måndag 11 januari 2010

Att leva i ovisshet

Vi är inne på det tredje året här i Amerikat och Makens kontrakt gäller i 3 år. I september kan det var slut med livet som expat. Eller inte. Just nu vet jag inte så mycket.

Det kan bli förlängt med ytterligare ett år. Eller inte. Inga papper är påskrivna än.

Vi måste ansöka om nya visa för alla om så blir fallet, dvs att det blir förlängt.

Huset vi bor i, hyr vi och kontraktet på det måste också förlängas, om vi stannar längre. Tänk om ägarna inte vill förlänga huskontraktet? Ska vi behöva flytta bara för ett år?

När vi är klara här, vart ska vi då? En stor fråga för många expats. Vad händer sen liksom? Nytt jobb för båda, men vilken typ av arbete blir det?

Vi har inget hus eller lägenhet som väntar på oss i Svedala. Var ska vi bo? Vi kanske inte ska till Svedala efter det här. Det kanske blir någon annanstans. Indien? Kina?

Alla dessa frågor och funderingar snurrar i skallen på mig just nu. Det är ju inte bara en person det gäller, utan en hel familj.

Ojoj, kommer så väl ihåg flytten. Maken hade åkt före oss. Jag var kvar med flickorna och fick sköta utvandringen från Sverige. Pust!

Herre-min-gud vad mycket lådor det blev!

Dessa tre herrar packade ALLT och sista kvällen satt vi bland lådor och drack öl. Hur kul som helst!

Dagen efter kom chauffören med den STORA containern.

Bye, bye hela vårt hem (nästan i alla fall).

Kvar i huset blev lite smått och gott. Där bodde jag ett par veckor med flickorna!

Vi sov på madrasser på golvet! Det tyckte Minstingen var som rena rama campinglivet!

I köket hade vi ställt upp en gammal köksmöbel. Det ser lite kalt ut. Men det gick.

Fick en möblerad lägenhet de tre sista veckorna i Sverige och hade en spontan avskedsfest för mina kära vänner!

Sista natten i Svedala sov vi på Arlanda. En sådan lyx, tyckte tjejerna.

Här är vi på väg mot det stora äventyret och jag minns så väl att flickorna hade inte tid att sova på planet.

Tiden susar iväg och nya beslut ska tas. Men det är väl så livet är. Ett enda långt äventyr!

28 kommentarer:

kalaslotta sa...

Så skoj att se dina bilder...de skulle kunna vara mina egna..vi är nog många som "lämnas" i Sverige och får sköta flytten själva.

Vart vill du om det inte blir Sverige och inte förlängt..har ni några drömmar?

Kramen!

Saltistjejen sa...

Å vad jag känner igen mig. Vi har också väldigt mycket framtidsfunderingar just nu. och itne vet vi varken ut eller in. Det är ena dagen skitjobbigt och ångestframkallande medan nästa så känns det bara underbart att inte vara "bunden" utan har möjlighet att återigen välja och hoppa på ett nytt äventyr.
Men viss fasen tar det energi!!!!!! Så ini h-e!
Jag är så trött nu. Och jag tror inte det enbart beror på Svergieturné och jetlag. Nej det har pågått under höstn och pågår än- Det bubblar liksom lit hela tiden i skallen. vad ska vi göra? När ska vi mäste bestämma oss? Hur ska vi gå vidare? Var ska vi kunna få jobb? Vilken del av världen?
Som sagt, hemskt jobbigt och hemskt härligt. SAMTIDIGT.

Kul att se bilder från er flytt!
Jag minns vår också som den var igår...

Bamsekramar!!!!!!

eastcoastmom sa...

Du ska se att det blir bra.

Vi flyttade också ut som expats för snart 14 år sen. Först Brasilien, sen Tjeckien och nu USA. Det är kul att flytta! Oftast.

Suzesan sa...

Vad modiga ni är och vilken flytt och vilket härligt inlägg. Vilket äventyr. Hoppas allt löser sig på ett bra sätt. Så som ni vill ha det.

Kram
/Susanne

Camilla sa...

Ja, det är ju inga små frågor precis. Särskilt inte när det gäller en hel familj och inte bara vuxna. Det är ju mer som måste funka då.
Hoppas att ni snart får några svar så att ni kan ta det lugnt eller börja planera för nästa steg.

Ha det gott.
Kram

Anonym sa...

Vad vill du helst skall hända?Tillbaka till Sverige.Stanna i US eller åka till ett annat land?
Vad jobbar maken med?Inga svårigheter med jobb?

Kram till dig,du härliga tjej.
Får många skratt här:)))

Hanna sa...

Oh yes... Precis så var det för mig också - att maken åkte i förväg och jag organiserade allt samtidigt som jag var ensam med barnen. Visst är det fantastiskt vad man klarar av?!
Hoppas någon form av beslut fattas snart för er del så ni slipper ovissheten!
/Hanna

Taina sa...

KalasLotta:
Jag har förstått det, att det är fler av "oss" som gjort exakt samma sak. Det VAR tungt, kommer jag ihåg. Slitsamt. Men allt går att ordna!

Drömmar? Jag är beredd att ta några år till, antingen här eller i Asien. Helst till Malaysia....

Kramar

Saltis:
Det tar verkligen energi. Vissa dagar kan jag bara njuta av nuet men sedan kommer de, de där funderingarna. Det är en pirrig känsla samtidigt. Men det är ju så viktigt att allt blir bra eftersom det finns barn inblandade. I det här fallet vore det perfekt att stanna ett år till för då får I gå ut high school. L har ju några år kvar. Men sedan är det jobb som ska fixas. Åt båda, vilket alltid inte är så lätt. Det beror ju på vem som är expat och får förmånen att bli garanterad jobb vid hemkomst. Det är ju inte jag...och jag vill jobba. Jag hoppas allt kommer att lösa sig i januari så jag vet lite mer.
Hoppas det löser sig för er med. Med att räta ut funderingarna och komma fram till en lösning.

KRAMAR!!

eastcoastmom:
14 år! Och med barn i bagaget. Inte illa. Detta är ju min "första". Jag fick själv ett erbjudande om att bli expats för några år sedan men vi tackade nej just då. Denna gång hoppade vi på det, men med Maken som expat. Han har tidigare varit i Malaysia i nästan 10 år och i Tyskland 2 år. Men det är inte riktigt samma sak att åka med en hel familj. Tror jag.

Det blir nog bra, som du säger. Väntar med spänning vad som kommer att hända...

Suz:
Det är som ett enda äventyr! Så här i efterhand så tycker jag att allt har gått riktigt bra. Vi har haft tur med det mesta och vi trivs ju så bra!
Flytten var ansträngande med allt som skulle med, det som skulle förvaras i Sverige, det som gick att slänga och det som såldes. Vi har en hel del lådor kvar i Sverige med diverse prylar. I somras gick jag igenom en del av dem och det blev nog lite för mycket sparat tror jag. Saker som jag aldrig kommer att använda igen. Mer skulle behöva skickas till ett returmagasin.

Kramen!

Camilla:
Det blir lite fler variabler att hålla reda på när det är barn, ja. Det är skolor och kompisar och aktiviteter. Trivs inte de så blir det ju tungt. Nu har vi haft tur. Men jag hoppas att den närmaste framtiden blir lite mer klar snart...

Kramen

Anonym;
Oj, fick jag välja, så skulle jag nog vilja stanna ett tag till här i US, sedan kanske några år i Asien för att sedan styra kosan hemåt. Men man vet aldrig.
Maken är ansvarig för en av enheterna som det svenska företaget har här i CT. Själv jobbar jag åt samma koncern men inom en annan division.

Vad kul att du får dig ett skratt här då och då :D

Annika sa...

Jaha, så det kan vara slut snart. Ja, så är ju livet för expats. jag har känt så många expats under mina år i USA, och det är lika hårt när de rycker upp sina pålar ur jorden och drar vidare.
Eftersom du vill stanna in the US lite till ska vi hoppas att det blir så!
Jag är säker på att ägaren av ert hus kan förlänga. det brukar ju inte vara problem.
Tänk att du bott här i tre år!! Jag trodde inte att det var så länge!!!
Men åren går ju i skrämmande takt så...
Kram!!

Taina sa...

Hanna;
Så här efteråt blir man faktiskt lite impad av sig själv, vad man klarar av alltså! Samtidigt som jag jobbade så organiserade jag allt. Men jag var ganska slut när allt väl var över. Det var en trött Taina som landade här i CT.
Nu vill jag ha liiiite mer klarhet i hur det ser ut framöver...

Annika.
Det går med rasande fart! Vi är inne på det tredje året. Det har alltså gått drygt 2 och jag kan inte fatta vart tiden tog vägen!!! OMG, säger jag bara.
Detta är livet som expats och det är ju min första erfarenhet som det. Ibland undrar jag om företagen inser vad mycket familjerna egentligen går igenom vid en sådan här flytt??? Nu hoppas jag att makens chefer bestämmer sig fort och att papper skrivs på så jag vet! Spännande framtid med andra ord...

KRAMEN!!!

anna of sweden sa...

Kul att läsa. Och jätteroligt att få se bilderna. Vi är många med samma tankar och funderingar. Det är ju en sak att flytta bara vuxna. Och en helt annan sak att flytta med en hel familj. Hur känner tonårsdottern? Vad vill hon helst göra om hon skulle få bestämma? Stanna kvar? Flytta tillbaka till Sverige? Någon annanstans?

Kramelikram och hoppas att det snart löserilöser sig.

Anna, Fair and True sa...

Vad kul att se lite bilder från er flytt! Jag tänker också på vad Tonårstjejen tänkte när hon satt där på flyget. Det är ju en mycket större sak för henne att flytta än för Minstingen som bara liksom hänger med och inte påverkas så mycket, inte på samma sätt i alla fall.

Jag förstår verkligen att det måste vara jobbigt. Mycket tankar och funderingar. Känner igen det som Saltis skrev: jobbig ovisshet men samtidigt skön känsla av att vara obunden.

Det man vet är att allt ordnar sig i slutändan. Så är det i alla fall. Även om vägen dit kan vara jobbig.

Träffades du och maken på jobbet alltså?

Kram!

Unknown sa...

Jag har också börjat fundera på vad som ska bli sedan, men jag tror jag vill tillbaka till Svedala.

Maken kan dock tänka sig vara kvar här längre alternativt flytta vidare till något annat land.

Kanske är annorlunda för mig som går hemma. Vet att jag har ett jobb som väntar på mig hemma i Sverige. Och släkt och vänner.

Än har vi tid att fundera.

Lycka till med era funderingar och planer!

Kram

Marianne sa...

Jaaa Taina, jag vet precis vad du pratar om! Det är så jobbigt det där innan man vet hur det blir, vart man ska, hur länge, var man ska bo, hur man ska bo ... Vi var redan på väg hem från Sofia när Klas fick erbjudande om Istanbul, och där lyckades vi bita oss fast med näbbar och klor i nästan 7 år. Här blir det 5 år om allt blir som det är tänkt. Så vi har knappt 3 år kvar. Men drygt ett år innan kontraktet tar slut så börjar det kännas i magen och tankarna bubblar. Ska vi hem? Ska vi fortsätta? Kan vi flytta till Asien? Europa? Eller?

Det är INTE en rolig period medan man väntar på att allt ska bestämmas, särskilt när man inte kan vara med och påverka.

Vad sägs om att flytta till Kairo? Vi behöver sådana som er!!! Här finns Amerikanska skolan får båda flickorna, den ska vara jättebra. Eller brittiska.

LYCKA TILL och HOPPAS ATT NI FÅR BESKED SNART!

Kramar!

Taina sa...

Anna:
Vi är många i "samma båt" känns det som. Jag tror att alla barn, oavsett ålder, tycker det är spännande och kul att se något annat, för det ju som ett äventyr. Tonårstjejen hade ingenting emot att flytta hit. Efter ca ett halvår kom det en liten "vill tillbaka" och det hade de (som höll i utbildningen) varnat oss för. När nyhetens behag har lagt sig så kommer det en vardag även här, men utan de gamla kompisarna hemma i Sverige. Men det gick över. Nu vill hon bara avsluta sin high school här och sedan åka tillbaka, enbart för att studera vidare. Troligtvis till samma stad som hennes bror. Vi får se vad som händer...

Kramelikram

Anna, Fair and True:
Som jag skrev i förra svaret så såg hon det här som ett äventyr. Hon har ju snabbt hittat många nya vänner och de umgås varenda helg. Under veckorna blir det så mycket med skolan. Inte alls som i Sverige. Här har de tonvis med läxor och prov.

Ja, vi träffades på jobbet...vi satt i samma ledningsgrupp och tycke uppstod. Hahahaha! Livet är härligt :D

Kram

Leles värld:
Det gäller att man är överens innan man åker på något sådant här. Vi vägde fram och tillbaka mellan för-och nackdelar och denna gång vann fördelarna. Nu vet jag inte riktigt vad alternativet blir. Jag vet bara att vi inte hamnar i samma kommun (i Gästrikland) eftersom vårt moderbolag ligger i Gbg, så det är ett av alternativen. Men då blir det ju en ny stad och våra gamla vänner bor inte där. Massor av kollegor förstås. Och Sonen, som flyttat dit för att studera. Men hur länge han blir där vet jag inte.

Jag har ju inte samma förmån, dvs jobbgaranti, som maken. Jag är anställd av den amerikanska enheten inom företaget. Vet inte riktigt hur det blir med den biten. Men jobb får jag alltid någonstans!

Tack för lyckönskningarna!

Kram

Marianne:
Kairo kanske inte vore så dumt! Tror inte vi har någon filial där dock. Men jag ser mig gärna om någonstans i världen innan vi drar hemåt. När jag skriver "hemåt" vet jag ju inte riktigt vad det är. Sverige typ. Men var i Sverige? Moderbolaget ligger i Göteborg och där har jag aldrig bott tidigare. Det blir ju i så fall också nytt.

Ja oj vad jag grubblar. Det är så mycket som ska ordnas och mitt i all röra så har de slarvat bort mitt EAC (Employment Authorization Card) som jag måste ha för att få jobba här eftersom jag inte är på expatkontrakt.

Men, men, till slut löser sig allt.

Ha en trevlig resa!!!

Kramar

mammigranten sa...

Jag säger som många andra att jag känner igen mig.
Vi är här på 2-årsvisum, men kontraktet är på 4 år. Så vi klurar också på framtiden...
Mycket att tänka på...
Men får vi själva bestämma så vill vi stanna LÄNGE.
Hoppas det löser sig med allt för er!
Själva håller vi på att klura med hus, vi hyr ju också, men de vi hyr av vill gärna sälja och för alldeles för mycket pengar och huset är inte riktigt vår stil... så vi får se.
Kram

Anne sa...

Vad jag känner igen mig och vad jag får en massa känslor i kroppen när jag ser dina bilder på flyttlådor, kal lägenhet och att sova på golvet. Minnen!!
Jag känner också igen funderingarna, tankarna. Även om jag inte umgås med dem dagligdags så kommer de ju emellanåt, även om det inte finns nån deadline som går ut/kan förlängas osv för den arbetande hälften så finns ju de där funderingarna där ändå emellanåt. Var ska vi hamna "till slut", hur blir det om det blir si eller så. Ja, en massa tankar ibland. Kanske ofrånkomligt om man är en "helsvensk" familj och man har flyttat hit pga jobb, inte pga man gift sig med en amerikan (då blir det ju rätt annorlunda, ur den aspekten i alla fall). Som du skrev, det är annorlunda också när man är en hel familj och inte ensam. Jag tycker det är rätt komplicerat bara att vara två, att få det att stämma för de två i förhållandet/familjen, med barn kommer det ju ytterligare en aspekt.

Nåja, bra blir det ju alltid till slut. Oavsett hur det blir!

KRAMAR

Melting Pot sa...

Indien kanske? eller Göteborg! Där är finfint att bo (partisk) men kanske inte alltid när det blåser och regnar i kors då förstås...

Hoppas ni får besked snart.

Måste bara säga att den STORA kalkonen jag såg på en av era julbilder såg helt annorlunda, och mycket trevligare, ut än vår indiska variant. Hade lagt ut ett kort på den på bloggen men maken tyckte den såg för grotesk ut med huvud och allt, så det togs bort. Smakade dock OK efter tillagning, men det var en engångsupplevelse.
/Lena

Taina sa...

mammaigranten:
Jaha, så de gav er 2-års visum för ett 4-års kontrakt? Vu fick samma antal år som våra visa, vilket var skönt, för det är ju en process i sig att gå igenom.
Vad roligt att ni också trivs så bra och att ni har lite tid att tänka än. Husletandet här var ganska jobbigt. Först och främs finns det ganska många men så är de ju sååå dyra trots att de inte är så speciella. Men det är "rätt område".
Hoppas ni hittar något ni gillar snart.
Kram

Anne:
Ja det är ju mycket att tänka på om man är bara två också. När maken var i Malaysia var han själv och DET var givetvis betydligt enklare. Själv är jag inte "orolig" på något vis, men det är ändå tankar som upptar ens tid och saker som måste lösas så småningom. Helst snart.
Den kala lägenheten och madrasserna på golvet var en kort men spännande period. Det var några som frågade varför jag inte tog in på hotell. Men jag hade ju allt i lägenheten som vi behövde och jag behöver ingen lyx och flärd. Finnen i mig??? Hahahaha.

Snart får vi nog besked.

Kramar!

Lena:
Där ser man! Göteborgare? Jag gillar verkligen den staden. Har varit där ganska mycket, både i jobbet samt sprungit Varvet flera gånger. Göteborgare är "goa" människor :D

Vad synd att du inte lade ut bilden på er kalkon! Den hade jag velat se!!!

alegni sa...

uj, såna stora beslut ni måste fatta. känner ni att ni vill se mera av världen innan ni återvänder till moder svea? maken blev en gång erbjuden jobb i st. louis, men vi blev tvungna att tacka nej p.g.a. våra krassliga mödrar. det är inte lätt att vara ensambarn...
kram!

Taina sa...

Ingela:
Oja, jag kan tänka mig se mera! Jag är lite rastlös av mig och har svårt att "sätta mig ner" på ett ställe redan nu. Tur att vi alla är olika för tänk om vi inte var det och all skulle åka runt som idioter!!!
Wow, det hade ju varit häftigt med st.louis, men det är klart, ibland måste man prioritera här i livet. Ni gjorde helt rätt. Just då i alla fall. Men än är det inte försent :)

Kram

Petchie75 sa...

Japp, här är en till som inte riktigt vet NÄR det ska flyttas... Men ATT det ska flyttas tillbaka till Europa och hem till Bryssel är väl 99% säkert!? O har ett inplanerat konferenssamtal med den blivande chefen IDAG, men så många ggr som de blir inställda så jag vågar knappt hoppas att det blir (blivit?) av idag :-( Jag vill VETA NUUUU så jag kan planera för de närmsta månaderna... Mina föräldrar + deras grannar (en av mina bästa kompisars föräldrar) vill komma i februari men så länge vi inte vet ngt om flytten vågar vi inte ge dem besked om de kan boka biljetterna. Frustration på hög nivå just nu (och de senaste månaderna!).
Kul att se bilderna från er flytt, som KalasLotta skrev, vi är många som blev "kvarlämnade" utan bohag och partner... O fick ju till och med komma tillbaka och GIFTA SIG MED MIG!
Kram

Taina sa...

Petra:
Så ni har inte fått besked NÄR än? Bara ATT det blir av, snart. Ännu mer pirrigt, måste jag säga. Det ska ju sägas upp hyreskontrakt, skaffas nytt boende osv. Det går väl inte att åka bara så där. Nä föräldrar och kompisarna får nog vänta på besked först!
Hahaha, han fick komma och gifta sig! Inte så dumt ;)
Kramar

alegni sa...

jo, det börjar bli för sent. maken fyllde ju nyss 60, så nu vill ingen ha honom längre. förutom jag då :)

Helena sa...

Oj, känner också igen mig.

Vi vet inte heller om vi kommer stanna. Vi har ju bara skrivit på för ett år, men de har indikerat att de gärna vill ha maken förlängt. (hans jobb, alltså)

Huset hyr vi här och har skrivit på för 11 månader. Vet inte om det går att förlänga.
Vi vill gärna stanna. (Vi två vuxna) och barnen börjar ge med sig... det får bli ett inlägg i min blogg snart om det...
Lycka till!

//Helena

Taina sa...

Helena:
Det kan vara lite jobbigt och ett år går ju så fort. För oss vore det skönt om vi fick stanna i huset eftersom vi tog ju med oss allt! Usch vilket jobb det skulle bli och behöva flytta allt bara för ett år...suck. Vill inte ens tänka på det.

Tack för din omtanke och lycka till ni med!

Unknown sa...

Hittade din blogg genom Helena, känner igen hur det var för oss förra året då vi packade och flyttade över. Vi finns i Buffalo, NY sedan augusti. Min fru är amerikanska, så vår flytt är mer permanent. Förlorade jobber förra året vi beslutade att prova USA.

Har gått bra, mycket att vänja sig vid, hittade jobb efter ca två månader.

Hoppas allt löser sig för er, kommer fortsätta att läsa om era äventyr!

/Magnus

lundqma.wordpress.com

Taina sa...

Magnus:
Välkommen hit!

Tråkigt att du miste jobbet, men stort grattis att du fann ett nytt efter bara 2 månader! Härligt.

Ja oj vad mycket "nytt" det har varit under ens liv här. Nästan bara positiva saker och vi trivs riktigt bra. Min man skulle gärna vilja stanna längre. Tiden får utvisa...nu ska jag kika in hos dig!