Löpning för mig är viktigt och jag vill kunna njuta av den, men med skadan samt värme med hög luftfuktighet, måste jag ställa in mig mentalt att det ÄR kul. Bör inte belasta den sjuka baken, men om jag INTE gör det, blir jag sjuk i huvudet.
För några dagar sedan när jag sprang 15 km så hade jag ett allvarligt samtal med mig själv. Det var varmt. Jag kände av min skada. Men så sa jag till mig själv med skarp röst att det var slut med tramsandet och ge sig ut! Det gjorde jag och drog ned kepsen. Ingen musik i öronen för jag tål inte att ha något i mina öron när jag tränar. Jonas skulle lika gärna kunna operera in sina hörlurar för han bara måste ha musik när han springer.
I alla fall så valde jag att springa en ny runda och det var ju ett misstag i sig. Det gällde att mentalt ta in ytterligare en aspekt på hur kul det verkligen är när sträckan visar sig ligga vertikalt! Backe efter backe. Uppför. Hur jag kunde hamna på samma nivå när jag var klar med min runda är en gåta. Tyckte jag inte gjorde något annat än sprang uppför. Så när jag klev innanför dörren hemma så trodde jag ett tag att jag skulle möta Sankte Per där! Att springa så mycket uppför innebär ju att man hamnar uppe i himlen till slut. Right? Nu var han inte där, som tur var.
I helgen så sprang Liisa också ett lopp och det är en fröjd att se henne göra det. Jag hoppas innerligt att hon också fastnar för löpning. Ska jobba med det mentala med henne först. Det ÄR kul att springa.
Så fräsch jag ser ut då. Inte en torr fläck på kroppen. Och inte nog med det. Såg att jag hade tuttfräs också. Go figure!
Här kommer hon och ser ut att ha kul!
Snart i mål Liisa!
En mycket trött Liisa...
...men så nöjd!
5 kommentarer:
Tuttfräs? Jag låter den kommentaren stå okommenterad... Däremot vill jag höja ett varningens finger för att vilja för mycket. Det är så inledningsvis lindriga skador kan bli riktigt jobbiga och långvariga. Jag har fruktansvärt svårt att lägga band på mig själv, så jag känner verkligen igen dilemmat. Men med tiden har jag lärt mig - the hard way - att kostnaden för att pressa sig kan bli väldigt hög. Så en uppmaning: Kolla den där skadan och ta det lugnt med träningen tills du har koll och kan träna utan smärta igen. Kan du inte bli av med din energi på annat sätt? Utnyttja maken!
Så himla trist med skadan. Jag hoppas att du snart är helt återställd och kan börja springa med gott samvete igen. USch det där med skador är verkligen hemskt. Jag har ibland råkat ut för småskador och verkligen HATAT då jag inte kunnat träna som jag vill. Även om du är en inbiten maraton löpare och gärna hade velat vara med på årets mara i Stockholm så var det nog ändå rätt år att ställa in med tanke på vädret vi hade i lördags då maran gick av stapeln. Det hade nog blivit ett mer plågsamt lopp än ett roligt lopp. Du får satsa på nästa tillfälle istället. Jag tror också att Liisa har alla förutsättningar för att bli en duktig och inbiten löpare precis som sin mor. Det märks ju att hon är väldigt sportig och tycker att det är kul med sport. Jag är som Jonas. Skulle absolut inte kunna tänka mig att köra löpning utan musik. Minns även backarna kring vårt område i Alabama. Det var rejält kuperad terräng i villaområdet så nog fick man backträning. Krya på dig och hoppas att skadan blir mycket bättre under sommaren.
Kram!
Yes, ta din skada på allvar! Det kan bli skitbesvärligt annars. Ja, du kan ju det här men jag vill att du ska vara rädd om dig!
Härligt att du sporrar Liisa att springa. Du kanske kan bli men mentala coach ;) jag vågar inte ta steget fullt ut!
Skönt att ni åker till SE snart. Å, vad bra det var. Jag har ätit bullar så det växt ut genom öronen på mig.
Kramkram!!
Taina, jag håller verkligen med alla ovanstående kommentarer. Ta det försiktigt med din skada. Den KAN bli värre och då kanske det inte alls går att träna på det sätt du skulle vilja. Kolla upp den och under tiden du känner av den måste du nog försöka att träna lite annorlunda. Inte sluta såklart, men kanske minska belastningen på just den muskeln (eller vad det nu är som smärtar). Att ha ont är ju kroppens sätt att faktiskt tala om för oss att vi måste ta det lite lugnare så att den kan hinna läka.
Men shit vad du är "duktig" som kan träna så som du gjort!!!!! Jag tycker jag når min tröskel när jag springer runt 7 km eller så. Skulle aldrig springa en mil hahaha! Fast nu på lördag går ju mitt lopp här i Parken och då blir det ju 10 km. Ska erkänna att jag inte alls tränat så mycket inför det som jag kanske först tänkt, men det får gå ändå. Det har blivit 1-2 (någongång ibland 3) gånger i veckan bara. Helt enkelt på grund av min lathet. Japp kan inte skylla på ngt annat. Men jag försöker intala mig att det åtminstone är bättre än ingen gång i veckan! ;-)
Liisa är jätteduktig som både springer och tränar annan sport. KUL att hon gillar det så mycket!!!! Jag tror ungar lär sig mycket av vad de ser omkring sig också. Som att du och Jonas är så träningsintresserade. Då smittar det liksom av sig! :-)
Jättekramen! Och du nu är det väl lite svalare hos er också? Här är det SKÖNT nu tycker jag. Just nu 17 grader och lite småmolnigt. Ingen fukt! Mmmmm! jag njuter! Förra veckan var ju galet jobbig med typ 32-33 grader varmt, sol OCH den där satans höga luftfuktigheten!!!
DU måste ta det lugnt med skadan.
Usch, jobbigt och trist, men lyssna på kroppen.
Jag måste också ha musik då jag PW:ar (ingen löpning för mig...too much artros i dåååliga knän), men utan musik eller radioprgram skulle jag inte kunna träna alls. haha!!
OCH ja, ta det lugnt Taina. Snart blir det superhett igen, och fuktigt, redan till helgen.
Inte att leka med den hettan och hård träning.
Du ska vara glad att du inte sprang maran i Sthlm. Det var en satansmara av sällan skådat slag med slagregn, blåst och en winc chill på -7. Min svåger sprang då sin allra första mara, tiden blev 4h 40 min. Men så vidrigt och hemskt hade det tydligen varit i regnet och den tillhörande blåsten.
USCH!!!
KUL att Liisa gillar att springa också. Verkligen ett gemensamt intresse i familjen!
Kramar!!
Skicka en kommentar