Bara en snabbis

Söndagkväll och Jonas har precis dragit iväg igen. Lever som veckosingel. Kan säga att jag önskar inte att bli riktig singel igen. Tänk att behöva sticka ut och ragga! Nä tacka vet jag när jag kan dra på mig mina mysigaste kläder jag vet, dra ihop håret i en knut och bara vara osminkad. ÄNDÅ tycker din man att du är det vackraste som finns. Säger han i alla fall. Att vara singel när du är 20 är något HELT annat än att vara singel vid 49. Du får lägga till löst skinn och oönskad hårväxt med åren.

Har inte prioriterat bloggen så mycket de senaste dagarna. Inte för att jag stått framför spegeln och gjort mig fin utan bara tagit vara på tiden. Tiden som forsar fram som värsta Norrlandsälven. När Jonas kom hem på fredag kväll, så har vi givetvis försökt utnyttja tiden till annat än framför datorn. Vi har varit på gymmet och tränat och simmat. Vi har varit till West Hartford till vår nya favoritrestaurang Taste of India. Restaurangen där de sjöng när jag fyllde år. Där jag heter "Tjana" och Jonas heter "Djåonasj".

Idag var det Butternut som gällde även om Race Development var över. Liisa kör carving nu. Fråga mig inte exakt vad det är. Skidan ska visst skära i snön. Det gillar vi. Finnar gillar ju när vi får "skära".

Har dessutom hunnit med Zumba och löppass på 15 km. Jäkla rumpa, säger jag bara. Har SÅ jäkla ont inuti arselet! Ska försöka komma ihåg att säga "Piriformis syndrome" när jag beställer tid hos kiropraktorn. Inte bara säga att "It's a pain in my ass". Och så måste jag komma ihåg att raka mig både här och där. Annars tror han väl att jag nyligen ramlat ned från ett träd. Det är inte bara benen vi snackar om här. Go figure.

Liisa kramar papppa innan han drar.

Efter han har åkt tittar jag på en liten låda. Det blir nog inte bara en titt. Nami, nami!

Glömde ju..

Ja, vi har ju bakat semlor, Liisa och jag. Det har jag glömt bort att nämna eller så har jag förträngt det, för de blev verkligen inte bra. Utseendemässigt alltså. Smaken var det inget fel på.

Hade tänkt bjuda grannar på dessa godingar, men med tanke på hur de såg ut så hade de nog börjat misstänka att det var något lurt. En del såg ut som murklor. Eller till och med som hjärnor. Ni vet när de blir allt annat är runda och släta utan mer skrynkliga med fåror i. Skulle givetvis ha knådat mer och längre, men med en 8-årings tålamod, ska det gå snabbt! Måste ju skylla på nån. Hon får ge igen när hon har en egen blogg. HA!

Den lilla bagaren med pappas förkläde.

Jonas hängde med i bakandet. Via skype.

Håll i er nu!!!! Tadaaaaaaaaaaaaaa!!!

Hahahahahaha! Ska jag skratta eller gråta? Det "bruna" i den till vänster var fylld med "almond paste", dvs mandelmassa. Ser ju inte så smarrigt ut kanske?

Smakade gott i alla fall.

Nu till meteorologen Taina. För några dagar sedan såg det ut så här hos oss:

Inte en snöflinga och vi spelade fotboll. Dino spelade munboll.

Liisa in action. Och snart börjar säsongen. Fotbollssäsongen alltså.

En söt liten skogsflicka.

Nu då? Jo så här och school delays!

Ni ser ju, det här går det inte att köra i. Ojoj, knappt så jag ser över snömhögarna.

Mmmmm det kommer en ljuvlig doft från köket. Kaffe! Hepp!

Håller huvudet ovanför ytan än så länge.

Ingen nyhet att Jonas reser mycket nu. Det är i och för sig ok i normala fall, men vad fan är normalt just nu? Det är inte jobbet, barn, hundar eller träning som är onormalt utan det är ju det där Huset! Dagen D närmar sig, dvs Closing, då alla tusenmiljoner dokument ska skickas runt bordet och signeras av alla. Gud nåde om något dyker upp mitt i det mötet. Grannen berättade att det inte alls ovanligt att det händer och då skjuts mötet upp eller det blir en ny förhandling. Gaaaaaaaah! VAD kan ställa till det DÅ kan jag undra. Jag menar, ingen går väl till ett viktigt möte och hoppas på att inte bli upptäckt om något inte är klart eller tydligt?

Så varför stressar jag över ett möte? Jo, ska jag börja packa eller inte är frågan. Inte EN ENDA pinal har jag packat än. Har börjat plocka men inte packa. Plockandet resulterar i högar och plötsligt hittar jag absolut ingenting. Mitt i kaoset skulle ju Liisa ha sina nya kläder och det har ni sett bevis på redan. På grund av det så tömde jag hennes garderob och av det blev det en hög med kläder. På Bellas säng. Varför slängde jag dem inte? Varför lade jag inte dem i kassar och donerade? Nä för jag kan inte tänka just nu!

Jobbet då? Jo, det är som vanligt, dvs massor av möten, uppföljningar och sammanställningar. Älskar när det händer saker och som jag sagt tidigare så drar jag till Sverige snart igen. Eftersom jag är så himla bra på att planera så sker det DAGEN EFTER CLOSING! Hjärnblödning? Troligen. Det som oroar mig mest i det är, att Jonas kommer att köra över en massa saker till Huset utan att jag är med. Hans ordningssinne är inte av denna värld och smaken är inte delad som ett arsel, dvs i två delar. Han HAR ingen smak. Inte jag för den delen heller, men jag är smart nog att fråga andra, läsa lite, spana in på inredningsbloggar osv. Research kallas det för. Jonas? Han skulle kunna ha sina fiskespön i vardagsrummet och inte ens märka att något är fel med.

Igår fick jag svettas ut lite av min stress på gymmet. Där möttes jag av en arg italienska som var så arg så hon glömde bort engelskan och fortsatte på italienska. Ingen av oss andra fattade något. Gymmet kommer nämligen dra in "dagistiderna" på fredagkvällar. "Wait when I open my italian mouth. No mercy!", gulp tänkte jag. Amerikanarna stod som tända ljus runtomkring och försökte lugna ned henne. Sedan föreslog en av mina vänner att jag kanske skulle öppna min finska käft och haka på! Kanske det? Men just nu har jag fullt upp ändå med att använda den för att andas.

Annars idag så har de lovat snö. I vanliga fall skulle jag ropa hurra, men när det ska komma ned i en annan form av snö så som snöblandat regn är det inte lika mycket att hurra för. Och vem får skotta? Jo jag. Och vem ska stanna hemma med Liisa om det blir school closing? Jo jag. Om jag klagar? Närå. Det här är en fis universum.

Nu kollar vi på en glad Liisa när hon skulle till skolan igår:

En sak till. Jag läser andra bloggar, men hinner tyvärr inte kommentera så mycket, än mindre svara på kommentarer här på min blogg. Sorry folks.

Vänta nu, var är prinsessklänningen?

Idag ville Liisa handla lite kläder åt sig själv och hon hade en ganska bestämd åsikt om var det skulle ske. På Justice. Jahapp, det var bara för mig att dra iväg dit med henne. Ok, hon skulle få välja själv den här gången och resultatet ser ni här nedan:

Inte riktigt sommar än, men det gäller att passa på att handla nu innan de tar slut för den här "Is a must". Enligt Liisa.

Mera sommarkläder och borta är de gulliga shortsen med blommor och volanger.

Ok nu blev det jeans och "I need the bootcut ones" hörde jag den lilla damen säga.

Och ett par jeggings skulle hon också ha. VAR ÄR MYSBRALLORNA LIISA???

"Look Mom, they're perfect!"

Viktigt med roliga tryck på tröjorna så som "What's poppin'?"

Till sist skulle hon välja en sommarklänning och DÅ tänkte jag att NU blir det väl något gulligt och prinsessigt och allt det där. Det är nog dags att vända blad nu tror jag...

Mammahjärtat tog ett skutt

Gött fölk, här sitter jag och är så stolt, så glad och så förvånad. Igår var jag med Jonas och Liisa till Butternut där det var sista gången för "Ski Butternut Race Development Team" och det var en upplevelse utan dess like. Som ni vet så är jag ingen hejare själv i backen, och har således inte haft möjligheten att se Liisa åka. Möjligheten och möjligheten, vilket skitsnack! Egentligen så skulle det bara ha behövts dra på sådana där fruktansvärda, trånga skor som samtidigt ser ut som om de är 10 nummer för stora. Sedan trycka ned dem i två långa, eller korta för mig då, skidor, som du inte har någon som helst jävla koll på då de går inte att styra. Till sist ska krukan på och simsalabim har du förvandlats till en oidentifierbar varelse som samtidigt ska vara smidig. Öh? Den ekvationen går inte ihop! Nu var det inte mig det skulle handla om utan vår lilla stjärna!

Igår avslutades skidsäsongen med en tävling och innan vi kommit fram till Butternut hade jag tuggat sönder mina naglar. Och lite till. Lite svårsmält med naglar och skinnbitar från fingrar. Min nervositet berodde på att Liisa tog det så lugnt! Hon var lika glad när hon vaknade, åt sin frukost i lugn och ro och satte sig sedan i bilen med sin bärbara dvd och var redo. Bara så där? Själv hade jag knappt fått i mig frukost om jag hade varit den som skulle ha tävlat. Tiden hade jag nog ägnat åt att sitta på toaletten, typ.

När vi väl var framme så berättade de att tävlingen inte var någon prisutdelningstävling, utan mer en skoj grej så vi föräldrar kunde se hur barnen hade utvecklats. Min nervositet försvann inte för det. Jag tittade plötsligt upp mot en gigantisk backe med portar och DÄR skulle Liisa ta sig ner! Backen såg dessutom isig ut och med gråten i halsen frågade jag Jonas om det verkligen var sant. Han skrattade bara. Plötsligt började jag se små prickar uppifrån backen som tog sig ned med rasande fart. En del var ju knappt en tvärhand hög!

Liften som skulle transportera dessa små varelser till toppen, var liksom bara en pinne med en platta på. Pinnen gjord av stål som tur var. Träpinnar i liftar vore nog inte så gångbara. Hörde också att de ropade till barnen att inte sitta ned på plattorna då vissa druttade av! Nervositeten växte och till slut så låtsades jag frysa bara och försökte se så där kolugn ut där jag stod med andra föräldrar i backen. Kameran i högsta hugg men insåg att bilderna skulle bli svåra att redigera med mina hastiga skakningar.

Så här såg det ut och ta nu mina bilder för vad de är, dvs inga proffsbilder alltså:

Det här har de rutin på, Jonas och Liisa då de åkt till Butternut varje helg sedan den 31 december!

Ni ser! Hon får minsann bära sin utrustning själv. Jag försökte erbjuda min hjälp men då sa Jonas ifrån. Okej, okej, de ska visst lära sig i tid.

Liisa träffar genast en av kompisarna från sitt team.

Nummerlappen på plats!

Nähä du! Du är INTE 8 år! Till KalasLotta, du ser vad han har på huvudet va???

Samling! Och där glider hon fram. Bara så där. Själv hade jag nog stått på öronen redan innan backen.

Liftkön.

Där åker hon! Hann inte med att fota då hon släppte taget om pinnen och ropade; "Hej mamma!"

Är det där MIN dotter?

Oj vad det går!

Jag vet ju inte exakt hur det ska se ut, men jag tycker det ser bra ut!

Heja Liisa! Ropade jag och plötsligt fick jag ett svar?? Heeeeej mamma! Mitt i åkningen...

En nöjd unge!

Skidläraren så nöjd med sin grupp...

We're the best!

Liisa säger tack och hej till Anthony.

Men flickorna vill visst inte säga hejdå än...

...ett sista gruppfoto bara. Tack och hej!

Jippiii!

Äntligen har vi fått den efterlängtade snön! Nu tycker säkert en del att jag är lite knäpp, men det bjuder jag på! Så här såg det ut när jag gluttade ut imorse:

Härliga snöflingor som landade mjukt på buskar och mark.

Snabbt var jag tvungen att kolla på nyheterna. En snöflinga är detsamma som snow storm typ! Japp, skolan startar två timmar senare. Somliga tog bara 90 minuter men i lilla Simpan tar man det säkra före det osäkra för tänk om det kommer TVÅ snöflingor!

Efter en stund såg det ut så här:

Det hade slutat snöa och vägarna var hur körbara som helst. Ja inte för amrisarna då. De varnade till och med på nyheterna att vi inte skulle ge oss ut om vi inte hade bra däck. Give me a break!

Jag behövde inte väcka Liisa. Hon är morgonpigg och vaknade av sig själv och hurrade så snart hon tittade ut! Jag ställde mig i köket och fixade frukost åt henne och när jag ropade på henne var hon plötsligt borta! Hittade henne här:

Tittar ut genom fönstret och DÄR UTE står hon i nattlinnet och vinterstövlar och pratar med grannen som hämtat tidningen!

Helg igen då och imorgon är det sista gången för Liisas Ski Race Development i Butternut. Jonas drar till Europa direkt efter det och blir borta en vecka igen. Själv har jag precis bokat en Sverigeresa den 18 mars. Jobb. Bara jobb den här gången med.

Nu kör vi några timmar till innan vi tar ledigt och inleder den med ett pass på gymmet och skakar på allt "mama gave me", så håll i er, för man vet aldrig vad den här damen skakar på! Tänk på att jag ammat tre barn och att tomten hade slut på silikon i julas.

Happy Friday!

Tack snälla ni!

Oj så många gratulationer det blev igår! Tusen tack till er alla som grattade här, på fejjan, email, telefon eller IRL. Trodde nästan jag hade räknat fel och att det var något annat än 49 jag fyllde. Fick nästan panik och funderade på om jag skulle ha haft en stor fest igår? Men tittade både i passet och körkortet samt almanackan och såg att allt stämde. Phew!

Morgonen började med att jag låg och vred mig en stund, hostade lite högt och kikade med ena ögat om det var något på gång. Jonas, som i vanliga fall är uppe före tuppen, sov som en stock. Hostade mer och höll på att svälja halsmandlarna. Efter en stund vaknade han och jag blundade snabbt. Yes! Hörde hans steg i trappan och snart var han uppe igen med en bricka med kaffe, tänt ljus och paket. Blev som ett barn och lekte yrvaken trots att jag var superpigg. Har jag sagt att jag varit med i en lokalrevy?

Det blev en klocka! Och sedan blev dagen så bra, så bra! Under lunchen blev jag hämtad av en väninna och jag fick en härlig tjejlunch med mat och en massa babbel. På kvällen blev det utgång med familjen till West Hartford där servitörerna sjöng "Happy Birthday Tjana" och sedan avslutade vi med lite bubbel. What a day!

När man fyller år får man äta lite onyttigt. Tycker i alla fall jag! Cheesecake. Mums!

Här ska det poseras igen. Och revysmilet sitter som ett smäck.

Liisa hade dagen till ära målat läpparna SÅ röda! Machade min blus.

Jag vet, jag är urusel på att ta bra matbilder, men var glad att ni fick se det innan vi hade rört om alltför mycket.

Mor och dotter och så alla små teckningar Liisa producerat under middagen.

Kunde inte låta bli att skratta när personalen kom in med denna lilla skapelse då de fick höra (av Liisa förstås) att det var min födelsedag. De sjöng högt och såg så stolta ut!

Mmm, flaskan med bubbel öppnad.

Och så dricker vi ur våra läckra Bertil Vallien glas. Ja JAG VET! Diskfläckar på glasen. Ytterligare ett uruselt foto, men vem har tid och lust och stå och flåsa i glasen och putsa som en idiot för ett litet foto. Det är bubblet som ska vara i fokus här.

Ok, vardag igen. Nu står jag inte i centrum längre så ut ur bubblan nu Taina och JOBBA!