ord bränt.

Där mamman stod vid spisen, kom hon plötsligt på att vissa delar fortfarande låg kvar på köksbordet, dvs en bit från spisen. Dottern var då inte till någon större hjälp. Hon var i extas över alla tomtar och figurer som skulle sättas runt huset. Mamman sprang snabbt till bordet för att hämta delarna och insåg då att nu måste allt ske fort. Jävligt fort! Ställde delarna på en skärbräda och doppade kanterna i sockret och sedan ihop med väggarna. Hon doppade visst delarna för länge för de liksom smälte i hörnen och husknutarna blev knöliga och runda.

Taket! HUR skulle den långa delen doppas i den lilla kastrullen???? Mamman tog en sked och hällde över väggarna och sedan på med en takdel. BRA! Sedan var det bara den andra delen. Plupp. Och den hamnade i diskhon. Och där fanns det givetvis vatten och mamman kunde bara konstatera att upplösningsfasen startat. Inte nog med det, det droppade sockret hade givetvis fått huset att fastna på skärbrädan och där skulle huset INTE stå! Mamman fick ta loss det med en kniv och skrapade sönder en del av "grunden". Nu skulle nog ungen gå bananas!

Medan dottern sprang omkring och letade rekvisita, fick mamman en snillrik idé och tog den lilla pepparkaksdegen som blivit kvar efter papparkaksbaket och gräddade en egen takdel. Hon måttade och kavlade. Måttade och kavlade. Det där mönstret som fanns på den färdiga köpes-byggsatsen gav hon fan i.

Japp, det blev ett helt tak och sedan var det bara för mamman att få still på ungen och be henne titta på "underverket". Ungen tittade på sin mamma och sa; "It looks like that house just survived from hurricane Sandy".

Ni ser ju! Så här kunde mamman ju inte ha det! Ett halvt tak.

Det "bakade" taket. Ingen vacker syn precis.

Men dottern gjorde sitt bästa för att täcka misstaget.

Mönstret syns tydligt på byggsatsens takdel. Det som mamman sket i. Mönstret alltså.

Resultatet! Och en glad unge! 

Jaja, resultatet blev inte så tokigt ändå. Phew, julefriden är här!

Nu går det i rasande fart!

Fy fasiken vad jag är bra! Visst får man väl skryta ibland? Jag tycker i alla fall att jag hunnit med mer än vanligt i år. Eller så har jag blivit gammal och senil och helt enkelt glömt bort något. Men så länger jag TROR att jag är i tid med det mesta så är det ju ok. Vad sägs om att granen är inne och pyntad? Inne är den ju året om, men då i en låda. Någon riktig kan jag inte ha pga av allergi. No big deal.

Pepparkakorna bakade. Pepparkakshuset byggt. Utebelysningen på plats. De flesta julklapparna inhandlade. Julkorten skrivna. Ja men är jag bra eller???

En av anledningarna till att jag måste vara i tid är att jag åker till Sverige på lördag och blir borta till den 20. Sug på den du. Så här innan jul.

Helgen kom och gick. Som den brukar göra. Inget nytt där inte. Men nytt för oss i år var Lucia Festival i Hartford! Vilken grej att de ordnar det varje år. Detta var deras 99:e år! En gång i tiden kallades denna kyrka för "The Swedish Church". Men vi träffade inga svenskar. Inga som pratade svenska i alla fall. En del hade någon anknytning eller koppling till Sverige dock. Typ farmors far eller liknande. Kyrkan var smockfull!

Tänk er amerikanska ungdomar och barn som sjunger svenska julsånger. Fick spetsa öronen lite extra emellanåt när jag lyssnade på texten så som "Glaaans åver huo å straaand" eller "...Yulen varä fraaam ti paska!". Då höll en annan på att kissa på sig. För vi finnar vet ju vad paska betyder (skit).

Kul att mötas av en sådan här text mitt i Hartford!

Syns att det vara Lucia!

Dessa barn sjöng SÅ vackert i en timme för oss!

Liisa och Olivia var i extas när de fick komma så nära Lucian!

Efteråt bjöds det på kaffe och pepparkakor. En del dansade runt granen.

I Luciatåget ingick även flickor och pojkar med folkdräkter (eller vad det nu är för klädsel).

Sedan tänkte jag berätta om mitt pepparkakshusbyggande, men det tar jag någon annan gång. De som följt mig på Instagram vet att jag hade "some issues". Milt sagt.

Avslutar med ett kollage. Eftersom jag precis lärt mig hur man gör sådana...ja jag vet jag är sist ute med det. So?

Då så gott folk, nu blir det inte roligare än så här!