Måendet

Som ni förstår så mår jag skit just nu. Ännu värre är det ju för Bella, men jag måste ändå säga att jag är så stolt över henne att hon inte bryter ihop utan hon biter ihop och har just nu is i magen.

Allt detta är vårt eget fel. Inte någon annans. Vi försöker inte skylla ifrån oss på något sätt. Finns det lagar och förordningar och de följs till punkt och pricka, så är det inte mycket man kan göra, dvs inget överklagande hjälper. Däremot kan vi ju få vägledning om hur vi kan gå vidare. Vad är nästa steg? Vänta ett tag innan vi ansöker om ett nytt visum, osv.

Att reglerna skulle ha ändrats är alltså inte sant utan de har "bara" skärpts genom att de följer dem ordagrannt. Ingen flexibilitet. Däremot så skulle jag gärna vilja välkomna ett annat bemötande från vissa så som personen som intervjuade Bella. Han ställde tre frågor, stämplade och sa nej och drog typ ned luckan. Kanske det var tungt även för honom. Hålla känslorna borta, för det kan inte vara enkelt att ta dessa beslut. Sitta där och titta en söt 24-årig tjej, som ska resa till sin mamma för att fira Halloween, Thanksgiving och jul. Eller alla andra tuffa avslag han måste göra på daglig basis.

Älskade Bella

HON NEKADES VISUM!

Bella fick ett NEJ!!!! Hon har inte tillräckligt med bevis att hon ska tillbaka till Sverige!!!! WTF?

Håll tummarna

Imorgon, tisdag, ska Bella till amerikanska ambassaden i Stockholm. Hon ska nu intervjuas för B2-visum ansökan. Nu hoppas jag att hon får med sig alla dokument som krävs. Önskar så jag kunde vara där med henne för jag vet att hon är nervös, stackaren.

Liisa och jag lullar på här hemma. Igår var vi till Butternut och tog en tur med skidliften, men utan skidor.

Tröst

Tack snälla alla som skänker en omtanke i vår jobbiga situation. Å andra sidan så försöker jag sätta det i perspektiv till annat som händer "här i världen" och då bli det ju inte så farligt. Läste just Anne-Maries inlägg om bränderna i Kalifornien och då blir den här grejen futtig. Vi kommer att fixa det här. Men den känns ju fortfarande.

I alla fall så träffade jag en av mammorna i Liisas fotbollslag igår där vi satt och kollade matchen. Jag berättade om vad som hänt. Hon satt tyst en stund. Sedan tittade hon på mig och sa att "allt kommer att bli bra" och så gav hon mig lite råd. Var till slut tvungen att fråga vad hon jobbade med eftersom hon var SÅ insatt i reglerna kring visum och immigrationslagar. Hon jobbar nämligen inom Immigration services i Hartford! Så nu ska vi invänta vad ambassaden i Stockholm säger och ta det därifrån. Det här blir bra.

Det var en liten tröst.

En annan tröst var en sväng till IKEA för Liisa och mig. Jonas är i Hong Kong och roar sig. Behöver man åka sååå långt för att roa sig kan man ju fråga sig? Hahahahaha! Nä då, detta är en "mut-resa" tack vare att hans Franchise-företag gjort så bra ifrån sig. Han åkte med en annan Franchise-kille från Simpan, som dessutom är en god vän till oss. Efter 15 timmars flygresa skickade grabbarna en bild till mig och de såg lite väl hypade ut, om ni frågar mig. 12 timmars tidsskillnad kommer nog att kännas.

Idag då, jo en sväng till kära Butternut!

Ja men hallå där i Hong Kong! Denna bild skickades till mig igår kväll. Jonas behöver lära sig att ta selfies lite bättre. Typ vinkeln...

En glad tjej med lite svenskt godis!

Hon kämpar på

Hur går det för Isabella? Hon har varit i kontakt med ambassaden och det är "miljoner" dokument som hon måste ha med sig. Bevis på att hon bott här, high school diploma, bevis på att JAG bor här och min status (och om det handlar om min mentala status så vill de nog inte veta), gamla pass med visum (L2), tidigare 5 gånger hon varit i USA och hur länge, bevis för att hon inte försöker stanna i USA (hur fan man gör det), foto, den ifyllda DS-160, kuvert med adress och frimärke. Få se om jag får hit henne före jul. Har faktiskt kontaktat en advokat, just in case.

Det är lite tungt måste jag säga.

On top of this, fick jag göra om en del av MRI-undersökningen. När jag låg där och inte kunde röra mig, for alla tankar omkring i huvudet. Är detta landet jag vill pensionera mig i, ska vi börja fundera på att dra oss tillbaka? OM det skulle vara aktuellt, skulle jag hellre flytta till Finland, men det vill ju inte Jonas förstås. Svårt det här. Ja, det är i alla fall tankar som börjat snurra runt nu. Dels mitt inte-än-diagnostiserade-hjärtbesvär, utvecklingen som sker i detta land, mina barn.

Just ja, angående barn! Nej jag ska inte ha ett till även om nu en del gamla tanter tycks lägga ägg på gamla dagar. Men Albert ska flytta. Igen! Nu till vackra Schweiz! Men först ska han komma hit och fira jul med oss, så som han alltid gör. Nu ska vi bara hålla tummarna att Bella är här också.

Idag lördag har vi en hel del på agendan. Först fotbollsmatch för Liisa, sedan en sväng till IKEA! Där blir det att kolla in lite på matavdelningen inför jul. Man ska vara ute i tid.

Dagen slutar inte där, för det ska tränas och trädgården ska göras iordning. Det börjar ta sig dock.

Tagetesen blommar för fullt än, så också rosorna!

En liten tår får jag väl fälla för allt strul just nu med Bella och så hjärtat. Nu hoppas jag detta var sista undersökningen för denna gången. 

Ha det!

Mardröm

Vet inte om jag ska skriva om detta, men väljer att göra det ändå för att andra ska lära sig hur det kan gå om man inte kollar upp och att detta kan få jobbiga konsekvenser för framtiden.

Åkte till Boston flygplats igår för att hämta Bella. Väntade och väntade men ingen Bella kom ut. Ringde då till flygplatsens boarder protection för att höra om hon var med på planet. De kunde inte ge mig ett svar men bad om mitt telefonnummer. Efter ca 1,5 h ringde de upp och berättade att hon inte skulle släppas in! Jag höll på att svimma där och då. Vid förra besökte så stannade hon 91 dagar istället för 90! Vi räknade fel på dagarna och hon fick alltså en prick i protokollet och får således aldrig mer använda VWP.

Fick prata med henne över telefon, men inte träffa henne. Vi båda grät och grät. Personalen hade varit supertrevliga dock och berättade att detta händer alltför ofta.

Hon skickades alltså tillbaka till Sverige.

Chock!

Nu måste hon ansöka om turistvisum. B2 tror jag det heter, boka tid för intervju på ambassaden och det är ändå oklart om det blir godkänt. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag är bara så himla ledsen. Och arg på att vi inte kollade upp noggrannare.

Få se hur det går.

Idag har jag varit sängliggande. Hjärtat orkade inte riktigt med denna stress.

Håll tummarna.

Planering, A och O

Det handlar om att planera varenda minut just nu. Har liksom hamnat i en orkan och flugit ut ur "ögat" där det snurrar som mest. Jag vet, jag tjatar mycket om att det alltid är bråttom, bråttom. Men livet tycks vara så. Det är ju trots allt "hurricane season", så även för mig.

I alla fall så startade skidsäsongen igår, hur tokigt det än låter. Det var träning, sk dryland, och nog tränades det allt, nämligen i 5 timmar med Doug Lewis, som tävlat i OS! Vilken träning. Vilken intensitet! Liisa var så slut så hon mådde illa efteråt. Stackaren.

För min del så har det varit resor, resor och resor. Det blir mer. Ska snart tillbaka till Dallas och därefter till Norge och Sverige. Sedan får det vara tycker jag. Däremellan ska en till MRI göras eftersom bildkvaliteten från förra undersökningen inte blev den bästa, tyvärr.

Idag, Columbus Day, är jag ledig. Skönt. Är ju fortfarande lite jetlaggad. Liisa är ledig från skolan och kommer säkert at sova halva dagen, hahahaha! Och imorgon kommer hon! Bella!!!

Här bodde jag i Leamington Spa town, UK. Hotellet heter Episode.

Sååå mysigt rum!

Supersköna morgnar med lätt jogg

På The Real Tennis klubben. Kan det bli mer engelskt?

Det vankas middag.

Tänk att dessa finns kvar och används!

Hade aldrig hört talas om denna konstiga (och gamla) tennisvariant, som kallas för Real tennis.

Någon är i alla fall glad!

Gänget som tränade igår

Legendaren Doug Lewis

Vårt älskade Butternut