Morsdagen 2010

Vilken härlig dag. Här vet de verkligen hur mammor ska firas! Alla gratulerar en var man än går, "Happy Mother's Day". Nice, sådant gillar vi. I alla fall jag. Som tur är, har min kära familj anammat detta och ser till att mamma firas och får bestämma vad som ska hända under dagen.

Det första som hände fick jag inte vara med om att bestämma och det gjorde absolut ingenting. Jag fick kaffe på sängen och söta små paket och kort. På förmiddagen vågade jag mig på en springtur med Maken. Har undvikit det ett längre tag nu eftersom han har blivit så in i nordens bra! Ja, ja jag vet men jag HATAR att förlora. Mot en svensk. Så, nu var det sagt. Efter 10 km så syntes det spår av hatet och ilskan när vi hade en djävulsbacke att ta oss uppför. Fradgan rann ut ur mungiporna och jag såg visst ilsk ut. Men ge mig skulle jag INTE! Jag lyckades hålla 5.09 fart i 11.15 km och det är bra för att vara jag. Kom ihåg att jag är ingen elitlöpare utan en långsam motionär. En envis sådan.

Efter vårt lilla lopp blev det snabblunch och sedan en långprommis med flickorna och hunden. Vi vandrade längs med Connecticutfloden och den är mäktig! Bred och strömmande. Heter det så? Strömmande. Vi vandrade i alla fall i 2,5 timme och Minstingen var ganska så slut efteråt. Dino sprang som en tok, både ner i floden och i kanalen som låg på andra sidan av promenadstråket. Under vår promenad såg vi sköldpaddor, udda fiskar och tyvärr en hel del skräp men även vackra blommor och döda djur. Tror tamejsjutton jag såg vitsippor!

Kvällens middag avnjöts på spökrestaurangen Abigail's. Det var en underbar avslutning på en underbar dag. Trots fradgan

Här är den låååååånga promenadvägen som vi travade längs i 2,5 timme.

En urgrävd kanal längs med Connecticut floden.

Den mäktiga Connecticut floden!

Upps, här har visst en fågelmamma slarvat lite.

Så grönt, så grönt.

Självklart så tog vi oss närmare floden och det var som om vi hamnat i djungeln. Två infödingar? Nä, det är Maken och Minstingen som är ute på upptäcktsfärd.

I kanalen såg vi något orange och det var en blablabla-fisk, enligt Maken. Ja ja, jag kommer inte ihåg vad han sa, men stor var den. Och färggrann. Ovanlig till och med.

Vatten är fascinerande för alla. Dino passade på att simma och hämta pinnar som Minstingen kastat ut.

Det var bara hunden som tog sig ett dopp. För oss andra var det "way too cold" denna dag!

En som längtar efter sommarlovet.

Blommor såg vi massor av. Underbart! Jag vet att det här inte är vitsippor!

Men det HÄR då??? Är inte det en vitsippa? Eller har mitt minne börjat svikta så som Silvstedts?

En som inte märker något förrän det är...

FÖR SENT! (för er som inte gillar särskrivningar så ska detta skrivas som två ord enligt språkrådet...).

Usch, men sådan är naturen, den enes död den andres bröd. Fråga mig inte vad det är för något.

Här syns spår av Herr Bäver/Fru Bäver. Undrar hur de gör, om de börjar uppifrån eller nerifrån?

Mina fina flickor!

Spana in Minstingens örhängen som hon lyckats gräva fram ur någon gammal låda med teaterattiraljer! Dessa skulle givetvis på när vi skulle till restaurangen. För då ska man vara fin.

En nöjd mor.

Puss på dig mamma!