Crap, crap, crap

Den djävulusiska smärtan är kvar. Och ja, jag har varit hos farbror Doktorn och trodde i min enfald att en liten (eller stor) spruta skulle hjälpa. Jag hade ju hört att kortison brukar de ge och då blir allt så bra jada, jada, jada. Men det gäller bara vanliga dödliga. Spruta fick jag och givetvis skulle han sätta den på den mest ömma punkten. Då var det en viss person som skrek till så Farbror Doktor nästan tappade sprutan. Jag är inte spruträdd men det gjorde ONT! Efter en liten stund då jag skulle vara bortdomnad, i armen alltså, så skulle jag försöka göra några rörelser med armen. För det första så domnade den inte bort och för det andra så fanns det inte en möjlighet att göra övningarna. "Ok Taina, here it is what I'm gonna do", sa han och plötsligt såg jag framför mig hur han amputerade armen, satte dit en ny en. Jag har en livlig fantasi och synen var inte så tokig för jag kunde liksom se hur smärtan försvann. Fick tillbaka medvetandet och hörde hur han babblade på om MRI och visade en bild på en arm utan skinn, dvs skelett och muskler och allt annat som får armen att hänga kvar. Fråga mig inte vad han sa. Han pekade på en säck, som skulle kunna vara inflammerad, men den troliga orsaken låg nog i de där långa sakerna, typ senliknande saker och att det fanns en risk för en bristning. Min anatomi suger verkligen. Jag vet. Det blev i alla fall ingen amputation.

Imorse hade jag min tid för en MRI, dvs magnetisk resonanstomografi, som det så fint heter på svenska. Efter en nästintill sömnlös natt med ett antal värktabletter som skulle få en elefant att domna, enligt farbror Doktorn, så började nästa strul. För det första så hjälpte inte tabletterna särkilt bra. Är jag för fet kanske? Eller berodde det på att jag spydde som en gris? Skit samma, jag fick i alla fall ett telefonsamtal och de ville ha ett godkännande från vårt försäkringsbolag en sk authorization. Fru Olsson blev upplyst att det här är dyra saker. Jag ringde upp försäkringsbolaget och det blev tusen frågor. Underlaget från doktorn hade de redan fått. De ville liksom höra min version? Vad hade de väntat sig? Att jag skulle dra allt på latin eller? Sedan sa de att det kunde ta upp emot 24 timmar att utfärda intyget! 24 TIMMAR!!! De som känner mig vet att sånt går jag igång på och hängde kvar i luren och mer eller mindre beordrade dem att utfärda intyget, faxa det till doktorn och sedan skulle allt vara frid och fröjd. Alternativet skulle vara att jag skulle ha åkt den jättedyra plingplongtaxin, dvs ambulans, till sjukhusets akutmottagning och där hade de nog sett till att smärtan försvann med en rejäl behandling, typ amputation. DET kostar pengar det. "I hear you are in a severe pain" säger den snälla tanten och vips så var intyget ivägfaxat.

Minstingens camp var slut så hon fick hänga med. Där satt vi i bilen, jag enarmad och Minstingen som fått klara sig själv på morgonen, iklädd höst/vinterkläder. Jag orkade liksom inte bry mig. Förutom det så satt jag med en liten hink i famnen och spydde lite då och då. Nice. Härlig odör i bilen efteråt, där den sedan hade stått i solen och spyan hade gosat till sig rejält.

Ni som gjort en MRI vet ju att det inte är något för personer med klaustrofobi. Innan man skjuts in i mackapären så ber de en ligga still och andas så lugnt som möjligt. Proceduren tog 25 minuter och jag vet inte om jag andades alls! Så fort någon säger gör INTE det så är det det första man vill göra, klia sig överallt, prutta, rapa ja allt som får kroppen att röra på sig. Försökte använda mina en gång i tiden inlärda meditationstekniker, men det var bara att glömma och jag låg där och fokuserade på träningen, som nu blivit lidande i 2 dagar. Inte bara min träning, jag tänkte även på Makens och hur jag skulle kunna få honom att sympatisera med mig.

Efter undersökningen så möttes Minstingen och jag av den där odören och en ny liten spysession påbörjades. Vid ett av trafikljusen hem fick jag le lite åt en bilist som höll på att vrida nacken av sig när han såg mig där med min gröna hink. "Vad okvinnlig hon är då", var säkert hans tanke.

Nu sitter jag här och har ätit och väntar på att få höra domen. Ska väl trycka i mig en värktablett senare så man kommer in i rätta fredagsfeelingen, först lite durrig i kolan och sedan när det roliga är slut så spyr man!