Jag vill börja med att tacka för era fina kommentarer. Jag läser dem och det värmer mitt hjärta att det finns läsare kvar där ute. När orken är tillbaka fullt ut så ska jag givetvis svara eller ge feedback på dem. Just nu känns det barra skönt att få skriva av sig lite.
Häromdagen fyllde vår Dino 13 år. Kan inte fatta att vi haft honom så länge. Nu börjar det närma sig något som jag förtränger. Det finns inte. Det kommer inte att ske. Han ska finnas för alltid. Men man märker att han börjar bli till åren, vår älskade knasboll, som aldrig skäller och om han gör det så blir han lite fundersam över lätet. Han som är gatans kung och går omkring som om han äger hela grannskapet. Alla är ju så vana med honom. Inga gränser. Han lyssnar helt enkelt inte längre och gör precis som han vill. Ett par gånger har polisen skjutsat hem honom nu när de vet var han bor.
Vår älskade Dino som är den snällaste hunden i världen. Han som blivit sprejad av en skunk, blivit attackerad av ett piggsvin och säkert varit med om saker vi inte känner till.
Häng med ett tag till, snälla du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar