Inga rökelser eller bling, bling

Jaha, då har jag klarat av den första tisdagen detta år. Kan meddela att det blir med största sannolikhet lika som mina tisdagar under tidigare år. Men jag är rustad! Så kom och ta mig om ni kan - TISDAGAR!

Jag försöker att inte boka in så mycket just denna dag men av någon outgrundlig anledning så tycks dagen fyllas av allt möjligt. Just nu så pågår en speciell "therapy for parents" just på tisdagar. Strax innan mitt Groove pass, som jag INTE kan eller vill missa. Den här sessionen är till för de familjer som bland annat råkat ut för dessa jävla, fucking monsters! Monsters som skulle behöva förintas. Jag är emot dödsstraff men ibland kan jag inte hålla borta tanken att så mycket grymhet kan inte lösas med "vanligt" straff!

Tillbaka till sessionen, som är ganska intressant. Vi sitter i ring. Ja, i en stor ring utan bord i mitten. Ingenting att hålla fast sig vid. Händerna vet inte riktigt vart de ska ta vägen. Du trummar mot benen. Ena benet slänger du över det andra. För att om ett tag växla och slänga över det understa över det översta utan att låsa fast sig och ramla av. För visst håller man på att ramla av stolen ibland när man hör diverse berättelser!

Nå väl, denna ring av människor med olika bakgrund har ju en sak gemensamt. Hur vi tacklar det, är heeeeeeeeelt olika dock. Jag vet inte om det beror på att jag är jag eller att jag är från Finland/Sverige. Samtalet har en tendens att bli helt annorlunda om de drabbade är med och öppenheten som förespråkas, är plötsligt putsväck. Jag kan inte låta bli att tänka på detta med ytlighet i dessa sammanhang och "säg för fan vad du sa nyss". Jag är inte där för att kritisera andra utan för att lyssna, dela med mig och se andra familjer som drabbats.

Vi har inga rökelser i gång och vi sitter inte med benen i kors på golvet och håller i små bjällror som låter "bling-bling". Men vi sitter i ring. Det gör vi och glor på varandra. Vissa gråter. Vissa är Mr och Mrs Världsvan. Andra sitter bara tyst och iakttar. Själv har jag inga som helst problem med att sitta där. Gick nämligen en utbildning i Förändringsledarskap där vi fick sitta just så här och sedan tillämpa det på vår arbetsplats. Allt skulle läggas upp på bordet (som inte fanns fysiskt). Precis allt! Genom vår öppenhet kunde vi bemöta varandra på olika sätt. Våra behov lyftes fram och hamnade inte bara i chefens byrålåda. En del tyckte det var jobbigt minns jag. Jag var en av dem. I alla fall i början. Funderade på om vi var där för att jobba eller för att leka amatörpsykologer. Med tiden blev jag van och jag lärde känna mina medarbetare, kollegor och chef på ett helt annat plan.

Nu har jag sett och upplevt den amerikanska sjukvården på nära håll. Den fungerar bra så länge du har din försäkring. Och det gott folk, kräver ett eget inlägg. Så nu har jag ganska god inblick i försäkringsfrågor. Vi har nämligen bytt försäkringsbolag och DET var en erfarenhet som heter duga! Vilken pärs!