lördag 15 december 2012

Fattar inte

Huvudet känns tomt. Hjärtat blöder. Kan inte ta in det fruktansvärda som hände igår. Känns som om jag fått en bedövningsspruta i hela kroppen. Gråter och svär. Svär över hur detta kunde hända.

Läste lite nyheter i Sverige om att alla skolor i delstaten CT skulle ha stängts, men så var inte fallet. Däremot kom det meddelande från skolan som gick i beredskap. Polisen kom till skolan där Liisa går och fanns där under eftermiddagen när nyheterna spreds. Allt blev bara så suddigt och ett enda stort sorgemoln lade sig över oss.

Gick till skolan för att möta Liisa. Kramade henne. Hårt. Så lycklig att ha henne i mitt liv. Så tacksam för att just hon inte behövt uppleva något av detta hemska dåd. Plötsligt högg det till i hjärtat och jag insåg att det fanns många föräldrar som inte kunde krama sina barn igår. Barn som de skickade till skolan på morgonen för att aldrig återse dem mer.

Sedan kom frågorna från Liisa. Vi pratade lugnt om det och alla de övningar de får göra på skolan, dvs Code Red, som innebär att det är någon sk "intruder" i skolan, och att det var just det som hade hänt. Barn reagerar olika på händelser av detta slag och tips från psykologer strömmar in. Även polisen och skolledningen har gått ut med en vädjan till familjer med vapen för att se till att alla vapen verkligen är inlåsta så att inga barn kan komma åt dem. Tanken att ha vapen hemma är för mig obegripligt. Men en del grannar har det. Tyvärr.

Liisa blev också arg. Och ledsen. Ledsen över alla små barn som fått sätta livet till. Hon ville veta hur man känner till en mördare. En barnamördare. Svår fråga. Men vi kunde bara förklara att de ser helt normala ut.

Åh så onödigt allt detta var. Vilken värld vi lever i. Barn som växer upp rädda och som hela tiden ska vara på sin vakt om att något hemskt kan hända. Just här.

Ber en stilla bön.

8 kommentarer:

Emilia Flygar sa...

Fy fan!!! :(

Annika sa...

Ja. vilken dag från helvetet.
OCH det fortsätter.
HUR ska de kunna gå vidare? De drabbade.
Hur kan de ens?
Det är nog bra att tala om det eftersom Liisa frågar och undrar. Absolut.
Precis, i skolorna här över de ju "lock downs" då och då. Igår var det ingen övning. Igår var det den bistra verkligheten i des ondaste form.
Vi ska se vad som händer med vapenfrågan nu. Att ngt måste ändras är helt givet.
Varma kramar!!

Camilla sa...

Det är helt obegripligt.
Den enda fråga som inte kan få ett svar är varför?
Man blir bara j-t förbaskad. På vapenlagar och att det är så lätt att få tag i vapen. Det borde vara inlåsta på säkert sätt så att ingen galning kan komma åt dem.
Stackars föräldrar och anhöriga som måste begrava sina barn istället för att fira jul.
Tänkte mycket på dig igår då jag hoppades att det inte vara nära er.

Kram

Susjos sa...

Ofattbart! Tänkte direkt på dej och Liisa ♥
Man är mållös..
Kram!

Karin sa...

Så svårt att fatta! Hur kan någon göra detta? Jag sörjer med drabbade föräldrar och syskon och jag lider med alla som tvingades genomlida detta helvete.
Vi tänkte på er igår och känner lättnad idag för att ni inte är 'drabbade'. Kram!

Desiree sa...

Detta som hänt är så fruktansvärt hemskt. Det är ofattbart hur någon kan göra något sådant. Man fortsätter att fråga varför och hur? Glad ni mår bra. Stor kram till er.

Lotta sa...

Känns som någon har klubbat mig med något hårt. Förstår inte heller det här. Lider så med de anhöriga.

Lättad att min väns son är helt oskadd. Träffade idag en kvinna vars skolkamrat förlorade sitt barn. Så kommer det vara. Någon känner någon som har direkt drabbats.

Hoppas resan till Sverige gått bra! Såg att du hunnit med en kebab redan. Bra!

KRAM!

Saltistjejen sa...

Varmaste kramen till er Taina! Jag förstår att detta måste vara otroligt svårt att försåt för ett barn. JAG kan ju inte ens förstå!!!! Bra att ni pratar med Liisa. Hon är stor nog. Själva har vi enligt alla råd INTE pratat med Ella alls om detta. Vi har undvikit att ha TVn på med nyheter eller haft bilder framme på datorn så hon skulle kunna se något. Det är för svårt och skrämmande för en 4-åring att ta in detta. Själv har jag dock pendlat i helgen och ibland varit mycket nära gråt. Tårar i ögonen. Hopsnörd hals. Och att tänka tanken helt ut har jag knappt kunnat göra. Den om hur det kan vara att aldrig mer få ha sitt barn hos sig. Nej det går inte! jag kan inte tänka den tanken. Mitt hjärta gråter med alla som drabbats.
KRAM!