En tidig födelsedagspresent

Svårt att fatta att vår Liisa fyller 18 år! På fredag. Japp, på självaste julaftonen. Det har inte alltid varit lätt att hålla isär hennes födelsedag och julafton men vi har försökt så gott det går.

I år bestämde vi oss för att dra till NYC. Bara Liisa och jag. Jonas fick stanna hemma med djuren och ska jag vara ärlig, så tror jag han var nöjd med det. 

Liisa och jag tog ett tidigt morgontåg, Amtrak, på lördag morgon från Hartford. Beställde Business class och nu ska ni inte himla med ögonen och tro att det är något speciellt med Business Class på Amtrak. Det är lite mer benutrymme, vilket Liisa och jag knappt är i behov av. Det är gratis kaffe också, men det var heller inte anledningen utan den största anledningen är att det är lite mindre folk och tystare där. 

Väl inne i NYC så drog vi direkt Carlo's Bakery från Cake Boss för dem som sett det på TV. Mycket gottigottt där ska ni veta.

Vädret var lite trist när vi anlände men blev senare riktigt behagligt enligt mina mått mätt. Vi hade dessutom bra skor och varma kläder på oss så det gick ingen nöd på oss. Tycker det är så viktigt med sköna skor när man ska gå mycket.

Hade bokat bord på Hard Rock Cafe vilket var himla tur eftersom det var lång väntetid att komma in annars. Vaccinationsbevis var ett krav för att komma in. Hade CDC-korten med mig såklart!

HRC är Liisas favorit och vi beställde lite olika rätter som vi delade på och Liisa testade lite olika drycker. Alkoholfria såklart. Jag drack bubbel. Way not liksom? De visste om att det var Liisas födelsedag och kom givetvis in med en liten efterrätt och sjöng!

Sedan blev det mycket people watching, shopping, titta på granen, besöka BonBon och gå, gå och åter gå. Vi hade ingen tid för show för ville bara njuta av atmosfären. Men fasiken vad folk det var! Liisa och jag hade munskydd och bytte dessutom flera gånger. Vi hade även med oss handsprit och våtservetter och torkade av oss ofta. Har ingen lust av få någon Covid nu eftersom jag snart ska resa till Finland på begravning. Liisa är också fullt vaccinerad men hon har inte fått booster ännu. Det har jag så jag bör ha bra skydd. Men man vet aldrig med alla dessa varianter.

Jobbar två dagar till innan jag tar ledigt. Ska bli så skönt. Så i med högsta växeln nu!

Lite larv på tåget

Och gissa var vi är?

Carlo's Bakery!

Mums på HRC

BobBon I NYC

En nöjd tjej som shoppade loss

En dag i taget

Tack alla som skrivit så fina ord både på sociala medier och här. Så omtänksamt av er. Själv har jag "umgåtts" med mina barn, syskon och syskonbarn via FaceTime, Messenger och allt vad teknologin har att erbjuda. Tacksam för teknologin när man är så långt ifrån varandra.

Det som är det kniviga är ju alla förberedelser, bouppteckning och allt annat praktiskt när man bor på andra sidan pölen. Och så begravning på det som inkluderar en resa. I dessa tider. Jag har en resa bokad nu i början av januari så nu får vi se hur det går med nya restriktioner pga av den där jäkla pandemin som aldrig tycks ta slut. Blir så trött. 

I alla fall så blir det Albert och jag som åker på begravningen från min familj. Jonas och Liisa stannar här hemma i USA, Bella i Sverige med sina två små barn. De ska försöka streama begravningen, som blivit populärt under pandemin. Om man nu kan kalla något för populärt när det gäller begravningar. 

Albert är just nu i Sydkorea. Han fick sitta på ett hotellrum i 10 dagar. Inte gå ut ur rummet under hela tiden förutom öppna dörren när maten levererades. Men enligt Albert var det inga problem. Han älskar ju att läsa och dessutom jobbade han och fick tiden att gå fort. Nu får vi hoppas att han kommer därifrån utan större komplikationer så han hinner komma på begravningen med mig.

Nu börjar "julveckan". Det ska handlas mat och så ska vi börja med förberedelserna. Laxen ska gravas, köttbullarna rullas, glöggen kokas, knäcken fixas och annat som hör till traditionerna. Och vi fick tag i en julskinka här i CT! Billig var den inte så nu hoppas jag den smakar bra också. Ska ugnsbakas och griljeras dagen före dopparedan. 

Jag avslutar med ett par bilder på pappa. Som jag saknar så det gör ont...

Här är hela vår familj. Japp, jag är den yngsta.

Pappa och mamma 

Sov så gott älskade pappa

Den 14 december 2021 tog du ditt sista andetag. Ingen anade något. Du lade dig för att sova middag för du kände dig så trött. Så trött att du inte vaknade upp. 

Älskade pappa, mitt hjärta gör så fruktansvärt ont. Nu är du återförenad med mamma och jag önskar att ni sitter där uppe på molnen och dricker glögg och dinglar med fötterna. 

Älskade pappa. Sov så gott.

Lucia

Jag vet, det har varit mycket lucia på alla sociala medier idag. Nästan så jag trodde datorn skulle börja brinna pga av alla ljus. Eller inte. 

Själv såg jag inget luciatåg på SVT för jag fick se en IRL med amerikanske tjejer som sjöng på svenska. Det roliga med detta var att alla fyra som var med (ja det var inte trångt precis) hade luciakrona på sig och ingen av dem hade lyset på. Blev nog lite bråttom när de skulle kasta sig ut i den kalla morgonen bland ivriga besökare. Jag ska inte klaga. Fick igång luciakänslan i alla fall.

Liisa bryr sig inte så mycket om Lucia längre. Förr tillbaka ville hon gärna både se och vara med. Däremot så fick jag se mina barnbarn, Maximilian och Adrian utklädda till stjärngossar och jag trodde jag skulle svimma. Helt underbara bilder. Ville så gärna dela med mig av bilderna på social medier men så sa det stopp. Löjligt, jag vet, men blev orolig att någon skulle tolka de där hattarna och vita klänningarna fel. 

Liisa som 3-årig Lucia

Liisa och kompisen Leah i Simpan 2015

Det lilla Luciatåget i CT.

Maximilian som stjärngosse

Adrian och Max

High school och dessa förbannade hot

Så skönt med fredag igen. Veckan gick av bara farten, precis som vangligt. Jag har alltid så mycket på "listan" men tycks aldrig riktigt komma ikapp. Bockar av, nya uppgifter ramlar över en och akuta saker som ska lösas. Helst igår. Alla fattar ju att när det gäller flygindustrin lämnar vi ingenting åt slumpen.Vid minsta lilla risk, så dyker vi ned på djupet. Inte i havet utan i "problemet". Det vrids och vänds tills vi är nöjda med lösningen. 

Nu var det inte mitt jobb jag ville skriva om, utan om alla dessa förbannade hot mot skolor här i USA! Är så urbota trött på detta och denna oro och rädsla bland elever och lärare går inte beskriva i ord.

Den senaste tiden har flera high schools fått hot av olika slag. Vet inte om det har med skolskjutningen i Oxford MI att göra men personligen tror jag att vissa "går igång" på sånt. Det visas överallt, nyheter och sociala medier. Och nu har det nått Liisas high school! Så jävla läskigt!

Igår ringde polisen på hos oss. De kom in och intervjuade Liisa om allt hon vet och hört om en kille som uttalat sig på sociala medier och muntligt, om hur han ska skjuta just på den skola Liisa går i. Jag höll på att skita på mig samtidigt som jag blev så förbannad att jag var nära på att dra på mig skorna och springa hem till killen, dra honom i öronen, ruska om honom och fråga vad fan han håller på med. Samtidigt skulle jag vilja vråla ut min ilska mot hans föräldrar. Exakt vad jag skulle skrika om, har jag ingen aning om, men något kommer det väl ur munnen på mig. Varför? Varför tar vissa till sig hot och i värsta fall gärningar bara för att de själva mår dåligt? 

Poliserna berättade att det är nästintill omöjligt att hålla koll på flödet i alla sociala medier, men just nu följer de upp det här specifika hotet från denna kille. En sådan där kille som många pratat om länge som den där "weird one". 

När jag ändå är inne på Liisa så är jag så stolt över denna tjej. I höstas blev hon invald i Music Honor Society och i veckan till Math Honor Society! Visst får jag skryta. För det här är ju trots allt MIN blogg och här skiver jag vad jag vill. Så det så!

Liisa har spelat alto saxofon i många år nu och det här var kvällen när hon blev medlem av Music Honor Society.

Football Senior Night och här är de seniors som är med i The School Band och som tackas av.

Eftersom Jonas och jag var bortresta under Football Senior Night där föräldrar leder in the senior på plan så ställde Bob och Darlene upp såklart!

Det är lugnt och snart är det jul

Allt har lugnat ned sig med den där "idioten" jag skrev om i förra inlägget. Han kunde inte gå vidare för det fanns ju inget case. Nu är det lite pinsamt för hans son, den 27-årige coachen som jobbar på skolan för ALLA vet vad hans pappa gjort, dvs hotat till både höger och vänster. 

Själv mår jag mycket bättre nu. Hjärtat mår bra under omständigheterna, astman är under kontroll och mungiporna börjar dras upp mot öronen. Det är ju jul snart!

Det har hänt en hel del sedan sist jag skrev, Halloween, football senior night, 50-års fest i NJ, Thanksgiving, adventsfika hos Olssons och mycket mer. Men jag ska inte skriva om allt för då storknar ni.

Nu är det bråda tider, inte bara för nissarna utan även för en annan och då menar jag inte bara julstöket utan organisationsförändringar. Igen. Jag vet, det är så drygt. Detta sker varenda år och när man har en global roll så som jag har, så är det alltid där det blåser storm. Vi får se hur det går denna gång. Bör veta mer om drygt en vecka. Lagom till jul. Just nu känner jag mig som en av de där gigantiska ballongerna i Macy's Thanksgivingparad. Jag sitter fortfarande i ett snöre och flyter med. På min ballong står det Power Points. Kan ni föreställa er känslan?

På tal om Thanksgiving så drar ju julhysterin igång då. På riktigt alltså. Det liksom exploderar med ljus och tomtar och allt som hör julen till. Det är som att vara med i en film där scenen plötsligt blir en helt annan miljö. Visst finns det de som smyger in juliga ting tidigare, men denna stora förvandling är så påtaglig just under Thanksgivinghelgen.

Vår Thanksgiving firade vi med våra finaste vänner, Bob och Darlene. Mysigt i kubik. God mat, härliga diskussioner och bara häng. 

Här hemma har julen börjat göra sig synlig med gran, ljus och tomtar. Det har bakats, rullats köttbullar, rökts kalkon, kokats julgröt och avsmakats glögg. I massor! Ett litet adventsfirande med goda svenska familjer har vi också hunnit med. 

Nu kör vi lite bilder!

Bob och Darlenes mysiga matsal

Mor och dotter

Tack för att du är du mina fina vän, Darlene

De bästa vänner man kan önska sig som gjort vår tillvaro här i USA så himmelens bra.

Lussebullar ska det vara till advent, eller hur?

Substitut till skinka är rökt kalkon som här förbereds av Jonas

Rullat och stekt köttbullar. Mums!

Jul i vårt hus

Glöggavsmakning

Att bli trakasserad

Gud så trött jag är. Så förbered er nu, alla mina miljoner läsare där ute, att detta blir ett dystert inlägg. 

Det är mycket nu.

I det finska språket används uttrycket "ei kahta ilman kolmatta" som är ungefär detsamma som "en olycka kommer sällan ensam". Men i finskan så är uttrycket mer om motgångar och att om du haft två motgångar redan, så kommer den tredje. Sitt lugnt i båten och vänta, typ. Olycka låter lite hårt på nåt sätt.

I alla fall så vet ni ju redan att Dino är gammal. Vår skrutthund, som går in på sitt fjortonde levnadsår. Det är gammalt. Han är halvblind, hör dåligt och är nyligen opererad för tumörer. Nej, vi har inte gjort biopsi. Det ändrar inget och just nu mår han bra men det har varit tufft ett tag. Svårt att se en så kär familjemedlem börjar tyna bort. Ja inte i storlek för han är lite korpulent och har alltid älskat mat. Så som husse kanske, hahahahaha! Han tynar bort i sin personlighet och är en gammal förvirrad man som har blöjor på natten. Älskade Dino.

Då hoppar vi in på nästa. Liisa hade en liten incident på skolgården och körde in i en annan bil. Och ni som bor här i Amerikatt, vet hur det kan se ut på en high school. Skolbussar, bilar, poliser, ungdomar som går med huvudet nedböjt, stirrandes i sina mobiler. Kaotiskt med andra ord. 

Skadorna på bilarna, inklusive vår, var inte stora. Hon körde i snigelfart men det blev lite trångt och olyckan var framme. Hon tog på sig hela skulden. Personen i den andra bilen var den 27-årige fotbolls coachen på skolan. Det skulle lösa sig. Trodde vi. Pappan till denna 27-åringen blev HELT GALEN! Han ringde på en gång och frågade hur vi ville lösa detta. Helst utan försäkringsbolagen inblandade. Say what? Hur han ville göra det sket vi i och kontaktade vår försäkringskille. Och det var ju som att hälla bensin och tända på. Försäkringskillen räknade ut, i detalj, hur mycket reparationen skulle kosta men den kalkylen gillade inte Pappan och dessutom skulle han ha pengar för värdeminskningen på bilen. Han hade gjort sin egen lilla uträkning. Go figure. 

Under en hel månad har han ringt, skickat sms, till vår försäkringskille, till Jonas och till mig. Värsta sms har jag fått. De med hot! Går inte in detaljer men de har varit tuffa. Jävligt tuffa. Kan bara säga att polisen är inblandad.

En lördagmorgon när jag vaknade, så läste jag ytterligare ett av hans raseri-sms och fick plötsligt svårt att andas. Kände att ett astmaanfall var på väg. Det blev helt enkelt för mycket och plötsligt var det ett faktum. Astma from hell. Mina hjärtproblem blev ju inte bättre och till slut var det slut på luft och trycket på bröstet oumbärligt. Det blev ambulansfärd till akuten, syrgas, nitroglycerin och hela köret. Ja, jag överlevde för annars skulle ni ju inte kunna läsa detta. Smart uttalande Taina. Very smart.

Well, jag är igång igen. Huvudet upp och fötterna ned. 

En trött Dino efter operationen

Slänger in lite feel good bilder också

Det ser ut som om spöket skitit på sig. Kanske hen blev rädd för ett annat spöke? Just FYI, det är löv, hahahaha!

Detta var bara en del av eländet. Bröstkorgen var uppkopplad till EKG och syrgasmasken var nära till hands. Kul lördagsaktivitet. Eller inte.