Att leva i skuggan av en expatriat är inte alltid en dans på rosor. Speciellt inte när kontraktstiden börjar närma sig sitt slut. Vi är alltså i en ny fas i vårt liv, i väntans tider. Det känns också som en transportsträcka. Vi har åkt från A och ska nu till Ö och däremellan finns en hel ocean av minnen, nya erfarenheter, ny kultur, nya vänner. Och en transportsträcka. Den sista biten som ska ta oss till Ö. Inte EN ö utan till platsen Ö som för närvarande är täckt av frågetecken, några bud, idéer och önskemål. Mest frågetecken tycker jag.
När vi åkte hit, 2007, visste vi att det skulle få ett slut. Första "slutet" var beräknat till 2010. Typ lite längre än en elefants graviditet. Om jag inte är helt ute och cyklar så är vi inne på 2011 och vi är fortfarande kvar. Än en gång upprepar sig historien och vi väntar och väntar. Ett besked nu vore himla skönt för den sista augusti i år är det finito. Så vitt vi vet nu.
Jag jobbar också, men mitt arbete skulle jag kunna köra från månen. Med datorer och satelliter. Nej, jag är ingen astronaut, kosmonaut eller taikonaut. Inte ens en finnonaut! Men mitt arbete kräver inte en direkt arbetsplats på en fabrik eller specifikt kontor. Jonas däremot, sköter om en enhet, tillhörande samma koncern som jag arbetar för. Världens bästa företag om du frågar mig. Inte för att jag sitter här och fjäskar för ingen av mina kollegor, chefer eller andra anställda känner till min blogg. Tror jag. Och skulle de göra det så tycker jag likadant om företaget i alla fall! Så det så!
Just nu finns ett halvseriöst erbjudande och skulle vi nappa på det så är det en heeeelt annan miljö än den vi lever i nu. Men det är så många faktorer som vi måste ta hänsyn till. Det är ju inte bara vi två utan Liisa kommer ju att följa med vart vi än åker. Hon är inte riktigt redo för universitetsstudier än. Eller är man det när man lärt sig läsa tunna barnböcker och räkna till 1000? Bella flyttar i alla fall tillbaka till Svedala. Sedan måste vi ju tänka på hunden också. Vår älskade Dino. Inte vill jag bo där risken är att jag blir serverad delar av honom. Så det är inte "bare å åk" här inte.
Nä, nu ska jag sluta grubbla. Väntar på besked från intervjun samtidigt som jag fått utökade arbetsuppgifter som är skitcoola! På måndag drar jag till St Louis och puttrar igång det nya uppdraget.
Hepp!
21 kommentarer:
En helt annan miljö, spännande. Vilka val/möjligheter har ni? Blir det tillbaka till Sverige, stanna i USA eller helt annat land? Ser Bella fram emot att flytta tillbaka till Sverige eller skulle hon vara sugen på att gå på collage i USA (nackdelen är ju de stora kostnaderna för Collage men kanske kan hon fixa spipendium eller börja plugga i Sverige och göra något år i USA).
Ni har spännande tider framför er iallfall. En återflytt eller annan långväga flytt kräver ju ganska mycket tidsplannering så det gäller att få besked i god tid. Har ni hus och sådant kvar i Sverige om ni skulle flytta tillbaka hit eller får ni köpa något då ni kommer hit?
Kram!
Å Taina, jag känner verkligen för er och er situation. Så lik vår på vissa vis. Just ovissheten oh väntan. Det att man själv inte kan styra riktigt och längtan efter att åtminstone få besked. Snart! Och samtidigt hoppet att det änså SKA få bli besked som man önskar och vill, och inte något annat.
Så augusti är alltså finito helt. ok då vet jag det emd. DU vi måste försöka komma och besöka er igen då innan flytten går!!!!!! Kanske kan vi hyra en bil eller så tar vi tåg igen i början av sommaren?!? Det hade varit så roligt.
Och visst är tanken på uppbrott sååååå jobbigt med tanke på att man skapat ett liv här med vänner som betyder så mycekt för en. Avsked är skitjobbigt. Men fram till dess att man verkligen måste ta avsked på riktigt så får man njuta och passa på att umgås! Och glädjas över ATT man fått uppleva det man fått och kunnat lära känna alla fantastiska personer man har! :-)
Varm KRAM!
Hoppas att ni får besked snart. Att inte veta är ju det jobbigaste som finns. När man vet så kan man antingen gilla läget eller försöka förärndra det. Vi måste få till en IKEA-date snart så får du berätta mer. KRAM!
Men ojdå, kära nån! Får gåshud o lite svid i ögat. Inte lätt det där men hoppas att det löser sej snabbare än kvickt. Låter väldigt spännande iaf.
// Åsa
Åååh, vad jag lider med er, för det är verkligen jättejobbigt att inte veta var man kommer att befinna sig om några månader. Och veta NÄR, VAR och HUR!! Been there, done that and bought the t-shirt ;-)
Kommer ihåg att du skrev om det här för några månader sedan, och ni verkar inte mycket klokare nu. Håller tummarna att ni snart får besked och att ni kan fatta ett bra beslut som känns ok för HELA familjen!
Stora kramar
Oj, oj, är ni där nu igen! Jag vet EXAKT vad ni går igenom! Hoppas verkligen att ni får besked och kan bestämma er snart, så att ni kan förbereda er. Anar vilket land du syftar på, med Dino : ) Trösten med ett icke listat land, som jag antar att det är, är att Jordbruksverket slopar karantänskraven om ett år, då kommer det att räcka med rabiesvaccin och titrering och en massa annat, så Dino kommer att slippa karantän. Det blir inte värre än att åka hem från USA.
LYCKA TILL med både nya landet och St Louis!
Kramar!
Håller tummarna att allt faller på plats snart. Det är ju chanserna man inte tog som man ångrar sen så hoppa dit det känns bra!
Jag förstår precis som de andra också säger precis hur det känns att inte veta och inte kunna plannera. Det är superjobbigt. Men jag hoppas att ni får besked snart om vart det bär av så att ni kan få njuta ordentligt av eran sista tid.
Kram!
Det verkar både spännande och kanske också jobbigt att vänta och inte veta. Det är ju skillnad när man inte har barn att ta hänsyn till.
Hoppas nu att det blir ett ställe som ni känner att det skulle kunna funka med.
Det ska bli spännande att följa med och se vad det blir här på bloggen.
Kram
Mehe, vi vill ju ha dig kvar här i Amerikat!
Ovissheten är det jobbigaste usch och fy. Hoppas det klarnar snart.
Jag håller med du...inte bo i äta-vovvar-land...haha
Kramen
Desiree:
Just nu så vet vi i stort sätt ingenting. Ett som är säkert för de flesta expats är ju ett garanterat jobb där huvudkontoret finns. Sedan om det är en tjänst man vill ha eller inte är en annan femma. Detta är man medveten om när man drar ut.
Att låta Bella gå i skola här har vi inte ens övervägt. Hon vill plugga i Sverige (pssst och inte mig emot med tanke på kostnaderna).
Något hus har vi inte i Sverige. Blir det Göteborg så får vi börja leta i tid. Men först måste vi få besked innan vi drar till med sådana stora investeringar.
KRAM KRAM
Saltis:
Klart ni ska komma hit innan vi drar! Vore störtkul ju. Då kan vi köra lite moves ute på altan igen så grabbarna tröttnar! Hahahahaha!!
Nä läget är väl inte det roligaste just nu. Försöker att inte tänka FÖR mycket på det, men det är svårt att låta bli. Jag ångrar dock inget av det här. Är glad att jag har fått chansen att både jobba och bo här.
KRAMAR!!!
SportySpice:
Väntan på besked ÄR värst. Bara jag vet så kan jag ställa in mig på det. Klart att vi ska ta en IKEAsväng snart. Lingonsylten börjar ta slut. Och chokladen är uppäten för länge sedan!!!
Kram!!
Åsa:
Ja du är ju i den situationen jag var i 2007 då allt var nytt och spännande. Och knasigt. Men oj vad vi har lärt oss att gilla att bo här. Helt underbar tid som jag inte skulle vilja vara utan.
Tack för din omtanke!
Kram!
Petra:
Jag trodde, i min enfald, att det skulle vara klart vid årsskiftet. Men vi är inte unika på något sätt och expats brukar ha det så här. Det löser sig alltid. Ibland med lite panikkänslor dock.
Det tråkiga är att behöva lämna ett ställe som vi trivs så enormt bra på...
KRAM
Marianne:
Ja gud vilken ångest jag har vad gäller Dino. Stackaren då. En utväg är att Bella får ta med sig honom till Sverige om det skulle bli omöjligt eller att vi hamnar på ett "udda" ställe.
Det är inget roligt läge att vara i nu. Jag vill gärna, som jag brukar säga, sätta lökarna (blomlökar, inte mina egna) i jorden och se resultatet. Men nu känns det som om det inte är någon ide. Suck.
KRAMAR!!
olgakatt:
Visst är det så! Därför hoppade vi hit även om det var en del som tyckte vi var knäppa. Medelålders människor med inget ansvar. Typ.
Nästa hopp hoppas jag blir lika bra!
Camilla:
Spännande är bara förnamnet vart det än bär hän. Äventyret tar inte slut. Livet fortgår ju! Och bloggen ska jag uppdatera så fort jag vet något!!
KRAM
KalasLotta:
Hahaha, nä jag vill inte heller till äta-vovve-land. Där går gränsen.
Kanske jag ska skapa en protestlista och be alla som vill att vi stannar skriva på? Undrar hur många namnunderskrifter vi skulle få...
Kramen
Ni verkar ha det så trevligt där ni bor med goa vänner och goa grannar:) Avsked är svåra och att flytta från sin trygga tillvaro är svårt och baksidan av expatlivet.
Jag har heller aldrig ångrat mig. Att flytta hit var omvälvande och stundtals har det varit tufft, men också fantastiskt och en erfarenhet för livet som jag inte vill vara utan. Vi har fått många nya härliga vänner här och Indien kommer alltid kännas speciellt för mig.
Kram och stort lycka till! Lena
Spännande och oroligt i en salig blandnin kan jag tänka mej att det är. Och samtidigt tråkigt att behöva lämna alla era härliga vänner! Men ni verkar ändå inte vara såna som har "växt fast" utan är öppna för förändringar. Ska bli jättespännande i alla fall att få följa med vart ni än tar vägen!
Ovisshet är nog värsta känslan! Jag är van vid kontroll och veta vad som händer och när det inte är så blir det jobbigt! Tänker mycket på er och hoppas på en lösning - snabbt! :) Kram!
Ovissheten must be eating you and yours. USCH!
Dessutom vill jag ha dig kvar i CT. Kommer att kännas trist den dagen ni flyttar från US.
men ja, nya spännande äventyr runt hörnet, ska vi hoppas.
NU tänker jag på ER och hoppas att ni snart får veta.
Peter ska också till St Louis på måndag! Stannar sen till torsdag em.
KRAMAR!!!
Lena:
Jag vill heller inte vara utan denna erfarenhet. USA kommer för mig att kännas speciell. Här började Liisa skolan. Här tog Bella examen osv osv. Men det blir alltid nya äventyr. Även att bo i Sverige är ett äventyr. Det är vad vi gör den till.
KRAMAR!
Grekland:
Det var exakt vad vi sa häromdagen, Jonas och jag. Vi växer inte fast. Det är vad vi själva gör det till. Blir det Svedala så blir det en ny stad för oss eftersom vi då hamnar på huvudkontoret.
Kram
Emma:
Ovissheten SUGER verkligen! Jag brukar också vilja ha kontroll, speciellt när det handlar om barnen och nu gäller det att veta hur det blir med Liisa och var hon ska gå i skola någonstans. Hennes svenska är ju inte 100 och hamnar vi i Gbg kommer vi att behöva lite stöd i början.
KRAM KRAM
Annika
Ja om vi ändå fick stanna ett liiiitet tag till! Men vi styr ju inte över det här beslutet, tyvärr. Det blir bra bara jag VET vart och när. Vi kommer att se till att livet fortsätter vara ett äventyr för det är det oavsett plats.
Jäklar nu blev vi tagna, Peter och jag!!! Hahahahaha!!! Jag stannar bara en natt. Åker söndag kväll och tillbaka måndag kväll. Snabba ryck!
KRAMAR!!!!
Det låter väldigt spännande! Vilket ju ofta är både jobbigt, och väldigt, väldigt roligt... Det ska bli roligt att "följa med" på fortsatta äventyr!
Hoppas att ni får en fin helg! Kramar
Ovissheten att inte veta, den brukar lite jobbig. Vad jag förstår har ni varit i denna situation förr. Jag hoppas ni får ett besked snart, annars brukar man ju själv till sist ta beslutet, då ovissheten blir för svår.
Men det kankse blir något spännande också. hursomhelst, ha en bra helg och hoppas på det bästa nu, för er alla.
Kram
Spännande och lite jobbigt. Men också en del av charmen med det här livet.
Lycka till! Jag ser med spänning fram emot resultatet. Vill ju veta vad jag ska läsa om för spännande kulturer på din blogg i framtiden! ;)
Ha en fin helg!
Kramelikram!
Haha, jag visste väl det ;-)
Peter bör anlända om en timme...hihi...
Ha så kul då :-)
Skicka en kommentar