Show & Tell: Blå-gult

Hur kan någon göra så här mot sin älskade sambo/fru? Slå dem "gul och blå". En del av de kvinnor som blivit slagna har dessutom dött till följd av detta fruktansvärda våld. 153 kvinnor sedan år 2000. Döda. Oskyldiga kvinnor. I Sverige. Hur många är det här i USA då? Orkar inte ens tänka tanken.

Annika , Petra och Desiree har valt blå-gult som fredagstema. Visst finns det mycket jag skulle kunna tänka mig som är blå-gult. Trevliga saker. Men det här ämnet berör mig starkt eftersom det finns överallt. Vi läser små notiser om det ibland. Familjetragedi. En dödlig utgång hamnar på löpsedeln. Varför väntar vi på löpsedeln? Det finns tecken på våld, kvinnovåld, var vi än bor och arbetar. Vi möter dem i vardagen. Slagna. Bå-gula. Gått-in-i-dörrposten-kvinnor. 

Hur många undersökningar och doktorsavhandlingar har inte gjorts inom ämnet? Läste Liza Marklunds bok "Gömda" och Maria, huvudpersonen, kunde vara vem som helst. Grannen, kollegan, dotterns kompis mamma.  Det vi kan göra är att sträcka ut en hand och visa att vi vet. Det är ingen skam att det råkar vara just du. 

Tänker på alla barn. De små observatörerna. De som ser och hör våldet. Oftast så utövas det av pappan. En sjuk pappa. Det är inte enskilda, isolerade tillfällen utan det blir ett mönster. Som upprepas. Hur ska de någonsin förstå? De små observatörerna. 

Tänker på kvinnorna. Offren. Vad har de gjort för att förtjäna ett sådant öde? De har förälskat sig i fel person. Förövaren. 

Stoppa kvinnovåldet!

Syre

Så skönt att vara hemma igen! Hemma bland sina egna prylar. Känna igen den där lukten. Lukten av att här bor jag med min familj. Minstingen sov när jag kom, men jag gick in och snusade på henne. Bamsekramar från både Maken och Tonårsdottern fick mig att känna mig så välkommen hem igen. Love my family. Hunden? Ja, han sprang runt och viftade inte bara på svansen utan med  hela rumpan. Väl hemma så andas jag igen. Normalt alltså. 

I måndags drog jag iväg till Calgary, Kanada. Jag är inte speciellt flygrädd av mig, men visst fick den senaste flygolyckan mig att tänka till. Sitta där högt uppe och inte kunna göra någonting när du plötsligt blir medveten om att nu är det någonting som inte stämmer. Jag brukar vara duktig på att kolla exit skyltar, spana in säkerhetsinstruktioner OCH titta på de som sitter vid EXIT utgången. Litar jag på dem? Vet de hur handtaget ska dras ner för att få upp luckan? Sedan kollar jag även in personalen. Coola? Hispiga? 

Jag har i alla fall bestämt mig för att vara extra snäll mot personalen. Inte så där allmänt snäll. Utan EXTRA snäll. Det bestämde jag mig för efter min lilla tur med shuttle bussen från flygplatsen i Calgary till hotellet. Hamnade nämligen bland ett gäng kacklande flygvärdinnor. Ja, de kacklade. Och det kanske man gör efter ett långt pass, då hjärnan hela tiden är två steg efter. Typ. Min nyfikenhet väcktes då jag hörde när de började prata om passagerarna och hur otrevliga vissa hade varit på den senaste resan. Plötsligt sa en av dem "Skulle något ha hänt så skulle jag nog ha klippt av slangen till syrgasmasken"! Gulp, tänkte jag då. Hur skulle det ha sett ut? Tänkte mig in i situationen. Luckorna ovanför en öppnas och syrgasmaskerna hänger ner. Utom min. Den ramlar rakt ner i huvudet på mig. Slangen är avklippt! Nä du, nu blir det påklistrat leende till all personal på mina flygningar framöver i alla fall. Ska ju ut på nästa tripp om drygt en vecka.

Ibland är det mysigt att bo på hotell och det är framförallt de där små detaljerna jag gillar.

En skön säng är ju inte så dumt det heller.

Inte är det mycket man hinner se på en bisniss resa. 

Gillar man flygplansvingar så kan man ju alltid glutta ut.

Jag kan bli fascinerad av alla instruktioner på en flygplats. 

Så som denna på en toalett. Vad ska jag med den till?

Jo den instruktionen var bra! För nu slipper jag stå i kung fu ställning när jag kissar!

Nu ska jag dra i mig lite mer syre och jobba.

Andas Taina. Andas.

Kortis

Så här glad var jag igår efter att ha sprungit en halvmara här i Simsbury. Jag såg inte lika glad ut när väckarklockan ringde 5.30 på morgonen. I vanliga fall är jag en morgonpigg person, men gästerna vi hade på middag kvällen innan stannade en bra bit in på natten. Sedan blev det ju lite mycket mat. Av fel sort. Och mycket dryck. Också av fel sort.  Det var alltså inte världens bästa uppladdning inför ett lopp. Dessutom hade jag inte föranmält mig och behövde således vara tidigt på plats. Klockan 8.15 skulle loppet starta. 

8.05 står jag i alla fall och trängs med hundratals entusiaster och lyssnar på den amerikanska nationalsången! Det är mäktigt! "On your marks" och sedan ett tjut från ett horn! Något annorlunda. Det brukar annars vara ett "PANG"! Iväg kom vi och till slut även i mål, hejandes av Maken och Minstingen. Tonårsdottern? HA! Hon sov sin skönhetssömn.

Nu ska det packas och sedan bär det iväg till Calgary. Hinner inte med att kommentera så mycket nu. 

Packa Taina! Packa!

Show & Tell: Inspiration

Det HÄR är en av mina inspirationskällor! Michail Baryshnikov, känd dansare och koreograf. Med en sådan inlevelse han har när han rör sig på scenen ger mig gåshud helt enkelt. Nu handlar ju inte inspiration om att uppnå gåshud bara. För mig är det lusten och idén till ett skapande av någonting nytt eller utveckla någonting som redan existerar. 

Musikantas val av tema denna fredag är just inspiration. Ett ämne som kan väcka både glädje och sorg. Glädje då jag är medveten om var jag hämtar min inspiration ifrån. Det skulle också kunna var en sorg om jag inte hade några inspirationskällor. Dans och duktiga dansare får mig att fullkomligt explodera av nya idéer! Inte till att skriva en ny kvalitetsmanual i arbetet utan att skapa en ny dans. Jaha, vad gööööör Fru Olsson egentligen? Springer hemma och hittar på nya "moves"? Inte idag men jag har gjort det.

För några år sedan hoppade jag av en lokalrevy. Hade medverkat i den i 10 års tid och det var en underbar tid. Vi var ett gäng glada amatörer från åldrarna 15 till 70 år gamla. Premiären gick av stapeln på nyårsaftonen. Minns alla våra repetitioner. Doften från scenen. Doften från logerna var inte lika mysiga alla gånger dock. Min roll var bland annat att ansvara för koreografin. Det var inte det lättaste alla gånger. Att få en 15-åring tjej och en 65-åring manlig landstingspolitiker att gå åt samma håll, kunde skapa ett mindre kaos. Men vad gjorde väl det? Det var ju det som gjorde det till en revy. Alla försökte ju!

Ett år hade vi en av Michael Jacksons låtar med och skulle givetvis göra en enklare dans till den. Sångaren, en 40-årig man, vars kropp och rörelser inte liknade originalets ett dugg, spelade ingen roll. Huvudsaken han fick till det kända greppet. Och DET gjorde han! Till de äldre kvinnornas stora förtjusning!

Michael Jackson är alltså min andra stora favorit av dansare. Så mycket idéer jag har "stulit" från honom  då! Och självklart kan jag moonwalk, än idag. Gamla takter sitter i och tonårsdottern tycker väl att det är lite pinsamt om morsan drar igång med det när kompisarna är på besök. Jag tycker det är coolt.

GoPhone

Snälla at&t, ge mig en rimlig förklaring till er sk GoPhone Plan! Här ringer jag till at&t och får valkar på fingertopparna efter alla alternativa knapptryckningar innan jag kommer fram till en levande varelse att prata med. När jag väl kommer fram, så kan varken personen i andra änden eller jag en perfekt engelska! Dessutom frågar hon om jag vill prata spanska! Jag kan ju för fan inte ett ord spanska! Men det hade nog inte spelat någon större roll för ingen verkade fatta vad den andra sa. Sedan började hon varje mening med "Teniä, du ju vånt tu...". My name is Taina. T-A-I-N-A! 

Julen 2007 fick tonårsdottern en Iphone och jag köpte även the perfect pre paid plan, dvs GoPhone för 39.99 dollar/månad. AT&T verkade vara ett bra alternativ med tanke på att Maken och jag har AT&T och då ringer vi ju gratis till varandra. Det är först nu jag inser hur jävla dumt det var! Hur ofta ringer vi dottern? Jag bara undrar. Hur ofta sms:ar vi? Jag bara undrar. I stort sett NEVER! Hon ringer och sms:ar sina vänner. Daah. Och har de at&t? Nej, för de är smartare än så. 

Min fråga till den-icke-perfekt-engelska-talande-kundtjänsttanten var om jag kunde se hur många minuter min dotter ringer för i månaden. Svaret var "She pays blabla cents per minute". Vet inte om min engelska är så dålig, så jag upprepade frågan "How many MINUTES", men hon gav exakt samma svar igen. Insåg ganska snart att det här samtalet skulle inte leda någonstans. 

Så mycket vet jag att när någon som inte har at&t ringer till min dotter, så får hon betala med sina minuter. 

Give me a break at&T. Give me a break.

I have a dream...

...att slippa vara så SJUKT stressad som nu! Jag vill vara ute och njuta av försommaren. Men istället jobbar jag och sliiiiiiiter som ett djur för att få klart allt innan juni månads utgång. Kan jag inte få lägga till en dag eller två? Vad spelar det för roll om det är 30 eller 31 dagar. VEM FAN kom på den dumma idén med 30 dagar? Jag bara undrar. Om någonting ska vara klart så brukar det bli i slutet av månaden. Och en dag extra är i alla fall en HEL dag. 

...att få sova minst 7 timmar varje natt. Här har vi haft reserestriktioner, som jag skrev om innan, men nu verkar det vara rena ketchupeffekten. Restriktionerna ligger kvar till viss del. Vi får resa. MEN VI SKA VISST INTE SOVA under en tjänsteresa. Som tur är har jag underbara kollegor som skickar massor av material i förväg "Please read". Så nu ska jag inte sova hemma heller? Jag har precis fått resplanen, både min och Makens. Så nu gäller det att synkronisera allt. Ungar hit och dit och hundar på dagis, fylla frys, vem skjutsar barn till aktiviteter, listor ska skrivas och alla ska förberedas till en juni i kaos. Grannarna funderar om det är en lokal virvelvind som bosatt sig här. Nu snurras det kan jag lova! 

...att hinna träna alla mina pass som jag skrivit ner. Jag anmälde mig till Petras Rönisch Team Up med en massa träningstips och då insåg Fru Olsson att hon måste variera sin träning. Jag springer ju en hel del, men sedan dansar jag ju två tuffa pass i veckan också. Petra ger bland annat tips om hur man kan träna armar och axlar. Armar och axlar? Ja men de hänger väl bara med har jag alltid tyckt. Hänger är nog rätta uttrycket. Jag anmälde mig för en health assessment  för att ta reda på styrkan i hänget. Fick en personlig tränare, som vid tre tillfällen utvärderar min fysiska hälsa. Han ska vara glad som slipper se min psykiska hälsa! Jag har varit på mitt första möte och det var bara excellent! Om jag skryter? Ha! Okej, den delen som var excellent handlade om att springa på ett löpband i en hastighet av 4,5 miles per hour. Det är ju nästan promenadtakt. För en mormor. När vi gjorde testet på mina armar, så verkade det som om jag aldrig hade använt dem. Musklerna lyste med sin frånvaro och jag, med min finska sisu, skrek som om jag skulle föda när jag lyfte några kilo. Nu stånkar jag med dessa vikter ett par gånger i veckan. Har ett par små knölar redan. Hänget pratar vi inte om. Ska fråga om vi inte bara kan klippa bort det. Tonårsdottern kan ibland vara lite väl frispråkig "Det är så kul när det dallrar under dina armar, mamma"

Keep on dreaming Taina. Keep on!

Washington DC, JIIIIIIIHAAAAAAA!

Ja så lät det vid ett flertal tillfällen under vår vistelse i Washington DC, jiiiiihaaaaaa! Ljudet kom från våra vänners lille grabb på 2,5 år, och det uttrycket sammanfattar bra vad jag tyckte om staden. I am in love i en stad. Hur det nu går till? 

Att vara turist kan bli både jobbigt och svårt. För det första så förväntade sig många av våra bekanta att vi skulle hinna med att se allt de hade rekommenderat. Alla museum, alla monument, parker, parader, kyrkogårdar och pandan på zoo. Alla "It´s gorgeous", "It´s a must", "Fun for the whole family" och till slut så trodde jag verkligen på att jag skulle hinna med att dra runt familjen på just allt. Nu var det ju inte bara vi, utan en till familj, med en minst sagt livlig 2,5-åring, som gick på evighets-duracell-batterier! Stanna upp och titta på något som inte rörde sig, fanns inte riktigt i hans sinnevärld. Men jag önskar verkligen att jag hade haft hans ork! Den var outtröttlig. Jiiiihaaaaa!

Enligt grannar och bekanta så skulle vi hinna se mycket under denna långhelg. Är det här amerikanarna lägger sin effektivitet? På turistandet? Blev smått stressad då grannar och bekanta började fråga ut exakt vad vi hade hunnit med. "Oh, you missed that" typ. Men jag är jättenöjd med vår insats.

Det andra med att vara turist är att du måste läsa på innan. När du är på plats vill du ju inte vara den mest korkade personen i sällskapet då ni står där och beundrar ett högt monument. Ta till exempel Washington Monumentet. En 185 meter hög betongklump, ja inte en klump utan flera ovanpå varandra. Där står vi och tittar upp "Mmmm, den är hög, ska vi gå vidare nu?" Det kan väl inte finnas någon som tycker den är snygg. Eller? Sedan började jag fundera på, om jag hade varit den första presidenten, skulle jag ha uppskattat att bli ihågkommen som en jättekrita? 

Vita huset hade jag lättare för. Den går liksom att ta på. Där bor folk. Presidenten och hans familj. Minstingen väntade länge på att "Orack Obama" skulle komma ut, men tji fick vi. Men plötsligt kom poliser från alla håll och föste undan oss turister. Gator stängdes av. Kanske "Orack" var på väg ut? Det var vad jag sa till Minstingen, utan någon som helst bevis. Hon var nöjd.

Det var mycket jag fascinerades över, bland annat atmosfären. Kan bero på alla monument, som på något sätt fyller en viss funktion ändå. Även jättekritan. Parkerna var också fina och välskötta och roliga att strosa igenom. Både för oss vuxna som barn. Mat och kläder delades ut regelbundet i vissa parker där det fanns gott om hemlösa. Fin gest, tycker jag. Ett klart favoritställe är ju stadsdelen Georgetown! Wow, säger jag bara. Och vem bor där om inte bloggkompisen Peter med sin underbara familj. Som jag alltså träffade IRL! Där satt vi, hemma hos dem, och drack varsin kall öl och hade riktigt trevligt! 

Under 2,5 dagar hann vi med bus-tour, Air and Space museum, Vita huset, Washington Monumentet, The mall, shopping, zoo och Georgetowns uteliv. Däremellan flera restaurangbesök såklart! Vädret var kanon hela helgen. 

Här kommer en bildkavalkad och tröttnar man så kan man ju alltid slå upp Wikipedia för att se på proffsfoton:

The Capitol Building

Herr och fru F

Här lät det JIHAAAAAA!

Är du hemma Mr President?

Också ett sätt att ta sig fram...

Nyinköpta solgalsögon

Jag med bloggarkompisen Peter!

Vilken vistelse och snart är jag tillbaka. Jag hann ju inte med att träffa Annika!!! Och DET är ju ett av alla måsten! Blink, blink.